Enligt kommunallagens bestämmelser får en kommun i
princip inte sälja sina tjänster på den allmänna marknaden,
vare sig till andra kommuner eller till privata köpare.
Bestämmelserna på området är sammanfattade i 2 kapitlet 1
§ i kommunallagen. Det innebär bland annat att en
kommunal verksamhet skall vara anknuten till kommunens
geografiska område eller dess innevånare och att kommuner
inte får driva sådan verksamhet som åvilar enbart staten, en
annan kommun eller någon annan att sköta. Med uttrycket
"någon annan" skall förstås det privata näringslivet.
Såsom praxis utvecklats på området finns det dock ingen riktigt tydlig
gräns mellan den kommunala sektorn och näringslivet. Kommunerna driver
således affärsverksamhet på t.ex. områdena kommunikationer, energi,
bostadsförsörjning, va och renhållning. Dessa områden för kommunal verk-
samhet omfattas numera av en särskild kompletterande kompetensregel som
gör det möjligt för kommunerna att driva sådan verksamhet om det sker utan
vinstsyfte och de tillhandahålles de egna kommunmedlemmarna.
Rättspraxis visar att kommuner bara i mycket speciella undantagsfall har
möjlighet att erbjuda sina tjänster och produkter på den allmänna marknaden,
t ex till andra kommuner. Således är det helt uteslutet att ett kommunalt
renhållningsverk får totalentreprenad på renhållningen i en annan kommun,
alldeles oavsett om detta kommunala verk erbjuder det klart förmånligaste
alternativet. Här gäller inte den fria konkurrensen.
I sådana och liknande fall finns enbart alternativet att driva verksamheten i
någon av de former som den nuvarande rättsordningen för interkommunala
verksamheter medger, t.ex. kommunalförbund, gemensamt bolag eller annan
form av samarbetsavtal.
Åtskilligt har hänt de senaste åren som understryker behovet av en
förändring av dessa lagbestämmelser.
Kraven på ett effektivt resursutnyttjande inom kommunsektorn har
kraftfullt strukits under som ett resultat av såväl den allmänna ekonomiska
utvecklingen som av statliga beslut som rör kommunsektorn. För att en
effektiv hushållning med skattemedel skall bli möjlig är det förstås
nödvändigt att fullt ut utnyttja kapitalinvesteringar och överkapacitet i den
kommunala sektorn. Det kräver ökade möjligheter att bedriva interkommunal
verksamhet på t.ex. nämnda områden.
De regler för kommunal upphandling som tidigare följde av EES-avtalet
och som nu gäller genom EU-medlemskapet understryker också de behovet
av en förändring av lagreglerna på området.
Till detta kan läggas att gränsdragningen mellan kommunal verksamhet och
affärsverksamhet i största allmänhet luckrats upp genom det utbredda
marknadstänkandet - privatiseringsvågen och det ökade antalet entreprenader
- också på områden som tidigare varit förbehållna kommunsektorn och som
inte drivits i kommersiella former. Alldeles oavsett vilken uppfattning man
har om privatisering och kommersialisering på dessa områden så pekar också
dessa förändringar på det orimliga i att kommunala verksamheter är bundna
av nuvarande regler.
Konkurrenskommittén föreslog i sitt betänkande "Konkurrensen i den
offentliga sektorn" (SOU 1991:104) bl a att kommunerna skulle tillåtas
bedriva uppdragsverksamhet i andra kommuner och landsting förutsatt att
verksamheten upphandlats i konkurrens i den egna kommunen. Den tidigare
borgerliga regeringen gick emellertid inte på den linjen utan valde, som man
uttryckte saken i proposition 1992/93:43, att "avvakta utvecklingen" och
tyckte att frågan borde "övervägas och belysas ytterligare i ljuset av den
utveckling som sker".
Lokaldemokratikommittén fick därför i uppdrag att utreda förutsättningarna
för kommuner och landsting att bedriva uppdragsverksamhet och att särskilt
pröva möjligheten att inleda försöksverksamhet. Detta uppdrag är redovisat i
delbetänkandet "Kommunal uppdragsverksamhet" (SOU 1992:
128) och kommittén föreslår att ett begränsat antal kommuner skall ha rätt att
under en treårig försöksperiod bedriva uppdragsverksamhet "under regering-
ens ledning och kontroll".
Man kan konstatera att trots denna påbjudna försiktighet, som närmast får
betraktas som unik i förhållande till många andra oreflekterade system-
förändringar, kom det inget förslag från den numera avsuttna borgerliga
regeringen.
Något lagstiftningsarbete påbörjades inte och förklaringen torde vara att
den dåvarande regeringen fick signaler från det privata näringslivet
innebärande att man inte var intresserad av någon fri konkurrens på berörda
områden.
Vid behandlingen av en motion med samma innebörd i konstitutions-
utskottets betänkande 1995/96:KU34 anser utskottet att kommunala aktie-
bolag bör ges rätt att under vissa förutsättningar bedriva uppdragsverksamhet
i andra kommuner eller landsting inom sådan trafik som avses i lagen
(1985:449) om rätt att driva viss linjetrafik. Denna utvidgade befogenhet på
försöksbasis inskränker sig dock till att gälla enbart trafikområdet. Som
erfarenheterna visar från annan kommunal verksamhet - t.ex. inom områdena
renhållning, energi och bostadsförsörjning - är detta en alltför snäv
avgränsning.
Det finns alltså goda skäl att åter aktualisera frågan om att snarast, med
eller utan föregående försöksverksamhet, genomföra en förändring av
lagbestämmelserna på området kommunal uppdragsverksamhet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skyndsamt igångsätta arbetet med en ändrad lagstiftning om
kommunal uppdragsverksamhet.