med anledning av prop. 1996/97:67 Digitala TV- sändningar
Inledning
Regeringens förslag
I propositionen föreslås att digital marksänd television införs
på ett begränsat antal orter i landet. Förslaget motiveras av
att regeringen vill undvika att public service-företagen, dvs
SVT 1 och SVT 2, hamnar på efterkälken inom den tekniska
utvecklingen. Public service-kanalerna kommer enligt
förslaget att under en övergångstid samsändas i analoga och
digitala marknät, med sändningsstart tidigast hösten 1997.
Under omställningsperioden måste hushållen investera i
digitala mottagare, digitalavkodare, till en beräknad kostnad
av 4 000-5 000 kronor. Sändningsverksamheten i sin helhet
skall bekostas av medverkande företag, vilket innebär att
även kostnaden för eventuell ekonomisk stimulans till
hushållen skall bekostas av dessa företag. Regeringen skall
successivt ta ställning till om och på vilket sätt verksamheten
skall fortsätta. En utvärdering skall ske tidigast efter ett års
sändningar. Under tiden skall gällande lagstiftning för TV-
medier gälla också för digital-TV. Ett uttalat krav för en
permanentning av verksamheten är att de digitala
marksändningarna bedöms bli ekonomiskt bärkraftiga.
Förslaget, som bygger på en trepartiuppgörelse mellan
Socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet, sägs syfta
till att säkerställa yttrandefrihet, tillgänglighet och mångfald.
I linje härmed uppges digitaltekniken användas så att den
vidgar yttrandefriheten och mångfalden samt motverkar
privat och offentlig maktkoncentration.
Sammanfattning av vårt förslag
Det är fel av regeringen att politiskt satsa på ett stolpbundet
marknät för sändning av digital-TV i syfte att utöva politisk
kontroll över medierna. Systemet blir dessutom både
otidsenligt och kostsamt. Eftersom tekniken utvecklas snabbt
riskerar marksänd digital-TV snabbt att bli tekniskt förlegad.
De stordriftsfördelar som finns i t ex satellit- och
kabelbaserad digital-TV gör att marksändningarna blir
mindre betydelsefulla. Kabelanslutning ger dessutom - till
skillnad från mottagning via marknätet - hushållen god
tillgång till interaktivitet.
Genom den överenskommelse som Socialdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet ingick i februari 1996, se prop s 23, och som innebär att ett nät av
marksänd digital-TV skall byggas upp, försöker regeringen låsa fast oss i en
gammalmodig struktur. Eftersom det tekniska utrymmet är begränsat i det
marksända digitala nätet ges också staten möjlighet att sätta upp restriktioner,
t ex genom krav av public service-karaktär eller genom formen av urvals-
förfarandet.
Mot bakgrund av den allt snabbare tekniska utvecklingen och den alltmer
påtagliga multimedieverkligheten framstår regeringens förslag som inskränkt.
Gamla kontrollmetoder och styrmedel fungerar inte längre eftersom
informationsteknologin blir alltmer överskridande i tid och rum.
Regeringens planer på att påbörja uppbyggnaden av ett marknät bör därför
omedelbart avskrivas. Propositionen bör avslås. I stället bör Sveriges
Television få tillstånd att sända TV analogt och digitalt via satellit och
kabel.
I dag sänder Sveriges Television analogt via satellit till våra nordiska
grannländer, men är förhindrad att sända analogt via satellit till Sverige. Det
hindret bör nu tas bort och Sveriges Television bör snarast få börja sända
både digitalt och analogt över satellit även till de svenska hushållen.
Det finns i dag också förutsättningar för ytterligare två marksända nät i
Sverige. Möjligheten att sända marksänd television bör utnyttjas fullt ut. Nya
kanaler och nya aktörer ökar mångfalden. De två kvarvarande näten, M 4 och
M 5, för marksänd television bör därför frigöras för koncession.
Digital-TV - moderata
utgångspunkter och förslag
Satellit, kabel och marknät
Övergången från analog till digital distributionsteknik
innebär att överföringskapaciteten kan mångdubblas
samtidigt som den digitala tekniken öppnar upp det
interaktiva mediet. Bl a kommer hushållen att kunna anpassa
TV-utbudet efter sina egna behov och önskemål. Vidare ger
digitaliseringen tillgång till en mängd nya multimediala
tjänster.
Digitala satellitsändningar ger fyra gånger högre överföringskapacitet än
analoga och sker redan i dag över vissa satelliter. Genom att använda några
högkapacitetssatelliter kan man nå ut med flera hundra kanaler till hushållen.
På motsvarande sätt är det enkelt att digitalisera kabelnätet. Momentant kan
digitaltekniken sju- till åttadubbla överföringskapaciteten i kabelnätet, som i
dagsläget kan överföra 30-40 kanaler. På sikt kan den tekniska utvecklingen
ytterligare öka överföringskapaciteten i kabelnätet. Det finns inte heller något
som hindrar att det sänds både analogt och digitalt i samma kabelnät. De
stordriftsfördelar som ligger i satellit- och kabelbaserad digital-TV gör att
marknätssändningarna förlorar i betydelse.
Mot denna bakgrund anser vi att regeringen har gjort en felsatsning när
man politiskt satsar på ett stolpbundet marknät för sändning av digital-TV.
För oss framstår marknätet som både otidsenligt och onödigt kostsamt.
Varför har då regeringen valt denna modell?
Till skillnad från t ex satellitsändningar, ger marknätet regeringen möj-
lighet att utöva politisk kontroll och makt över medierna. Marksänd TV, lik-
som kabelsändningar, omfattas av svensk lagstiftning och det torde således
vara regeringens ambition att kunna kontrollera TV-distributionen - inne-
hållet - som ligger bakom. I det marksända nätet är det tekniska utrymmet
begränsat, vilket möjliggör för staten att sätta upp restriktioner. I 3 kap. 2 §
första stycket yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs att rätten att sända
ljudradio- och televisionsprogram till allmänheten på annat sätt än genom
tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och
villkor att sända. Staten kan härigenom ställa krav av public service-karaktär,
eller - i likhet med vad som nyligen föreslagits av Lokal- och när-
radiokommittén - ersätta auktionsförfarandet med ett urvalsförfarande, s k
skönhetstävlingar, som styrs av ägarförhållanden och programverksamhetens
inriktning. En sådan strävan hos regeringen är inte bara uttryck för
inskränkthet och maktfullkomlighet utan ter sig också fruktlös med tanke på
en alltmer påtaglig multimediaverklighet. Gamla kontrollmetoder och
styrmedel tappar i legitimitet allteftersom informationsteknologin och övrig
teknik blir alltmer överskridande i tid och rum. Skärskådar vi regeringens
förslag så finner vi att regeringen försöker låsa fast oss i en överspelad
struktur. Ett begränsat antal hushåll skall erbjudas att få ta del av en stats-
kontrollerad digital-TV med ett i förhållande till satellit- och/eller kabel-
anslutna hushåll betydligt mindre program- och tjänsteutbud. Kabelanslutning
ger dessutom - till skillnad från mottagning via marknätet - hushållen
tillgång till hög interaktiv kapacitet, vilket fordras för att hushållen skall
kunna ta del av utbudet av interaktiva tjänster och t ex kommunicera med
avsändaren genom Internet.
Regeringens val av distributionsteknik ställer hushållen och public service-
företagen vid sidan om den informationsteknologiska utvecklingen och
därmed en vital del av samhällsutvecklingen i stort. Regeringen tycks inte
vilja acceptera att vi lever i en tid där användningsområdet och nyttan av
teknik-, medie- och informationsutvecklingen endast begränsas av vår fantasi.
Enligt vår uppfattning bör regeringens planer att påbörja uppbyggnaden av
ett marknät avskrivas omedelbart. Nästa steg för regeringen bör i stället vara
att snarast låta Sverige Television få tillstånd att sända TV analogt och
digitalt via satellit och kabel. Sveriges Television sänder redan i dag analogt
över satellit till våra nordiska grannländer, framfört allt till Norge, men är
förhindrad att sända analogt via satellit i Sverige. Enligt vår uppfattning är
det nu hög tid att det nuvarande hindret tas bort och att SVT snarast får börja
sända både digitalt och analogt över satellit även till de svenska hushållen. De
tekniska förutsättningarna finns redan och en verksamhet med såväl analoga
som digitala sändningar skulle kunna påbörjas tämligen omgående.
Dessförinnan krävs dock att de legala svårigheterna att upprätthålla "must-
carry"-skyldigheten, dvs skyldigheten för kabelföretag att vidaresända SVT
1, SVT 2 och TV 4, får sin lösning. Enligt vår mening framstår det som
orimligt att kabelföretagen skall vara skyldiga att vidaresända upp till 20
digitala kanaler kostnadsfritt. Den nuvarande sändningsplikten måste därför
ändras, och det innan digitala sändningar över huvud taget påbörjas.
Regeringens förslag till marknätslösning kommer inte bara att bli kostsam
utan framstår dessutom som irrelevant för hushållen. I dag har uppskatt-
ningsvis 70 procent av alla svenska TV-hushåll tillgång till kabel-TV. 88
procent av alla svenska TV-hushåll har tillgång till antingen kabel-TV eller
en egen satellitmottagare. Endast 12 procent av Sveriges hushåll är således
helt beroende av marknätet för att ta emot TV-sändningar. Av landets TV-
hushåll får 70 procent tillgång till de marksända kanalerna SVT 1, SVT 2 och
TV 4 genom kabelnätverk. Det marksända nätet drivs att statliga Terracom
och sänder sina tre kanaler till 30 procent av befolkningen. Bara 12 procent
har Terracom som sin enda möjlighet att ta emot TV, dvs de hushåll som
saknar tillgång till både kabel och satellit. Sveriges Television skulle kunna
sända sina två kanaler via satellit men regeringen vill inte tillåta detta. Det
är
bl a mot dessa uppskattade beräkningar som regeringens förslag skall ses.
Som framgått ovan utgör digital-TV bara en del i den nya mediemiljö som
nu växer fram. I takt med den informationsteknologiska utvecklingen kom-
mer gränserna mellan nuvarande medier - radio, TV, datakommunikation,
telefoni m m - att suddas ut. I stället kommer medierna att integreras i en och
samma distributionsform med möjlighet till interaktivitet. Dessa nätverk kan
således användas till betydligt mer än vanliga TV-sändningar, t ex infor-
mationssökning, elektronisk post, utbildning och Internet. Denna möjlighet
ges inte med regeringens förslag eftersom marknätet har en mycket begränsad
interaktiv kapacitet. En annan svaghet med regeringens förslag är att det utgår
från en ännu inte existerande konstruktion. Enligt vår uppfattning borde
regeringen ha utnyttjat de distributionssystem som redan finns eller som är
under snabb uppbyggnad och på vilka stora ekonomiska resurser redan
satsats. På grund härav och på de skäl som tidigare angetts kan vi inte ställa
oss bakom regeringens förslag i någon del. Propositionen bör därför avslås.
Finansieringsformen reser frågor
Vad gäller kostnaderna för regeringens föreslagna
sändningsverksamhet så behövs ytterligare klarlägganden.
Sändningsverksamheten skall enligt regeringen i sin helhet
bekostas av medverkande företag. Frågan som reses är vilka
företag som är att betrakta som "medverkande". Terracom
Svensk Rundradio AB är ett monopolföretag. Om Terracom
tillåts att delta i finansieringen av stimulanserna till
hushållen riskerar regeringen att konkurrensen på marknaden
snedvrids. Vi ställer oss därför tveksamma till om Terracom,
med hjälp av vinsterna från sitt distributionsmonopol av SVT
1, SVT 2 och TV 4, skall tillåtas konkurrera med kabel-
satellitdistributörer. Härutöver måste också ifrågasättas om
det är lämpligt att Sveriges Television över sin
statsfinansierade budget skall vara med och bekosta den
stimulans som hushållen förmodas behöva för att anskaffa
erforderlig mottagarutrustning. Enligt vår mening bör
Sveriges Television i sin funktion av public service-företag
stå neutral till de olika alternativa distributionsformerna. I
annat fall kan förtroendet för opartiskheten och
objektiviteten hos Sveriges Television undergrävas. Med
hänsyn till landets svåra ekonomiska situation och alla de
nedskärningar som på senare år genomförts inom såväl
offentlig som privat verksamhet, måste man också fråga sig
om det är rimligt och lämpligt att Sveriges Television skall
medverka till att stimulera hushållens inköp av
mottagarutrustning för den distributionsform som medför de
högsta kostnaderna. Från moderat håll kan vi inte acceptera
en sådan lösning av finansieringsfrågan. Vid bifall till
moderaternas huvudyrkande, avslag på propositionen,
bortfaller naturligtvis denna fråga av sig självt.
Fria medier ger ökad
mångfald och vidgad
yttrandefrihet
Det sedan länge förhärskande monopol- och
förbudstänkandet på medieområdet fick genom en
omfattande opinionsbildning för frihet i etern och till följd av
den tekniska utvecklingen till sist ge vika för en avreglering
inom radio och TV. Det började med närradion, och fortsatte
med satellit- och kabel-TV, reklamfinansierad marksänd TV
och privat lokalradio. Utvecklingen mot fria medier är ett
resultat av att den mediepolitik som den borgerliga
regeringen förde och som radikalt har förändrat Sveriges
mediemiljö. Socialdemokraterna har dock sedan
regeringsskiftet hösten 1994 försökt återställa och begränsa
friheten på medieområdet, vilket närmare beskrivs i det
följande.
Den privata lokalradion
Den privata lokalradion infördes 1993 för att främja
mångfald, konkurrens och yttrandefrihet runt om i landet.
Syftet var att skapa en radioform som stod fri från politisk
styrning av programinnehållet och som gav fler aktörer
möjlighet att vara med och utveckla radion. När de privata
lokalradiotillstånden fördelades hösten 1994 användes ett
öppet auktionsförfarande. Den då nytillträdda
socialdemokratiska regeringen gjorde allt som stod i dess
makt för att stoppa auktionen men lyckades inte. Några nya
lokalradiotillstånd har emellertid inte upplåtits sedan hösten
1995, då riksdagsminoriteten inte längre kunde förhindra
ikraftträdandet av den s k stopplagen, som gäller t o m
utgången av juni månad 1997 - och som Socialdemokraterna
med största sannolikhet kommer att vilja förlänga.
Regeringen bör dock i det sammanhanget betänka att
tillkomsten av fler, privata radiostationer inte bara leder till
ökad mångfald och större yttrandefrihet utan att
avregleringen och den tidigare fördelningen av
sändningstillstånd dessutom har skapat en stor antal nya
arbetstillfällen. För att öka mångfalden och yttrandefriheten,
liksom för att kunna skapa fler nya jobb på detta område,
krävs att stopplagen omedelbart upphävs.
I dag kan vi konstatera att den privata lokalradion utvecklats till en
lyssnarsuccé. Över två miljoner människor lyssnar dagligen på lokalradio.
Lokalradion har dessutom blivit ett värdefullt reklammedium på många orter,
vilket kommit små och medelstora företag till del och därmed även bidragit
till en värdefull konkurrens till redan etablerade medier. Den fortsatta
utbyggnaden av lokalradion riskerar nu att gå i stå. Det finns en klart uttalad
motvilja till privat lokalradio hos socialdemokratin. Inte minst framgår detta
av Lokal- och närradiokommitténs majortitetsförslag, som den moderate
ledamoten reserverade sig emot, om ändrade regler för lokala
ljudradiosändingar, som nyligen presenterades i betänkandet Den lokala
radion, SOU 1996:176.
Med en osaklig verklighetsbeskrivning som grund föreslår utrednings-
majoriteten att ett nytt fördelningsförfarande skall ersätta det fria auktions-
förfarandet fr o m år 2001. Förutsättningar för nuvarande tillståndsinnehavare
kommer då också att radikalt förändras. Enligt nuvarande regler har
tillståndsinnehavaren kunnat planera för och inrätta sig efter en förlängning
av tillståndsperioden med ytterligare åtta år efter år 2000. Om förslaget
realiseras ersätts auktionsförfarandet år 2001 med ett urvalsförfarande där
ägarförhållanden och programverksamhetens inriktning blir avgörande för om
en intressent skall få sändningstillstånd eller inte. Detta innebär att
nuvarande
tillståndsinnehavare riskerar att stå utan tillstånd efter 2001, med allt vad
det
innebär i form av förlorade personella och ekonomiska satsningar.
Tillståndsinnehavet kommer dessutom att omgärdas med en rad
inskränkningar, såsom att tillståndet inte skall få överlåtas och att ägar-
förändringar under tillståndsperioden endast skall få äga rum i begränsad
omfattning och efter godkännande från en nyinrättad tillståndsnämnd. Den
moderata ledamoten i utredningen har i en reservation pekat på att majori-
tetens förslag i denna del vid en prövning kan visa sig stå konflikt med såväl
grundlagens som Europakonventionens rättighetsskydd. När regeringen nu
har att ta ställning till lokal- och närradiolagens förslag utgår vi från att
framförda invändningar mot förslaget kommer att tillmätas stor betydelse,
inte minst med anledning av de tveksamheter som förslaget rymmer av rent
konstitutionell karaktär. I stället för att genomföra kommitténs förslag bör
stopplagen avvecklas och tillkommande frekvenser fördelas enligt det
tidigare auktionsförfarandet. Den allmänna strävan måste vara att ta vara på
nya möjligheter inom medieområdet och bejaka utvecklingen mot ökad
yttrandefrihet och mångfald. Inte tvärtom.
Frigör M 4 och M 5 för koncession
Enligt moderata utgångspunkter är statens viktigaste uppgift
på medieområdet att garantera etableringsfrihet så långt
tekniken och frekvensutrymmet förmår. Det är redan utrett
och klarlagt att det finns förutsättningar för att etablera två
nya nät för marksänd television i Sverige. För oss är det
självklart att möjligheterna att sända marksänd TV bör
utnyttjas fullt ut. Nya kanaler och nya aktörer ökar
mångfalden och vidgar yttrandefriheten. I linje härmed anser
vi att de två kvarvarande näten, M 4 och M 5, för marksänd
television snarast skall frigöras för koncession.
Det fjärde nätet, M 4, kan börja sända sex månader efter fattat beslut. När
nätet är fullt uppbyggt kommer sändningarna att nå 98 procent av
befolkningen. Det femte nätet, M 5, kan - under förutsättning att frekvenser
även i den översta delen av UHF-bandet tas i anspråk - uppnå en täckning på
95 procent. M 5 kan börja sända ett år efter fattat beslut.
M 4-nätet bör användas för regional-TV. Därmed skapas utrymme för fem
nya TV-stationer över landet (Syd, Väst, Öst, Central och Nord). Den
regionala televisionen och programproduktionen kommer härigenom att
vitaliseras, bl a genom att TV-stationerna också kan samverka i nationella
nätverk och ge programproduktion och kulturliv nya scener med nationell
räckvidd. Programplanering och programutveckling skulle också kunna
byggas upp utifrån skilda regionala utgångspunkter. Redan befintliga
rikstäckande kanaler skulle utsättas för effektiv konkurrens.
Koncessionsgivningen till M 4 och M 5 bör ske samtidigt.
De nya regionala stationerna skall ha möjlighet till samsändningar. De nya
kanalerna skulle därmed kunna konkurrera med rikskanalerna, både vad
gäller dyrare produktioner och på den nationella reklammarknaden.
Om det finns fler intressenter för samma frekvens bör det öppna
auktionsförfarandet tillämpas på samma sätt som vid fördelningen av den
privata lokalradions frekvenser. För att förebygga att innehavet av sändnings-
frekvenser missbrukas skall outnyttjade sändningstillstånd kunna dras in. För
att motverka uppkomsten av en monopolsituation bör rätten att äga fler TV-
stationer i samma spridningsområde begränsas.
Regeringen bör få i uppdrag att skyndsamt påbörja beredningen av ärendet
om att frigöra M 4 och M 5 för koncession med siktet inställt på att ett
auktionsförfarande kan äga rum före mandatperiodens utgång.
Teknikoberoende
multimedielagstiftning
Tryckfrihetens- och yttrandefrihetens
principer skall vara gällande
Yttrandefriheten liksom tryckfriheten grundas på en
övertygelse om att mångfalden bäst skyddas och stärks av
etableringsfrihet. Det skall råda stor frihet att ge ut och
distribuera medieprodukter och pröva deras ekonomiska
bärkraft. Det bör vara hushållen som genom sina val avgör
vilka produkter som skall ha förutsättningar att distribueras i
såväl etern som i tryckt form.
Yttrandefriheten och rätten till fri opinionsbildning utgör det grund-
läggande fundamentet i ett fritt, allsidigt och demokratiskt samhälle. Ett
sedan länge eftersträvat mål för oss moderater har därför varit att skapa fria
och oberoende medier, vilka inte skall begränsas av något annat än
tryckfrihets- och yttrandefrihetsgrundlagstiftningen. Vad gäller kommande
lagstiftningsarbete på medieområdet måste numera även den informations-
teknologiska utvecklingen vägas in. Informationstekniken får allt större
genomslag och ingår redan som en självklar del i vår mediemiljö. Den
traditionella uppdelningen av medier kommer att upphöra, i stället närmar vi
oss en multimediemiljö. En sådan utveckling ställer helt andra krav på vår
lagstiftning. Teknikberoende lagstiftning blir snabbt föråldrad. Gränslösa
medier blir mindre nåbara med nationell lagstiftning. Från moderat håll ser vi
därför ett behov av en multimedielagstiftning som, i stället för att reglera
mediernas eller teknikens enskildheter, utgår från generalitet och teknik-
oberoende och som rättar sig efter regeringsformens, tryckfrihetens, yttrande-
frihetens och Europakonventionens principer.
Även Europakonventionen måste
beaktas
Enligt artikel 10 i Europakonventionen, som sedan den 1
januari 1995 gäller som svensk lag, skall envar äga rätt till
yttrandefrihet, dvs frihet att mottaga och sprida uppgifter och
tankar utan inblandning av offentlig myndighet och
oberoende av territoriella gränser. Mot bakgrund härav har vi
moderater framhållit nödvändigheten av att staten avstår från
att agera smakdomare över innehållet i etermedierna, på
samma sätt som tryckta medier. Staten måste över huvud
taget avhålla sig från att göra bedömningar utifrån rent
innehållsmässiga principer. Den s k Mediekommittén (JU
1994:13, dir. 1994:104), som har i uppdrag att analysera
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
tillämplighet på nya medier, kommer under våren 1997 att
presentera sina förslag. Vi förutsätter att det efterföljande
beredningsarbetet inom regeringskansliet kommer att
bedrivas skyndsamt och att de ovan anförda synpunkterna
beaktas i det sammanhanget.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att ändra "must-carry"-skyldigheten innan digitala
sändningar påbörjas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snarast ge Sveriges Television tillstånd att påbörja analoga och
digitala sändningar via satellit,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansieringsformen för utbyggnaden av marknätet.
Stockholm den 22 januari 1997
Anders Björck (m)
Birger Hagård (m)
Jerry Martinger (m)
Inger René (m)
Nils Fredrik Aurelius (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Henrik S Järrel (m)
Ola Karlsson (m)