De demokratiska fri- och rättigheterna finns definierade i vår
regeringsform och genom att vi inkorporerat
Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Dock finns
sådana rättigheter inte definierade för löntagarna på deras
arbetsplatser. Detta är en brist. De arbetandes rättigheter på
arbetsplatserna bör vara definierade i regeringsformen och ha
grundlagsskydd.
Mot detta krav har anförts att den svenska regeringsformen utgår ifrån
principen, att den skall reglera förhållandena mellan "det allmänna" och "det
enskilda". Detta har varit den formella motiveringen för att man inte i RF har
velat skriva in rättigheter för de anställda på deras arbetsplatser.
Det allmänna definieras som staten och dess myndigheter. Också de fri-
och rättigheter som definieras eller anges i RF reglerar huvudsakligen
förhållandena mellan "det allmänna" i denna mening och enskilda.
Det finns emellertid vissa avvikelser från denna princip redan nu. 2 kap 17
§ om fackliga stridsåtgärder är en sådan. 2 kap 18 § om äganderätten är i
synnerhet indirekt en sådan: äganderätten är ett uttryck för en relation mellan
människor - mellan människor och döda tillgångar finns inga relationer.
Tillgångarna är helt likgiltiga till vem de hör. Pengar, fastigheter eller
aktier
klagar inte när de byter ägare. Likaså 2 kap 19 § om konstnärers rätt till sina
verk kan tolkas vidare än grundprincipen att RF enbart skall reglera
föhållandena mellan "det enskilda" och "det allmänna".
Den formella motivering som angivits när frågan om grundlagsskydd för de
anställdas rättigheter förts på tal är således inte helt hållbar.
Givetvis måste det finnas en avgränsning för vad RF kan ta upp. Den
lägger fast spelreglerna för demokratin och anger människornas rättigheter
och mera indirekt skyldigheter. Definitionen av "det allmänna" som bara
staten och dess myndigheter är emellertid något begränsad.
Företag och organisationer skapar arbetsplatser där människor tillbringar en
stor del av sin tid och som också påverkar förhållandena i samhället i dess
helhet. Dessas verksamhet är i egentlig mening "offentlig". De utövar sam-
mantaget en icke oanselig makt och påverkan på samhället och människornas
liv.
Regeringsformen borde därför i sin rättighetskatalog specifikt ange att
anställda har bestämda demokratiska fri- och rättigheter också på sina arbets-
platser och gentemot sina arbetsgivare. Sådana rättigheter är rätt till facklig
organisering, rätt till yttrande- och åsiktsfrihet också på arbetsplatsen, rätt
att
i anslutning till arbetet anordna möten för anställda, rätt till fackliga
strids-
åtgärder.
I vår tid av hög arbetslöshet och ökad makt på arbetsplatserna för
arbetsivarna - samt med aktuella förslag om uppluckrad arbetsrätt - kan vi
erfara alltför många fall där anställda inom såväl privat som offentlig sektor
skräms till tystnad eller inte vågar uttala sin mening och inte vågar hävda sin
rätt. Ett grundlagsstadgande om rättigheter på arbetsplatserna skulle verk-
samt kunna användas mot de inskränkningar i yttrandefriheten som förekom-
mer och bli ett stöd för de anställda och deras organisationer i deras arbete
för bättre villkor.
I RF:s 2 kap 17 § behandlas rätten till facklig stridåtgärd. Här inte bara
likställs två mycket ojämbördiga parter utan den övermäktiga parten, arbets-
givarna ges t.o.m. ett visst försteg. Arbetstagare kan bara i formen "förening
av arbetstagare" vidta stridsåtgärd medan arbetsgivarna tilldelas denna rätt
både i förening och enskilt.
Emellertid har arbetsgivarna rätten till lockout även i en form som inte
brukar anges som "facklig stridsåtgärd." En arbetsgivare som upplever en
eller flera löntagare vara otillräckligt lönsamma kan avskeda dem av olika
anledningar t.ex. på grund av arbetsbrist. De anstäöllda har inte motsvarande
möjligheter mot ett företags ägare eller ledare försåvitt dessa ej erbjuder dem
tillräckligt goda ersättningar eller arbetsförhållanden.
Det finns också en avgörande maktskillnad i det att de strejkande bara
förfogar över sin egen arbetskraft - arbetsgivarna förfogar över andras
arbetskraft och kan i en lockoutsituation förhindra andra att använda sin.
Maktförhållandena är därför ytterst ojämlika. Arbetstagarna är i underläge -
även om deras fackliga organisering frampressat en viss utjämning.
Att arbetsgivarnas rätt till "fackliga stridsåtgärd " som är fallet i vår RF
inte likställs utan egentligen underlättas i förhållande till de anställdas rätt
till
stridsåtgärder innebär alltså ett tveksamt likställande i grundlag av två
maktmässigt mycket olika parter - och konserverar därmed den starkare
partens rätt.
Denna den svenska RF:s hållning torde internationellt tillhöra de mest
arbetsgivarvänliga. Av dessa skäl bör enligt vår mening RF 2 kap 17 §
revideras så att grundlagsskyddet för lockout tas bort.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att förslag till skydd för fackliga och
demokratiska rättigheter för de anställda i arbetslivet införs i
regeringsformen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till slopande av skyddet för
lockouträtten i RF 2 kap. 17 §.