Våldet breder ut sig. Våldet kryper ner i åldrarna. Våldet blir
allt brutalare. Våldsrapporterna avlöser varandra i
massmedierna. Människor som arbetar inom sjukvård,
handel, bank, socialtjänst skola, polis och buss- och tågtrafik
är, enligt undersökningar, särskilt utsatta för våld.
Att sexåringar sparkar sönder varandra, att allt fler unga tonåringar ser
grovt våld som en naturlig del av umgänget med andra, att de aggressiva
barnen blir allt fler och ett allt större problem, att förra året mer än ettusen
barn under 15 år anmäldes för misshandel eller att 12 % av högstadiets
pojkar i en svensk mellanstor stad dagligen bär vapen, borde vara entydiga
signaler till en bred och seriös diskussion om våldsproblematiken.
En sådan diskussion bör syfta till en bred och gemensam nationell samling
mot våldet och våldsutbudet.
Svaret på varför denna våldsutveckling ägt rum är inte entydigt.
Arbetslöshet, segregation, för lite tid åt barnen, bristande vuxenansvar, ökat
utbud av alkohol och narkotika allt längre ned i åldrarna, bristen på fasta
normer och etisk fostran, ökat vapeninnehav, är säkert bara några av
anledningarna.
Den påverkan de senaste årens växande våldsutbud via TV, video, dataspel
m.m. haft och har på små barn, är ytterligare en anledning till våldets
expansion. En stor del av barns skräck, hårda kroppsspråk, aggressioner och
våldshandlingar har med stor säkerhet sitt upphov i den mängd av våldsserier
och våldsutbud som massmedierna svarar för.
Underhållningsvåldet trappas upp. Allt fler barn infiltreras av det, tar det
till sig och ges en falsk uppfattning om våldets konsekvenser. Fantasi och
verklighet flyter ihop. Gränser suddas ut och våldet fortsätter att växa och
spridas.
Denna utveckling måste stoppas, på kort och på lång sikt. Gränser måste
sättas, attityder måste förändras. Detta förutsätter ett brett engagemang hos
såväl myndigheter och organisationer som hos den enskilde.
Jag är medveten om att vi i ett öppet demokratiskt samhälle med allt större
programutbud inte löser frågan om det ökade underhållningsvåldet enbart
med krav på censur och förhandsgranskning. Det är en fråga om attityder och
värderingar. Som vuxna och som nation borde vi dock hjälpa föräldrarna och
skydda barnen genom att slå fast två utgångspunkter: 1. Vi accepterar inte
nuvarande acceleration och spridning av våldet. 2. Via en mängd olika
åtgärder startar vi nu en nationell "handlingsplan" mot våld i allmänhet och
mot det s.k. underhållningsvåldet i synnerhet. Regeringen bör ha ansvar för
detta.
Hos en bred allmänhet finns idag stor respons för att engagera sig i ett
sådant arbete. De nätverk och olika grupperingar som det senaste året på
olika sätt engagerat sig i arbetet mot våldet är ett bevis på detta. Goda
erfarenheter kan hämtas från dessa grupper. Men engagemanget får inte
riskera att bli enbart temporärt. Ett brett, kontinuerligt och medvetet arbete
för att stoppa våldets spridning måste finnas.
Regeringen bör därför tillsätta en särskild grupp med bred representation
för att i samverkan diskutera det spektrum av åtgärder som på kort och lång
sikt behöver vidtagas för att på bred front bekämpa de tilltagande
våldstendenserna i samhället.
För att få en bred samling och en vid och lokal spridning, bör i föreslagen
grupp ingå representanter för regeringen, de politiska partierna, de fackliga
organisationerna, föräldraföreningar, elevförbund, ungdomsföreningar m.fl.
Gruppens ledamöter bör ta ansvar för att åtgärdsförslag och diskussioner förs
vidare och utvecklas på ett lokalt plan.
På så sätt bör arbetet inriktas på att bli ett rådslag med hela svenska folket
mot våldet.
Kampen mot våldet är allas fråga. Ingen nation har råd att misslyckas i
detta arbete.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationell samling/rådslag mot våldet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättande av en särskild "våldskommission".