Riksdagsledamöternas pension och efterlevandeskydd
Att vara riksdagsledamot är ett förtroendeuppdrag, inte ett
yrke eller en anställning. För att få en bra sammansättning av
riksdagens ledamöter krävs inte bara att de kommer från
olika län, utan också att de har olika yrkesbakgrund,
erfarenheter, kön och inte minst ålder. Att riksdagsledamöter
frivilligt (eller ofrivilligt!) avgår efter ett antal perioder och
övergår till annan verksamhet bör ses som självklart, inte
olyckliga undantag. Ingen är vald på livstid.
De ersättningar och förmåner som utgår för ledamotskapet, både när man
tjänstgör och efteråt, bör utgå från ovan nämnda förutsättningar.
Den ålderspension som ledamöterna tjänar in under tiden de tjänstgör bör
givetvis gälla lika för alla oavsett ålder. Det är orimligt att ålderspensions-
förmånerna helt avgörs av huruvida ledamoten är över eller under 50 år vid
avslutandet av ledamotskapet. Ålderspensionsförmånen bör vara direkt kopp-
lad till antalet intjänandeår, ej till ålder på ledamoten då intjänandet sker.
Eftersom efterlevandepension till make/maka/sambo och barn är kopplad
till intjänad egen pension innebär de nuvarande reglerna att även familjen får
ett väsentligt sämre skydd ifall ledamoten avgår eller avlider före 50 års
ålder. Detta är särskilt allvarligt för barnpensionen. Det är trots allt
vanligast
att ledamöter under 50 är de som har minderåriga barn, vilka behöver och
borde vara de som har rätt till ekonomiskt skydd om ledamoten avlider.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar om en sådan
ändring av intjänandereglerna för ålderspension att enbart antalet tjänsteår
avgör pensionens storlek,
2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar om sådan
ändring av intjänandereglerna att enbart antalet tjänsteår avgör
efterlevandepensionens storlek.