Miljöbrott utgör en del av den ekonomiska brottsligheten. I
Sverige finns i dag ingen nationell strategi för att bekämpa
denna form av brottslighet. Med tanke på allt tal om Sveriges
miljömedvetenhet och önskan att i internationella
sammanhang framstå som god förebild är frånvaron av en
nationell plan mot miljöbrottslighet förvånansvärd.
Både Norge och Danmark har sedan några år tillbaka särskilda
miljöpoliser. Även England, Tyskland och USA har sedan en längre tid
särskilda poliser för just denna form av brottslighet. I Norge och Danmark
arbetar ett antal speciellt utbildade poliser på heltid med dessa frågor på
riksnivå. Denna centralt placerade grupp kan vid behov biträda den lokala
polisen/åklagaren.
Kritiker av den svenska organisationen menar att på svensk mark handlar
kampen mot miljöbrott om initiativ på lokal nivå bland polis och åklagare.
Någon nationell strategi och samordning finns emellertid inte, vilket krävs för
att på ett effektivt sätt kunna bekämpa miljöbrottsligheten både i Sverige och
över nationsgränserna inom ramen för ett utvidgat europasamarbete.
Vissa insatser har dock gjorts. Inom kort kommer en rapport som utarbetats
på uppdrag av Rikspolisstyrelsen, och som redovisar en kartläggning av den
illegala hanteringen av djur och växter (RPS-rapport 1996:6).
Självfallet kan det finnas olika sätt att rent formellt organisera kampen mot
miljöbrottsligheten. I en departementspromemoria (Ds 1996:1) skisseras ett
förslag om en mindre grupp som skulle specialisera sig på grövre miljöbrott.
Personer med erfarenhet av miljömål ifrågasätter behovet av en ny
myndighetsstruktur. I stället tonar fram två andra frågeställningar och
utmaningar:
För det första måste vi få bättre utbildade poliser och åklagare som kan bli
specialister på miljömål.
För det andra måste samarbetet och informationsutbytet bli tätare mellan
berörda myndigheter d.v.s. polis, åklagare, kommuner och länsstyrelser.
Kunskap och samarbete är grunden för framgång. Denna insikt måste vara
utgångspunkten då man bygger upp strategi och organisation för miljöbrotts-
bekämpning.
Lagstiftning
Som i all lagstiftning avspeglar sanktionernas omfattning,
d.v.s. straffet, hur allvarligt samhället ser på denna form av
brottslighet. Inte minst i Norge framstår lagstiftningen i olika
avseenden som betydligt strängare. Enligt vår uppfattning
finns det skäl att se över vår nuvarande lagstiftning och
straffsatsernas nivå och rimlighet i ljuset av lagstiftningen
hos våra nordiska grannar.
Resurser
En växande miljöbrottslighet - oaktat den omfattar vår flora,
fauna, våra fornminnen eller utsläpp och föroreningar -
kräver att större resurser sätts in för att polis, åklagare och
domstolar skall kunna förebygga, upptäcka och beivra denna
typ av brottslighet. Regeringens otillräckliga resurser till
rättsväsendet försvårar detta viktiga arbete.
Sveriges goda rykte och trovärdighet inom miljöarbetet kommer att
ifrågasättas om vi inte ser till att snarast tillskapa de resurser och
instrument
som krävs för en effektiv miljöbrottsbekämpning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av insatser för att utveckla en nationell strategi och
samordning av miljöbrottsbekämpningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av gällande lagstiftning.
Stockholm den 1 oktober 1996
Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutson (m)
Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)
Jeppe Johnsson (m)
Åke Sundqvist (m)
Christel Anderberg (m)
Liselotte Wågö (m)
Lars Björkman (m)