Mångårig erfarenhet visar på ett starkt samband mellan
framgång i ett lands stabiliseringspolitik och oberoende för
dess centralbank. Tendensen till växande inflationstryck
föranledde under 1980-talet många industriländer att ge sina
centralbanker större självständighet. Denna strävan kom
också till uttryck i det europeiska integrationsarbetet genom
de planer på en ekonomisk och monetär union (EMU) som
1991 togs in som ett viktigt inslag i
Maastrichtfördraget.
I en moderat kommittémotion till 1989/90 års riksdag krävdes ändringar i
den lagstiftning som reglerar Sveriges riksbanks ställning. Dessa tog främst
sikte på att via reglerna för valbarhet, valsätt, mandatperiod m.m. vid
utseende av ledamöter i fullmäktige minska möjligheterna till politiska
påtryckningar vid penningpolitikens utövande. Dessutom förordades att
Riksbanken skulle få som lagfäst mål att värna kronans yttre och inre värde.
Motionen avslogs visserligen av riksdagen, men någon tid därefter
tillkallade statsrådet Erik Åsbrink (s) en kommitté med uppgift att utreda
Riksbankens ställning och lämna förslag i de frågor som berörts i motionen.
Enligt direktiven var syftet att öka effektiviteten i antiinflationspolitiken.
Därvid borde övervägas att ge Riksbanken ett lämpligt utformat och
väldefinierat mål för verksamhetens inriktning. Vidare var kommittén fri att
föreslå ändringar i formerna för val av riksbanksfullmäktige och ordförande
samt fullmäktiges sammansättning och mandatperiodens längd.
I tilläggsdirektiv, som meddelades vid en omorganisation av utredningen
hösten 1991, tillkom också uppgiften att tillgodose de krav som kunde
komma att ställas på penning- och valutapolitisk lagstiftning vid ett svenskt
deltagande i Europeiska gemenskapen. Sverige hade då ansökt om
medlemskap i EG, där man just var i färd med att utforma planerna på EMU
med en gemensam centralbank och en gemensam valuta samt med krav på att
de nationella centralbankerna skulle ha en institutionellt oberoende ställning.
Riksbanksutredningen lade våren 1993 fram sitt betänkande "Riksbanken
och prisstabiliteten" (SOU 1993:20). Det slogs där fast att Riksbanken i vissa
avseenden har en klart självständig ställning. Närmast unik är dess rätt att
besluta om inte bara växelkurs utan också valutapolitisk regim. Men på andra
punkter - framför allt beträffande styrformer och målinriktning - är det
direkta beroendet av politiska instanser påtagligt.
Utredningen betonade starkt nödvändigheten av trovärdighet i kampen mot
inflationen. Om en trovärdig låginflationspolitik kunde etableras, skulle den
inte behöva föra med sig kostnader i form av högre arbetslöshet. Men
förutsättningen var då att ansvaret för penning- och valutapolitiken
delegerades till Riksbanken och att denna gavs i uppdrag att värna
penningvärdet. Samtidigt skulle den demokratiska kontrollen tryggas genom
att målet för verksamheten fastställdes och ledningen för Riksbanken utsågs
av riksdagen.
Utredningen föreslog konkret följande:
Riksbanken borde även fortsättningsvis vara direkt underställd riksdagen,
som skulle utse ledamöter i fullmäktige samt ange mål och ge andra
föreskrifter i penning- och valutapolitiska frågor - dock endast genom
lagstiftning. Riksdag och regering fick däremot inte bestämma hur
Riksbanken skulle besluta i enskilda frågor, utan denna skulle självständigt
kunna förfoga över de penningpolitiska styrmedlen.
Målet för Riksbanken att värna penningvärdet borde införas i
riksbankslagen. Staten skulle inte få låna i Riksbanken för att finansiera t.ex.
budgetunderskott. Riksdagen hade att välja sju fullmäktigeledamöter för en
sjuårig mandatperiod genom successiva val. Dessa skulle även
fortsättningsvis utse riksbankschef, som också blir en åttonde
fullmäktigeledamot, på fem år, och endast riksbankschefen skulle kunna
omväljas för en period. Från valbarhet uteslöts politiker och tjänstemän i
central beslutsposition. För att stärka den offentliga kontrollen borde
Riksbanken regelbundet inför riksdagen offentligt redovisa sin syn på
penning- och valutapolitiken. Riksdagen hade rätt att avsätta
fullmäktigeledamot endast om denne på grund av sjukdom inte kunde
fullfölja sitt uppdrag eller på grund av brottslig verksamhet var uppenbart
olämplig för uppdraget. Fullmäktige kunde därutöver avsätta
riksbankschefen, om denne uppenbart misskötte sitt uppdrag. Sistnämnda
begränsning förutsatte en ändring av RF 9:12, där rätten att avskeda
riksbankschefen är oinskränkt.
Utredningens förslag var så utformade att svensk medverkan i det
europeiska samarbetet på det monetära området inte onödigtvis skulle behöva
försvåras eller fördröjas. Siktet var inställt på genomförande från den 1 juli
1994, men nödvändiga ändringar av regeringsformen kunde träda i kraft först
den 1 januari 1995. I en reservation mot utredningens förslag anförde
emellertid de socialdemokratiska ledamöterna bl.a. att tidpunkten var illa vald
med hänsyn till oklarheten beträffande det framtida valutasamarbetet i Europa
samt den pågående finansiella krisen.
Remissyttrandena över utredningsförslaget var i huvudsak positiva.
Regeringen förelade emellertid inte riksdagen någon proposition i ämnet,
eftersom det inte förelåg den breda politiska enighet som eftersträvas vid
ändring av grundlag. En partipolitisk strid om Riksbankens ställning skulle
t.o.m. kunna verka destabiliserande genom att minska trovärdigheten hos
låginflationspolitiken.
I andra länder har dock utvecklingen mot mer självständiga centralbanker
fortsatt. Det gäller inte minst inom EU, där förberedelserna för EMU:s tredje
fas nu pågår. Enligt artikel 108 i Maastrichtfördraget skall varje medlemsstat
säkerställa att dess centralbank har en oberoende ställning, innan övergången
till en gemensam valuta sker, vilket nu beräknas inträffa den 1 januari 1999.
Denna förpliktelse gäller således oavsett om landet kan eller - i Danmarks
och Storbritanniens fall - vill delta fullt ut i EMU.
I en skrivelse till riksdagens finansutskott den 19 oktober 1995 hemställde
fullmäktige i Riksbanken att riksdagen hos regeringen skulle begära förslag
om de lagändringar som krävs för att uppfylla föreskrifterna om EMU i
Maastrichtfördraget. Riksbanksfullmäktige förordade för sin del att
lagstiftningen skulle ändras i huvudsaklig överensstämmelse med
Riksbanksutredningens förslag vad beträffar mål för penningpolitiken, val av
fullmäktige, riksbankschefens ställning m.m.
Ehuru moderata motionsyrkanden i samma riktning har avslagits av
riksdagen, har regeringen medgett - bl.a. i konvergensprogrammet och i den
s.k. tillväxtpropositionen (prop. 1995/96:25) - att Sveriges medlemskap i EU
medför vissa åtaganden, som kräver ändringar i lagstiftningen om
Riksbanken. Även i årets budgetproposition aviseras kommande lagändringar
avseende Riksbanken.
Eftersom erforderliga lagändringar även avser regeringsformen, måste
regeringsförslag föreläggas riksdagen senast i december 1997. Ett andra
beslut skulle sedan kunna tas på hösten efter 1998 års val, vilket med knapp
marginal skulle tillgodose kravet att Riksbankens oberoende skulle vara
säkerställt under EMU:s andra fas.
Det finns emellertid ingen anledning att dröja så länge. Ökat oberoende för
Riksbanken är en god sak i sig. Ett snabbt beslut skulle stärka tilltron till
Sveriges beslutsamhet att hålla inflationen nere, vilket i sin tur skulle
medverka till lägre räntor och en stabil valuta. Riksdagen bör därför begära
att regeringen skyndsamt lägger fram en proposition i huvudsaklig
överensstämmelse med Riksbanksutredningens förslag.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen med utgångspunkt i
Riksbanksutredningens betänkande skyndsamt lägger fram förslag i syfte att
stärka Riksbankens oberoende.
Stockholm den 24 september 1996
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Lennart Hedquist (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Per Bill (m)
Anna Åkerhielm (m)
Stig Rindborg (m)
Tom Heyman (m)
Margit Gennser (m)
Bo Lundgren (m)
Margareta E Nordenvall (m)
Rune Rydén (m)