Kriminaliteten påverkas långsiktigt mindre av vad vi gör
med lagbrytarna än hur det övriga välfärdssystemet fungerar.
Förekomsten av lagbrott minskas enbart tillfälligt av att
lagbrytaren döms till fängelse under en tid.
Därför är det väsentligt att man sätter in kriminalpolitiken i ett
helhetsperspektiv som förenar ett generellt samhällsperspektiv och speciella
insikter om orsaker till lagbrott. En human kriminalpolitik måste ha sin
utgångspunkt i en noggrann analys av de sociala villkor människor lever i.
Kriminalpolitiken är därigenom nära kopplad till, eller en del av, rådande
socialpolitik och de effekter den har för olika grupper i samhället.
De senaste årens ökade segregering i samhället, både inom skolan,
bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden, har skapat en grogrund för ökat
missbruk och kriminalitet. Detta gäller i hög grad unga människor och
speciellt då invandrarungdomar. I oacceptabel utsträckning lever dessa vid
sidan av samhället. Arbetslösheten bland dem är stor och därför blir de
lättare utestängda och isolerade och kan komma att falla utanför våra sociala
skyddsnät. Om dessa grupper inte får delta i uppbyggnaden av samhället
kommer heller inte samhällets normer och regler att vara giltiga för dem. Får
man inte ta del av det goda i samhället kommer man inte att känna och ta
ansvar för att det består och utvecklas.
Trots den sociala oro som råder i samhället, som i mycket har sin grund i
arbetslösheten och den känsla av rotlöshet och alienation som denna medför,
tror vi på mänsklig styrka och inneboende förmåga att finna rätt lösningar på
problemen. Det är den andan som präglar våra kriminalpolitiska förslag.
Brottsförebyggande arbete
En viktig kriminalpolitisk uppgift är att stödja
utvecklingsarbete inom den brottsförebyggande
verksamheten som analyserar och samlar erfarenheter av
olika förebyggande projekt. Det är där man kan finna nya
grepp och metoder för att minska den ständigt ökande
brottsligheten.
Brottsförebyggande rådets (BRÅ) uppdragsforskning angående utfall av
gjorda lagändringar och försöksverksamhet är viktig och behövs, men
forskningen måste breddas genom samarbete med annan
forskningsverksamhet. Vi tror att basen för denna forskning skall finnas vid
universitet och högskolor. Det befaras nu att den kriminologiska forskningen
i större utsträckning skall läggas på rikspolisen. En sådan utveckling
motsätter vi oss.
De pengar som BRÅ får menar vi ska gå till ett mer fältnära arbete där
man i samverkan med myndigheter på riks-, läns- och lokalnivå kan
samverka för att minska brottsligheten. BRÅ:s huvudinriktning borde sedan
vara att sprida kunskap och goda idéer till skolor, organisationer etc. Det
nationella brottsförebyggande programmet tror vi ska vara en huvuduppgift
för BRÅ.
Vänsterpartiet anser att det är ett viktigt samhällsintresse att minska
brottsligheten. Vår kriminalpolitik är inriktad på att människor inte skall
behöva utsättas för brott. Det brottsförebyggande arbetet i skolor, på
ungdomsgårdar etc. har en stor betydelse. Där kan BRÅ:s verksamhet fylla
en angelägen funktion. De skrivningar som finns i budgetpropositionen och
BRÅ:s koppling till denna stämmer väl överens med Vänsterpartiets
intentioner med rådet.
Kriminalpolitikens
genomförande
Under senare år har det förts en politik som byggt helt på ett
strafftänkande och där behandlingstanken fått en mycket
underordnad roll. Enligt denna politik skall straffet utmätas i
samhällets intresse, inte brottslingens, och straffet är avsett
att tillfoga brottslingen obehag, ett obehag som står i
proportion till det brott han eller hon har dömts för. Genom
att man straffar brottslingen har man också gett brottsoffret
upprättelse.
Från brottspreventiv synpunkt måste det vara i samhällets intresse att
minska återfall i brott. Vi vet sedan länge genom forskning att fängelsestraff
skapar återfallsförbrytare. Vi vet också att en fängelseplats på en sluten
anstalt kostar nästan en miljon kronor om året. Att då inte använda
strafftiden till behandling och återanpassning, utan i stället hämnas brottet är
både ur samhälls- och kriminalpolitiskt perspektiv oförsvarbart.
Kriminalvårdens insatser ska ta sikte på att rehabiliterings-, häktes- och
fängelsetiden ska bli en vändpunkt för den enskilde individen. Kunskaper
och metoder som rör förändringsprocesser måste kontinuerligt utvecklas
inom kriminalvården. Insatserna ska syfta till att motivera och förbereda den
intagne till ett liv utan missbruk och kriminalitet. I detta arbete spelar
klient-
och frivilligorganisationerna med sina unika kunskaper och erfarenheter en
stor och viktig roll. Huvudansvaret åvilar dock kriminalvården.
Organisationernas verksamhet med klienter i fängelse och i frivård skall
uppmuntras, utvecklas och intensifieras.
Den kriminalvårdsreform som vi fick år 1974 lade grunden till en
progressiv och human kriminalvård men har under årens lopp sakta
urholkats.
Oavsett regeringsinnehav har det sedan slutet av 1980-talet genomförts en
rad skärpningar av lagstiftningen som rört verkställigheten av
fängelsestraffet. Men nu har det börjat ske en hel del i positiv riktning.
Antalet dömda till fängelse har minskat och fler alternativa påföljder såsom
elektronisk övervakning, samhällstjänst och kontraktsvård har nu tillkommit
i allt större utsträckning.
Därtill bör fler alternativa påföljder arbetas fram, och därför är det viktigt
att frivården utvecklas och tillförs mer av de resurser som finns inom
kriminalvården.
Men det behöver också vidtas åtgärder inom fängelserna som rör
verkställigheten. Långtidsdömdas förhållanden i fängelse samt möjligheter
till kontakter med omvärlden genom besök och permissioner har försämrats,
bl.a. genom införande av 7 § tredje stycket KvaL. För att möjliggöra även
deras återanpassning måste paragrafen (7 § tredje stycket) avskaffas.
Även benådningspraxis vad gäller livstidsdömda har drastiskt ändrats. En
livstidsdömd får vänta längre tid på att få straffet tidsbestämt samtidigt som
den strafftid som bestäms tenderar att bli allt längre. Detta strider mot att
påföljdssystemet bör vara rättvist och förutsebart. Att inte en domstol avgör
strafftider utan en regering anser vi inte vara rätt. Därför bör
livstidsstraffet i
sin nuvarande form avskaffas och ersättas med tidsbestämt straff.
Halvtidsfrigivning bör också införas för dem som har utvisningsbeslut i sin
dom. Anledningen till detta är att utvisningen är en del av straffet. Dessutom
är deras fängelsevistelse hårdare på grund av att de inte får några
permissioner. Det som tidigare sagts om det samhällsekonomiska läget och
beläggningsnivån på fängelserna - som innebär inrättandet av fler
anstaltsplatser - har också betydelse när vi föreslår halvtidsfrigivning för
denna grupp dömda.
Vänsterpartiet anser också att regeringen bör använda sig av de
konventioner/avtal som Sverige har med olika länder om överlämnande för
verkställighet av straff i den dömdes hemland. Detta skall då gälla för de
personer som dömts här men som inte har någon anknytning till Sverige.
Brottsoffren
Det är viktigt att brottsoffrens situation tas på allvar och att
samhället vidtar åtgärder för att mildra de effekter som
brottsligheten orsakar. Viktigt för brottsoffren är att
skuldfrågan fastställs samt också ett eventuellt skadestånd.
Vi tror inte att brottsoffren känner upprättelse av att veta att förövaren
kostar samhället mångmiljonbelopp och att denne efter strafftiden kommer ut
ännu farligare. Alternativa straffpåföljder kan i de flesta fall vara aktuella.
Därför är både vård och rehabilitering under strafftiden av vitalt intresse för
såväl samhället som brottsoffren.
Brottsofferjourer har visat sig fylla en viktig funktion för att hjälpa och
bistå människor som har utsatts för brott. Men utbyggnaden av
brottsofferjourer är fortfarande inte tillräcklig, målet bör vara minst en
brottsofferjour i varje polisdistrikt.
För att kunna genomföra detta kommer det att vara nödvändigt att på sikt
öka de statliga bidragen. Därför är det viktigt att brottsofferjourerna får
statliga anslag och eget budgetansvar. Framför allt ger detta insyn och
riksdagen kan därigenom följa arbetet och ge adekvata anvisningar för att
utveckla och följa upp verksamheten. De brottsofferundersökningar som görs
i dag visar att människors rädsla för att bli utsatta för brott inte står i
proportion till de faktiska riskerna. Det anmälda våldet har ökat kraftigt
under de senaste decennierna, men det faktiska våldet har däremot inte ökat i
motsvarande grad.
Våldsbrotten utgörs till ca 40 % av gatuvåld, främst i storstäderna och då
till övervägande delen av våld mellan unga män i anslutning till nöjeslokaler.
Omkring 30 % av våldet sker i lägenheter och är till största delen våld mot
kvinnor. Resterande 30 % av våldsbrotten sker främst på arbetsplatserna.
De undersökningar som har gjorts visar även att de som är mest rädda för
att utsättas för brott är de som löper minst risk. Motsvarande undersökningar
i våra grannländer visar att det i Sverige råder minst samstämmighet mellan
rädsla och risker. Detta visar att allmänheten i Sverige inte har en riktig bild
av brottslighetens omfattning och risken för att utsättas för brott. Troligen
har massmedierna en stor del i detta bl.a. genom sina utdragna skildringar av
otypiska händelser. Men även politiska partier och enskilda politiker har
medverkat till att skapa denna bild. Det är politikers ansvar att värna om
människors livskvalitet, därför är det mycket allvarligt om politiska beslut
fattas utifrån en felaktig bild.
Psykiskt sjuka
En ny och växande grupp inom kriminalvården är de
psykiskt sjuka. Detta är konsekvensen av den lagändring som
beslutades våren 1991 om en striktare definition av
begreppet psykisk störning. Att antalet psykiskt störda som
blir föremål för kriminalvård ökat är också till viss del ett
resultat av den ofullständiga reform som avvecklingen av
institutioner för psykiskt sjuka inneburit. Samhället har inte
gett dessa människor förutsättningar att klara ett värdigt liv
ute i samhället.
Att antalet psykiskt störda på fängelserna ökar innebär en större
påfrestning på kriminalvården både vad gäller utbildning av personal och
utveckling av vård och behandling. Det innebär också större påfrestning på
övriga intagna. Utvecklingen går nu mot att man ska ha särskilda
stödavdelningar med personal med mentalskötarutbildning.
Vänsterpartiet anser att detta är en felaktig utveckling. Psykiskt störda och
sjuka ska inte dömas till fängelsestraff utan skall ha vård på institutioner som
är uppbyggda för det ändamålet.
Ungdomar
Genom den statistik som finns över brottsutvecklingen kan
man se att ca 90 % av våldsbrotten utförs av personer i
åldrarna 18-65 år, trots det ökar antalet ungdomar under 18
år som döms till fängelsestraff. Unga lagöverträdare bör tas
om hand av socialtjänsten på ett professionellt sätt.
Vi har i dag mycket bred kunskap baserad på vetenskaplig forskning om de
bakomliggande faktorerna till ungas kriminalitet. Trots dessa kunskaper finns
nästan inte den brottsförebyggande aspekten med över huvud taget när man
planerar och diskuterar barnomsorg, skola, fritidsverksamhet och
familjepolitik. Det nationella brottsförebyggande programmet skall ta upp
dessa aspekter, och det är viktigt att det får en omfattande spridning i landet.
Vänsterpartiet har i en annan motion tagit upp dessa frågor.
Samhällets kostnader för ungdomars kriminalitet blir som störst om man
inte kan bryta en ogynnsam utveckling, och ur samhällsekonomiskt och
humanistiskt perspektiv är det en förlust om man inte väger in dessa aspekter
vid politiska beslut.
Etniska minoriteter
Kriminaliteten hos etniska minoriteter kan lika lite som
andra grupper isoleras från sina sociala sammanhang.
Invandrare och flyktingar hänvisas i stor utsträckning till
ghettoliknande förortsområden med minimal social och
kommunal service där många socialt utslagna har samlats.
Effekten av ett långvarigt utanförskap hos första
generationen invandrare sätter också spår hos barnen. De
sociala betingelserna blir lätt grogrund för kriminella
subkulturer, vilket ger ytterligare näring till
främlingsfientlighet med rasistiska förtecken.
Kriminaliteten bland flyktingar och invandrare skall kartläggas, analyseras
och följas upp. De skall inte särbehandlas i rättsväsendet. Det får inte
utvecklas en särpraxis för dessa grupper. Tyvärr kan man i dag se att
svenskar med utländsk härkomst samt utländska medborgare döms till
fängelse i större utsträckning än till icke frihetsberövande straff. De tenderar
också att få längre fängelsestraff än svenskar.
När frågan om utvisning i anslutning till brott behandlas måste hänsyn tas
till familjesituationen och hur länge vistelsen i landet har varat. Därtill
måste
etniska minoriteter ägnas större uppmärksamhet när frigivningen skall
förberedas.
Kvinnomisshandel
Den mest dolda brottsligheten är våldet mot kvinnor. Det
anmälda våldet har ökat kraftigt, ökningen anses bero på den
debatt och upplysning som nu finns om kvinnomisshandel. I
genomsnitt misshandlas 39 kvinnor dagligen, men det finns
ett stort mörkertal. Enligt kriminologen Leif G W Persson
kan det verkliga antalet misshandelstillfällen vara så stort
som 300 000 per år.
Om det antagandet stämmer skulle det innebära att en kvinna misshandlas
var 20:e minut. Nästan var tredje ensamstående småbarnsmamma har under
en ettårsperiod utsatts för våld, oftast i det egna hemmet. Den
statistikuppgiften ger en uppfattning om svårigheten att skydda kvinnor från
våld. Ett ökat samarbete måste till mellan myndigheter inom rättsväsende,
socialtjänst, hälso- och sjukvården samt frivilligorganisationer såsom
kvinno- och brottsofferjourer.
Ett av de stora problemen är synen på denna typ av brott mot kvinnor. Ofta
anses kvinnomisshandel, våldtäkt och sexuella trakasserier som ett
relationsproblem mellan två enskilda parter. I realiteten handlar det om
strukturella problem i samhället vad gäller maktförhållande och
maktutövning, kvinnors möjligheter och rättigheter att leva på lika villkor
som män.
Kvinnor framställs som förbrukningsvaror i pornografisk litteratur och
filmer och även i vissa delar av reklamen. Detta påverkar synen på kvinnan
på ett förödande sätt. Därför måste alla olika sätt prövas för att begränsa
pornografiutbudet. Vänsterpartiet anser att många av de förslag som
Kvinnovåldskommissionen och Prostitutionsutredningen lagt fram är värda
att prövas eller genomföras.
Kvinnor i kriminalvården har erfarenheter som väsentligt skiljer sig från
männens. Många har, som tidigare nämnts, utsatts för våld och övergrepp,
utnyttjats och förnedrats. Därtill kommer att flertalet av dessa kvinnor har
barn som omhändertagits, vilket skapar speciella problem. Detta måste i
större utsträckning uppmärksammas av kriminalvården. Program och
verksamheter anpassade för kvinnor måste utvecklas inom både frivården
och anstaltsvården. Närhetsprincipen måste beaktas mer i dessa
sammanhang.
Alkohol- och
narkotikamissbrukare
En annan stor grupp som löper stor risk att utsättas för brott,
men som även själv begår brott, är missbrukare. Sambandet
mellan alkohol och våld är väl belagt liksom narkotikans
brottsalstrande effekter. Men detta gäller inte bara
missbrukare utan även så kallade vanliga brukare av alkohol.
I undersökningar av våldsbrott rapporteras ofta att
gärningsmannen och en stor del av offren varit
alkoholpåverkade vid brottstillfället. Många våldsbrott begås
efter alkoholkonsumtion, men det bör i detta sammanhang
även påpekas att den överväldigande delen av
alkoholkonsumtionen inte resulterar i brott. Vi har i särskilda
motioner tagit upp alkohol- och narkotikapolitiken.
Missbruket är också ett ohälsoproblem. Drogmissbrukaren riskerar
dagligen sitt liv och hälsa i kriminella miljöer, med orena droger och
smutsiga sprutor. Narkotikamissbruket låter sig inte lösas med straff.
Tvärtom genererar ett sådant system kriminalitet samtidigt som det
avskräcker från att söka hjälp. Det kan därför ifrågasättas om det skall vara
straffbart att var missbrukare.
Bekämpningen av narkotika har sedan länge varit ett prioriterat område
inom kriminalpolitiken och stora resurser har satts in. Polisen har under flera
år fått ökat antal tjänster för narkotikabekämpning. När nu Sverige är med i
EU är det oerhört viktigt att noga följa utvecklingen inom narkotikaområdet
på alla nivåer, eftersom man nu kan befara ett ökat inflöde av narkotika till
Sverige.
Kampen mot narkotika har lett till en uppluckring av den rättsstatliga
principen. Narkotikabrotten är värda avsky, men straffmätningen vid
narkotikabrott har blivit en symbolfråga som inte har med en genomtänkt
kriminalpolitik att göra. Narkotikabrotten döms efter tabeller där 100 g ger
ett år, 250 g två år o.s.v. Så mäter man ju exempelvis inte ut straff vid rån.
Vänsterpartiet vill verka för en mer enhetlig drogpolitik där även alkoholen
som orsak i brottssammanhang beaktas.
Sexualbrott mot barn
Denna typ av brott hade tidigare stora mörkertal, de senaste
åren har det skett en stor förändring. Nu har antalet anmälda
brott ökat kraftigt. Men lagstiftning och kunskapen hos dem
som ska handlägga brotten har inte anpassats till denna
utveckling i samma utsträckning.
Riksdagen fattade nyligen beslut om att stärka barns skydd
när det gäller de sexuella övergreppen och också straffen. Nu
gäller det att fortsätta att se över lagstiftningen på detta
område. Detta inte minst med tanke på en del mycket
uppmärksammade och omdiskuterade domar som utdömts de
senaste åren.
Vi ser mycket positivt på att en kommitté har tillsatts för att utreda på
vilket sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas. Även
rikspolisens uppdrag inom detta område är positivt och betydelsefullt.
Häkten och polisarrester
Beläggningen på landets häkten har varit stor de senaste åren,
över 90 procent. Orsaken har varit att antalet fängelsedömda
som sitter kvar i häktet i avvaktan på anstaltsplacering har
ökat. Detta förhållande kan inte accepteras. Det är också
angeläget att få ner de orimligt långa häktestiderna. Detta bör
kunna ske genom ökat samarbete mellan berörda
myndigheter. Efter kritik från FN har nu ett arbete påbörjats
för att förbättra situationen vilket Vänsterpartiet anser måste
få högsta prioritet. Många som vistas där har varit
omhändertagna enligt utlänningslagen.
Vi anser att förvarstagna inte skall förvaras i häkten i
avvaktan på utvisning och kräver därför särskild lagstiftning
som förhindrar ett sådant förfarande.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kriminalpolitikens inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de långtidsdömdas förhållanden i fängelse samt om avskaffande
av 7 § tredje stycket KvaL,
3. att riksdagen som sin meningen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att livstidsstraffet i sin nuvarande form skall ersättas med ett
tidsbestämt straff,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Brottsförebyggande rådets inriktning och verksamhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en brottsofferjour i varje polisdistrikt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte ha psykiskt sjuka i fängelse,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behandlingen av etniska minoriteter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvinnornas situation inom anstalts- och frivården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om missbrukarnas möjlighet till vård i stället för fängelse,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att häkten och polisarrester snarast uppfyller FN-konventionens
krav.
Stockholm den 6 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Lars Bäckström (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Alice Åström (v)