Alla de olika gemenskaperna i ett samhälle har sina specifika mål och uppgifter, ett gemensamt gott ändamål för medlemmarnas samverkan. Det är uppenbart att det krävs någon form av auktoritativ koordination så att inte kollisioner uppstår mellan dessa gemenskapers strävanden, och så att de kan erhålla stöd i lämplig form när så behövs. Där de olika gemenskaperna strävar efter sitt specifika goda är det viktigt att inte allas gemensamma goda glöms bort. Det är när en gemenskap inte beaktar detta som den degenererar till ett så kallat särintresse.
Detta konstaterande görs bl a i Lars F Eklunds skrift "Gemenskaperna och det gemensamma bästa" (Civitas skriftserie, 1996). Resonemangen nedan är i stort hämtade från denna skrift.
Detta allas gemensamma goda, eller som det oftast kallas, det gemensam- ma bästa är det specifika objektiva ändamålet för den politiska samhälls- gemenskapen eller staten: dess ändamål omfattar ju alla samhällsgemen- skapens medlemmar.
Alltså: alla det civila samhällets gemenskaper måste beakta och respektera det gemensamma bästa när de fullföljer sina respektive ändamål, medan det för den politiska gemenskapen, "staten", är det gemensamma bästa som utgör det specifika ändamålet. Staten och den politiska maktutövningen har inget legitimt ändamål vid sidan av detta. Det är "statens" unika och specifika ansvar för hela samhällsgemenskapens gemensamma bästa som är grunden för dess specifika prerogativ, såsom till exempel ett visst bruk av tvångsmakt.
Den politiska gemenskapen och auktoriteten är till för det civila samhällets medlemmar och gemenskaper inte tvärtom. Dess roll visavi det civila samhället är rättskipande, reglerande, koordinerande och stödjande. För att dessa verksamheter skall kunna ske på rätt sätt, det vill säga på ett sätt som respekterar människornas naturliga rättigheter och det civila samhällets legitima självbestämmande, måste staten låta sig vägledas av subsidiaritets- principen.
Denna centrala socialfilosofiska princip har troligen sina idéhistoriska rötter hos Aristoteles. Alla dess aspekter är påtagligt närvarande i Sankt Tho- mas av Aquinos filosofi liksom i Leo Xlll:s socialencyklika Rerum Novarum från 1891. Själva begreppet har dock i första hand lanserats genom Pius Xl:s socialencyklika Quadragesimo Anno från 1931.
Under senare år har principen fått en allt starkare ställning - eller åt- minstone rönt allt större uppmärksamhet - såsom vägledande för den Europeiska unionens verksamhet, men det bör uppmärksammas att dess formuleringar i unionsdokumenten knappast är några socialfilosofiskt auktoritativa utsagor om principens innebörd som sådan, utan snarare skall ses som försök att applicera principen i ett visst sammanhang. Genom sitt medlemskap har alltså Sverige införlivat subsidiaritetsprincipen på den övernationella nivån. Det kan förefalla något märkligt och inkonsekvent att inte också applicera den på den nationella nivån.
Det latinska ordet "subsidium" betyder stöd. När man därför säger att subsidiaritetsprincipen betyder att samhällsuppgifter skall lösas på "lägsta effektiva nivå" så är detta inte hela sanningen. Snarare är det så att den socialfilosofiska tradition i vilken principen formulerats förutsätter och understryker de enskilda människornas och det civila samhällets gemen- skapers naturliga rättigheter, "aktörskap", och legitima självbestämmande. Principen kan sägas vara en kompletteringsprincip.
Vad principen innebär är dels att staten har en skyldighet att stödja där så behövs, dels att detta stöd, oavsett vilken form det har i övrigt, måste respektera de enskilda människornas rättigheter och gemenskapernas egna kompetensområden. Hjälp måste vara en hjälp till självhjälp, annars är det ingen verklig hjälp.
Alltså:
1. Alla gemenskaper har en stödjande och kompletterande roll visavi sina medlemmar. "Sina medlemmar" skall givetvis inte tolkas i någon inåtvänd, navelskådande mening, som att gemenskaper skall ses såsom "stängda" visavi omvärlden och indifferenta inför denna. Personer som lever i sådana missuppfattningar levererar ofta kritiska synpunkter på den subsidiära samhällsuppfattningen i form av ramsor om "idealiserandet av kärnfamiljen", "romantiserandet av lokalsamhället" etc. Kritiken är, principiellt sett, grundlös. Tvärtom innebär ju de mindre gemenskapernas uppgifter under normala omständigheter en verklig tjänst åt den större samhällsgemenskapen. Till exempel så kommer ju familjens uppgifter visavi barnen i termer av omvårdnad, försörjning, uppfostran och kunskapsförmedling hela det omgivande samhället till del.
På motsvarande sätt är det uppenbart att det gagnar hela den övergripande politiska gemenskapens - "statens" - gemensamma bästa om de lokala politiska gemenskaperna, till exempel kommunerna, kan lösa sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt och staten kan koncentrera sig på sådant som endast den kan handha på ett ändamålsenligt sätt.
2. Större gemenskaper har en stödjande och kompletterande roll visavi mindre gemenskaper - en naturlig konsekvens av uppfattningen av sam- hällsgemenskapen såsom uppbyggd "underifrån och uppåt". Ibland måste en ny "högre" gemenskapsnivå bildas för att de "lägre" gemenskapernas gemensamma bästa skall kunna säkras. En sådan utveckling var - kanske - övergången från de olika landskapslagarna till en rikstäckande rättsgemenskap genom Magnus Erikssons landslag, för att ta ett exempel ur vår historia.
Självklart innebär subsidiaritetsprincipen att en ny gemenskapsnivå skall begränsa sin verksamhet till just de uppgifter för vilka de tidigare nivåerna inte var tillräckliga. Det tänkande för vilket subsidiaritetsprincipen är en exponent bejakar alltså tillskapandet av nya, högre, gemenskapsnivåer men ställer sig samtidigt avvisande till alla centralistiska tendenser, det vill säga försök att till en högre "central" nivå överföra uppgifter som ändamålsenligt kan lösas av de lägre, mindre gemenskaperna. Om en centralistisk tendens gått för långt är det följaktligen på sin plats att återföra kompetens "nedåt", ibland även att utveckla nya "lägre" politiska gemenskaper.
3. Större gemenskaper/högre nivåer har en subsidiär roll visavi enskilda och mindre gemenskaper i dessas relation till mellanliggande nivåer, i hän- delse av begångna orätter. Detta är en aspekt av subsidiaritetsprincipens logik som ibland glöms bort.
Ett exempel är den offentliga myndighetens plikt att skydda enskilda mot övergrepp inom familjen. Ett annat exempel är Europadomstolens uppgift att skydda den enskildes mänskliga rättigheter gentemot orätter begångna av de nationella rättsväsendena.
Det finns anledning att uppmärksamma vissa problem med formuleringen "på lägsta effektiva nivå". Det är uppenbart att vad som är en "effektiv nivå" kan te sig lite olika om man är centralbyråkrat i Skolverket eller småbarnsförälder i glesbygd.
Det är här viktigt att komma ihåg att när människor är inblandade så kan aldrig något moraliskt orättfärdigt vara i egentlig mening effektivt. Det är alltid det moraliskt/etiskt rätta som avgör vad som kan kallas effektivt eller nyttigt - det är inte "nyttan" som avgör vad som är moraliskt rätt. Det finns inga genvägar till det gemensamma bästa. Det gemensamma bästa innefattar eller omsluter alla enskildas och gemenskapers partikulära autentiska goda och kan inte förverkligas på dessas bekostnad.
Mycket talar mot ovanstående bakgrund för att subsidiaritetsprincipen alltså bör vara ett styrande arbetsverktyg även för den nationella nivån i Sverige. En sådan styrande effekt kan åstadskommas genom att subsidiaritetsprincipen skrivs in i regeringsformens första kapitel. Ett sådant inskrivande bör dock inte göras utan en grundlig genomgång av principen. Regeringen bör alltså tillkalla en utredning som får till uppgift att genomföra nödvändigt analysarbete i syfte att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning i syfte att grundlagsfästa subsidiaritetsprincipen.
Stockholm den 5 oktober 1996
Göran Hägglund (kd)