Äganderätt och förfoganderätt hör samman. Genom lagar och
förordningar kan förfoganderätten inskränkas så starkt att
äganderätten i verklig mening går förlorad. Varje
inskränkning och utvidgning av äganderätten och
förfoganderätten bör analyseras och motiveras vid nya
lagförslag. Svenskt grundlagsskydd för äganderätten är trots
den senast antagna grundlagsförändringen, svagare än det
äganderättsskydd som garanteras av grundlagarna i de
västeuropeiska länderna. Jämför man med de nordiska
länderna är svenskt grundlagsskydd för äganderätten svagast
vad bl.a. avser ersättning vid expropriation.
Efter de förändringar i de nordiska ländernas förhållande till Europa som
inträtt efter EES-avtalets ikraftträdande, EG:s omvandling till Europeiska
unionen, EU, 1993, och Finlands och Sveriges EU-medlemskap, bör en ny
översyn göras av det nordiska lagstiftningssamarbetets ställning. Arbetet med
EES-avtalet har inneburit att ett stort antal nationella lagar och förordningar
och även nordiska överenskommelser, t.ex. den nordiska trygghetskonven-
tionen, har EU-anpassats.
På ett viktigt område har de nordiska ländernas lagstiftning kommit att gå
isär, nämligen vad gäller grundlagsskyddet för äganderätten. När Sverige
införde en rättighetskatalog i den nya regeringsformen kom reglerna om
äganderätten att få en svagare utformning än i övriga nordiska länder och i
flera av EU-länderna. Även om dessa regler inte omfattas av det harmoni-
seringskrav som en anslutning till EU innebär, utgör de en väsentlig del av
reglerna på det ekonomiska området.
Ännu fram till årsskiftet 1994/95 innehöll regeringsformen endast ett
mycket tunt och ofullständigt stadgande om egendomsskydd, som inte ens
slog fast själva grundprincipen om personlig äganderätt. Det sades endast att
varje medborgare, vilkens egendom togs i anspråk genom expropriation eller
annat sådant förfogande, skulle vara tillförsäkrad förlusten enligt grunder som
anges i lag.
Detta grundlagsskydd är utbyggt väsentligt. En ny lydelse av stadgandet
trädde i kraft vid årsskiftet 1994/95. En inledande principdeklaration har lagts
till: Varje medborgares egendom är tryggad. Ingen kan, fortsätter
grundlagstexten, tvingas att avstå sin egendom till det allmänna eller till
någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande utom när
det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.
Vidare ges två nya regler om fast egendom. Ingen skall kunna tvingas att
inskränka användningen av mark eller byggnad utom för sådana intressen
som nyss nämnts. Ersättning enligt den gamla regeln - som blev (i sak) -
tillförsäkras också den som tvingas till sådana inskränkningar i rätten att
använda mark eller byggnad att pågående markanvändning inom berörd del
av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i
förhållande till den delen av fastigheten.
Förändringarna i grundlagen innebär en klar förbättring men grundlags-
skyddet för äganderätten är fortfarande otillräckligt. Ett likartat skydd bör
ges
även för annan egendom än mark och byggnader.
Det går visserligen inte utan vidare att låta samma regler gälla för all slags
egendom och mot alla typer av ingrepp i äganderätten. Olika tekniska
lösningar kan vara nödvändiga för att nå ett bra resultat. Grundprincipen
måste emellertid vara att all egendom skall ges ett likvärdigt skydd.
Mot denna bakgrund bör det göras en grundlagsutredning för att stärka
egendomsskyddet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med inriktning på att
grundlagens egendomsskydd skall omfatta såväl fast som lös egendom.
Stockholm den 7 oktober 1996
Bengt Harding Olson (fp)
Kenth Skårvik (fp)
Sten Svensson (m)
Inga Berggren (m)
Marianne Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)
Michael Stjernström (kd)