En effektiv kriminalpolitik måste i första hand bygga på
insikten om hur man förebygger brott. Det nationella
brottsförebyggande program som den socialdemokratiska
regeringen antagit (Ds 1996:59, Justitiedepartementet)
bygger på ett föråldrat institutionellt tänkande. T ex nämns
familjens grundläggande roll i det brottsförebyggande arbetet
mera i förbigående. I stället inriktas huvudinsatserna på
traditionellt sätt att byråkratisera det brottsförebyggande
arbetet.
Dessutom är tanken att t ex näringsidkare själva skulle ta ansvaret för
brottsutvecklingen absurd. Inriktningen måste vara att minska individers
benägenhet att begå brott. Regeringen har därför i väsentliga delar avvikit
från den omvärldsbild som både Brottsförebyggande rådet och Riks-
polisstyrelsens forskare avlämnat i sina analyser. Det är betydelsefullt att
strategin och betoningen i det brottsförebyggande arbetet får en annan
inriktning än den som regeringen fastställt i sitt brottsförebyggande program.
Ett rättssamhälles uppbyggnad är en långsiktig process som förutsätter
allmänhetens delaktighet och deltagande. Varje insats i det uppbyggande
som sker är unikt i sin betydelsefullhet. Varje bärande värdesystem i ett
rättssamhälle bygger på en process av införlivande av värden, värderingar
och normer. Denna internalisering är speciellt viktig de allra första åren
under uppväxten och fokuserar på familjens speciella ansvar. Men även
andra signalgivare i denna process har stor kompletterande betydelse, t ex
förskola, skola, socialvård och de olika medierna.
Tankegångarna om den brottspreventiva roll som denna internalisering och
uppbyggande av en inre självkontroll har hos varje individ har vunnit viss
genklang i Sverige hos en del forskare och debattörer. Det är viktigt att de
också får genomslag i den politiska debatten och framförallt i det politiska
agerandet. Man kan konstatera att regeringen i sitt program endast marginellt
tar hänsyn till dessa tankegångar.
Det finns en naturlig mänsklig benägenhet att söka nöje och tillfreds-
ställelse och att undvika smärta och lidande. Huvuddelen av alla brott är
enkla, triviala, lätta handlingar som syftar till att tillfredsställa
ögonblickets
önskningar. Det är denna insikt som påverkat teorin om brist på en inre
självkontroll som generell grund för brottslighet.
Brott är enligt detta synsätt uttryck för: kortsiktig, omedelbar tillfreds-
ställelse av egenintresset som uppnås genom handlingar där tvång och
bedrägeri används. Det finns en gemensam struktur och ett gemensamt
orsakssammanhang för alla handlingar som förknippas med brott.
Teorin går ut på att det är människor, som inte tränats i inre självkontroll,
de som inte fått ett felaktigt beteende korrigerat, som har benägenhet att begå
brott. Inte så att alla med låg inre kontroll begår brott, men denna faktor
utgör så att säga disponibilitet för brottslighet. Hög självkontroll åstadkoms
enligt forskarna bara genom internaliseringen.
Brott är enligt detta synsätt en del av ett bredare spektrum av avvikande
beteende, vilket inkluderar olyckor, mobbning, skolk och lättsinne vad gäller
hem, skola och arbete, förmögenhetsbrott, familjeproblem och vissa sjuk-
domar etc. Brottslingen tycks ha liten kontroll över de egna önskningarna.
När sådana önskningar kommer i konflikt med långvariga intressen, är det de
som saknar självkontroll som agerar utifrån ögonblickets önskan, medan de
med högre självkontroll styrs av de restriktioner som agerandets kon-
sekvenser medför för familj, vänner och lagen.
Valet för den med bristande självkontroll blir kortsiktiga fördelar trots
långsiktiga kostnader. Det kriminella agerandet styrs alltså främst av
kortsiktigt nöje och bara i andra hand av hotet om långvarig bestraffning. Det
faktum att nöje och bestraffning är tidsavvägda i sina överväganden är av
enorm betydelse för effektiviteten i sanktionerande system.
Idén om låg självkontroll är kompatibel med observationen att kriminella
handlingar inte kräver någon speciell duglighet, behov eller motivation: de är
i denna mening tillgängliga för alla. Brist på självkontroll förutsätter inte
brott och kan motverkas av situationens förutsättningar eller andra
hämmande egenskaper hos individen. Det måste alltså slås fast att brott inte
är någon automatisk eller nödvändig konsekvens av låg självkontroll. Man
skulle kunna säga att låg självkontroll är en nödvändig men inte en tillräcklig
förutsättning för brott.
Brott är kortsiktiga, kringgärdade händelser som förutsätter en särskild
uppsättning nödvändiga villkor. Dit hör t ex aktivitet, tillfälle, motståndare,
offer, varor, fysisk tillgänglighet och frånvaro av hot om omedelbar
bestraffning. Dessa villkor kan förändras utifrån tids- och rumsperspektiv
och påverkar därmed brottsfrekvensen. Självkontroll däremot hänför sig till
relativt stabila skillnader mellan individer i benägenheten att begå brott eller
likvärdiga handlingar.
Låg självkontroll är inte skapad av skolning, omsorg eller internalisering, i
stället tyder den på frånvaro av skötsel och skolning. Självkontroll uppstår
inte utan ambitionen att skapa den. Utifrån denna analys skulle man kunna
karaktärisera kriminella handlingar på följande sätt:
a) De innebär omedelbar belöning av önskningar. Det tenderar till en "här
och nu"-orientering hos dem som saknar självkontroll.
b) De innebär lätta och enkla belöningar. Man tenderar att sakna
uthållighet, tålamod eller motståndskraft.
c) De är riskfyllda och spännande. Man tenderar att vara äventyrlig, aktiv
och "fysisk" (i motsats till verbal).
d) De innebär få eller magra långsiktiga vinster. Interferens finns ofta
därför med långsiktiga problem med jobb, familj och vänner, dvs brist på
stabilitet i relationer, man visar litet intresse för konsekvenser på lång sikt.
e) De kräver i allmänhet inte särskilt stor skicklighet eller planering.
f) De resulterar i smärta och besvär för offret, dvs förövarna tenderar att
vara självcentrerade, likgiltiga eller okänsliga inför andras lidande och behov
(det betyder inte att brottslingar är ovänliga och osällskapliga, tvärtom kan de
ha upptäckt de enkla och lätta kortsiktiga belöningarna av charm och
generositet).
g) De människor som saknar självkontroll tenderar även att följa
omedelbara impulser som inte är kriminella, t ex röka, dricka, använda
droger, spela, lämna barn utan tillsyn. Man tenderar att ha minimal tolerans
inför frustrationer och liten möjlighet att svara på konflikter genom verbala
aktiviteter (hellre fysiska).
Mycket tyder på att effektiv internalisering alltid är möjlig oavsett
individuella egenskaper. Detta fokuserar på barnuppfostran. För att lära ett
barn självkontroll förutsätts 1) styrande av barnets beteende 2) registrerande
av avvikande beteende 3) korrigerande av sådant beteende.
Föräldrars omsorg för välgång och beteende hos barnet är ett nödvändigt
villkor för en framgångsrik uppfostran. Tillsyn och noterande av bristande
självkontroll, korrigerande av felaktigt beteende är centrala. Korrigeringen
behöver inte vara legal eller fysisk. En missnöjesyttring från en människa
som bryr sig om en är en av de mest verkningsfulla sanktionerna. Att bygga
upp självkontroll har alltså inget med grymhet eller hårdhet att göra. Men det
är värt att notera att belöningar för korrekt beteende inte är tillräckligt för
att
bygga upp en självkontroll. Felaktigt beteende måste korrigeras.
Utifrån denna syn på brott och brottslingar kan en del viktiga iakttagelser
göras och vissa slutsatser dras. Låg självkontroll hos en generation leder till
hög risk för låg självkontroll även hos nästa. Skillnaderna i benägenhet för
brott (dvs grad av självkontroll) är relativt stabila över längre perioder för
enskilda individer. Empiriska studier visar att olika typer av brottslighet
ofta
har en likartad ålderskurva. Den växer från 10-11-årsåldern kraftigt upp till
en kulmen kring 17-18 år varefter den avklingar.
Brott är alltså i hög grad kopplat till ungdom (tonåren), dessutom till
situationer av tillgänglighet och av undvikande av upptäckt. I alla samhällen
är familjestabilitet negativt korrelerad med brott, både på individuell och
aggregerad nivå. Det finns ett gammalt talesätt att "tillfället gör tjuven". Det
är fel utifrån denna analys. En människa som införlivat sitt samhälles
värdesystem och lärt sig inre självkontroll förändras inte av att tillfälle till
brott ges.
Huvuddelen av forskningen visar att åtgärder från det traditionella
kriminalpolitiska systemet har liten betydelse för brottens omfattning. Med
traditionell kriminalpolitik avses då antingen teorin om att omständigheterna
skapar brottslingen eller dess motsats att det bara är höga straff som avhåller
från brottslighet. Politiken borde i stället inriktas främst på familj men också
på den kompletterande internalisering som förskola och skola kan ge samt på
den övriga livsmiljöns signaler, vilka kan påverka graden av uppbyggande av
självkontroll.
Prevention måste alltså vara huvudstråket i ambitionen att vända
brottskurvorna nedåt. Lasse Strömstedt brukar peka på att en uppskjuten
alkoholdebut skulle påverka brottsbenägenheten under ungdomsåren. Tidiga
alkoholvanor leder lätt över i andra drogvanor, vilka i sin tur kräver stora
pengar. Stora pengar kan bara hämtas in genom brottslighet. Detta råd att
aktivt bidra till uppskjuten (eller förhindrad) alkoholdebut överensstämmer
med teorin för självkontroll.
Vuxnas insatser betyder något för att få barn och unga att avstå från
omedelbar tillfredsställelse till förmån för långsiktiga vinster. Detta enkla
synsätt kan alla oavsett utbildning bidra med i internaliseringsarbetet.
Föräldrar och andra vuxna som har ansvar för barnuppfostran är alltså en
viktig målgrupp i den effektiva politik som är möjlig att bedriva.
Höjd upptäcktsrisk, fasthet och konsekvens är viktiga signaler i detta
preventiva arbete. De försök med ungdomspoliser som gjorts tyder på att ett
sådant arbete är framgångsrikt.
Det torde stå klart att inriktningen av politiken att begränsa brottsligheten
får helt nya dimensioner med det synsätt som redovisas ovan än t ex de som
regeringen anvisat i sitt nationella brottsförebyggande program.
Det är klart viktigt att ha ett fungerande rättssystem i form av polis,
åklagare, advokater, domstolar och kriminalvårdsinrättningar. Formerna för
dessa insatser skall givetvis diskuteras och penetreras. Men skall vi ha en
politik som bryter brottskurvan nedåt krävs mycket mer. Det är klart mycket
viktigt att påverka den s k tillfällesstrukturen, dvs att minimera tillfällena
till
brott genom olika säkerhetsåtgärder. Det skulle kunna minska
brottsfrekvensen, men inte brottsbenägenheten.
Den preventiva huvudstrategin bör bygga på flera olika ansatser. Den
anknyter också nära till den omvärldsanalys som framgår av en bok utgiven
av Rikspolisstyrelsen och skriven av Per-Olof Wikström, professor i
kriminologi, och Marie Torstensson, docent i sociologi (Brottsprevention
och problemorienterat polisarbete, 1995).
Huvudlinjen i den brottsförebyggande strategin måste bygga på följande
inriktningar:
1) Kraftfulla insatser för att medvetandegöra föräldrar om betydelsen av
uppbyggande av en inre självkontroll hos barn och ungdom.
2) Motsvarande insatser för alla andra som är involverade i barns
uppfostran, t ex förskola och skola, socialvård samt andra institutioner.
3) Kraftfullt informerande insatser för att klargöra betydelsen av
uppskjuten alkoholdebut för förhindrande av brottslighet.
Självfallet skall åtgärder också vidtas för att minska tillfällen till brott,
men
för att
förhindra nyrekryteringen handlar det främst om att en brottspreventiv
huvudstrategi måste vara inriktad på fostran och värdeöverföring i familjen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny huvudstrategi i det brottsförebyggande arbetet med
inriktning på fostran och värdeöverföring i familjen och i den
kompletterande internaliseringen.