Motion till riksdagen
1996/97:Ju917
av Ingbritt Irhammar m.fl. (c)

Åtgärder mot kvinnovåld och våld mot barn


Våld mot kvinnor och barn har förekommit i alla tider och är
dessvärre fortfarande vanligt förekommande i vårt samhälle.
Det finns ett antal kännetecken som skiljer misshandel av
kvinnor från andra typer av våld. I nästan alla fall är
kvinnorna offer och männen förövare. En stor del av de
kvinnor som blir misshandlade lever tillsammans med eller
känner den som misshandlar. I de flesta fall sker misshandeln
i det egna hemmet. Många gånger är misshandel av kvinnor
förenad med svartsjuka och sexuellt förtryck. De män som
misshandlar eller begår sexuella övergrepp på kvinnor och
barn kommer från alla miljöer och alla åldersgrupper.
Våldsbrott mot kvinnor och barn kommer inte till myndigheternas
kännedom i samma utsträckning som annan våldsbrottslighet, eftersom detta
våld oftast sker inom hemmets väggar. Även om det under senare tid har
skett en ökning av antalet anmälningar, finns det ett stort mörkertal när det
gäller omfattningen av våldet mot dessa grupper. Den tillgängliga statistiken
om brott mot kvinnor är dock ingen upplyftande läsning: 1995 anmälde 17
965 kvinnor sina misshandlande män. Det är nästan 40 % av det totala
antalet misshandelsfall i Sverige. Behovet av åtgärder, liksom debatten om
våldet mot kvinnor och barn, måste ses mot denna bakgrund.
Den kvinnosyn som kommer till uttryck i  våldet mot kvinnor låter sig inte
förenas med samhällets jämställdhetsmål. I ett jämställt samhälle har kvinnor
och män samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla
väsentliga områden i livet. I ett jämställt samhälle utsätts inte kvinnor för
tvång, utnyttjande, våld och sexuella övergrepp. I ett jämställt samhälle finns
inga förövare, som måste uttrycka makt med våld och förtrycka offret.
Fördomar som direkt eller indirekt ger uttryck för uppfattningar om mäns
makt över kvinnor måste bekämpas med kraft, eftersom de utgör själva
grunden för uppkomsten av såväl våld som sexuella brott.
Statistik om våld mot
kvinnor
Statistiken över anmälda brott och hur rättsväsendet hanterar
brott mot kvinnor är en av de viktigaste källorna till kunskap
om våldet mot kvinnor. Riktiga beslut om vilka åtgärder som
måste vidtas kan bara fattas om vi har tillräcklig kunskap om
brottslighetens nivå, struktur och utveckling. Därför behövs
bättre kriminalstatistik på området. Det går inte idag att
uttala sig om nivå eller utveckling vad gäller våld som utövas
av män mot kvinnor i hemmet utan att göra
specialundersökningar. Vi vet t ex inte om det våld mot
kvinnor som i ökad utsträckning anmäls till polisen har
utövats av män mot kvinnor som de lever eller har levt
tillsammans med, eller om det i ökande utsträckning är unga
kvinnor som utsätts för våld av män de är flyktigt bekanta
med. Det behövs alltså en ökad könsuppdelning av
statistiken om våld mot kvinnor. Det krävs också information
om skadestånd vid våldsbrott och omfattningen av
frihetsberövanden vid brott som avser våld mot kvinnor. En
brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor bör
också genomföras i enlighet med vad
Kvinnovåldskommissionen föreslog.
Kvinnovåldskommissionen
I centermotioner har år efter år krävts ytterligare insatser för
att motverka våldet mot kvinnor och barn. En särskild
kommission tillsattes 1 juli 1993 för att utifrån
kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot
kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld.
Kommissionen, som nu är färdig med sitt arbete, har
avlämnat två betänkanden: SOU 1994:56 Ett centrum för
kvinnor som våldtagits och misshandlats samt SOU 1995:60
Kvinnofrid. Det är nu viktigt att de förslag till åtgärder som
kommissionen föreslagit övervägs och att riksdagen ges
möjlighet att ta ställning till dessa förslag.
Kvinnoforskning med
inriktning på frågor som rör
våld mot kvinnor
Kvinnojourerna och kvinnoforskningen, i såväl Sverige som
utomlands, har bidragit till ökade kunskaper om våld mot
kvinnor. Det gäller inte minst frågor om makt och inflytande
som konfliktorsak mellan kvinnor och män. Våldtäkter,
misshandel och andra övergrepp mot kvinnor har inom
forskningen alltmer kommit att uppfattas som ett uttryck för
bristande jämställdhet, såväl i förhållandet mellan kvinnor
och män som i samhället i stort. En kartläggning bör göras av
sambandet mellan förekomsten av våldspornografi och
våldsbrott mot kvinnor.
Inrätta våldtäktskliniker -
upprätta handlingsprogram
Centerpartiet har länge krävt att särskilda kliniker för
våldtäktsoffer upprättas i landet, något som även
Kvinnovåldskommissionen föreslagit. Kommissionens
förslag innebär att det inom hälso- och sjukvården inrättas
särskilda sådana centrum. Syftet med klinikerna är att
praktiskt bistå utsatta kvinnor. Ett sådant centrum har byggts
upp vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. En huvuduppgift
för centrumet är att ta emot utsatta kvinnor för medicinsk
undersökning och behandling. Man erbjuder också
krissamtal och dygnet-runt-rådgivning per telefon. På
centrumet bedrivs även forskning och utveckling av metoder
för omhändertagande av kvinnor som misshandlats och
våldtagits. Ett heltäckande handlingsprogram har utarbetats
för bemötande och behandling av misshandlade kvinnor vid
sjukhusbesök. Liknande handlingsprogram och kliniker bör
upprättas runt om i landet.
Ett datoriserat
informationssystem
Det föreligger ett behov av ett datoriserat informationssystem
som gör det möjligt för polisen att snabbt identifiera
upprepningsvåld och följa upp sådana fall på ett effektivt
sätt. Ofta får polisen rycka ut till t ex lägenhetsbråk eller
liknande utan att ha kännedom om att andra polismän varit
på samma plats vid tidigare tillfällen i samma ärende. Ett
datoriserat system med bakgrundsinformation om tidigare
ingripanden m m skulle underlätta för polisen att vidta
relevanta åtgärder.
Kvinno- och
brottsofferjourer
Kvinno- och brottsofferjourer utgör ett mycket värdefullt
arbete och utgör ett viktigt stöd för dem som utsatts för brott.
Jourerna har länge haft små resurser till sitt förfogande trots
sina omfattande och behövliga insatser. Jourerna bör få
ökade medel från Brottsofferfonden.
Besöksförbud
Lagen om besöksförbud, som Centerpartiet motionerat om,
är ett viktigt skydd för kvinnor som hotas, förföljs eller
trakasseras. Besöksförbudet ska förebygga hotfulla och
farliga situationer och ge polisen möjlighet att omedelbart
ingripa i en situation som upplevs som hotande eller
skrämmande för den som förbudet avser skydda. 1990
krävde Centerpartiet att lagstiftningen om besöksförbud
skulle skärpas, vilket också gjordes. Det vore intressant att
närmare studera det system som tillämpas på Irland där
mannen kan få besöksförbud i sitt eget hem. I avvaktan på
beslut om vem som ska ha rätt att bo kvar i det egna hemmet
bör den misshandlade kvinnan ha rätt till detta. Införandet av
ett sådant system bör utredas.
Kortare handläggningstider
vid våld mot kvinnor
Centerpartiet har tidigare föreslagit att bättre rutiner och
kortare handläggningsperioder införs vid våldtäktsfall. Vi
upprepar detta krav. Även Kvinnovåldskommissionen har i
sitt betänkande föreslagit förbättringar på området. Man
föreslår bl.a. att ärenden som rör våld mot kvinnor i nära
relationer bör prioriteras. Domstolars handläggning av
ärenden om våld och andra övergrepp mot kvinnor bör
utvecklas närmare i policydokument. Kommissionen föreslår
helt i linje med tidigare centerkrav att Domstolsverket
utformar lämplig fortbildning för domstolspersonal i frågor
som gäller våld mot kvinnor, något vi stödjer.
Målsägandebiträden
Lagen om målsägandebiträden innebär att målsägande har
rätt till ett eget juridiskt biträde vid förundersökning och
rättegång vid vissa typer av brott. Reglerna har sedan lagen
trädde i kraft 1988 ändrats så att det numera är en rättighet
att erhålla biträde i alla mål rörande sexualbrott. Även för
andra brott, som t.ex. misshandel och olaga hot, har
möjligheterna att ha ett biträde förbättrats. Det bör enligt vår
mening även vara möjligt att förordna om målsägande vid
tredjemansskada. Detta ska gälla t ex då efterlevande till
någon som bragts om livet åsamkats personskada som gett
medicinska effekter. Målsägandebiträde ska enligt förslaget
kunna förordnas om följande kriterier är uppfyllda:
- Brottet ska gälla mord eller dråp
- Möjligheten till målsägandebiträde ska gälla närstående
- Den närstående ska ha bevittnat händelsen eller konfronterats med
händelsen.
Ändring av tvåårsregeln
Den s k tvåårsregeln bör ändras. Denna regel, dvs
möjligheten till uppskjuten invandringsprövning, har i många
fall medfört svåra hemförhållanden för invandrarkvinnor.
Regeln innebär att när en utländsk man eller kvinna kommer
till Sverige för att gifta sig med en svensk medborgare, ges
först uppehållstillstånd för sex månader. Består förhållandet
efter två år får kvinnan eller mannen permanent
uppehållstillstånd.
Regeln som syftar till att minska antalet skenäktenskap har dock inneburit
att många kvinnor hamnat i en tvångssituation. De har av rädsla för att bli
utvisade inte vågat bryta ett förhållande, trots att de utsatts för misshandel
och övergrepp. Efter motionskrav bl a från Centerpartiet, används
tvåårsregeln idag mindre restriktivt än tidigare. Dock utgör tvåårsregeln
fortfarande problem för många misshandlade kvinnor. Det bör därför prövas
om tvåårsregeln kan ändras till en ettårsregel i likhet med vad som gäller i
t ex Storbritannien.
Kontaktförmedling,
kvinnoimport och
prostitution
Verksamhet som kan sägas gå ut på att  importera  kvinnor
till Sverige kan vara djupt oetisk och kränkande för de
inblandade parterna. Den som i vinningssyfte ägnar sig åt
sådan verksamhet och på ett cyniskt sätt utnyttjar inte bara
kvinnors önskan om ett bättre liv utan också mäns
kontaktbehov och osäkerhet bör på något sätt utsättas för
sanktioner från samhällets sida.
Kopplerilagstiftningen kan här enbart bli tillämplig i fall där någon förmår
en kvinna att komma till Sverige för att prostituera sig. Om kvinnan utsätts
för tvång eller liknande kan frågan om ansvar för brott enligt 4 kap BrB
aktualiseras. Straffansvar enligt BrB:s. regler för sexuellt tvång kan också
aktualiseras. När det gäller prostitution anser vi att en kriminalisering bör
ske
av kunderna.
Barnpornografi och sexuella
övergrepp mot barn
Världskongressen i höstas mot kommersiell sexuell
exploatering av barn riktade  hela världens uppmärksamhet
på en av mänsklighetens värsta skamfläckar - sexuella
övergrepp mot barn. Representanter för 119 regeringar, en
mängd frivilligorganisationer och  flera FN-organisationer
enades om en slutdeklaration och en handlingsplan för att
samverka i bekämpandet av alla former av barnsexhandel
och barnpornografi.
Utgångsläget var konstaterandet: "Varje dag blir fler och fler barn runt om
i världen föremål för sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Det är
nödvändigt med effektiva åtgärder på lokal, nationell, regional och
internationell nivå för att få slut på denna företeelse." Detta följs av en lång
rad förslag på åtgärder för att i enlighet med barnkonventionen ta vara på
barnens rättigheter, för att sprida information, bilda opinion, lagstifta och
förbättra polisens möjligheter att upptäcka och ingripa mot sexuella
övergrepp och att kriminalisera all befattning med barnpornografi.
Obligatoriska strategier och åtgärder ska utformas så att varje land år 2000
ska ha nationella handlingsplaner med klara mål och tidsramar för att stoppa
denna moderna form av slaveri som drottning Silvia uttryckte det i sitt
slutanförande på kongressen. Man betonade också vikten av samverkan
mellan stater, organisationer och  myndigheter på alla nivåer för att planera,
genomföra och utvärdera åtgärder mot sexuell exploatering av barn.
Bland det viktigaste av allt under de närmaste fem åren är att fortsätta att
bilda opinion och sprida information om barns rättigheter.
Sverige, som värdland för kongressen, har ett särskilt ansvar för att  föregå
med gott exempel när det gäller att genomföra allt det som slås fast i
slutdokumentet. Likaså bör Sverige i alla internationella fora och genom vår
biståndsverksamhet arbeta för att världskongressens beslut genomförs
internationellt. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Barnpornografi förutsätter ett sexuellt övergrepp, och varje gång någon ser
en barnpornografisk bild eller film är detta en pågående kränkning av barn.
Därför är det nödvändigt att täppa till alla möjligheter att inneha, överlåta,
motta, visa, exportera eller importera barnpornografi, kort sagt all befattning
med barnpornografi måste kriminaliseras. Barnpornografi ska inte ha något
som helst grundlagsskydd. Det gäller även i de nya medierna t ex Internet.
Regeringen bör lägga fram ett sådant förslag i så god tid att beslut kan fattas
före och efter valet 1998 så att lagstiftningen kan träda i kraft den 1 januari
1999.
Det är viktigt att polisen snabbt kan identifiera bilder och filmer som tas i
beslag för att snabbt kunna ingripa och spåra nya övergrepp. Den
katalogisering och systematisering som gjorts är en bra grund för detta och
bör användas för att bistå utländska myndigheter vid utredningar om
sexualbrott och barnpornografibrott.
Enligt barnkonventionens definition är den som inte fyllt 18 år att betrakta
som barn. I svensk lagstiftning finns inte någon sådan gräns. Vi anser att det
finns skäl att utvidga lagstiftningens skydd till att omfatta den vars
könsmognad inte är avslutad eller som inte fyllt 18 år.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om könsuppdelad våldsstatistik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en brottsofferundersökning avseende våld mot kvinnor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Kvinnovåldskommissionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en kartläggning mellan förekomsten av våldspornografi och
våldsbrott mot kvinnor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handlingsprogram för våldtäktskliniker,1
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett datoriserat informationssystem för att identifiera
upprepningsvåld,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medel till kvinno- och brottsofferjouren från Brottsofferfonden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning av det besöksförbudssystem som finns på Irland,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kortare handläggningstider för våldtäktsfall i domstolarna samt
fortbildning för domstolspersonal i frågor som gäller kvinnovåld,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om målsägandebiträden vid tredjemansskada,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av tvåårsregeln,2
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kontaktförmedling, kvinnoimport och prostitution,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationell handlingsplan för att motverka sexuell exploatering av
barn,1
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beslut om förslag till lagändring,3
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bistå utländska myndigheter med katalogisering och
systematisering,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åldersgräns.

Stockholm den 3 oktober 1996
Ingbritt Irhammar (c)
Rigmor Ahlstedt (c)

Marianne Andersson (c)

Margareta Andersson (c)

Birgitta Carlsson (c)

Birgitta Hambraeus (c)

Karin Israelsson (c)

Ingrid Skeppstedt (c)

Karin Starrin (c)

Görel Thurdin (c)

Kerstin Warnerbring (c)

Marie Wilén (c)


























1 Yrkandena 5 och 13 till SoU.
2 Yrkande 11 till SfU.
3 Yrkande 14 till KU.