Motion till riksdagen
1996/97:K427
av Håkan Holmberg m.fl. (fp)

Kulturella minoriteter


Föreställningen om Sverige som ett etniskt enhetligt land
med en enhetlig svenskspråkig kultur och befolkning har
under lång tid skapat stora problem för enskilda människor
och i onödan komplicerat förhållandet mellan
majoritetssamhället och olika minoriteter. Det är också en
föreställning som kan kallas "1800-talsmässig" i en mycket
exakt mening: Sverige före 1809 var ett land där existensen
av flera folkspråk och minoritetsspråk var självklar. Den
gränsdragning som skedde 1809 följde inga etniska eller
språkliga skiljelinjer utan var en konstruktion som tillkom
vid förhandlingsbordet. Försöken att efter år 1809 göra
Sverige till en språklig enhetsstat tog sig långt in i vår tid
uttryck som var tragiska och grovt kränkande för många
människor. Även i dag förekommer, som en arbetsgrupp
tillsatt av Utbildningsdepartementet nyligen konstaterat,
oroande rapporter om att man i en del kommuner inte fullt ut
vill acceptera finska som ett inhemskt språk i Sverige.
Ur ett liberalt perspektiv handlar politik i sista hand om vilka möjligheter
den enskilda människan har att växa och i samverkan med andra själv
utforma sitt liv. Denna ambition uttrycker både en frihetstanke och en
jämlikhetstanke - alla skall i ett liberalt samhälle behandlas med samma
hänsyn och respekt. Olikheter mellan människor som beror på individernas
fria val skall respekteras, olikheter som beror på omständigheter utanför den
enskildes kontroll skall så långt möjligt motverkas. Till de omständigheter vi
inte kan kontrollera men som avgör en stor del av våra möjligheter i livet hör
givetvis om vi föds fattiga eller till ett liv i överflöd, om vi får förbli
friska
eller drabbas av olika sjukdomar - och mycket annat. Dit hör också det
kulturella sammanhang, med språket som särskilt viktig beståndsdel, som vi
föds in i.
Att acceptera att människor har olika kulturbakgrund och olika modersmål
trots att de lever i samma land tycks för många kräva en viss självöver-
vinnelse. Ändå är saken inte särskilt märkvärdig. Flera länder i Europa
erkänner på olika sätt existensen av nationella minoriteter, några har flera
officiella språk och strävar med olika medel efter att de alla skall kunna
användas i det offentliga livet. Olika typer av institutioner för att ge
nationella minoriteter möjlighet att uttrycka sin egen identitet förekommer på
många håll.
Problemställningen skiljer sig dock för olika typer av etniska och språkliga
minoriteter, utan att några helt entydiga distinktioner kan göras. Nationella
och språkliga grupper som sedan urminnes tid levt i visst område och på
grund av historiens tillfälligheter råkat bli minoriteter i en stat där
majoritetsbefolkningen talar ett annat språk har starka skäl för att få sin
historiska särställning respekterad. I Sverige gäller det för finskspråkiga och
för samer. Andra minoriteter har levt länge i ett visst land - eller i många
länder - och både bevarat ett eget kulturarv samtidigt som de strävat efter att
tillägna sig mycket av majoritetsbefolkningens kultur och språk. I Sverige
gäller det för judarna, som här inte drabbats av den organiserade förföljelse
som förekommit i så många andra länder, medan zigenarna däremot haft
betydligt större svårigheter att få sin identitet respekterad av majoritets-
samhället.
Invandrare som kommit i modern tid har däremot ofta kommit hit för att få
arbete, för att slippa förföljelse i hemlandet - i hopp om att senare kunna
återvända - eller för att aktivt byta hemland. För dessa grupper framstår det
ofta som ett stort värde att så långt som möjligt accepteras inom majoritets-
befolkningen, men med respekt för den kultur, religion och det språk man fört
med sig - om man själv vill behålla denna förankring. I många fall känner
man sig snarast kränkt av uppfattningen att man skulle tillhöra en permanent
minoritet. Man vill respekteras som individer och som svenska medborgare -
och samtidigt kunna uttrycka eller behålla en kulturell identitet i de former
man själv föredrar.
Men även för medlemmar av sådana grupper finns det skäl att ge större
utrymme än nu att uttrycka en kulturell och språklig identitet. Det finns t.ex.
starka skäl som talar för att invandrargrupper bör kunna bygga upp skolor på
etnisk/språklig grund på det sätt som t.ex. esterna i Sverige har gjort sedan
1940-talet. Ingen lär kunna hävda att detta försvårat estniska flyktingars
möjlighet att leva ett liv som fullvärdiga medborgare i Sverige - troligen är
det tvärtom så att den respekt för sin identitet och trängda situation som de
estniska flyktingarna oftast mötte i Sverige gjorde det lättare för dem att
också ta steget ut i majoritetssamhället. Något liknande torde kunna sägas om
judarna i Sverige.
Erfarenheter från andra länder med stor invandring pekar i samma riktning
- t.ex. när det gäller de svenska invandrarnas historia i USA. Att uppmuntra
och ge politiskt utrymme för ett aktivt eget engagemang inom invandrar-
grupperna, för barnomsorg, skola, egna föreningar, företag, vårdhem etc är
troligen det mest verkningsfulla för att motverka segregation och permanent
utanförskap. Att definiera in invandrare i ett ständigt klientförhållande där
man görs beroende av majoritetssamhällets välvilja (och godtycke) leder
däremot bara till växande problem.
Argumenten för att mer än hittills respektera människors kulturella och
språkliga identitet är alltså olika för olika typer av minoriteter, beroende på
respektive grupps särdrag, situation och historia. Det är också naturligt att de
konkreta åtgärder som blir aktuella av dessa skäl varierar mellan olika
kategorier av minoriteter. För invandrargrupper som kommit till vårt land i
modern tid handlar det i första hand om att ge större utrymme än nu för eget
ansvarstagande, t.ex. genom etniska eller språkliga friskolor med samma
grundkrav på kvalitet, läroplaner etc som gäller för motsvarande "svenska"
institutioner. För samer och finsktalande handlar det mer om att de fullt ut
erkänns som inhemska minoriteter och att aktiva insatser görs för att språk
och kultur skall kunna leva vidare som delar av det svenska kulturarvet.
En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet har som nämnts nyligen
utrett finska språkets ställning i Sverige. De överväganden som görs i
gruppens rapport (Ds 1994:97) om åtgärder inom utbildningen, radioprogram
m.m. för att höja det finska språkets status i Sverige är enligt vår mening
välmotiverade och kan förhoppningsvis leda fram till konkreta resultat
framöver. På några punkter är det dock angeläget med klara politiska
ställningstaganden redan inom en snar framtid.
Som arbetsgruppen framhåller vore det av stort värde att riksdagen fick
tillfälle att ta ställning till en formell skrivelse från regeringen med tydlig
markering av finska språkets ställning som inhemskt språk. Detta skulle med
stor sannolikhet underlätta många av de andra förändringar som är angelägna
men som inte alltid naturligt hör hemma just på riksdagens dagordning. I
samband med detta vore det också av stort värde om riksdagen markerade en
positiv inställning till de planer på att bilda ett svensk-finskt folkting som
beretts sedan något år tillbaka inom Sverigefinska Riksförbundet.
En kommitté bestående av parlamentariker och av representanter för
Sametinget, Svenska tornedalingarnas riksförbund och Sverigefinska Riks-
förbundet överväger dessutom sedan 1995 frågan om ett svenskt underteck-
nande av Europarådets konvention för regionala och minoritetsspråk. Det är
enligt vår mening angeläget att en sådan svensk ansluting till konventionen
kan äga rum. Konventionen syftar till att skydda och utveckla historiska
minoritetsspråk inom olika europeiska länder och innehåller såväl bestäm-
melser mot diskriminering som rekommendationer om aktiva åtgärder för att
sådana språk skall överleva. Däremot avser den inte att skydda dialekter eller
invandrarspråk. Ett förslag från kommittén skulle enligt tidigare uppgifter ha
kommit tidigt under hösten 1996.
I anslutning till ett sådant beslut vore det också naturligt att det gamla
förslaget om en samisk språklag kunde föras framåt. En sådan lagstiftning
finns sedan flera år i Finland och Norge, såvitt bekant enbart med positiva
resultat för den samiska befolkningen. På samma sätt vore det rimligt att
Sverige, i likhet med Norge, tog fasta på Sameutredningens förslag att
erkänna samerna som en urbefolkning i Sverige. Om detta skall ske genom
ett omnämnande i grundlagen, som föreslagits, eller på annat sätt bör dock
först utredas. En sådan utredning skulle också kunna få i uppdrag att lägga
förslag till höjande av Sametingets status, bl.a. genom översyn av dess
kompetens och befogenheter. Som också Utbildningsdepartementets arbets-
grupp konstaterar är egna institutioner av stor betydelse för en nationell
minoritetsgrupps möjligheter att hävda sin ställning och bygga upp en egen
kulturbärande identitet. Sametinget och ett troligt svensk-finskt folkting
skulle i det perspektivet troligen kunna ha en betydelse som går långt utöver
dessa institutioners formella befogenheter.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts vad gäller etniskt/språkligt baserade friskolor,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt undertecknande av Europarådets konvention om regionala
språk och minoritetsspråk,2
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett svensk-finskt folkting,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en skrivelse för att bekräfta finska språkets ställning som
inhemskt språk i Sverige,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att höja finska språkets status i det svenska samhället,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om erkännande av samerna som urbefolkning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samisk språklag,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sametingets status.

Stockholm den 6 oktober 1996
Håkan Holmberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Margitta Edgren (fp)

Lars Leijonborg (fp)













1 Yrkande 1 hänvisat till UbU.
2 Yrkande 2 hänvisat till UU.