Reglerna om den kommunala kompetensen och den s.k.
lokaliseringsprincipen i 2 kap 1 § kommunallagen grundar
sig på 1 kap 7 § regeringsformen, enligt vilket stadgande
kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter.
Sedan den nya kommunallagen trädde i kraft har utvecklingen lett till att
begreppen den kommunala kompetensen och lokaliseringsprincipen i praxis
har givits en mycket vidlyftig tolkning.
Sveriges kommuner och landsting är sedan gammalt verksamma på en rad
områden som ligger inom ramen för det s.k. allmänintresset. Som exempel
kan nämnas tillhandahållande av kollektiva anläggningar som elverk,
vattenverk, renhållningsverk och trafikföretag. På senare år har verksamheten
allt oftare börjat drivas i privaträttslig form med hjälp av kommunala bolag.
Finansieringen av verksamheten i sådana bolag garanteras ofta med
kommunal borgen. Härigenom kan det kommunala bolaget få lägre
kapitalkostnader än som skulle vara möjligt för en privat konkurrent.
Under senare år har kommunerna emellertid utökat sin näringsverksamhet
och givit sig in i allt fler branscher. Kommunerna bedriver inte sällan ren
affärsverksamhet och det på områden där något allmänintresse inte alls gör
sig gällande. Som exempel på sådana kommunala bolag kan nämnas åkeri-
och transportverksamhet, gym & massage, kontors- och konferensservice,
konsultverksamhet, städ- och tvätteriverksamhet, hotell-, restaurang och
cateringverksamhet m.m. Listan skulle tyvärr kunna göras mycket lång.
Även i sistnämnda typer av bolag vilar verksamheten ofta på kommunal
borgen. Det innebär att bolagens riskkapital i praktiken utgörs av den
kommunala beskattningsrätten.
De kommunägda företagens otillräckliga egna kapital vägs i många fall upp
av kommunala borgensförbindelser. Vid slutet av 1992 uppgick
kommunernas borgensåtaganden för sina företag till 154 miljarder kronor. De
totala borgensåtagandena överstiger kommunernas egna kapital med över 30
procent. Utslaget på antalet rörelsedrivande företag blir det omkring 100
miljoner per styck. (Konkurrens på låtsas, Monica Werwnfels Röttorp).
Det förekommer vidare att kommuner ställer ut kommunal
borgen för verksamheter som varken ägs eller drivs av
kommunen utan av enskilda fysiska eller juridiska personer.
Många kommuner synes sakna en strategi för
borgensåtagandena och tar lätt på kommunallagens
likabehandlingsprincip.
Den allvarligaste företeelsen i sammanhanget är solidarisk kommunal
proprieborgen, som förekommer på den finansiella marknaden i Kommun-
invest, där ett sjuttiotal kommuner och två landsting ansvarar solidariskt för
varandras förpliktelser så som för egen skuld. Borgensåtagandena omfattar
för övrigt inte bara kommunerna utan också kommunalägda bolag och
stiftelser. Innebörden härav är att en kommun kan tvingas beskatta den egna
kommunens invånare för att betala skulder som har uppkommit i en annan
kommun.. Förutom att en sådan ordning knappast var grundlagsfädernas
avsikt med den kommunala beskattningsrätten är konstruktionen allvarlig ur
samhällsekonomisk synpunkt eftersom den leder till att ekonomiska problem
i en kommun snabbt fortplantar sig till en stor och växande andel av hela den
kommunala sektorn.
Regeringsrätten har i ett fall prövat frågan om solidarisk borgen och funnit
att konstruktionen får anses falla inom den kommunala kompetensen och inte
kan anses stå i strid mot den s.k. lokaliseringsprincipen. Om en sådan
tolkning av kommunallagen är möjlig är det för mig uppenbart att lagen
måste ändras i uppstramande riktning. Den kommunala beskattningsrätten
bygger ju på rätten att ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter.
En översyn av det kommunala borgensinstitutet är nödvändig även med
hänsyn till EU:s regelverk. Det finns grundad anledning anta att den
extensiva användningen av kommunal borgen i många fall står i strid mot
EU:s statsstödsregler. Kommunal borgen är en starkt bidragande orsak till att
en omfattande skadlig kommunal affärsverksamhet florerar. Den är skadlig
därför att verksamheten garanteras av skattemedel. Att gynna ett enskilt
företag är bra för det företaget men inte för skattebetalarna eller för
näringslivet som helhet. Det leder till osund och snedvriden konkurrens när
en aktör på marknaden har direkt access till skattebetalarnas pengar medan
konkurrenterna är hänvisade till frivilliga kontrakt och frivilliga pengar.
Kommunallagen bör därför snarast bli föremål för översyn. Kommunal
borgen bör förbjudas. I vart fall bör kommunernas möjligheter att teckna
sådan borgen inskränkas till att endast avse upplåning i en verksamhet som
innefattar obligatoriska uppgifter för en kommun. I övrigt bör regelverket
stramas upp vad gäller den kommunala kompetensen och lokaliserings-
principen (2 kap 1 § KL) och likabehandlingsprincipen (2 kap 2 § KL). Även
reglerna i 7 och 8 §§ om kommunernas rätt att driva näringsverksamhet och
att genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet måste bli föremål
för väsentliga skärpningar så att nuvarande extensiva tolkning inte längre blir
möjlig.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om institutet kommunal borgen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av kommunallagen i
enlighet med vad som anförts i motionen.