Motion till riksdagen
1996/97:K10
av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1996/97:36 Den regionala samhällsorganisationen


Sammanfattning
Regeringens proposition med förslag till försöksverksamhet
utgör enligt Moderata samlingspartiets uppfattning ett
otillfredsställande beslutsunderlag. I flera viktiga avseenden
finns oklarheter. Sett från ett medborgarperspektiv tenderar
förslaget att i hög grad komplicera bilden av förvaltningen
genom att medborgarna kommer att tillhöra alltför många
olika slag av organ.
Vidare föreslår regeringen att om medlemmarna i de föreslagna
regionförbunden i Kalmar län och Skåne län är överens kan även vården av
kommunala angelägenheter överlämnas till regionförbunden. Om utveck-
lingen skulle gå i den riktningen förstärks regionförbundens överordnade
ställning i förhållande till kommunerna, och en helt ny politisk nivå
utkristalliseras i Sverige, utan att ha varit föremål för vare sig nödvändig
beredning eller debatt.
Att länen i Skåne slås samman och att de nuvarande två landstingen och
sjukvården i Malmö kommun slås ihop innebär att ett antal administrativa
gränser försvinner, bl.a. inom vårdområdet. Det finns en bred uppslutning
kring en sådan utveckling i Skåne.
Frågan om överförande av statliga uppgifter till regionala självstyrelse-
organ är för närvarande under utredning. Dessutom anges i propositionen att
en parlamentarisk utredning skall ges i uppdrag att vidare behandla dessa
frågeställningar. Mot den bakgrunden framstår den nu föreslagna
försöksverksamheten i huvudsak som brådstörtad och omotiverad. I Skåne
finns emellertid - till skillnad från vad som förevarit i Kalmar län - redan en
bred diskussion kring dessa frågor.
Ytterligare invändningar som kan anföras mot genomförandet av
försöksverksamheten är att den kommer att pågå under kort tid och bli
kostnadskrävande för de berörda parterna utan att väsentliga frågor löses.
Detta gäller i synnerhet för den del av Skåneförsöket, där ett regionförbund
skall byggas upp för att vara verksamt i 16 månader, varefter ett gemensamt
landsting i Skåne övertar det regionala självstyrelseorganets roll.
Den del av den föreslagna skånska försöksverksamheten som består i att
landstinget övertar uppgifterna från 1999 avvisas av Moderata
samlingspartiet. Skåne bör i stället få genomföra ett försök med region-
förbund, i enlighet med de önskemål som framförts från Skånestyrelsen efter
diskussioner i och enighet mellan de politiska partierna.
Vissa i dag statliga uppgifter vad avser regional utveckling bör kunna
överföras till ett regionförbund i Skåne. Det bör närmare preciseras vilka
utvecklingsinsatser det rör sig om, dock under förutsättning att ett sådant
försök genomförs i enlighet med de ursprungliga intentionerna, dvs. utan ett
överförande i landstingets regi.
Vidare avvisar Moderata samlingspartiet förslaget om inrättande av
regionförbund i Kalmar län och ett samrådsorgan i Gotlands län, liksom
förslagen om överförande av statliga uppgifter till regionala sjävstyrelse-
organ i Kalmar och Jämtlands län, samt på Gotland.
Våra utgångspunkter
Bakgrund
Frågan om förstärkta regionala självstyrelseorgan har
debatterats under lång tid. Olika typer av förslag har
figurerat. De starkaste förespråkarna för regionala parlament
eftersträvar ett system med direktvalda politiska församlingar
med egen beskattningsrätt på regional nivå.
Landstingsförbundet har varit den ivrigaste opinionsbildaren
för detta.
Den statliga regionberedningen avlämnade sitt slutbetänkande år 1995
(SOU 1995:27 Regional framtid). Betänkandet innehöll ett fåtal konkreta
förslag, samt omfattande principiella överväganden, som bejakade behovet
av en regional politisk nivå. De båda moderata ledamöterna i utredningen
reserverade sig, och anförde bl.a. följande:
Vi saknar analyser från beredningen om avvägningar mellan nationella,
regionala och lokala intressen... Regionberedningen har inte, trots sina
direktiv, lyckats påvisa att dess förslag leder till ett allmänt sett bättre
resursutnyttjande. Risken är tvärtom stor att ökad politisering också innebär
sämre effektivitet med ökade i stället för minskade kostnader som följd.
Frågan om starkare demokratisk
förankring
Enligt regeringen innebär den föreslagna
försöksverksamheten vidgade möjligheter för medborgarna
att utöva inflytande över den regionala
samhällsverksamheten, vilket skulle innebära en starkare
demokratisk förankring.
Redan dagens regionala nivå uppfattas dessvärre som tämligen anonym av
medborgarna. Många människor har en oklar uppfattning om landstingets
roll, och i den mån man har en uppfattning är den inte sällan negativ. Det har
exempelvis framkommit i Landstingsförbundets mätningar att många
människor upplever att politikerna inte tar hänsyn till deras uppfattningar om
sjukvården.
Regionförbund av den typ som regeringen nu föreslår kommer att handha
uppgifter av ur ett medborgarperspektiv teknisk-administrativ karaktär.
Regionalt utvecklingsansvar och länstrafikanläggningar, LTA-anslag m.m. är
frågor som traditionellt sett har väckt föga engagemang utanför de politiska
sammanträdesrummen. De nya regionförbunden riskerar att bli en ännu mera
anonym och vag organisation än dagens landsting.
I den rikstäckande så kallad SOM-undersökningen 1994 gjordes en
delstudie av synen på regionala reformer bland medborgarna i Västsverige.
17 procent av de tillfrågade ansåg att införandet av läns- eller
regionparlament är ett dåligt förslag, medan 14 procent ansåg att det var bra.
Majoriteten, 69 procent, hade ingen åsikt i frågan, vilket är en tydlig
indikation på att medborgarintresse för regionala experiment saknas eller är
mycket svagt.
Mot bl.a. denna bakgrund måste ifrågasättas om regeringens förslag till
försöksverksamhet av den regionala samhällsorganisationen på fyra platser i
landet kommer att resultera i att en starkare demokratisk förankring uppnås
hos berörda medborgare. Det finns mycket som talar mot det.
Regionernas Europa
Sedan början av 1990-talet har frågan om regionalt självstyre
och ett "regionernas Europa" varit föremål för debatt i
Sverige och inom EU. Frågan har gällt hur den regionala
nivån i nationalstaten skall hanteras i förhållande till den
lokala demokratin, en effektiv statsförvaltning och i
förhållande till Europaintegrationen.
Vi tar avstånd från idéer om att införa en tredje politisk nivå bestående av
regionparlament eller liknande. En utveckling i federalistisk riktning är inte
önskvärd. Det finns inte några samhällsbehov som skulle motivera en sådan
utveckling i vårt land. Detta följer redan av det förhållandet att Sverige
kanske mer än något annat land i Europa är ett homogent samhälle och att
det av befolkningsmässiga, geografiska och historiska skäl saknas
förutsättningar i vårt land för delstatsliknande organ, såsom regionparlament
och regionregeringar med hög grad av självstyre.
I andra europeiska länder kan de yttre förutsättningarna för självstyrande
regionala organ se helt annorlunda ut. I Spanien är det t.ex. naturligt att
regioner som Katalonien och Baskien med en stark egen identitet har en
förhållandevis hög grad av politiskt självstyre. För Tysklands del är det av
motsvarande historiska och bl.a. befolkningsmässiga skäl naturligt att utgöra
en förbundsstat.
För oss moderater är det en grundläggande utgångspunkt att varje land
skall ha möjlighet att bevara och utveckla en samhällsorganisation som är
bäst lämpad utifrån det landets unika förhållanden. I Sverige saknas som
ovan nämnts dessa förutsättningar. I den mån det finns ett behov av en
samordnande institution som kan sätta sig över motstridiga lokala intressen
och önskemål, är det för oss naturligt att lägga den befogenheten och det
ansvaret på statsmakten.
Statens roll
Nationalstatens roll i Europa är i dag en annan än den var för
bara några år sedan. Uppgifter flyttas från central nationell
nivå dels upp till Europanivå, dels ner till kommunnivå.
Huruvida detta är en positiv eller negativ utveckling är
avhängigt av vilka uppgifter som flyttas, och var de bäst hör
hemma.
Närhetsprincipen är en grundläggande utgångspunkt för Moderata
samlingspartiet. Samma tanke finns uttryckt inom EU genom den i
Maastrichtfördraget inskrivna subsidiaritetsprincipen. Den säger att beslut
skall fattas så nära dem som berörs av beslutet som möjligt. Om en fråga kan
avgöras på lokal nivå får den avgöras på högre nivå bara om det leder till ett
bättre resultat. I vår politiska vision är den mest lokala nivån i många fall
individ- eller familjenivån, snarare än någon offentlig lägsta nivå. En central
beståndsdel i subsidiaritetstanken är att högre nivåer bildar ett ramverk för
lägre nivåers verksamhet och understödjer dessa.
Förespråkarna för regionala självstyrelseorgan, dvs. förespråkarna för en
ny tredje nivå, varnar för kommunala särintressen och så kallad "bypolitik".
Enligt vår uppfattning är denna argumentation inte övertygande. Särintressen
kan drivas även i regionala beslutsförsamlingar, och där rikta sin udd såväl
mot en minoritet inom regionen som mot riksintressen.
Svensk regionalpolitik syftar inte primärt till att gynna enskilda delar av
Sverige, utan till att ge olika områden likartade förutsättningar för tillväxt
och välfärd. Detta syfte uppnås rimligen bäst genom samverkan mellan
statliga instanser och berörda områden, inte genom att stridande särintressen
ges beslutanderätt och ökade befogenheter.
Överförande av statliga uppgifter till regionala organ är ett steg på väg mot
inrättandet av en ny politisk nivå, som är överordnad kommunerna.
Ett överförande av statliga uppgifter till regionala självstyrelseorgan är
också betänkligt med hänsyn till finansieringsprincipen, som innebär att den
som fattar beslut också skall ansvara för finansieringen. I regeringens
föreslagna försöksverksamhet förs beslutanderätt över till regionala organ,
medan ansvaret för finansieringen fortsatt åligger staten.
En ny nivå med egen beskattningsrätt riskerar att öka de offentliga
utgifterna, och därmed också höja skattetrycket. Om landstingen utvecklas
till "superlandsting" (regionparlament) tvingas dessutom sjukvården i ännu
större utsträckning än i dag konkurrera med olika kringverksamheter om
knappa resurser.
Att bygga upp nya administrativa rutnät är i grunden fel väg att gå.
Behoven av samverkan skiftar från fråga till fråga och även över tiden. Olika
aktörer är aktuella i olika frågor. Det ankommer här på förespråkarna för
regionala självstyrelseorgan att visa att det finns samverkansuppgifter som
inte lika bra eller bättre kan lösas på annat sätt.
Det faktum att gamla strukturer med tiden blir föråldrade och irrelevanta är
ett välkänt problem. Problemet hanteras dock bäst genom att antalet
beslutsnivåer minskas och att onödiga administrativa gränser tas bort. En ny
politisk nivå som delar in Sverige i ett nytt rutnät riskerar att i väsentliga
avseenden ha passerats av utvecklingen i samma stund som den införs.
Framgångsrika regioner skapas inte vid politikernas sammanträdesbord.
Det är naivt att tro att det enda som behövs för att en region skall vinna
framgång är att det finns en politisk "talesman" för området. Regional
identitet och framgång byggs upp underifrån av framgångsrika verksamheter
- inom näringsliv, utbildning och kultur - i ett område, inte tvärt om.
Talesmän för ett område blir de som har något viktigt att säga, inte de som
utsetts till regionala politiker.
Sverige behöver bara två nivåer
Grundkraven på samhällets organisation är egentligen bara
två. Samhällsorganisationen skall vara demokratisk, dvs. ge
medborgarna möjlighet till inflytande och delaktighet. Den
skall vara utformad på så sätt att den förser medborgarna
med de tjänster som de vill ha på ett billigt och effektivt sätt.
För detta krävs dels en central statlig nivå, som svarar för de
övergripande frågorna och för fördelningen av samhällets
resurser, dels en lokal nivå, som bygger på den kommunala
självstyrelsens princip.
Ansvaret för att de av riksdagen och regeringen fastlagda nationella målen
får genomslag på regional nivå åvilar länsstyrelserna, som dels skall fungera
som statens förlängda arm ute i landet, dels fylla funktionen som samordnare
vid beslut om viktiga regionalpolitiska frågor i länet. Härutöver har
länsstyrelserna en central roll i det allt viktigare länsöverskridande
samarbetet.
I dag är landstingen och kommunerna parallella organisationer som är
verksamma inom olika områden och på varsin geografisk nivå. Båda är
underordnade staten. I förlängningen innebär dock regeringens förslag en
konstitutionell förändring genom att en tredje nivå införs, och det utan att
denna blivit föremål för politisk förankring, beredning eller debatt. Redan
med försöksverksamheten uppstår en glidning i denna riktning som riskerar
att urholka den kommunala självstyrelsen.
Moderata samlingspartiet har tidigare lagt fast principen att staten och
kommunerna skall vara de enda två politiska nivåerna i Sverige. Genom vårt
förslag till ny finansiering av sjukvården, baserad på en allmän
hälsoförsäkring, avhänds landstingen sin viktigaste uppgift, nämligen
sjukvården. Införandet av en allmän hälsoförsäkring innebär att patienten
sätts i centrum. Försäkringen skall finansieras genom en sjukvårdsavgift vars
storlek beror på betalningsförmåga oavsett ålder eller risk och som fastställes
av riksdagen. Inbetalningen skall göras i samband med skatteuppbörd. De
återstående uppgifter som i dag åligger landstingen kan inte långsiktigt
motivera att denna politiska beslutsnivå fortlever som ett organ med
direktval och egen beskattningsrätt. Landstingens uppgifter vid sidan av
sjukvården bör övertas av staten, kommunerna och det civila samhället.
Härigenom skapas förutsättningar för att på sikt avveckla den
landstingspolitiska administrationen. De resurser som härigenom frigörs bör
komma sjukvården till del.
Med en sådan framtida utveckling behöver Sverige bara ha två direktvalda
politiska nivåer med egen beskattningsrätt: den statliga och den kommunala.
Frivillig samverkan med
kommunerna som bas
När en verksamhet behöver organiseras för ett större
geografiskt område än varje kommun för sig, dvs. när behov
av regional samverkan uppstår, bör det överlåtas till
kommunerna att själva avgöra hur denna samverkan skall
utformas och anpassas till de behov som skall tillgodoses.
Här finns enligt vår uppfattning ingen given patentlösning
avseende formen för samverkan, då behovet av samverkan
skiftar från fråga till fråga och över tid och rum. Det innebär
att olika samverkansformer, med olika aktörer, kan behövas i
skilda frågor, och olika geografiska områden kan vara
berörda. Samverkansformerna måste därför vara många och
flexibla. För exempelvis skånska kommuner kan det i vissa
fall vara nog så intressant att samverka med danska
intressenter, som att samverka med andra skåningar.
Olika möjligheter står till buds för regional samverkan på frivillighetens
grund, inom ramen för redan nu gällande lagstiftning. Detta kan bl.a. ske
genom kommunalförbund, eller genom avtal och projekt, som kan beröra
specifika frågor där det finns genuint gemensamt intresse av samverkan, och
som också kan vara tidsbegränsade.
Regeringens förslag till
försöksverksamhet
Försöksverksamhetens innehåll och
syfte
Regeringen föreslår att en försöksverksamhet genomförs i
fyra län varav verksamheten i tre län regleras i den nya lagen
om försöksverksamhet med ändrad regional
ansvarsfördelning. Länen som omfattas av den föreslagna
försökslagen är Kalmar, Skåne och Gotlands län. I dessa fall
överförs länsstyrelsens utvecklingsansvar fr.o.m. den 1 juli
1997 t.o.m. den 31 december 2002 till ett regionalt
självstyrelseorgan som ser olika ut för de olika länen. De
regionala sjävstyrelseorganen övertar även vissa statliga
uppgifter som är knutna till det regionala
utvecklingsansvaret. I Jämtlands län föreslås en
försöksverksamhet med samverkansorgan på regional nivå,
vilken inte kräver någon ändring av ansvarsfördelningen
mellan staten och den kommunala nivån.
Det regionala utvecklingsansvaret omfattar uppgiften att utarbeta ett
program för länets långsiktiga utveckling. Programmet skall bl.a. redovisa de
långsiktiga målen för länets utveckling, vilka åtgärder som bör vidtas för att
de uppsatta målen skall nås, hur olika parter förväntas medverka i
genomförandet och hur insatserna avses finansieras.
För att stärka genomförandet av utvecklingsprogrammet föreslår
regeringen att statens beslutanderätt avseende länstrafiken, vissa
regionalpolitiska och andra utvecklingsinriktade medel samt statsbidrag till
regionala kulturinstitutioner bör överföras till de regionala
sjävstyrelseorganen.
Enligt regeringen bör utvecklingsprogrammet i första hand inriktas på
åtgärder som stimulerar tillväxt och sysselsättning, dvs. de av riksdagen
fastställda regionalpolitiska målen bör gälla som ram för verksamheten även
i försökslänen. Någon närmare precisering avseende vilka
verksamhetsområden som skall ingå i det regionala utvecklingsprogrammet
anges emellertid inte i propositionen.
Ansvaret för den kommunala verksamheten uppges inte förändras på
grund av försöksverksamheten.
Enligt regeringens mening innebär förslagen till försöksverksamhet - utan
att ännu ha varit föremål för utvärdering - att medborgarna får ökade
möjligheter att utöva inflytande över den regionala samhällsverksamheten,
som därmed får starkare demokratisk förankring.
Den kommunala självstyrelsen
Regeringens försöksverksamhet med regionförbund i Kalmar
län och Skåne bygger på obligatorisk medverkan av
kommuner och landsting. Detta innebär en oacceptabel
kränkning av den kommunala självstyrelsen.
För att regionförbundet i Skåne skall kunna överta statligt ansvar och
statliga befogenheter fordras att alla kommuner ingår i förbundet. Detta
betyder att en förutsättning för försöksverksamheten i denna del är att alla
kommuner frivilligt ansluter sig. Ett sådant synsätt följer av insikten om att
försöksverksamhet måste byggas på ett underifrån kommande engagemang
för att vara meningsfull.
Om det råder enighet i Skåne i frågan angående regionförbundsförsök
innebär frivilligheten givetvis inget problem i den del som avser övertagande
av statliga uppgifter. Om enighet inte råder, är försöksverksamheten
olämplig. En lösning av denna typ får inte tvingas på kommunerna uppifrån.
Vi avvisar således regeringens förslag om obligatorisk medverkan i de
föreslagna regionförbunden.
Skåne län
Kristianstads och Malmöhus län blir ett län den 1 juli 1997.
Vid samma tid överförs enligt propositionen det regionala
utvecklingsansvaret i Skåne län till ett regionförbund som
bildas av länets kommuner och landsting. När det nya
landstinget i Skåne län etableras år 1999 överförs detta
ansvar till landstinget. Försöksverksamheten övergår härmed
i landstingets regi.
Moderata samlingspartiet ser positivt på den utveckling som äger rum i
Skåne. Där har sedan länge funnits en bred uppslutning för en
länssammanslagning i syfte att uppnå en mer effektiv administration. Att det
bildas ett enda landsting innebär bl.a. en förenkling, vilket ökar
förutsättningarna för en bra och effektiv sjukvård. Detta är också utifrån
moderata utgångspunkter ett viktigt steg i riktning mot en framtida
samhällsorganisation med två beslutsnivåer.
Samma utgångspunkt föranleder oss dock att avvisa den del av den
föreslagna försöksverksamheten som består i att det regionala
utvecklingsansvaret skall överlåtas till det nya landstinget år 1999 som
därmed övertar rollen som regionalt självstyrelseorgan. Förutom de
principiella invändningar, som utvecklas nedan, ser vi en fara i att lägga
ytterligare uppgifter på det nybildade landstinget. Detta bör ges
förutsättningar att koncentrera sig på sjukvårdsfrågor. Regeringens förslag
kan leda till sämre förutsättningar för en god sjukvård i Skåne.
Försöksverksamheten skulle enligt vår mening ha blivit betydligt mer
givande för alla inblandade parter om regeringen, i stället för att låta
försöksverksamheten efter 1999 övergå i landstingets regi, erbjudit Skåne
möjligheten att genomföra ett försök med ett regionförbund, med
kommunerna som huvudmän. Detta skulle vara mer i enlighet med de
uttalade önskemål som framförts av Skånestyrelsen efter diskussioner mellan
de politiska partierna i Skåne.
Moderata samlingspartiet är som framgått tidigare i princip motståndare
till en samhällsorganisation bestående av fler än två beslutsnivåer. När det
gäller Skåne har vi emellertid inte kunnat undgå att beakta och ta intryck av
de historiska förutsättningar och de särpräglade regionala förhållanden som
finns i Skåne. Vi ser fördelar i den av Skånestyrelsen förordade lösningen att
på försök pröva en samhällelig organisation med ett indirekt valt
regionförbund utan beskattningsrätt. I denna modell är det fråga om att
överföra det regionala utvecklingsansvaret från staten till regionförbundet till
den del det inte är fråga om genuint statliga uppgifter. Det gäller bl.a.
länstrafikanslagen.
Beträffande Skåne ställer vi oss således bakom en försöksverksamhet som
i ett första steg, dvs. fram till år 1999, samlar de regionala uppgifterna i ett
kommunförbund. När Skånelandstinget därefter har etablerats, anser vi dock
att det enbart skall ha kvar sjukvårdsansvaret. Ansvaret för resterande klart
definierade regionala frågor, som utbildning, kultur och kollektivtrafik, skall
på sikt föras över till ett indirekt valt regionförbund utan beskattningsrätt.
Nästa steg blir att införa ett nytt sjukförsäkringssystem, baserat på en
allmän hälsoförsäkring. Efter det att vårt förslag till finansieringssystem av
sjukvården realiserats och frågor om hur sjukvården principiellt skall skötas
fått sin lösning, kan mellannivån avskaffas fullt ut. Så ser den framtida
utvecklingen av Skånes regionala självstyrelse ut i ett moderat perspektiv.
Här ryms inga planer på att i en förlängning låta ett regionparlament ta över
vad som bör ankomma på staten och kommunerna. För de fall stridande
kommunala särintressen skulle uppstå även med den av oss för Skåne län
föreslagna regionala samhällsorganisationen förblir det en uppgift för
statsmakten att svara för att de av riksdagen fastlagda regionalpolitiska målen
uppnås.
Kalmar län
Det har inte framförts några brett förankrade önskemål om
att genomföra ett försök i länet. Regeringens förslag ter sig
därför från ett Kalmarperspektiv som både forcerat och
omotiverat. I en missriktad iver att genomföra en serie
experiment med regionala organ har regeringen inkluderat
Kalmar i en försöksverksamhet som få torde ha efterfrågat.
Inrättandet av ett regionförbund i Kalmar län torde inte heller tillgodose de
samverkansbehov som faktiskt finns, eftersom dessa sträcker sig över
länsgränserna. Den föreslagna försöksverksamheten riskerar i stället att
avgränsa Kalmar från omgivande län.
Försöksverksamheten innebär dessutom ökade kostnader för länet eftersom
ytterligare en organisation bildas vid sidan om redan befintliga organ. Så blir
exempelvis fallet för landstinget och Kommunförbundets länsavdelning. Det
finns en risk för att kostnadsökningar kommer att drabba länets kommuner i
en tid då kommunerna redan tvingas bedriva sin verksamhet med knappa
resurser. På goda grunder kan befaras att angelägna kommun- och
landstingsuppgifter, som vård och omsorg, får kännas vid ytterligare
nedskärningar till följd av de omprioriteringar som länet tvingas att göra till
förmån för regeringens storskaliga experimenterande med administrativ
verksamhet. Denna överhängande risk för att regeringens förslag till
försöksverksamhet i Kalmar län leder till försämringar för invånarna utgör
enligt Moderata samlingspartiets uppfattning ett tungt vägande skäl till att
inte ställa sig bakom regeringens förslag. Vi avvisar således regeringens
proposition i denna del. Om däremot enighet föreligger finns naturligtvis
ingen anledning att motverka en lösning där kommunerna och landstinget i
Kalmar län frivilligt sluter sig samman i en regional samverkan.
Gotlands län
Försöksverksamheten i Gotlands län innebär att det regionala
utvecklingsansvaret fr.o.m. den 1 juli 1997 överlåts till
kommunen.
Enligt Moderata samlingspartiet är regeringens förslag att bedriva
försöksverksamhet på Gotland tveksamt av flera skäl. För det första måste
enligt vår mening ifrågasättas om det överhuvudtaget är meningsfullt att låta
Gotlands län ingå i försöksverksamheten. Vi har svårt att se vilken relevans
en försöksverksamhet på Gotland kan ha för resten av landet med tanke på
Gotlands speciella förhållanden.
Ett annat tungt vägande skäl för att ifrågasätta Gotlandsförsöket är att
försöksverksamheten allvarligt kan försvaga länsstyrelsens ställning på
Gotland. För oss är det angeläget att redan nu tydligt avvisa en utveckling
som kan innebära att Gotland inordnas i ett större län eller att länsstyrelsens
verksamhet, helt eller delvis, läggs under en annan länsstyrelse.
Skogsvårdsorganisationen bör vara fristående, varför vi även motsätter oss
regeringens förslag att inordna Skogsvårdsstyrelsen i länsstyrelsens
organisation.
Regeringens förslag avseende Gotland motiveras inte heller av något
uttalat behov av samordning av den regionala utvecklingen på Gotland.
Sådan samordning kan liksom hittills ske genom frivillig samverkan. Av skäl
som anförts ovan avvisas således regeringens förslag till försökverksamhet i
Gotlands län.
Jämtlands län
I Jämtlands län föreslår regeringen att en försöksverksamhet
med ett samverkansorgan, Jämtforum, inrättas på regional
nivå. Jämtforum skall enligt regeringen enbart vara ett
informellt diskussionsorgan på länsnivå, bestående av
företrädare för länsstyrelsen, kommuner, landsting,
näringsliv och organisationer. Tillkomsten av ett Jämtforum
föranleder inte någon förändring av ansvarsfördelningen
mellan staten och den kommunala nivån eftersom Jämtforum
inte kommer att överta någon beslutskompetens. I linje
härmed omfattas inte heller Jämtforum av propositionens
förslag till lagstiftning.
Moderata samlingspartiet ser naturligtvis positivt på att det på såväl lokal
som regional nivå växer upp olika fora för diskussion och samråd, genom
vilka flera olika aktörer ges möjlighet att påverka och komma till tals i för
regionen angelägna frågor. Sådana initiativ bör på olika sätt uppmuntras och
stödjas. Vi anser inte att det är en uppgift för riksdagen att besluta om
inrättandet av diskussionsorgan som Jämtforum.
Framtida försöksverksamhet
Av propositionen framgår att regeringen har för avsikt att
återkomma till frågan om den regionala ansvarsfördelningen
i Västsverige, och att i det sammanhanget också beröra
frågan om framtida försöksverksamhet i Stockholms,
Västmanlands och Västerbottens län. Moderata
samlingspartiet vill redan nu understryka att vårt principiella
ställningstagande mot införande av en tredje nivå, har bäring
även för dessa län. Vårt alternativ till regional samverkan
bygger på lösningar som grundas på att kommuner tar
initiativ till frivillig samverkan, varför vi även i framtiden
kommer att motsätta oss försöksverksamhet med regeringens
nu föreslagna inriktning.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regionernas Europa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statens engagemang på den regionala nivån,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges behov av endast två direktvalda politiska nivåer, den
statliga och den kommunala, med egen beskattningsrätt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om frivillig samverkan med kommunerna som bas,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag i den del som avser obligatorisk
medverkan i de föreslagna regionförbunden i enlighet med vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag i den del som avser förslag till
försöksverksamhet i Skåne län fr.o.m. 1999 i enlighet med vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag i den del som avser förslag till
försöksverksamhet i Kalmar län i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag i den del som avser förslag till
försöksverksamhet i Gotlands län i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättandet av ett Jämtforum.

Stockholm den 18 oktober 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)

Sonja Rembo (m)

Anders Björck (m)

Knut Billing (m)

Birger Hagård (m)

Gun Hellsvik (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)