Mångårig erfarenhet visar på ett starkt samband mellan framgång i ett lands stabiliseringspolitik och oberoende för dess centralbank. Tendensen till växande inflationstryck föranledde under 1980-talet många industriländer att ge sina centralbanker större självständighet. Denna strävan kom också till uttryck i det europeiska integrationsarbetet genom de planer på en ekonomisk och monetär union (EMU) som 1991 togs in som ett viktigt inslag i Maastrichtfördraget.
I en moderat kommittémotion till 1989/90 års riksdag krävdes ändringar i den lagstiftning som reglerar Sveriges riksbanks ställning. Dessa tog främst sikte på att via reglerna för valbarhet, valsätt, mandatperiod m.m. vid utseende av ledamöter i fullmäktige minska möjligheterna till politiska påtryckningar vid penningpolitikens utövande. Dessutom förordades att Riksbanken skulle få som lagfäst mål att värna kronans yttre och inre värde.
Motionen avslogs visserligen av riksdagen, men någon tid därefter tillkallade statsrådet Erik Åsbrink (s) en kommitté med uppgift att utreda Riksbankens ställning och lämna förslag i de frågor som berörts i motionen. Enligt direktiven var syftet att öka effektiviteten i antiinflationspolitiken. Därvid borde övervägas att ge Riksbanken ett lämpligt utformat och väldefinierat mål för verksamhetens inriktning. Vidare var kommittén fri att föreslå ändringar i formerna för val av riksbanksfullmäktige och ordförande samt fullmäktiges sammansättning och mandatperiodens längd.
I tilläggsdirektiv, som meddelades vid en omorganisation av utredningen hösten 1991, tillkom också uppgiften att tillgodose de krav som kunde komma att ställas på penning- och valutapolitisk lagstiftning vid ett svenskt deltagande i Europeiska gemenskapen. Sverige hade då ansökt om medlemskap i EG, där man just var i färd med att utforma planerna på EMU med en gemensam centralbank och en gemensam valuta samt med krav på att de nationella centralbankerna skulle ha en institutionellt oberoende ställning.
Riksbanksutredningen lade våren 1993 fram sitt betänkande "Riksbanken och prisstabiliteten" (SOU 1993:20). Det slogs där fast att Riksbanken i vissa avseenden har en klart självständig ställning. Närmast unik är dess rätt att besluta om inte bara växelkurs utan också valutapolitisk regim. Men på andra punkter - framför allt beträffande styrformer och målinriktning - är det direkta beroendet av politiska instanser påtagligt.
Utredningen betonade starkt nödvändigheten av trovärdighet i kampen mot inflationen. Om en trovärdig låginflationspolitik kunde etableras, skulle den inte behöva föra med sig kostnader i form av högre arbetslöshet. Men förutsättningen var då att ansvaret för penning- och valutapolitiken delegerades till Riksbanken och att denna gavs i uppdrag att värna penningvärdet. Samtidigt skulle den demokratiska kontrollen tryggas genom att målet för verksamheten fastställdes och ledningen för Riksbanken utsågs av riksdagen.
Utredningen föreslog konkret följande:
Riksbanken borde även fortsättningsvis vara direkt underställd riksdagen, som skulle utse ledamöter i fullmäktige samt ange mål och ge andra föreskrifter i penning- och valutapolitiska frågor - dock endast genom lagstiftning. Riksdag och regering fick däremot inte bestämma hur Riksbanken skulle besluta i enskilda frågor, utan denna skulle självständigt kunna förfoga över de penningpolitiska styrmedlen.
Målet för Riksbanken att värna penningvärdet borde införas i riksbankslagen. Staten skulle inte få låna i Riksbanken för att finansiera t.ex. budgetunderskott. Riksdagen hade att välja sju fullmäktigeledamöter för en sjuårig mandatperiod genom successiva val. Dessa skulle även fortsättningsvis utse riksbankschef, som också blir en åttonde fullmäktigeledamot, på fem år, och endast riksbankschefen skulle kunna omväljas för en period. Från valbarhet uteslöts politiker och tjänstemän i central beslutsposition. För att stärka den offentliga kontrollen borde Riksbanken regelbundet inför riksdagen offentligt redovisa sin syn på penning- och valutapolitiken. Riksdagen hade rätt att avsätta fullmäktigeledamot endast om denne på grund av sjukdom inte kunde fullfölja sitt uppdrag eller på grund av brottslig verksamhet var uppenbart olämplig för uppdraget. Fullmäktige kunde därutöver avsätta riksbankschefen, om denne uppenbart misskötte sitt uppdrag. Sistnämnda begränsning förutsatte en ändring av RF 9:12, där rätten att avskeda riksbankschefen är oinskränkt.
Utredningens förslag var så utformade att svensk medverkan i det europeiska samarbetet på det monetära området inte onödigtvis skulle behöva försvåras eller fördröjas. Siktet var inställt på genomförande från den 1 juli 1994, men nödvändiga ändringar av regeringsformen kunde träda i kraft först den 1 januari 1995. I en reservation mot utredningens förslag anförde emellertid de socialdemokratiska ledamöterna bl.a. att tidpunkten var illa vald med hänsyn till oklarheten beträffande det framtida valutasamarbetet i Europa samt den pågående finansiella krisen.
Remissyttrandena över utredningsförslaget var i huvudsak positiva. Regeringen förelade emellertid inte riksdagen någon proposition i ämnet, eftersom det inte förelåg den breda politiska enighet som eftersträvas vid ändring av grundlag. En partipolitisk strid om Riksbankens ställning skulle t.o.m. kunna verka destabiliserande genom att minska trovärdigheten hos låginflationspolitiken.
I andra länder har dock utvecklingen mot mer självständiga centralbanker fortsatt. Det gäller inte minst inom EU, där förberedelserna för EMU:s tredje fas nu pågår. Enligt artikel 108 i Maastrichtfördraget skall varje medlemsstat säkerställa att dess centralbank har en oberoende ställning, innan övergången till en gemensam valuta sker, vilket nu beräknas inträffa den 1 januari 1999. Denna förpliktelse gäller således oavsett om landet kan eller - i Danmarks och Storbritanniens fall - vill delta fullt ut i EMU.
I en skrivelse till riksdagens finansutskott den 19 oktober 1995 hemställde fullmäktige i Riksbanken att riksdagen hos regeringen skulle begära förslag om de lagändringar som krävs för att uppfylla föreskrifterna om EMU i Maastrichtfördraget. Riksbanksfullmäktige förordade för sin del att lagstiftningen skulle ändras i huvudsaklig överensstämmelse med Riksbanksutredningens förslag vad beträffar mål för penningpolitiken, val av fullmäktige, riksbankschefens ställning m.m.
Ehuru moderata motionsyrkanden i samma riktning har avslagits av riksdagen, har regeringen medgett - bl.a. i konvergensprogrammet och i den s.k. tillväxtpropositionen (prop. 1995/96:25) - att Sveriges medlemskap i EU medför vissa åtaganden, som kräver ändringar i lagstiftningen om Riksbanken. Även i årets budgetproposition aviseras kommande lagändringar avseende Riksbanken.
Eftersom erforderliga lagändringar även avser regeringsformen, måste regeringsförslag föreläggas riksdagen senast i december 1997. Ett andra beslut skulle sedan kunna tas på hösten efter 1998 års val, vilket med knapp marginal skulle tillgodose kravet att Riksbankens oberoende skulle vara säkerställt under EMU:s andra fas.
Det finns emellertid ingen anledning att dröja så länge. Ökat oberoende för Riksbanken är en god sak i sig. Ett snabbt beslut skulle stärka tilltron till Sveriges beslutsamhet att hålla inflationen nere, vilket i sin tur skulle medverka till lägre räntor och en stabil valuta. Riksdagen bör därför begära att regeringen skyndsamt lägger fram en proposition i huvudsaklig överensstämmelse med Riksbanksutredningens förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen med utgångspunkt i Riksbanksutredningens betänkande skyndsamt lägger fram förslag i syfte att stärka Riksbankens oberoende.
Stockholm den 24 september 1996
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m) Lennart Hedquist (m) Fredrik Reinfeldt (m) Per Bill (m) Anna Åkerhielm (m) Stig Rindborg (m) Tom Heyman (m) Margit Gennser (m) Bo Lundgren (m) Margareta E Nordenvall (m) Rune Rydén (m)
Gotab, Stockholm 1996