Alla de olika gemenskaperna i ett samhälle har sina specifika
mål och uppgifter, ett gemensamt gott ändamål för
medlemmarnas samverkan. Det är uppenbart att det krävs
någon form av auktoritativ koordination så att inte
kollisioner uppstår mellan dessa gemenskapers strävanden,
och så att de kan erhålla stöd i lämplig form när så behövs.
Där de olika gemenskaperna strävar efter sitt specifika goda
är det viktigt att inte allas gemensamma goda glöms bort.
Det är när en gemenskap inte beaktar detta som den
degenererar till ett så kallat särintresse.
Detta konstaterande görs bl a i Lars F Eklunds skrift "Gemenskaperna och
det gemensamma bästa" (Civitas skriftserie, 1996). Resonemangen nedan är i
stort hämtade från denna skrift.
Detta allas gemensamma goda, eller som det oftast kallas, det gemensam-
ma bästa är det specifika objektiva ändamålet för den politiska samhälls-
gemenskapen eller staten: dess ändamål omfattar ju alla samhällsgemen-
skapens medlemmar.
Alltså: alla det civila samhällets gemenskaper måste beakta och respektera
det gemensamma bästa när de fullföljer sina respektive ändamål, medan det
för den politiska gemenskapen, "staten", är det gemensamma bästa som utgör
det specifika ändamålet. Staten och den politiska maktutövningen har inget
legitimt ändamål vid sidan av detta. Det är "statens" unika och specifika
ansvar för hela samhällsgemenskapens gemensamma bästa som är grunden
för dess specifika prerogativ, såsom till exempel ett visst bruk av tvångsmakt.
Den politiska gemenskapen och auktoriteten är till för det civila samhällets
medlemmar och gemenskaper inte tvärtom. Dess roll visavi det civila
samhället är rättskipande, reglerande, koordinerande och stödjande. För att
dessa verksamheter skall kunna ske på rätt sätt, det vill säga på ett sätt som
respekterar människornas naturliga rättigheter och det civila samhällets
legitima självbestämmande, måste staten låta sig vägledas av subsidiaritets-
principen.
Denna centrala socialfilosofiska princip har troligen sina idéhistoriska
rötter hos Aristoteles. Alla dess aspekter är påtagligt närvarande i Sankt Tho-
mas av Aquinos filosofi liksom i Leo Xlll:s socialencyklika Rerum Novarum
från 1891. Själva begreppet har dock i första hand lanserats genom Pius Xl:s
socialencyklika Quadragesimo Anno från 1931.
Under senare år har principen fått en allt starkare ställning - eller åt-
minstone rönt allt större uppmärksamhet - såsom vägledande för den
Europeiska unionens verksamhet, men det bör uppmärksammas att dess
formuleringar i unionsdokumenten knappast är några socialfilosofiskt
auktoritativa utsagor om principens innebörd som sådan, utan snarare skall
ses som försök att applicera principen i ett visst sammanhang. Genom sitt
medlemskap har alltså Sverige införlivat subsidiaritetsprincipen på den
övernationella nivån. Det kan förefalla något märkligt och inkonsekvent att
inte också applicera den på den nationella nivån.
Det latinska ordet "subsidium" betyder stöd. När man därför säger att
subsidiaritetsprincipen betyder att samhällsuppgifter skall lösas på "lägsta
effektiva nivå" så är detta inte hela sanningen. Snarare är det så att den
socialfilosofiska tradition i vilken principen formulerats förutsätter och
understryker de enskilda människornas och det civila samhällets gemen-
skapers naturliga rättigheter, "aktörskap", och legitima självbestämmande.
Principen kan sägas vara en kompletteringsprincip.
Vad principen innebär är dels att staten har en skyldighet att stödja där så
behövs, dels att detta stöd, oavsett vilken form det har i övrigt, måste
respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas egna
kompetensområden. Hjälp måste vara en hjälp till självhjälp, annars är det
ingen verklig hjälp.
Alltså:
1. Alla gemenskaper har en stödjande och kompletterande roll visavi sina
medlemmar. "Sina medlemmar" skall givetvis inte tolkas i någon inåtvänd,
navelskådande mening, som att gemenskaper skall ses såsom "stängda" visavi
omvärlden och indifferenta inför denna. Personer som lever i sådana
missuppfattningar levererar ofta kritiska synpunkter på den subsidiära
samhällsuppfattningen i form av ramsor om "idealiserandet av kärnfamiljen",
"romantiserandet av lokalsamhället" etc. Kritiken är, principiellt sett,
grundlös. Tvärtom innebär ju de mindre gemenskapernas uppgifter under
normala omständigheter en verklig tjänst åt den större samhällsgemenskapen.
Till exempel så kommer ju familjens uppgifter visavi barnen i termer av
omvårdnad, försörjning, uppfostran och kunskapsförmedling hela det
omgivande samhället till del.
På motsvarande sätt är det uppenbart att det gagnar hela den övergripande
politiska gemenskapens - "statens" - gemensamma bästa om de lokala
politiska gemenskaperna, till exempel kommunerna, kan lösa sina uppgifter
på ett ändamålsenligt sätt och staten kan koncentrera sig på sådant som
endast den kan handha på ett ändamålsenligt sätt.
2. Större gemenskaper har en stödjande och kompletterande roll visavi
mindre gemenskaper - en naturlig konsekvens av uppfattningen av sam-
hällsgemenskapen såsom uppbyggd "underifrån och uppåt". Ibland måste en
ny "högre" gemenskapsnivå bildas för att de "lägre" gemenskapernas
gemensamma bästa skall kunna säkras. En sådan utveckling var - kanske -
övergången från de olika landskapslagarna till en rikstäckande
rättsgemenskap genom Magnus Erikssons landslag, för att ta ett exempel ur
vår historia.
Självklart innebär subsidiaritetsprincipen att en ny gemenskapsnivå skall
begränsa sin verksamhet till just de uppgifter för vilka de tidigare nivåerna
inte var tillräckliga. Det tänkande för vilket subsidiaritetsprincipen är en
exponent bejakar alltså tillskapandet av nya, högre, gemenskapsnivåer men
ställer sig samtidigt avvisande till alla centralistiska tendenser, det vill
säga
försök att till en högre "central" nivå överföra uppgifter som ändamålsenligt
kan lösas av de lägre, mindre gemenskaperna. Om en centralistisk tendens
gått för långt är det följaktligen på sin plats att återföra kompetens "nedåt",
ibland även att utveckla nya "lägre" politiska gemenskaper.
3. Större gemenskaper/högre nivåer har en subsidiär roll visavi enskilda
och mindre gemenskaper i dessas relation till mellanliggande nivåer, i hän-
delse av begångna orätter. Detta är en aspekt av subsidiaritetsprincipens logik
som ibland glöms bort.
Ett exempel är den offentliga myndighetens plikt att skydda enskilda mot
övergrepp inom familjen. Ett annat exempel är Europadomstolens uppgift att
skydda den enskildes mänskliga rättigheter gentemot orätter begångna av de
nationella rättsväsendena.
Det finns anledning att uppmärksamma vissa problem med formuleringen
"på lägsta effektiva nivå". Det är uppenbart att vad som är en "effektiv nivå"
kan te sig lite olika om man är centralbyråkrat i Skolverket eller
småbarnsförälder i glesbygd.
Det är här viktigt att komma ihåg att när människor är inblandade så kan
aldrig något moraliskt orättfärdigt vara i egentlig mening effektivt. Det är
alltid det moraliskt/etiskt rätta som avgör vad som kan kallas effektivt eller
nyttigt - det är inte "nyttan" som avgör vad som är moraliskt rätt. Det finns
inga genvägar till det gemensamma bästa. Det gemensamma bästa innefattar
eller omsluter alla enskildas och gemenskapers partikulära autentiska goda
och kan inte förverkligas på dessas bekostnad.
Mycket talar mot ovanstående bakgrund för att subsidiaritetsprincipen
alltså bör vara ett styrande arbetsverktyg även för den nationella nivån i
Sverige. En sådan styrande effekt kan åstadskommas genom att
subsidiaritetsprincipen skrivs in i regeringsformens första kapitel. Ett sådant
inskrivande bör dock inte göras utan en grundlig genomgång av principen.
Regeringen bör alltså tillkalla en utredning som får till uppgift att genomföra
nödvändigt analysarbete i syfte att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning i syfte att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen.