med anledning av prop. 1996/97:67 Digitala TV- sändningar
Statens roll i mediepolitiken
Vänsterpartiet ser positivt på den nya digitala tekniken och
anser att digitala TV-sändningar kan ge möjlighet att vidga
yttrandefriheten och stärka demokratin. Förutsättningen är att
staten ger en stabil plattform för verksamheten i form av ett
regelverk för aktörerna på digital-TV-marknaden.
Eftersom många remissinstanser är skeptiska och osäkra vad gäller mark-
nadsförutsättningarna för marksänd digital TV finns det anledning att gå för-
siktigt fram. För eftertänksamhet talar också det faktum att bedömningarna av
marknätets förtjänster i förhållande till sändningar via telenätet eller via
satellit och kabel skiftar.
Det är bra att regeringens förslag skissar ett genomförande i flera steg med
möjlighet för staten att successivt ta ställning till om och hur verksamheten
skall fortsätta. Ytterligare utredning behövs enligt vår mening omgående.
För Vänsterpartiet är det en självklarhet att samhället bör ha inflytande
över televisionens utveckling. Samhället bör verka så att villkoren för våra
public service-företag inte urholkas i och med införandet av ny teknik. Sam-
hället bör också garantera att konsumenterna inte tvingas köpa dyr ny
avkodningsutrustning för att ta del av den information om omvärlden som de
anser sig behöva.
Samhället bör vidare genom åtgärder mot ägandekoncentration på medie-
området säkerställa att mångfald i medieutbudet blir möjligt och att yttrande-
frihet i praktiken blir en rättighet för alla. De erfarenheter den privata
reklam-
radion gett bör tas till vara. Där ledde auktionsförfarande och mark-
nadsstyrning snarare till likformighet och skval än till kvalitet och program
för olika intresseriktningar.
Aktörer som tillåts inleda
digitala TV-sändningar i
marknätet
Regeringen anger som mål för statens insatser att
yttrandefrihet, tillgänglighet och mångfald skall främjas. Det
förslag till genomförandefas som skissas i propositionen är
emellertid oklart på så många punkter att vi inte kan ställa
oss bakom det. Tydliga ställningstaganden om vilken typ av
företag som åsyftas i olika resonemang och vilka spelregler
som skall gälla måste till.
Vi förordar att digitala TV-sändningar i marknätet i denna första fas
reserveras för de företag som redan i dag sänder i marknätet. Det innebär
SVT, UR och TV 4.
SVT, Sveriges Television, har intresse av att öka tillgängligheten på de
program som producerats av SVT. Om företaget fick tillgång till ytterligare
frekvensutrymme i marknätet skulle det kunna utveckla betal-TV-tjänster av
olika slag. Något som skulle vara positivt för samhället som helhet. Betal-
TV-tjänster i en ytterligare kanal skulle också kunna förstärka ekonomin för
företaget.
UR, Utbildningsradion, har intresse av att bidra till ett "nationellt kun-
skapslyft" genom samverkan med universitet och folkbildning. För detta
behövs frekvensutrymme i marknätet. Vänsterpartiet anser att en särskild
utbildningskanal i UR:s regi på allvar skulle öka mångfalden i det nuvarande
TV-utbudet.
TV 4 har av konkurrensskäl också intresse av att pröva ut den nya sänd-
ningstekniken. Företaget har i relation till staten förbundit sig att bl.a.
spegla
kulturlivet och att i sändningsverksamheten ge utrymme för program från
olika delar av landet. Vi anser det önskvärt att TV 4 får möjlighet att
förbilliga sin distribution av TV-program genom ny teknik. Därigenom
förbättras också företagets möjligheter att leva upp till koncessionsvillkoren.
Vi förutsätter att samtliga dessa företag - SVT, UR och TV 4 - under en
övergångsperiod skall sända parallellt både i analog och digital form.
Must carry-krav bör gälla så att de nya programmen kan nå fram till
publiken för dem som så önskar. Radio- och TV-lagen och koncessionslagen
med de justeringar som kan behövas skall utgöra grund för verksamheten.
Tidsplan
De digitala TV-sändningarna i marknätet bör kunna inledas i
slutet av år 1997 och utvärderas vid utgången av 1998. Efter
ett år finns det anledning att summera de erfarenheter som
vunnits dels inom public service-företagen SVT och UR,
dels av TV 4, den kommersiella aktören på marknaden.
Utvärderingen bör göras i samråd med dessa företag.
Parallellt bör under tidsperioden 1997-1998 även närmare undersökas vilka
möjligheter andra sändningstekniker ger och vilka fördelar och nackdelar som
kan tänkas följa av olika system. Det är olyckligt om utvecklingen av
tråddistribuerad digital kommunikation, "elektroniska huvudleder", stannar
upp därför att staten utan närmare grund bestämt att marksänd digital TV
skall vara den enarådande distributionsformen.
Finansiering
Vänsterpartiet vill säkerställa en kontinuerlig, stabil och
realistisk finansiering av de digitala sändningarna. Vi delar
regeringens bedömning att det är önskvärt med blandade
offentliga och privata investeringar i sådana system.
Rundradiofonden kommer enligt vår mening inte att räcka till både för att
finansiera public service-företagens digital-TV-satsning och fortsatt sänd-
ningsverksamhet med god kvalitet. Staten bör därför ge en lånegaranti för
digital-TV-satsningen så att den inte tvingar fram oönskade besparingar i
programverksamheten.
Vi förutsätter att den digitala tekniken på sikt kommer att visa sig billigare
än nuvarande analoga sändningar för samtliga företag. Det kritiska skedet
kommer att vara den period som företagen skall sända dubbelt.
Digitalisering innebär att våra vanliga TV-apparater måste bytas ut eller att
en dekoder måste införskaffas. Eftersom allmänhetens radio och TV skall
vara tillgänglig för alla som betalar TV-licens och innehar en fungerande TV,
så är det inte rimligt att plötsligt begära att alla skall ställa om. Tidpunkten
för nedläggning av de analoga sändningarna bör väljas med beaktande av hur
snabbt hushållen väljer att skaffa sig den nya mottagningsutrustningen. Vi
förordar en modell där det sker med "naturlig avgång" av de analoga
apparaterna, alltså utan något fast datum tills vidare. Det måste få visa sig de
närmaste åren vilket intresse publiken har att betala mer för att få bättre
bildkvalitet och fler programtjänster.
Utredning i kulturpolitiskt
perspektiv
I den utredning, SOU 1996:25 Från massmedia till
multimedia, som ligger till grund för propositionen är de
kultur- och mediepolitiska resonemangen begränsade. Inga
svar ges på centrala frågor:
Vilka möjligheter för utveckling av demokratin ger en satsning på digitala
TV-sändningar?
Hur skulle den kunna bidra till ökad yttrandefrihet?
Kommer den att stärka eller försvaga public service-företagen?
Kommer den att öppna dörren på vid gavel eller inte för utländska
mediemoguler, typ Murdoch och Ted Turner, att etablera sig på den svenska
marknaden?
Inte heller förs några resonemang om hur situationen för barn och unga i
det nya medielandskapet kan komma att förändras. Dessa brister kritiseras av
flera remissinstanser bl.a. Göteborgs universitet.
Uppenbart har medieforskarnas kunskaper inte tagits till vara. Vänster-
partiet anser att det är angeläget att snarast möjligt dra i gång ett nytt
utred-
ningsarbete för att fortsättningsvis få fram en bättre grund för de medie-
politiska besluten. Tekniska, ekonomiska och kulturpolitiska perspektiv
måste kunna prövas mot varandra. Samhällets krav i form av sändningsvillkor
bör inte låsas till en viss teknik.
Erfarenheterna från Storbritannien är intressanta men kan enligt vår syn
inte läggas till grund för den svenska mediepolitiken. Vi är så få i Sverige
jämfört med Storbritannien. TV 4 hos oss har svårt att gå runt ekonomiskt
trots sin mycket fördelaktiga position på marknaden. Vänsterpartiets bedöm-
ning är att reklam-TV-marknaden inte har den tillväxt som krävs för att bära
ytterligare reklamkanaler.
Om staten medverkar till ytterligare reklamkanaler får det som följd att
utbudet för samtliga tunnas ut. Ingen kommer att ha råd att satsa på kvalitet.
Vänsterpartiet ser hellre att resurserna samlas till ett fåtal kanaler med ett
utbud som är värt att titta på.
Staten kan genom villkor för sändningsverksamheten ställa krav på
medverkan av oberoende producenter, regionala program och så vidare i den
omfattning som behövs för att säkerställa verklig mångfald.
Vidare behandling av frågan
om digital TV
I propositionen föreslås ett genomförande med ett urval av
orter i landet beroende av lokalt intresse och ett urval av
programföretag som på något sätt skall komplettera varandra.
Idén om att departementet första skall föreslå orterna, Radio-
och TV-verket sedan utlysa frekvenserna, den särskilda
utredaren yttra sig och slutligen regeringen bestämma vem
som skall sända är ogenomtänkt och bör avvisas av
riksdagen. I stället bör riksdagen besluta om vilka företag
som till att börja med skall sända digital TV i marknätet.
Propositionens förslag att den lagstiftning som kan behövas skall komma
till i efterhand förefaller också ogenomtänkt. Marknadens aktörer ges ingen
grund för sina bedömningar.
Vi menar att det behövs utredning för det fortsatta arbetet. Uppgiften bör
vara att följa och utvärdera de digitala sändningarna som riksdagen beslutat
om och att mer förutsättningslöst utreda digital-TV-marknätet som en
distributionsform i förhållande till andra former av sändningsteknik.
En kommitté med parlamentariskt inslag bör följa arbetet, medverka vid
utvärderingen och dra upp riktlinjer för nästa fas i utvecklingen. Frågan bör
våren 1999 göras till föremål för en ny prövning i riksdagen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statens roll i mediepolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vilka aktörer som tillåts inleda digitala TV-sändningar i
marknätet,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den inrättar lånegaranti för
finansiering via Rundradiofonden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av utredning i ett kulturpolitiskt perspektiv,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett vidgat uppdrag för den kommitté med parlamentariskt inslag
som utses,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att frågan bör bli föremål för ny prövning 1999.
Stockholm den 22 januari 1997
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Kenneth Kvist (v)