Förtroendevaldas allmänna motionsrätt är en omistlig del av demokratin. Denna rätt får ej beskäras, snarare utökas.
Mot denna bakgrund är det naturligt att diskussionen kring och ifråga- sättandet av utformningen av riksdagsledamöternas nuvarande allmänna motionsrätt blivit såväl djupare som bredare.
Övergången till kalenderårsbudget och förskjutningen av tidpunkten för budgetpropositionens framläggande och den därtill knutna allmänna motionstiden medför stora förändringar.
Bl.a. minskar den tidrymd under vilken budgetpropositionen och de motioner i budgetfrågor som väcks under den allmänna motionstiden skall behandlas. Ökad tidspress i riksdagsarbetet under hösten blir följden.
Parallellt med motionsarbetet i anslutning till budgetpropositionen ges riksdagsledamöterna, under samma 14-dagarsperiod, möjlighet att motions- vägen framföra synpunkter och förslag i skiftande ämnen. Dock ges under året endast detta tillfälle till allmän motionsrätt. Detta kan inte vara vare sig demokratiskt eller arbetsmässigt riktigt. Om aktuella händelser skall kunna hanteras av riksdagen, måste också möjligheter skapas att kunna agera vid aktuellt tillfälle. Att behöva vänta upp till ett år för att kunna väcka en motion är ur denna synpunkt icke tillfredsställande.
Det förhållandet att riksdagsledamöterna idag måste invänta förslag från regeringen för att ges möjlighet att få en fråga behandlad i ett utskott utökar knappast ledamöternas initiativ- och motionsrätt.
Såväl demokratiska som arbetsmässiga skäl talar således för att en ny och mindre restriktiv ordning beträffande motionsrätten införs.
Den allmänna motionstiden bör snarast utökas till att omfatta någon eller några perioder utöver den motionstid, som nu är knuten till budgetproposi- tionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att ge talmanskonferensen i uppdrag att se över den allmänna motionsrätten och till riksdagen återkomma med förslag till ändring.
Stockholm den 27 september 1996
Sivert Carlsson (c) Görel Thurdin (c)