Ändrad placering av riksdagsledamöterna i kammaren
Det klagas ofta på riksdagens kammardebatter. De anses
stela och tråkiga. Närvaron är låg även när det gäller ärenden
av allmänt intresse.
Senare tiders talmän har lagt ned mycken möda på att reformera
debattreglerna. De kan dock inte komma åt det grundläggande problemet,
nämligen den tilltagande partisplittringen i riksdagen. Debatter tenderar att
bli
både utdragna och svåröverskådliga, när de skall föras med upp till sju
deltagare.
Till betydande del sammanhänger dock dagens svårigheter också med den
princip som ligger till grund för ledamöternas placering i plenisalen. Med
nuvarande fördelning efter valkretsar (och inom valkretsen efter antalet
riksdagsår) kan man inte göra något väsentligt åt rådande missförhållanden
ens med de mest finurliga ändringar av debattreglerna eller kraftfulla
förmaningar om vikten av att vara på plats.
En kartläggning, utförd under 1980-talet av Interparlamentariska unionen,
visade att parlamentsledamöterna i en klar majoritet av 54 undersökta länder
satt grupperade efter politisk uppfattning. Andra förekommande principer var
alfabetisk ordning och ledamöternas egna önskemål. Endast sju länder lade
valkretsindelningen till grund för placeringen. I flertalet av dessa fall rörde
det sig om kommunistiskt styrda öststater, där en fördelning efter
partitillhörighet mötte uppenbara praktiska svårigheter.
I nästan alla demokratier är således parlamentsledamöterna placerade
partivis. Indelningen av det politiska fältet i höger och vänster härstammar för
övrigt från fördelningen av platser i nationalförsamlingen efter den franska
revolutionen.
Sverige - liksom grannlandet Norge - avviker från det gängse mönstret i
utvecklade demokratier genom att i stället gruppera parlamentets ledamöter
efter en geografisk princip. Det betyder att exempelvis en moderat kan bli
bänkkamrat med en vänsterpartist. Detta sätt att ordna platsfördelningen får
närmast ses som en historisk kvarleva. Förr uppfattades riksdagsmännen
främst som företrädare för sina valkretsar. Det dröjde länge, innan
förekomsten av partier erkändes i vår författning.
Men idag är ledamöternas partitillhörighet en viktigare indelningsgrund än
deras geografiska ursprung. Det framgår inte minst av att riksdagsmän
identifieras med partibeteckning mycket oftare än med hemmahörighet i
valkrets. Vid de senaste riksdagsvalen har dessutom ledamöter invalts på s.k.
rikslistor, vilket inneburit att de fördelats på valkretsar och därmed i
kammaren utan samband med deras bostadsort.
Det kan tilläggas att man inte heller i andra politiskt valda församlingar
brukar följa en geografisk indelningsgrund. Kommunfullmäktige- och
landstingsledamöter sitter ofta partivis. Samma förhållande råder för
ledamöterna i Europaparlamentet. Ledamöterna i Europarådet och Nordiska
rådet är inte direktvalda men är ändå inte placerade efter nationstillhörighet -
vilket man kanske kunnat vänta - utan i bokstavsordning.
En platsfördelning i riksdagens plenisal efter partitillhörighet skulle utan
tvivel skänka debatten större livfullhet och åskådlighet. Naturligtvis verkar
det stämningshöjande att sitta bland politiska fränder från hela landet jämfört
med att vara bänkgranne med en politisk motståndare. Det skulle också bli
lättare att hålla kontakten inom en riksdagsgrupp och att där fördela uppgiften
att ta till orda. Skillnader i närvaro mellan partierna skulle snabbt kunna
avläsas, vilket torde verka disciplinerande - om inte annat genom respektive
partiledningars försorg. Likaså skulle partiernas uppträdande i voteringar bli
lättare att överblicka.
Bl.a. för voteringstavlans skull måste ledamöterna ha fasta platser, som
intas åtminstone vid rösträkning. Placeringen inom respektive partisektor kan
göras efter antalet riksdagsår eller överlämnas till partiernas bestämmande.
Statsråd bör få sina platser på de främsta bänkarna inom berörd partisektor.
En förändring av ledamöternas placering i riksdagens plenisal lär inte kräva
någon ombyggnad eller installation av ny apparatur. Åtgärden bör därför
kunna genomföras under innevarande eller senast inför nästa mandatperiod.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att platsfördelningen i riksdagens plenisal skall ske
efter partitillhörighet och inte efter valkrets.