Sammanfattning
I syfte att stärka rättssäkerheten, värna minoritetens rätt mot majoriteten och skydda den enskildes rättigheter gentemot staten redovisar Moderata samlingspartiet i denna motion förslag i följande avseenden:
Förstärkt minoritetsskydd vid rättighetsbegränsningar
Förstärkt minoritetsskydd i konstitutionsutskottet
Förstärkt minoritetsskydd i övriga utskott
Grundlagsskydd för äganderätten
Krav på klargörande av beskattningsmaktens gränser
Förstärkt skydd för den negativa föreningsfriheten
Förstärkning av den judiciella kontrollen
Förstärkning av domstolarnas och domarnas konstitutionella ställning
Skilda valdagar
Färre riksdagsledamöter
Större respekt för det kommunala självstyret
Utöver dessa förslag avser Moderata samlingspartiet att senare under innevarande mandatperiod återkomma med ytterligare förslag som tar sikte på andra väsentliga demokrati- och rättighetsfrågor som är nödvändiga med tanke på Sveriges plats i Europa och i det internationella samfundet. I detta sammanhang avser vi även att ta upp demokratifrågor på det nationella planet. Det handlar bl.a. om statsmakternas och kommunernas ställning och förutsättningar för deras verksamhet, vilket behöver få en noggrann belysning från såväl ett nationellt som internationellt perspektiv. Dessa frågor är av avgörande betydelse för den demokratiska utvecklingen i framtiden.
Våra utgångspunkter
Sverige skall vara en demokratisk rättsstat och en konstitutionell monarki. Den enskildes frihet och rätt skall vara grunden för den offentliga maktens utövning. Makten skall utövas under lagarna. Svenska lagar skall stå i överensstämmelse med våra egna grundlagar, EG-rätten och Europakonventionen angående skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Möjligheten till prövning av lagars förenlighet med grundlag och med Europakonventionen skall utgöra ett naturligt inslag i det svenska rättsväsendet på motsvarande sätt som domstolarna efter EU-medlemskapet har skyldighet att pröva nationella lagreglers överensstämmelse med EG-rätten.
Grundlagarna skall garantera det svenska statsskicket och tillförsäkra medborgarna frihet och oberoende gentemot den politiska makten. Det svenska konstitutionella systemet har under lång tid präglats av otillräcklig maktdelning. Enskilda medborgares rättssäkerhet har ibland betraktats som ett intresse underordnat det parlamentariska majoritetsbeslutets omedelbara genomslag. Det måste också råda en rimlig balans mellan majoritetens och minoritetens legitima intressen.
Offentlig makt skall utövas för att sköta samhällets gemensamma angelägenheter. Staten skall skydda medborgarna och nationen mot yttre fiender och mot krafter som hotar demokratin och rättsstaten. Den offentliga makten skall skydda den enskilde mot brott och maktmissbruk och värna hans eller hennes rättigheter gentemot såväl andra enskilda som mot staten. Rättskipningen skall fullgöras av självständiga domare och domstolar, som skall vara oberoende av statsmakterna i sin rättstillämpande verksamhet. Rättstillämpningen skall ske utifrån generella, allmängiltiga normer.
För att kunna skydda och stärka dessa grundläggande värden måste vi slå vakt om demokratin, rättsstaten och författningen, något som Moderata samlingspartiet av tradition sett som sin kanske främsta uppgift. Vi har genom åren föreslagit många åtgärder som legat i linje med dessa höga målsättningar. Mycket av det vi eftersträvat i fråga om förstärkning av grundlagsskyddet i olika avseenden är i dag genomfört. Sedan 1980 har vi i Sverige en lagprövningsrätt införd i regeringsformens 11 kap. 14 §. Vi har uppnått kravet om förlängd valperiod och ett ökat inslag av personval. Sedan den 1 januari 1995 gäller Europakonvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som svensk rätt, ett under lång tid framfört krav från Moderata samlingspartiet. Grundlagsreformen från 1995 resulterade också i att rätten till ersättning vid expropriation preciserade närmare det egendomsskydd som Europakonven- tionen anger. Även rätten till ersättning vid rådighetsinskränkningar avseende mark och byggnader omfattas numera av grundlagsskydd i 2 kap. 18 § regeringformen. Vidare infördes grundlagsskydd för närings- och yrkesfriheten. Enligt Moderata samlingspartiet innebär samtliga dessa grundlagsändringar viktiga steg i riktning mot såväl en förstärkt demokrati som en förstärkt konstitution.
Förstärkning av minoritetsskyddet
Vid rättighetsbegränsningar
Vår regeringsform vilar på tanken att majoritetsbeslut är den beslutsform som bäst gagnar demokratin, d.v.s. folkstyrelsens princip. Den starka betoning av majoritetens långtgående rättigheter och den bristfälliga insikt om behovet av vissa inskränkningar i majoritetens rätt som vår författning ger uttryck för är klart otillfredsställande. Ett effektivt parlamentariskt vapen till värn också för minoritetens vilja vore att stärka minoritetsskyddet vid beslut om lagstiftning som innebär begränsningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna och en ökad judiciell kontroll av dessa rättigheter. Detta är sedan länge framförda krav från Moderata samlingspartiet.
Såväl begränsningar i äganderätten och närings- och yrkesfriheten som inskränkningar i de politiska fri- och rättigheterna, dvs. yttrande-, infor- mations-, mötes-, demonstrations- och föreningsfriheten, bör enligt vår uppfattning beslutas av riksdagen med kvalificerad majoritet i stället för som i dag med enkel majoritet. Frågan om det skall fordras två tredjedels majoritet eller tre fjärdedels majoritet vid beslutet kan naturligtvis diskuteras.
För att undvika att ett förfarande med kvalificerad majoritet skulle handlingsförlama riksdagen finns olika lösningar. En medelväg skulle kunna vara att överväga om en minoritet i riksdagen bör ges rätt att skjuta fram riksdagens beslut i viss fråga. En sådan lösning skulle således motsvara vad som gäller enligt 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen. Denna bestämmelse föreskriver att lag om vissa fri- och rättigheter skall på yrkande av lägst 10 av riksdagens ledamöter vila i minst tolv månader om mer än 1/6 av de röstande stöder ett sådant yrkande.
Det bör ankomma på utskottet att ta fram förslag till erforderlig lagstift- ning om en förstärkning av minoritetsskyddet vid rättighetsbegränsningar.
I konstitutionsutskottet
För att våra grundlagar skall kunna ändras krävs att riksdagen fattar två likalydande beslut med riksdagsval emellan. Det första beslutet innebär att ändringsförslaget antas som vilande av den sittande riksdagen medan det andra beslutet - som fattas av den nya riksdag som samlas efter valet - innebär att det vilande förslaget antas slutligt eller förkastas. Vidare gäller att det mellan den tidpunkt då förslaget första gången anmäls i riksdagens kammare och valet skall gå minst nio månader. Från den bestämmelsen kan konstitutionsutskottet med fem sjättedels majoritet medge undantag.
Genom niomånadersfristen har lagstiftaren velat förebygga dels att otillräckligt underbyggda beslut fattas, dels att viktiga grundlagsändringar behandlas i riksdagen mot slutet av sessionen före valet. Undantagsregeln som medger snabbehandling kan alltså utnyttjas bara när nästan alla utskottsledamöter är ense om detta och den är tänkt att användas för att rätta till sådana brister i lagstiftningsarbetet som är av helt okontroversiell karaktär. En minoritet på 1/6 av ledamöterna - som anser att ärendet är ofullständigt berett eller att ytterligare tid för eftertanke behövs - kan alltså hindra att en grundlagsändring forceras fram. Bakom denna ordning döljer sig också en strävan efter att uppnå en så stor enighet som möjligt kring stiftande och/eller ändring av grundlag.
En minoritet i konstitutionsutskottet kan emellertid enligt nu gällande ordning inte hindra majoriteten att lägga fram förslag till grundlagsändring kortare tid än nio månader före ett val, men förslaget måste då vila till den därpå följande valperioden, alltså över två riksdagsval. Det var just detta som inträffade i juni 1994, då konstitutionsutskottet i ett betänkande (1993/94:KU28) föreslog grundlagsändringar som innebär att det fr.o.m. den 1 januari 1999 skall bli straffbart att inneha barnpornografi. Förslaget lades fram trots att det enligt såväl Lagrådet som de moderata ledamöterna i utskottet var ofullständigt berett. Någon remissbehandling i gängse mening fanns det exempelvis inte tid till. Utskottets agerande strider klart mot minoritetsskyddsregelns anda om än inte mot dess bokstav, och får snarast ses som ett utslag av partitaktik av sämsta slag. Utskottets beslut för nämligen på inget sätt frågan om en kriminalisering närmare sin lösning. Det gör i stället - i bästa fall - den parlamentariskt tillsatta Barnpornografi- utredningen som, vid sidan om det redan vilande grundlagsförslaget, har i uppdrag att grundligt utreda frågan och presentera en lösning före årsskiftet 1996/97.
För att förhindra liknande missbruk av undantagsregeln i framtiden bör enligt Moderata samlingspartiets mening regeringsformen ändras så att det införs ett förbud för konstitutionsutskottet att lägga fram förslag till grundlagsändring kortare tid än nio månader före ett riksdagsval om en minoritet på 1/6 av ledamöterna motsätter sig det.
I övriga utskott
I detta sammanhang finns det även skäl att uppmärksamma den s.k. självständiga initiativrätt som riksdagsutskotten har enligt 3 kap. 7 § riksdagsordningen. Denna rätt infördes för att stärka riksdagens maktställning gentemot regeringen. Initiativrätten kan användas av en majoritet i riksdagen i syfte att hindra oppositionen att presentera alternativförslag. I anslutning till att initiativrätten år 1971 utsträcktes till alla riksdagsutskott förutsatte konstitutionsutskottet också att initiativrätten skulle begagnas med varsamhet. Ärenden borde liksom dittills normalt väckas genom proposition eller motion, och politisk enighet borde eftersträvas i initiativfallen (se bet. KU 1970:27).
Den självständiga initiativrätten har hittills använts sparsamt och med omdöme. Under senare år har vi emellertid sett tendenser till att de gamla tankegångarna luckras upp och att en utskottsmajoritet använder initiativ- rätten till att driva igenom politiskt kontroversiella förslag utan normalt beredningsunderlag och utan den omfattande debatt som är möjlig då förslag väcks genom proposition eller motioner.
Ett exempel på sådant missbruk är partnerskapslagstiftningen, som lades fram av lagutskottet våren 1994 som ett initiativärende med minsta möjliga marginal, 8-7. Samma vår ville, som framgått ovan, en majoritet i konstitutionsutskottet forcera fram en grundlagsändring om förbud mot innehav av barnpornografi trots att det inte fanns vare sig proposition eller sedvanlig remissbehandling som underlag för ett sådant beslut. När det gäller ändring av grundlag finns det lyckligtvis ett minoritetsskydd, som också kunde begagnas i detta fall som avsåg en ändring av tryckfrihets- förordningen. Detta minoritetsskydd är dock, som framgår ovan, otillräckligt och behöver därför förbättras. Som ett sista exempel kan nämnas att en majoritet i konstitutionsutskottet hösten 1994 försökte få till stånd ett utskottsinitiativ till lagstiftning i syfte att förhindra en utauktionering av lokalradiotillstånd. Riksdagen skulle efter snabbehandling anta lagen dagen innan auktionen skulle äga rum. Även i detta fall kunde en minoritet i riksdagen förhindra snabbehandling med hänvisning till att lagstiftningen innebar en begränsning i yttrande- och informationsfriheten. När minoriteten därvid erinrade om sin grundlagsgaranterade rättighet att få förslaget uppskjutet betecknades detta av Socialdemokraterna som ett angrepp på demokratin (Dagens Nyheter 1994-11-16). Demokratin innefattar emellertid inte bara folkstyre utan också skydd mot försök att begränsa mänskliga fri- och rättigheter.
Mot den angivna bakgrunden finns det enligt Moderata samlingspartiets mening anledning att se över utskottens initiativrätt. De tendenser som framkommit på senare tid gör det bl.a. motiverat att överväga om initiativ i de vanliga utskotten inte som nu skall kunna tas med enkel majoritet utan i stället fordra sådan fem sjättedels majoritet som redan nu i vissa fall krävs när det gäller initiativ i konstitutionsutskottet.
Stärkt grundlagsskydd åt äganderätten
Äganderätten - en grundval för marknadsekonomin
Den enskildes äganderätt saknar i Sverige fullgott grundlagsskydd. Detta är ett resultat av den socialistiska samhällssyn som under lång tid präglat vårt land. Respekten för den enskildes äganderätt måste ytterst bottna i en övertygelse om människors möjligheter att själva forma sin tillvaro. Synen på den enskildes äganderätt avspeglar vilken människouppfattning man har. Här går en mycket tydlig skiljelinje mellan moderat och socialdemokratisk politik. Helt grundläggande för Moderata samlingspartiet är vår tilltro till den enskilda individens förmåga och vilja att ta ansvar för sitt eget och sin familjs liv. Detta innebär att vi också tillmäter individens faktiska möjligheter att äga och förvalta sin egendom central betydelse. Äganderätten möjliggör en spridning av makt, ansvar och beslutsfattande från ett fåtal till ett flertal och leder härigenom till personlig och samhällelig utveckling. Det enskilda ägandet utgör en grundläggande förutsättning för den enskildes ekonomiska välfärd och befrämjar marknadsekonomin som är grunden för den samhälleliga välfärden.
Socialdemokraternas bristande respekt för enskildas äganderätt har under årens lopp tagit sig olika uttryck i vår lagstiftning. Gemensamt för dessa åtgärder har varit det konfiskatoriska syftet.
Genom lagen om det s.k. fria handredskapsfisket inskränktes nära 100 000 människors rätt att själva disponera över vatten, som de dittills hade innehaft med ägande- eller nyttjanderätt. I praktiken blev det frågan om att en rätt till egendom begränsades utan eller med endast otillräcklig ersättning.
Engångsskatten. I ett slag berövades försäkringsspararna 15 miljarder kronor. Regeringen tog ingen notis om att Lagrådet avstyrkte införan- det av en engångsskatt utan drev med stöd av riksdagsmajoriteten igenom förslaget.
Plan- och bygglagen innehåller regler som påtagligt minskar värdet av fast egendom för ägarna. Genom begränsningar i byggrätten, liksom bestämmelser som tillåter visst intrång på fast egendom utan full ersättning, beskärs äganderätten.
Höjda skatter på aktier och företagande. Det är orimligt att förmögen- hetsskatt skall betalas även för den del av aktievärdet som utgörs av latent realisationsvinstskatt.
Höjd skatt på boende. Regeringens höjning av fastighetsskatten innebär att människor beskattas för icke realiserade värden, vilket i många fall tvingat människor att belåna eller sälja sina hus för att kunna betala sin fastighetsskatt. Dessutom tar fastighetsskatten, som utgår från taxeringsvärdet, inte hänsyn till belåningen.
Regeringen har nyligen till riksdagen lämnat en stiftelseproposition som i praktiken innebär ett ingrepp i enskilda rättssubjekts äganderätt.
Trots att den enskildes äganderätt utgör en av grundstenarna för vår rättsordning med starkt genomslag i både vår privaträtt och vår straffrätt är grundlagsskyddet för den enskilda äganderätten fortfarande mycket svagt. Grundlagsskyddet består i regler om ersättning vid expropriation (mark och byggnader) och liknande intrång (RF 2:18), vilket blev resultatet av den partipolitiska överenskommelsen i olika grundlagsfrågor från hösten 1993. Självfallet måste det finnas vissa begränsningar i äganderätten när detta är nödvändigt med hänsyn till viktiga allmänna intressen. De som drabbas av en sådan inskränkning i sin äganderätt måste emellertid garanteras full ersättning för den skada som uppkommer. I dag utgår inte sådan full kompensation utan ersättning utgår bara om den skada som uppkommer är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning är det nu angeläget att införa en regel i regeringsformen som slår fast att den enskilda äganderättens princip är orubblig och att inskränkningar endast får ske i klart angivna fall med full ersättning till den enskilde.
Klargörande av beskattningsmaktens gränser
Skyldigheten att erlägga skatter och avgifter till stat och kommun har nära beröringspunkter med frågan om vilka inskränkningar i äganderätten som kan accepteras (jfr artikel 1 i första protokollet till Europakonventionen). Samtidigt som skatter och avgifter kan undergräva äganderätten är det självklart att skatter måste kunna uttas för finansiering av nödvändiga gemensamma åtgärder. Det är dock inte lika självklart på vilken nivå skatteuttaget skall ligga och inte heller på vilket sätt skatten skall tas ut. Med utgångspunkt i 2 kap. 10 § regeringsformen om förbud mot retroaktiv skattelagstiftning hade Fri- och rättighetskommittén i uppgift att söka klarlägga beskattningsmaktens gränser. Utredningen nöjde sig dock med att konstatera, se SOU 1993:40, Fri- och rättighetsfrågor, del A, s. 112:
Det torde vara få instrument som är så viktiga för genomförandet av den politiska viljan som just beskattningsrätten. Enligt vår uppfattning förhåller det sig också så att det bästa skyddet mot ett missbruk av denna rätt står att finna i vårt demokratiska system där väljarna har möjlighet att i fria val ge uttryck för sin uppfattning om hur beskattningsrätten utnyttjas.
För det stora flertalet väljare måste ett uttalande av detta slag framstå som cyniskt. Enligt Moderata samlingspartiet utgör vårt demokratiska system inte ett tillräckligt starkt skydd för enskildas äganderätt så länge riksdagen med endast en rösts övervikt kan besluta om skattehöjningar och därmed åstadkomma inskränkningar i den enskilda äganderätten. En viktig del av demokratin är också att skydda minoriteten. Enligt vår uppfattning bör frågan om beskattningsmaktens gränser bli föremål för en förnyad, seriös utredning.
Förstärkt skydd för den negativa föreningsfriheten
Rätten att fritt sluta avtal spelar en väsentlig roll inom många områden i vårt samhälle och är fundamental för en väl fungerande marknadsekonomi. Om en ägare t.ex. inte har rätt att disponera över sin egendom, genom försäljning, uthyrning eller på annat sätt, förlorar äganderätten mycket av sitt värde. Ett område där avtalsfriheten borde vara central, men där den i praktiken är obefintlig är inom arbetsrättens område. På den svenska arbetsmarknaden finns ingen fungerande avtalsfrihet. Den politiska makten har givit kollektivavtalet en monopolställning och individuella avtal har motarbetats energiskt och systematiskt. Detta har hittills kunnat ske bl.a. genom att den negativa föreningsfriheten, d.v.s. rätten att stå utanför olika sammanslutningar, inte regleras i grundlagen. Följden har blivit att oorganiserade arbetstagare och arbetsgivare inte har några möjligheter att fritt avtala om löner och anställningsvillkor. Fackets rätt att verka för kollektivavtal genom stridsåtgärder har förhindrat enskildas försök till individuella avtal. Genom Europadomstolens dom i det nyligen avgjorda målet Gustafsson mot Sverige har den bristande avtalsfriheten inom arbetsrätten tydliggjorts. Även om domstolen gav Sverige rätt mot Gustafsson så gav domen samtidigt en tydlig indikation om att rådande avtalsförhållanden inom arbetsrätten inte är tillfredsställande.
Domstolen klargjorde nämligen att den negativa föreningsfriheten måste tillmätas betydelse också på den svenska arbetsmarknaden. Vad detta innebär i fall med andra faktiska förutsättningar än i Gustafssonfallet kan framtida rättslig prövning ge svar på. Den negativa föreningsfriheten är skyddad genom Europakonventionen som ju numera är en del av svensk rätt. Någon uttrycklig bestämmelse om skydd för rätten att stå utanför en organisation finns dock inte i vår fri- och rättighetskatalog i 2 kap. regeringsformen. Detta bör snarast avhjälpas, så att det tydligare framgår att bl.a. enskilda utan organisationstvång kan få ingå exempelvis icke-kollektivavtalsbundna arbetsrättsavtal.
Förstärkning av den judiciella kontrollen
Ta bort uppenbarhetsrekvisitet
Frågan om en grundlagsreglering av äganderätten liksom frågan om hur respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i övrigt skall kunna upprätthållas är intimt kopplad till frågan om vem som skall bevaka att grundlagens skyddsregler iakttas i normgivning och rättstillämpning. Statsmakterna är nämligen bundna av sina egna lagar. Utan denna begränsning skulle staten genom lagstiftningen kunna utvecklas till ett renodlat maktinstrument.
Sedan 1979 är lagprövningsrätten inskriven i regeringsformen (11:14). Den innebär att domstol eller annat offentligt organ som finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst inte bara har rätt utan också skyldighet att åsidosätta föreskriften. Om det är riksdagen eller regeringen som har beslutat föreskriften, skall tillämpningen underlåtas bara om felet är uppenbart.
Uppenbarhetsrekvisitets betydelse för den judiciella kontrollen har återkommande diskuterats. Senast skedde det i Fri- och rättighetskommittén, som enligt klart uttalade direktiv hade att överväga frågan om vidgade möjligheter till domstolsprövning. I sitt betänkande avfärdade emellertid kommittén frågan på ett summariskt sätt (s. 229). Som skäl för att behålla uppenbarhetsrekvisitet angav kommittén bl.a. att riksdagen och inte domstolarna är den instans som är bäst ägnad att pröva om en viss lagföreskrift är grundlagsenlig eller ej samt att man normalt givetvis kan utgå från att statsmakterna utan vidare följer grundlagens bestämmelser.
Enligt vår mening är det av flera skäl nödvändigt att frågan om uppenbarhetsrekvisitet blir föremål för den seriösa beredning som hittills uteblivit. Så länge den begränsning som uppenbarhetsrekvisitet utgör finns kvar råder onödig oklarhet om var gränserna går för den judiciella kontroll som följer inte bara av att Europakonventionen numera är gällande rätt utan också av den omständigheten att EG-rätten har direkt tillämplighet efter Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Såväl Europakonventionens som EG-rättens tillämpning kan hanteras inom ramen för en sedvanlig tolkningsmetod där bl.a. normhierarkin avgör vid normkollisioner. Annor- lunda förhåller det sig när det gäller normkollisioner där enbart regerings- formens bestämmelser, utan koppling till vare sig Europakonventionen eller EG-rätten, är föremål för rättslig tolkning. I det fallet utgör 11 kap. 14 § i dess nuvarande lydelse en omotiverad och svårförståelig begränsning till förfång för medborgarna och det skydd för grundläggande friheter och mänskliga rättigheter som de ostridigt bör åtnjuta också i vårt land.
Den nuvarande lagprövningsrätten är behäftad också med andra svagheter. Ett exempel är att den kan komma att tillämpas långt efter det att en lag börjat gälla, vilket kan få svåröverskådliga konsekvenser för andra fall där lagen tidigare tillämpats.
I sammanhanget kan noteras att justitierådet Göran Regner, tidigare rättschef och expeditionschef på Justitiedepartementet med ansvar för grund- lagsfrågor, nyligen i Svensk Juristtidning ifrågasatt om uppenbarhets- rekvisitet kan behållas på grund av EG-rätten. Enligt Regner finns det ett spänningsförhållande mellan 11:14 och 10:5 RF som i framtiden måste lösas. Av 10:5 framgår att den del av EG-rätten som avser rättighetsskyddet skall ha företräde framför svensk lag utan att det finns något krav på uppenbar motstridighet. Vidare anför Regner:
Efter införlivandet av europakonventionen med svensk rätt kan Strasbourg- domstolen finna att en svensk lagregel strider mot en konventions- bestämmelse samtidigt som en svensk domstol inte vid tillämpning av 2:23 (som innebär att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europakonventionen, vår anm.) och 11:14 RF kan åsidosätta samma lagregel som stridande mot samma artikel i konventionen därför att lagregeln inte uppenbart strider mot artikeln i fråga.
Sammantaget leder det anförda till att regeringen bör ta initiativ till en beredning som syftar till att ta bort den begränsning som "uppenbarhetsrekvisitet" utgör i 11 kap. 14 § regeringsformen.
Utökad skyldighet att inhämta yttrande från Lagrådet
Lagrådet har en viktig funktion när det gäller att granska den juridisk/tekniska kvaliteten i förslag till nya lagar. Granskningen som är grundlagsfäst (8 kap. 18 § regeringsformen), skall även avse hur ett lagförslag förhåller sig till rättssäkerhetens krav och vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Många brister i framför allt regeringens lagförslag har genom årens lopp kunnat avhjälpas sedan de uppmärksammats av Lagrådet.
En egendomlighet i de nuvarande bestämmelserna är att Lagrådet normalt sett inte behöver höras över grundlagsändringar, om det inte gäller tryckfriheten och liknande. Ett skäl för att inte låta Lagrådet yttra sig över grundlagsförslag har ansetts vara att regeringsformen till helt övervägande del gäller frågor av politisk natur och därför är mindre väl lämpad för lagrådsgranskning (prop. 1978/79:195 s. 47). Som bl.a. professor Bertil Bengtsson har påpekat i anslutning till av honom framförd kritik beträffande lagstiftningstekniken i ärendet om ändring i 2 kap. 18 § regeringsformen är detta skäl knappast hållbart (se SvJT 1994 s. 933). Också vanliga lagar kan avse politiskt känsliga frågor, och då begränsar Lagrådet sig regelmässigt till en rent teknisk granskning. Det finns därför enligt Moderata samlingspartiets mening ingen anledning att koppla bort den lagtekniska expertisen just i de allra viktigaste lagstiftningsärendena, dvs. sådana ärenden som rör grund- lagarna.
Det bör ankomma på regeringen att närmare se över bestämmelserna om lagrådsgranskning i syfte att säkerställa att Lagrådets erfarenhet och kunnande utnyttjas även i de lagstiftningsfrågor som avser grundlagarna.
Frågan om författningsdomstol
I syfte att stärka skyddet för fri- och rättigheterna har under årens lopp vid ett flertal tillfällen väckts förslag om att även i vårt land införa en särskild författningsdomstol. Frågan diskuterades bl.a. av Folkstyrelsekommittén i betänkandet SOU 1987:6. Även Fri- och rättighetskommittén tog upp frågan i dess betänkande SOU 1993:40. Kommittén avvisade tanken på en författningsdomstol med den huvudsakliga motiveringen att ett sådant system riskerade att överföra en del av den politiska makten till domstolarna, en ordning som ansågs vara främmande för den svenska rättstraditionen.
Vi avser inte att i denna motion ta ställning vare sig för eller emot en svensk författningsdomstol. Det är emellertid ostridigt så att förutsätt- ningarna för en diskussion i frågan är väsentligt annorlunda nu än då frågan tidigare utretts. En sådan omständighet är att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna sedan den 1 januari 1995 gäller såsom svensk lag. En annan betydelsfull förändring är att Sverige blivit medlem i Europeiska unionen.
Medlemskapet i EU har medfört att EG-rätten gäller i Sverige liksom i övriga medlemsstater. Till EG-rättens kännetecken hör att den har företräde framför nationell lagstiftning och att den till stor del är direkt tillämplig i medlemsstaterna. Detta innebär att svenska domstolar och andra rätts- tillämpande myndigheter har fått en normkontrollerande funktion av helt annan omfattning än vad som tidigare varit fallet. Normkontrollen är inte inskränkt till att avse lagar och författningar av lägre dignitet utan omfattar också frågan om svensk grundlag står i överensstämmelse med EG-rättsliga regler. I det sammanhanget är det naturligt att frågan om en särskild svensk författningsdomstol ges förnyad aktualitet.
En i sammanhanget intressant omständighet har uppmärksammats i en expertrapport till EU 96-kommittén (SOU 1996:16). I rapporten påtalas (s. 113): "Avseende skyddet av grundläggande fri- och rättigheter inom gemenskapsrätten är det uppenbart att de medlemsstater där en författningsdomstol givits en stark ställning också haft ett stort inflytande över gemenskapsrättens utveckling." Som exempel anges särskilt den tyska författningsdomstolen, som bl.a. i samband med Maastrichtfördragets ratificering förmådde att ge ett på samma gång kraftfullt och nyanserat uttryck för den tyska uppfattningen om förhållandet mellan nationell rätt och gemenskapsrätt på fri- och rättighetsområdet.
Det kan inte uteslutas att det även i Sverige - även med en stärkt juridiciell kontroll i övrigt - kommer att finnas ett motsvarande behov av en rättslig instans som med största möjliga auktoritet förmår att hävda svenska intressen, exempelvis när det gäller skyddet för den traditionella svenska offentlighetsprincipen. Särskilt med tanke på kommande ändringar av EU:s grundfördrag kan det också erinras om att regeringsformen innehåller en väsentlig begränsning av möjligheten att överlåta beslutanderätt till EU. I 10 kap. 5 § anges nämligen att detta får ske endast så länge som EU har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i den svenska regeringsformen och i Europakonventionen angående skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. De svårbedömda men till sina konsekvenser ytterst betydelsefulla frågor som därvid kan uppkomma kan mycket väl vara ägnade att också i vårt land med fördel avgöras av en författningsdomstol, inte minst med tanke på den respekt som utslag av en sådan domstol skulle kunna väcka i andra medlemsländer och i EU:s institutioner. En alternativ lösning kan vara att ge Högsta domstolen och Regeringsrätten de funktioner som bör tillkomma en författnings- domstol.
De delvis nya och tidigare obeaktade förhållanden som nu anförts talar enligt vår mening för att frågan om en författningsdomstol bör bli föremål för närmare överväganden. Regeringen bör få i uppdrag att föranstalta om en utredning i detta syfte.
Förstärkning av domstolarnas och domarnas konstitutionella ställning
Regeringsformen innehåller regler till skydd för vissa kärnfunktioner av den självständighet som domstolarna oomtvisligen skall ha. På vissa punkter, t.ex. i fråga om ingripanden i dömandet i enskilda mål, är skyddet mycket starkt, medan det i andra avseenden är fragmentariskt eller obefintligt. En oklar punkt är exempelvis i vad mån riksdagens normgivningsmakt kan delegeras till myndigheter av lägre rang. Regeringsformen är sålunda tämligen otydlig när det gäller att förbehålla riksdagen normgivningsmakten beträffande rättskipningen och domstolarna. Detsamma gäller regleringen av domstolsorganisationen och utnämningsmakten. Mot dessa påpekanden kan naturligtvis invändas att Sverige trots föreliggande ofullkomligheter i regeringsformen de facto har ett fritt och självständigt domstolsväsende varför ett förtydligande av domstolarnas konstitutionella ställning i regeringsformen skulle kunna undvaras. Moderata samlingspartiet delar emellertid inte en sådan uppfattning. Det bakomliggande syftet med en grundlagsregel måste enligt vår mening tillmätas större betydelse. Avsikten med ett grundlagsskydd är inte primärt att beskriva ett sakernas tillstånd utan att tjäna som garanti mot missbruk i andra tider och under andra förhållanden. Grundlagen skall således vad gäller domstolarnas och domarnas konstitutionella ställning utgöra ett skydd mot att det rättsläge som den vanliga lagstiftningen ger och den praxis som tillämpas inte förändras till det sämre i hänseenden som är centrala för en rättsstat.
Ett sätt att stärka domstolarnas konstitutionella ställning skulle kunna vara att i regeringsformen ge domstolarna ett normgivningsbemyndigande att besluta om sina egna arbetsordningar, dvs. rättskipnings- och domstols- frågor. I dag kan sådana föreskrifter som inte enligt 8 kap. regeringsformen måste beslutas enligt lag meddelas av myndighet under regeringen som regeringen överlåtit denna befogenhet till (8 kap. 13 §). Efter delegering kan således även andra myndigheter (främst Domstolsverket) än domstolarna besluta om bindande normer för domstolarnas verksamhet. Utifrån den moderata synen på domstolarnas ställning framstår denna ordning som otillfredsställande.
1993 års Domarutredning, som hade i uppdrag att kartlägga domstolarnas och domarnas ställning och lämna förslag till inriktning av fortsatt utredningsarbete, behandlade bl.a. den här aktuella frågan och lämnade också ett förslag till grundlagsändring, se betänkande SOU 1994:99, s. 213 ff. Utredningen framhöll att domstolarnas och domarnas ställning skulle kunna stärkas också på andra sätt än genom ändringar i regeringsformen och att en parlamentarisk utredning borde få i uppdrag att närmare överväga på vilket sätt detta skulle kunna ske.
När det gäller domarnas konstitutionella ställning spelar utnämningsför- farandet en central roll. Utnämningen av ordinarie domare är konstitutionell till sin natur och regleras i 11 kap. 9 § regeringsformen. Av grundlagen framgår att vid tillsättning av tjänst vid domstol skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. I och med grundlagsregleringen får utnämningar av domare ytterst sin legitimitet av folket. En berättigad fråga är därför om folkstyret - Sveriges riksdag - har tillräcklig insyn i utnämningsförfarandet med den ordning som vi har i dag, d.v.s. att regeringen ensam ansvarar för domarutnämningarna.
Mot denna bakgrund är det enligt Moderata samlingspartiets uppfattning viktigt att närmare överväga om dagens utnämningsförfarande verkligen är det mest lämpade för att förse landet med de bäst kvalificerade domarna. Ett alternativ till nuvarande ordning skulle kunna vara att låta riksdagen eller företrädare för denna i någon form medverka i utnämningsförfarandet beträffande domare och därmed tillskapa ett slags medborgerlig garanti för att domarutnämningarna sköts med saklighet och utan ovidkommande hänsyn. Samtidigt skulle en utnämning som sanktionerats av Sveriges riksdag kunna ge ett starkare uttryck för den viktiga funktion som är förenad med domarämbetet. Ett annat alternativ kan vara att inrätta ett särskilt organ med uppgift att utse domare, exempelvis en nämnd bestående av både domare och företrädare för medborgarna. Givetvis kan förslagen som här framförts diskuteras utifrån flera olika utgångspunkter och kanske bör en parlamentarisk insyn inte utsträckas längre än till att avse utnämningar av landets högsta domare. Enligt Moderata samlingspartiet bör dock, i vart fall, det s.k. kallelseförfarandet, d.v.s. tillsättning av högre domartjänster utan föregående anmälnings- eller beredningsförfarande, upphöra.
Det är angeläget att svenskt domstolsväsende ges bästa möjliga förutsätt- ning att leva upp till de nya krav som samhällsutvecklingen ställer på våra domstolar och domare. Av bl.a. ovan angivna skäl anser vi att en parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppdrag att lämna förslag till hur domstolarnas och domarnas konstitutionella ställning i Sverige kan förstärkas.
Färre riksdagsledamöter
Det ökade inslaget av personval i de allmänna valen kan minska avståndet mellan väljarna och de valda. Ytterligare en förändring som skulle gynna både väljarna och politikerna vore att minska antalet riksdagsledamöter. Med färre ledamöter skulle framför allt anonymiteten mellan politiker och väljare minska.
Sveriges riksdag har i dag med sina 349 ledamöter en i förhållande till landets folkmängd osedvanligt stor representation jämfört med andra demokratiska länder. Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning kan det finnas skäl att överväga och närmare belysa konsekvenserna av minskningen av antalet ledamöter till 249. Om antalet ledamöter minskade skulle detta inte enbart medverka till att de folkvalda blev mer kända ute bland folket utan också leda till en mer "arbetsduglig" riksdag. En riksdag med färre ledamöter reser dock flera viktiga frågor av demokratikaraktär, bl.a. frågan om hur många riksdagsledamöter som fordras för att alla delar av vårt land skall få en god representation i riksdagen. Mot denna bakgrund är det angeläget att regeringen låter utreda förutsättningarna för en reducering av antalet riksdagsledamöter.
Skilda valdagar
Staten skall hantera frågor som angår hela nationen, ansvara för Sveriges relationer till andra stater och för Sveriges internationella samarbete. Kommunerna skall koncentrera sig på de uppgifter som bäst hanteras på lokal nivå. Kommunerna skall svara för det lokala samhällets utveckling genom fysisk planering, infrastruktur och myndighetsutövning vad gäller sociala frågor och frågor som rör natur- och stadsmiljö. Kommunerna skall ansvara för grundläggande utbildning och insatser för social trygghet när andra trygghetssystem inte räcker till.
Stat och kommun skall utgöra två tydligt åtskilda politiska nivåer. Landstingen skall avskaffas. Statsmakternas beslut inom sina respektive ansvarsområden har oftast stor betydelse för medborgarna men de kommunala frågorna har de facto väl så stor inverkan på enskilda människors livssituation. Med skilda valdagar skulle de kommunala frågorna - och de kommunala politikerna - bättre uppmärksammas och ges mer rättvist utrymme i den allmänna debatten. Inför valdagen dominerar med nuvarande ordning riksdagspolitikerna och de rikspolitiska frågorna.
Det finns mot denna bakgrund goda skäl att söka bryta upp den nuvarande ordningen med gemensam valdag för riksdags- respektive kommunalval. Regeringen bör snarast ta initiativ till en utredning med detta syfte.
Det kommunala självstyret
Enligt regeringsformens portalparagraf förverkligas folkstyrelsen inte bara genom ett representativt och parlamentariskt statsskick utan också genom kommunal självstyrelse. En grundläggande förutsättning för att det kommunala självstyret skall kunna utövas är att kommunerna har rätt att ta ut ersättning i form av kommunalskatt för den egna kommunens skötsel. Kommunernas beskattningsrätt har med denna begränsning ansetts så väsentlig att den grundlagsfästs i 1 kap. 7 § regeringsformen. Regeringen har dock en annan uppfattning om vikten av kommunal sjävstyrelse. Varken grundlagen eller Lagrådets rekommendationer har hittills avhållit den socialdemokratiska regeringen från att driva igenom lagstiftning som uppenbart urholkat principen om kommunal sjävstyrelse. Införandet av ett nytt utjämningssystem för kommuner och landsting är bara ett exempel på det.
Genom beslutet om s.k. inomkommunal skatteutjämning har grundlagens bestämmelser åsidosatts, vilket innebär att vi idag har ett grundlagsstridigt system. Den skatt en kommun idag uppbär kan i strid mot grundlagen genom riksdagsbeslut disponeras för utgifter i helt andra kommuner. En statlig kommitté (Kommittén om den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd, Fi 1995:15) kommer inom kort att presentera förslag om ändring av grundlagen som skall ge riksdagen möjlighet att förordna om att kommunal- skatten skall kunna disponeras av staten för utjämningsinsatser inom kommunsektorn. Detta är ett grundskott mot den kommunala självstyrelsen vilket vi bestämt avvisar. I stället skall snarast ett grundlagsriktigt system införas som respekterar den i grundlagen angivna kommunala beskattnings- rätten för en kommuns egna lokala uppgifter.
Den kommunala självstyrelsen är även i andra avseenden i fara. En rad förslag har på senare tid förts fram, vilka alldeles uppenbart inskränker kommunernas rätt till självstyrelse. Det är naturligtvis av största vikt att regeringen respekterar den kommunala självstyrelsen i lagstiftningsarbetet och redovisar sina överväganden mot bakgrund av grundlagens portal- paragraf om kommunal självstyrelse.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om förstärkt minoritetsskydd vid rättighetsbegränsningar i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar om förstärkt minoritetsskydd i konstitutionsutskottet i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar om förstärkt minoritetsskydd i övriga utskott i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundlagsskydd åt äganderätten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av klargörande av beskattningsmaktens gränser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkning av den judiciella kontrollen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkning av domstolarnas och domarnas konstitutionella ställning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skilda valdagar,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till minskning av antalet riksdagsledamöter i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om respekt för kommunal självstyrelse.
Stockholm den 25 september 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)