Sverige har tillsammans med de övriga nordiska länderna
några av de mest parlamentarikertäta folkrepresentationerna i
världen. Skälet för detta kan i Sveriges fall sökas utifrån
några historiska förutsättningar. Viktigast har varit att vi i
Sverige under hela 1900-talet underhållit en bild av vår
demokrati som vilande på stora, väl förankrade partier. De
många ledamöterna skall utifrån detta ses som den sista
utposten för den folkliga förankring som varit tänkt att
föregå varje beslut.
I århundradets början fungerade också mycket på detta sätt. De enskilda
riksdagsledamöterna kom hem med de olika förslag som skulle bearbetas i
riksdagen och fann god tid att diskutera med partivänner och andra hur man
skulle ställa sig till de olika förslagen. Därefter återvände ledamoten till
Stockholm för att tillsammans med sina kollegor sammanväga en gemensam
ståndpunkt. Blev sedan inte beslutet helt i enlighet med vad den enskilde
ledamoten önskat sig förutsattes han eller hon ändå åka hem igen och förklara
och försvara den intagna partiståndpunkten. Tack vare det stora antalet
riksdagsledamöter kunde förankringsarbetet verkligen förgrenas ut över hela
Sverige och i alla partier.
Förutsättningarna förändras
När Sverige övergick till enkammarriksdagen 1971 menar
många som var aktiva då att det nya ledamotsantalet, först
350 men senare 349, främst tillkom för att möjliggöra för alla
från de två tidigare kamrarna att få plats i det nya
enkammarparlamentet. Det höga ledamotsantalet ledde till att
Sverige nu har en ledamot för drygt varje 25 000
medborgare.
Samtidigt har förutsättningarna för politiskt arbete sedan inrättandet av
enkammarriksdagen radikalt förändrats. Det är främst fyra faktorer som
spelat in.
Nya förutsättningar
Det förhöjda beslutstempot
Många vittnar om att beslutstempot höjts. Nödvändigheten
att kunna fatta snabba beslut har vuxit för ett land med stort
omvärldsberoende och en hög statsskuld. Det som förr kunde
tillåtas ta år att utreda måste nu avslutas inom några få
månader. I vissa utsatta lägen har ledande svenska politiker
tvingats meddela resultatet av tvärpolitiska långtgående
överenskommelser som framförhandlats på några få timmar.
Det som förr kunde beskrivas som beslut baserade på långvarigt utredande
och omfattande diskussioner har idag ofta ersatts av beslut som sedan de
fattats börjar utredas och diskuteras. Det följer av detta att hela förankringen
och möjligheten för partiaktiva att komma med synpunkter blir lidande.
Tydligast utsatta blir riksdagsledamöterna.
Mediernas förändrade roll
I takt med att beslutstempot höjts har mediernas rapportering
också blivit mer snuttifierad och dessutom mer kritiskt
granskande. Från att förr uteslutande ha återgivit vad
politiker tyckt och beslutat har medierna mer kommit att
själva kommentera och tycka i politiska frågor. Mediernas
genomslag har samtidigt vuxit enormt sedan 50-talet. För
stora grupper svenskar blir den enda kontakt de har med
politiska beslutsfattare vad de får förmedlat via olika medier.
Det förhöjda beslutstempot och den därpå följande bristande förankringen
hos partiaktiva utanför den innersta partiledningen gör det relevant för
medierna att huvudsakligen återge vad ett fåtal ledande företrädare säger i
olika frågor. Riksdagsledamöter och andra partiaktiva blir i ett sådant
scenario mest av intresse i de fall då de har en från partiledningen avvikande
uppfattning. Medierna förminskar därmed många folkvaldas roll till att utgöra
potentiella oroshärdar i sina partier. Alternativet blir att de knappt syns
alls.
Många ledamöter blir därför totalt okända för sina väljare utanför de snäva
medlemsleden.
Partiernas sjunkande medlemsantal
Förr skulle delar av detta ha kunnat pareras genom att
riksdagsledamöter och andra partiaktiva ändå haft
möjligheten att nå ut till de många medlemmarna i det egna
partiet för att beskriva vad han eller hon står för. Problemet
är att alla partier fått kännas vid kraftigt sjunkande
medlemssiffror, och ser man dessutom till hur många aktiva
som de facto följer partiernas inre liv och deltar i olika
arrangemang så har antalet som man internt på detta sätt kan
nå fram till sjunkit drastiskt. Många av de kvarvarande
medlemmarna är dessutom ålderstigna.
Medborgarnas syn på de politiska
partierna
Effekten av de tre ovanstående punkterna och en i allmänhet
ökad skepsis mot auktoriteter och makthavare, främst hos
yngre människor, har lett till ett omfattande politikerförakt.
När politikerna inte når ut och får allt färre åhörare som
kommer till sina möten försvagas kontakten och kännedomen
hos vanliga väljare när det gäller de politiska partierna.
Tendenser till att väljarna klumpar ihop alla partier till ett
visar sig och dessutom märks svårigheter för många att
namnge någon rikspolitiker över huvud taget.
Den samlade effekten av detta blir att våra många riksdagsledamöter på
kort tid blivit mer okända, mindre respekterade, mer maktlösa och mindre
intressanta för medierna. Det är därför betydelsefullt att förändra och
förbättra riksdagsledamöternas ställning.
Förtroendemannens
återkomst
En politiker får sitt inflytande genom att han eller hon är en
god representant för många medborgare. Det förutsätter att
det finns ett förtroendeband mellan den folkvalde och
väljarna. Ingen folkvald kan samtidigt företräda alla
människors åsikter men om en folkvald uttrycker åsikter som
aldrig någon utanför politikens innersta kretsar känner till att
han eller hon framfört blir hela idén med den representativa
demokratin förfelad. Därför är en återkomst av
förtroendemannen nödvändig. Det bygger på ett dubbelt
ansvar. Först och främst krävs det folkvalda som har ett
intresse av men också en press på sig att tala till och lyssna
på sina väljare. Det kräver också samtidigt ett aktivare
medborgarskap av många väljare. Demokratin dör om
medborgarna blir helt ointresserade av samhällsutvecklingen.
Medborgarna lär inte anstränga sig för att nå fram till en folkvald som de
alltför ofta upptäcker egentligen är maktlös. Det viktigaste för att möjliggöra
förtroendemannens återkomst är därför att förbättra riksdagsledamöternas
möjligheter att företräda sina väljare. Då handlar det inte så mycket om att
ösa fler lovord över riksdagen som institution, eller att överdriva betydelsen
av ledamöternas närvaro i kammaren vid olika tidpunkter. Det är inte
riksdagsledamöter som symboler för demokratin som behöver förstärkas. Det
är deras reella möjligheter att aktivt delta i beslutsprocessen som är
avgörande.
Halvera riksdagen
Viktigast är då att göra upp med den förlegade synen att de
många riksdagsledamöterna är en del av politikens
förankringsarbete. En halvering av riksdagsledamöterna
skulle ställa större krav på varje enskild ledamot att ha en
bättre helhetsuppfattning om politiken. Det skulle bli enklare
för det mindre antalet ledamöter att få utrymme i medierna.
Om sedan den besparing som en halvering ger upphov till
dessutom används till att förstärka varje riksdagsledamots
kostnadsersättning för att möjliggöra för ledamöter att själva
engagera kvalificerad utredningspersonal skulle den enskilde
ledamotens ställning förbättras. Alltför ofta tvingas
ledamöterna att acceptera andras information och kan mer
sällan själva gå på djupet för att inhämta egen information.
Besparingen till följd av en halvering kan överslagsmässigt beräknas till
drygt 180 miljoner kronor. Då har en halvering av arvodena och
reseersättningarna räknats in likväl som en halvering av det mandatbundna
partistödet. På sikt skulle också pensionskostnaderna minska. De lokaler som
på detta sätt skulle frigöras skulle behövas för ledamöternas egna kanslier.
Mitt förslag är att Sverige likt Storbritannien radikalt förstärker ledamöternas
kostnadsersättning från dagens cirka 70 000 kronor om året till en miljon
kronor om året. Mot kvitto skulle sedan den enskilde ledamoten tillåtas
anställa eller avlöna egna utredningsresurser. Riksdagen skulle liksom
tidigare stå för lokal- och resekostnader.
Därutöver behöver Sverige införa personval. Den kompromiss som nu
finns om att införa ett modifierat personval för val till riksdagen 1998 är inte
en ideal lösning, men det är ett första viktigt steg mot att introducera
personröstning i Sverige. Personvalda ledamöter med egna utredningsresurser
kan bättre än idag parera anonymiteten och det höga beslutstempot.
Riksdagsledamöternas ställning förstärks automatiskt när de blir bättre
förankrade.
Huvudinvändningen mot att minska antalet riksdagsledamöter har länge
varit att bara ett parti företrätts i vissa valkretsar. Först tvingas vi
konstatera
att det redan är en realitet. Sedan valet 1994 företräds Gotlands valkrets
endast av två socialdemokrater. Inte ens dagens folkrika riksdag klarar av att
nå upp till målsättningen att företrädas av ledamöter från flera partier.
Partier
som i realiteten inte haft någon möjlighet att räkna med att få ledamöter i alla
valkretsar kan redan idag flytta in populära kandidater på andra valkretsars
listor. Det har gjorts vid flera tillfällen. Partier kan också gå till val på
riksvalsedlar, likt Ny demokrati 1991, och därmed garantera önskade
kandidater plats i riksdagen. En förstärkt personröstning kan också gynna
regionala populära politiker oavsett vilket parti de företräder. Halveras
riksdagen bör det kombineras med en översyn av valkretsindelningen och
systemet med utjämningsmandat.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att antalet riksdagsledamöter halveras till 175 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar förändra kostnadsersättningssystemet i enlighet
med vad som anförts i motionen.