Idag har vi - delvis genom uppmärksamheten på våldsfrågorna och frågor om rasism/nazism - en öppen etisk debatt. Klimatet är betydligt mer gynnsamt för de diskussionerna än t ex under 1960-talet, då trolöshetsprinciperna härjade fritt.
Etiken berör själva grunden för samhällets existens. Kristdemokraterna har alltid framhållit att de etiska grundvärderingarna är det sammanhållande bandet för ett folk. Det går inte att betrakta etik som en avgränsad sektor, ett slags sidoämne.
En successiv, långsam våldsökning bekräftar att samhället under avsevärd tid åtminstone delvis misslyckats med normöverföringen till de nya generationerna. De rasistiska och nazi-inspirerade yttringarna som drabbat vårt samhälle de senaste åren är troligen bara ytdelen av ett isberg.
En allmän värdeneutralitet, eller om man vill normlöshet, har fått påverka några generationer i Sverige. Visst finns det i folksjälen ett antal invävda värderingar som anknyter till synen på människolivets okränkbarhet och varje människas unika värde m.m. men om dessa värden och värderingar inte uttrycks tydligt för varje ny generation så riskerar de att så småningom falla i glömska. Konsekvensen blir till att börja med öar av barbari; våldet får ett värde i sig, medmänniskan bli värdelös etc. Människoföraktet i form av rasism och nazism växer i denna skuggvärld. Kanske är det alltså så att de senaste årtiondenas normlöshet som, ibland närmast omedvetet, inympats i de unga generationerna formligen kommer att explodera i ansiktet på oss framöver.
Man kan fråga sig om samhällets sjukdomssymtom inte i grund och botten är uttryck för att den benthamska lyckomaximen slagit igenom i vår livsstil - största möjliga lycka åt största möjliga antal människor med tillägget på kortast möjliga tid. Sökande efter nöje och tillfredsställelse för stunden har fokuserats och de långsiktiga kostnaderna för ett sådant beteende har skjutits på framtiden.
En av konsekvenserna av detta synsätt har blivit att vanlig hyfs och heder- lighet satts på undantag. Värde- och normöverföringen till de uppväxande har setts som mindre viktig. Det som tidigare varit varje generations huvuduppgift, nämligen denna internalisering, har fallit i träda. Problemet är att nyodlingen" inte blir så enkel därför att stora delar av det substantiella utsädet" är förlorat.
Vad som nu akut måste göras är att medvetandegöra vuxna om att det vi gör faktiskt har betydelse för barnen. Föräldrars kärleksfulla omsorg om och ansvar för barnens beteende är ett nödvändigt villkor för en framgångsrik uppfostran. Vuxna måste förmedla tydliga normer och reagera när de inte följs. En människa som införlivat sitt samhälles värdesystem och lärt sig inre självkontroll förändras inte av att tillfälle till brott och våld ges.
Politiken borde alltså främst inriktas på att förstärka familjernas, för- skolans och skolans möjligheter. Förebyggande åtgärder måste vara huvud- stråket i ambitionen att vända brottskurvorna, inte minst de rasistiska tenden- serna, nedåt.
Föräldrar och andra vuxna som har ansvar för barnuppfostran är därför en viktig målgrupp i den effektiva politik som är möjlig att bedriva. Föräldrar och andra som arbetar med barn i de tidiga åldrarna måste bli mer medvetna om den centrala roll de kan ha i det förebyggande arbetet.
Men i den allmänna preventionen kan också ingå klargörande signaler från lagstiftarna. Ett sätt beskrivs av förre JK Hans Stark i SOU 1991:75. Det innebär en kriminalisering av den organiserade rasismen. Den utgör en verklig fara såväl mot enskilda personer och grupper som mot det demokra- tiska samhället. De senaste årens händelser påvisar behovet av förändringar.
Den förra regeringen avvisade dessvärre förslagen från utredningen och lade bara förslag om att rasism skulle utgöra en försvårande omständighet när straff utdöms. Kring det senare har ju förts en diskussion i t ex Kode- målet och Klippan-målet. När frågan behandlades var det enbart riksdagens justitieutskott som behandlade den utan hörande av konstitutionsutskottet; därmed fick de grundlagsfrågor som anknöt till den Starkska utredningen inte någon grundlig konstitutionell belysning vid riksdagsbehandlingen.
Sverige saknar en generell organisationslagstiftning därför är det svårt - för att inte säga meningslöst - att direkt förbjuda rasistiska eller likvärdiga organisationer. Eftersom det inte finns specificerade bestämmelser om ideella föreningar så kan den förening som förbjuds idag, snabbt återuppstå under annat namn i morgon. Det är, som Stark föreslog, mycket effektivare att kriminalisera det enskilda deltagandet i den typen av organiserad rasism. Ett organisationsförbud skulle snabbt visa sig vara utan relevans i det praktiska arbetet.
Däremot är det riktigt och viktigt att i regeringsformen inskränka före- ningsfriheten vid förföljelse av t ex invandrare eller flyktingar eller vid förföljelse på grund av nationellt ursprung eller trosbekännelse. Ett tillägg bör också göras till tryckfrihetsförordningens brottskatalog med denna inriktning. Organiserad rasism och stöd för sådan verksamhet skulle bli ett nytt brott i brottsbalken.
Nuvarande lagstiftning om hets mot folkgrupp täcker straffansvaret för rasistiska uttalanden och meddelanden, däremot behövs det en lagskärpning mot dem som utövar förföljelse. Det är viktigt att lagstiftningen klart och tydligt kriminaliserar den som deltar eller lämnar stöd till en sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse antingen genom att ligga bakom eller uppmana till allvarliga brott.
Föreningsfriheten är redan inskränkt genom t ex "förföljelse av folkgrupp". Vad som föreslås är att detta specificeras. Förslaget från den tidigare JK var att tillägga "eller annan sådan grupp av personer" på grund av ras, hudfärg eller "nationellt eller" etniskt ursprung "eller trosbekännelse". Det inom citationstecken är specificeringen.
SOU 1991:75 säger att den föreslagna lagstiftningen är riktad mot "sammanslutningar som strävar efter att med våld eller liknande brottslighet mot person eller egendom förverkliga rasistiska syften" och det är "den enskildes befattning" med sådana sammanslutningar som skall kriminalise- ras. Effekten på tryckfrihets- eller yttrandefrihetsområdet är om "deltagande sker eller stöd lämnas i form av meddelande" i tryckt skrift eller i andra medier som är reglerade i yttrandefrihetsgrundlagen. En sammanslutning som t ex distribuerar utbildningsmaterial om rasistisk förföljelse eller som uppmanar till våld eller hot mot viss grupp träffas av en sådan bestämmelse. Observera också att kriterier för ingripande skall vara någon form av våld, hot eller tvång. Det finns alltså invävt en rad distinkta kriterier i förslaget.
Ett av skälen att inte lägga fram lagstiftningsförslagen var att det skulle skapa för stor uppmärksamhet kring rasismen. Uppenbart klarade rasisterna den saken själva utan hjälp av lagstiftaren.
Det är skillnad på demokrati och anarki. Demokratin måste kunna försvara sig. Måste kunna sätta upp gränser för vad som kan accepteras. Demokrati som urartar till anarki riskerar att leda till diktatur.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att, i enlighet med förslagen i SOU 1991:75, kriminalisera den som deltar i eller lämnar stöd till en sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse antingen genom att ligga bakom eller uppmana till allvarliga brott.
Stockholm den 7 oktober 1996
Inger Davidson (kd) Rolf Åbjörnsson (kd)