I varje samhälle behövs gemensamma normer och
värderingar som återspeglar samhällsmedborgarnas
rättsuppfattning. Alla har vi ett ansvar för att föra vidare
grundvärderingar som humanitet, alla människors lika värde,
hänsyn och tolerans, vilket ger de bästa förutsättningarna för
trygghet och rättssäkerhet. En av rättsstatens viktigaste
uppgifter är att skydda medborgarna mot våld och övergrepp
och att garantera medborgarnas rättssäkerhet vid
samhälleliga ingrepp. För att klara detta krävs fasta normer
och etisk fostran i familj, skola och föreningsliv, olika
brottsförebyggande åtgärder, ett effektivt polis, åklagar- och
domstolsväsende och en väl fungerande kriminalvård.
Brottsoffren måste dessutom erhålla skydd och hjälp för att
komma över de upplevelser det innebär att utsättas för
brottsliga handlingar. Rättssystemet måste vara uppbyggt så
att de enskilda medborgarnas behov av skydd kan
tillgodoses.
För att rättssystemet ska fungera, krävs att de rättsvårdande myndigheterna
respekteras av medborgarna. Rättssystemet måste i sin tur erbjuda människor
erforderlig rättssäkerhet. Denna rättssäkerhet är allvarligt hotad av de
organisationsförändringar som stora delar av rättsväsendet står inför.
Förändringarna kommer att innebära att närheten mellan medborgarna och
rättsväsendet till stor del går förlorad. Det finns då en risk för att människor
tar lagen i egna händer med allvarliga konsekvenser som följd, något som de
aktuella händelserna i Borrby är ett exempel på. En tydlig och konsekvent
tillämpning av lagstiftningen, klar och tydlig utformning av lagarna, ett
förutsebart straffsystem och en folklig förankring i de dömande
församlingarna är viktiga förutsättningar för ett väl fungerande rättssamhälle.
Under senare tid har rättsväsendet drabbats av ett antal händelser som
medfört ett ifrågasättande av såväl integritet som kompetens att bedöma
uppkomna situationer. Detta är mycket allvarligt ur allmän rättssäkerhets-
synpunkt. Tilltron till polis och åklagare får inte naggas i kanten av enskilda
händelser som innebär att åratal av förtroendeskapande verksamhet raseras.
Systemet måste vara uppbyggt så att det inte föreligger någon risk för
misstankar om olika slags korruption.
Den viktigaste kriminalpolitiska uppgiften för samhället är att minska
brottsligheten och därigenom öka människors trygghet. Brottsutvecklingen
kan inte enbart stävjas genom de traditionella åtgärderna inom rättsväsendets
ram, d.v.s. ingripande och reaktion på redan begångna brott. Det
brottsförebyggande arbetet måste prioriteras och förstärkas. För att lyckas
med detta måste alla goda krafter samverka. Engagemanget från allmänheten
och ideella organisationer måste tas tillvara. Samordningen och samarbetet
mellan myndigheter, enskilda och olika organisationer måste stärkas och
utvecklas. Lokala trygghetsplaner är ett sätt att öka detta samarbete.
Under senare år har den grövre brottsligheten ändrat karaktär. I och med
förändringarna i Östeuropa och det forna Sovjetunionen har den organiserade
brottsligheten i dessa länder i allt större utsträckning förgrenat sig till
Sverige. Dessutom har den organiserade brottsligheten i s.k. mc-gäng slagit
rot i Sverige. Karakteristiskt för dessa organisationer är att de är
välorganiserade och att de sysslar med mycket grov brottslighet. Från
samhällets sida krävs särskilda åtgärder för att bekämpa denna brottslighet.
Brottsförebyggande arbete
Samhällets viktigaste uppgift för att stävja våldstendenser är
att bygga upp en väl fungerande brottsförebyggande
verksamhet. Arbetet måste utformas så att den breda
kompetensen som finns hos olika myndigheter och
organisationer tas tillvara. Brottsförebyggande verksamhet
kan i sin vidaste mening omfatta all samhällsverksamhet.
Varje samhällssystem bygger på en normbildning som reglerar rätt och fel i
umgänget mellan människor. Såväl oskrivna som skrivna regler är viktiga för
ett samhälles funktion och påverkar dess utformning.
Det viktigaste ansvaret för denna normbildning och därigenom den
grundläggande brottsförebyggande verksamheten ligger naturligtvis i första
hand hos familjen. Det är främst genom familjen som barn erhåller de
värderingar och normer som avhåller dem från brott. Det är också familjen
och den närmaste omgivningen som kan hjälpa till att avhålla barn och
ungdomar från att begå brott eller som kan, då brott redan begåtts, hjälpa till
att sätta gränser och reda ut orsakerna till att brott begåtts.
Skola och barnomsorg har ett stort ansvar för normbildning. Diskussionen
om rätt och fel måste börja tidigt. Skolans personal har goda möjligheter att
följa barns och ungdomars utveckling. De kan tidigt upptäcka sociala
problem och begynnande kriminella tendenser.
Det utvecklade svenska föreningslivet har också stor betydelse för
normbildningen. Genom att barn och ungdomar deltar i föreningsverksamhet
lär de sig att respektera demokratiska värderingar. Föreningslivet skapar
också möjligheter till meningsfulla fritidssysselsättningar, vilket är viktigt
för
att barn inte ska känna utanförskap i samhället.
För att effektivisera det brottsförebyggande arbetet behövs en gemensam
policy mellan olika myndigheter. Därutöver krävs bättre samordning mellan
de myndigheter som har ansvar för barn och ungdomar. Skola, sociala
myndigheter, polis och kriminalvård måste engageras på ett tidigt stadium i
detta arbete. Ofta leder bristande samordning till att ungdomar inte tas om
hand på ett tillfredsställande sätt, vilket skulle ha kunnat förhindra fortsatt
brottslighet. Detta beror ofta på oklara ansvarsförhållanden mellan olika
myndigheter.
Socialtjänstlagen ålägger socialtjänsten ett ansvar för dem som bor och
vistas inom en kommun och som behöver stöd och hjälp. Kommunerna och
polisen bör få ett huvudansvar för att samordna skilda myndigheters insatser
när det gäller brottsförebyggande arbete. Detta ansvar bör tydligt regleras i
socialtjänstlagen. Sekretesslagen bör utformas så att samarbetet mellan
berörda myndigheter inte förhindras, vilket flera utredningar föreslagit.
Samtidigt bör det utredas hur ett system för registrering av brott, som begås
av minderåriga, kan utformas och införas. Det har stor betydelse för polisens
kartläggning och bekämpning av brottsligheten i samhället och skulle
förbättra möjligheterna till snabba ingripanden.
Segregation skapar
grogrund för brott
Alla ansträngningar måste göras för att motverka
segregering. I ett samhälle, där stora grupper lever i ett
utanförskap med permanent hög arbetslöshet och stor social
utslagning, är riskerna för kriminalitet särskilt stora. I sådana
områden tappar människor framtidstron och tilltron till
samhällets förmåga och vilja att avhjälpa problemen. Det
finns en stor risk för att samhällets normer inte överförs på
de boende i dessa områden. I ett läge där tilltron till
samhället går förlorad finns uppenbara risker att grupper
skapar egna normsystem, normsystem som inte är förenliga
med det övriga samhällets normer och lagar. Det är främst i
dessa miljöer som gängbildning, drogproblem och grov
kriminalitet kan få fäste bland ungdomar.
Det finns två viktiga skäl till ökad brottslighet. Det är dels det ökade antalet
tillfällen till brott i samhället, dels bristande social kontroll. Därför krävs
ett
omfattande arbete med att öka både självkontrollen och den sociala
kontrollen. Detta arbete kan inte enbart skötas av de rättsvårdande
institutionerna. Det är ytterst en fråga om allas ansvar, välfärd och
fördelningspolitik. Centerpartiet har i en särskild motion utvecklat
resonemangen om integrationspolitiken.
Lokala trygghetsplaner
En stor del av ansvaret för det brottsförebyggande arbetet bör
ligga på lokal nivå. Det är lokala myndigheter och
organisationer som bäst har möjlighet att analysera vad som
bör genomföras för att förebygga våldsbrottslighet i sitt
geografiska område.
Centerpartiet anser att det ska vara varje kommuns skyldighet att upprätta
en lokal trygghetsplan för kommunen samt särskilda trygghetsplaner för
speciellt utsatta områden. Dessa planer ska upprättas i samverkan med de
myndigheter som verkar i det aktuella området (polis, socialförvaltning, skol-
och fritidsverksamhet o.s.v.) samt andra berörda som t.ex. butiksägare,
föreningar och boende. Förutom kommunala trygghetsplaner bör även varje
fristående enhet, förskola och dagis stimuleras att göra egna brottsföre-
byggande åtgärdsprogram.
Målet med de lokala trygghetsplanerna ska vara att minska den
våldsrelaterade brottsligheten i området och skapa tryggare bostadsområden
och offentliga miljöer. Planerna ska behandla frågor om ren brottsprevention
men även frågor som rädsla för brott och problem med skadegörelse, bråk
och busliv i grannskapet. Det är rimligt att planerna lägger tyngdpunkten på
åtgärder för barn och ungdomar, för att stödja familjer och stärka de lokala
myndigheterna och organisationerna, d.v.s. främst sociala åtgärder.
Ett sätt att samarbeta vid utformningen av den lokala trygghetsplanen kan
vara att tillsätta ett samarbetsorgan med representanter från aktuella
myndigheter och organisationer för att utarbeta planen och dess mål. Därefter
får varje myndighet och organisation självständigt utarbeta de metoder som
ska användas för att uppnå de fastställda målen. Det övergripande ansvaret
för att samordna utarbetandet av planen bör ligga på kommunerna och de
lokala polismyndigheterna. Under genomförandetiden av planen bör det
samarbetsorgan som har utarbetat planen kontinuerligt följa upp och
utvärdera resultatet av verksamheten.
De statliga myndigheter, som deltar i utarbetandet av stödåtgärder för
lokala trygghetsplaner, bör i sin planering gå djupare in på vad som krävs i
sin verksamhet för att boende och verksamma inom kommunen ska kunna
erhålla de förbättringar som trygghetsplanen pekar ut. Polisen måste därför i
sin planering särskilt uppmärksamma samverkan med kommunen och ange i
vad mån polisen ska medverka i de projekt i kommunen som är föremål för
lokal trygghetsplanering. Vad som ovan sagts om lokal trygghetsplanering
bör ges regeringen till känna.
Våldsskildringar i medierna
Under senare år har medieutbudet och antalet
våldsskildringar i medierna ökat. Idag får vi ta del av allt
våldsammare skildringar av såväl fiktivt som verkligt våld i
medierna. Straffen har visserligen skärpts för olagliga
våldsskildringar men samtidigt har det blivit svårare att skilja
på vad som är lagligt eller inte i och med det ökade utbudet.
För vissa barn är det svårt att se och förstå att det
underhållningsvåld de ser i TV inte är verkligt. De invaggas i
en falsk trygghet om att våldet inte skadar.
Vi måste på bred front begränsa våldsutbudet. Det är dock viktigt att
debatten inte stannar vid en diskusson om skärpta lagar eller om
formuleringar av avtal med programbolagen. Debatten måste gå djupare än
så. Det handlar om våra barn och vilken uppväxt vi vill ge dem. Alla måste ta
sitt ansvar. Mycket görs idag på frivillig basis för att minska våldsutbudet,
ofta efter påtryckningar från föräldrar. Forskningen om hur våldsutbud
påverkar barn och ungdomar måste förstärkas.
Idag är den högsta åldersgränsen för uthyrning av videogram 15 år. En
tvingande 18-årsgräns för filmer, som ska visas på biografer eller hyras ut
som videogram, kan innebära en förbättring mot dagens regler. Med en sådan
regel kan tillgängligheten för de grövsta våldsskildringarna minska för
ungdomar. Att införa en sådan åldersgräns tvingar filmproducenterna att inte
göra filmerna våldsammare än att de kan tillåtas för den så kommersiellt
viktiga ungdomspubliken. På så sätt kan ett tryck på ytterligare självsanering
skapas inom branschen. Vad som i motionen sägs om 18-årsgräns för filmer
och videogram bör ges regeringen till känna.
Alkohol, narkotika och
kriminalitet
Sambandet mellan alkohol, droger, doping och brottslighet
har påvisats i ett stort antal forskningsrapporter. Merparten
av alla gärningsmän vid våldsbrott på offentliga platser är
påverkade, liksom hälften av alla manliga offer för den typen
av våld. Under senare år har ungdomar börjat dricka alkohol
i allt lägre åldrar. Många elever på högstadiet dricker sig
ordentligt berusade minst en gång i månaden. Även
statistiken när det gäller droganvändning bland ungdomar är
mycket alarmerande. Allt fler ungdomar prövar droger i unga
år. Erfarenheter visar på ett ökat experimenterande med
tunga droger bland ungdomar. Många av dem som idag
missbrukar droger har en gång börjat med alkohol. Alkohol
är ofta en inkörsport till vidare missbruk. Beroendet leder
ofta till kriminalitet eller prostitution, som för många är enda
sättet att få pengar till drogerna.
Minskade satsningar i kommunerna på drogfria aktiviteter för ungdomar
kan komma att medföra högre kostnader för samhället på sikt. Därför är det
viktigt att landets kommuner satsar på drogfria aktiviteter. Föräldrar, skola
och ansvariga myndigheter bör samverka för att på ett tidigt stadium sätta in
resurser för att minska ungdomars alkoholintag. Skolan måste tidigt
informera om alkoholens medicinska effekter. Skolan får ofta tidigt signaler
om ungdomars alkoholkonsumtion. Genom tidiga reaktioner minimeras
risken för att någon elev hamnar i alkoholproblem. Skolan bör meddela
socialtjänsten vid varje misstanke om missbruk och polisen då langning kan
misstänkas.
Den bästa förebilden för ungdomar är givetvis de egna föräldrarna och
deras förhållningssätt till alkohol. För ungdomar är föräldrars upptäckt eller
myndigheters ingrepp starkare hindrande faktorer än risken för medicinska
skador. Obehaget som uppstår när föräldrar upptäcker, skolan agerar eller
polisen ingriper är omedelbart kännbart. Det är därför viktigt att det blir en
omedelbar reaktion från samhällets sida när ungdomar ertappas berusade.
Ungdomar som ertappats berusade bör kallas till polisen, helst i sällskap med
vårdnadshavare och någon från de sociala myndigheterna, för att förklara
varifrån de erhållit alkoholen. Polisen bör även, särskilt vid storhelger,
genomföra riktade insatser för att motverka langning till minderåriga. Vad
som sägs ovan bör ges regeringen till känna.
Användningen av dopingpreparat ökar och har allmer blivit ett
samhällsproblem. Tidigare var nyttjandet av dessa preparat begränsat till
elitidrotten. Numera används preparaten av personer som står långt utanför
idrottens organisationer och användandet sprids allt längre ned i åldrarna.
Centerpartiet anser att dopinglagen bör ändras så att även konsumtionen av
dessa medel kriminaliseras. Dessutom bör gränsdragningen mellan ringa och
normalt brott konkretiseras ytterligare och ett grovt brott med högre
straffskala införas. Detta bör ges regeringen till känna.
Jämställ alkohol och
narkotika i trafiken
Trafikbrott är ett allvarligt problem i samhället. Varje år
dödas och skadas ett stort antal människor i trafiken. Många
gånger orsakas olyckorna av alkohol- eller
narkotikapåverkade förare. Narkotikapåverkade förare utgör
sannolikt en lika stor fara som de alkoholberusade förarna.
Trots detta är det ofta svårt att lagföra dessa på grund av
bevissvårigheter. Det är inte tillräckligt att konstatera att en
bilist har höga halter narkotika i kroppen. Polis och åklagare
måste bevisa att föraren har framfört fordonet på ett
trafikfarligt sätt. Enligt vår mening bör bilförare som är
narkotikapåverkade dömas på samma sätt som de som är
berusade av alkohol. Narkotika bör juridiskt likställas med
alkohol i trafikhänseende. Det bör vara tillräckligt att den
drogpåverkade föraren har en viss halt narkotika i kroppen.
Teknik och analysmöjligheter för att säkerställa droghalterna
finns redan idag utvecklade. Det finns också internationellt
accepterade tröskelvärden som Sverige kan använda som
riktmärke för detta. Centerpartiet anser att det bör införas en
principiell nollgräns för narkotika i trafiken samt vid
framförande av båt. Detta bör ges regeringen till känna.
När det gäller framförande av båtar måste det införas såväl en
promillegräns som en principiell nollgräns för narkotika i likhet med vad vi
föreslår bör gälla för framförande av motorfordon. Antalet alkoholrelaterade
olyckor till sjöss är allför många och införandet av dessa gränser skulle ge
polisen möjlighet att på ett tidigare stadium ingripa.
Rättsväsendets myndigheter
Ett stort förtroende för polis, åklagare och domstolar från
allmänhetens sida är en av hörnstenarna i ett fungerande
rättssystem. Närhet mellan medborgarna och de
rättsvårdande myndigheterna är viktig för att detta förtroende
ska kunna skapas. Centerpartiet har i en särskild motion
utvecklat sin syn på utvecklingen av ett decentraliserat
rättsväsende.
Polisen
Polisen har en nyckelroll i arbetet med att motverka och
stävja våldstendenser i samhället. Speciellt den förebyggande
verksamheten är viktig och måste prioriteras. Det är mycket
viktigt att människor kan lita på att poliser finns till hands.
Deras närvaro verkar i hög grad brottsförebyggande och
skapar förtroende mellan polis och allmänhet. Vi anser därför
att en fortsatt decentralisering av polisverksamheten och en
omfattande satsning på närpolisverksamhet är av största vikt.
Idag fördelas medel till polisverksamhet efter kriterierna
brottsstatistik, folkmängd och eventuella storstadsproblem.
Vid medelstilldelningen till polisen ute i landet bör även
särskilda hänsyn tas till glesbygdsverksamhetens behov. Det
bör ges regeringen till känna.
Det är av största vikt att regeringen snarast föreslår hur den framtida
polisutbildningen ska organiseras så att en kontinuerligt jämn utbildningsnivå
kan upprätthållas.
Närpolisverksamhet
Närpolisverksamhet är ett av de viktigaste vapnen i kampen
mot våldsbrottsligheten och då speciellt ungdoms- och
gängvåld. Närpoliser har större förutsättningar att arbeta
problemorienterat än kollegor med primärt ansvar för
utryckningsberedskap. De arbetar dessutom med all typ av
polisverksamhet, vilket ger dem många olika verktyg att lösa
problemen i närområdet. Då de är stationerade i närområdet
har de goda möjligheter att bygga upp kontakter med lokala
institutioner, organisationer och allmänheten. God
personkännedom mellan polis och allmänhet är värdefull, då
det ger möjlighet för naturliga kontakter att utvecklas.
Närpoliser har ofta god kunskap om situationen i sitt arbetsområde. De
känner ofta till vilka ungdomar som är eller ligger i riskzonen för brottsligt
beteende. Dessa poliser har även naturliga möjligheter att ta kontakt med
ungdomarna och arbeta brottsförebyggande. I detta arbete är det viktigt att de
tar föräldrar till hjälp. Med en ökad satsning på närpolisverksamhet, som vi
förordar, blir också förutsättningarna större för samarbete mellan familjer,
skolan, andra myndigheter och polisen. Det är av största vikt att besök av
polis blir ett naturligt och positivt inslag i undervisningen och det dagliga
livet på våra skolor.
Antalet innevånare i närpolisområdena får inte vara alltför stort. I ett stort
område finns det ingen möjlighet för närpolisen att få den personkännedom
som utgör basen för verksamheten. Det måste göras noggranna
områdesanalyser för att bestämma hur stort område en ensam närpolis kan
klara av. Det avgörande för denna bedömning måste dock vara strukturen på
ansvarsområdet och de problem som där finns att lösa. Centerpartiet anser att
närpolisverksamheten ska vara den naturliga basen för all polisverksamhet.
Det är av största vikt att närpolisverksamheten prioriteras även i ett kärvt
ekonomiskt läge för polisen.
Möjligheten att använda
övervakningskameror och
s.k. buggning
Användningen av övervakningkameror har en
brottspreventiv effekt. För många butiker är det ett effektivt
sätt att övervaka lokalerna för att minska svinnet på grund av
stölder och snatterier. Enligt dagens regler är det svårt att
erhålla tillstånd för sådan utrustning. Det krävs i princip att
den tillståndssökande ska ha utsatts för brottslighet för att
tillstånd ska ges till att installera övervakningskameror. Det
är givetvis viktigt att stor hänsyn tas till integritetsaspekter
även i fortsättningen. Vi anser att möjligheterna att använda
sådan utrustning bör förenklas.
Under senare år har den grova brottsligheten ändrat karaktär. Den grova
narkotikabrottsligheten och de s.k. mc-gängen använder sig av metoder som
innebär att polisen har svårt att med traditionella metoder kunna agera på ett
rationellt sätt mot denna brottslighet. Det har visat sig att det föreligger ett
behov från polisens sida att kunna avlyssna sådana grupper för att samla
information som kan leda till gripande. Vi anser att detta ska bli möjligt under
förutsättning att reglerna för tillstånd till detta utformas så att risken för
olämpliga integritetskränkningar minimeras. Regeringen bör följaktligen
förelägga riksdagen ett lagförslag som gör sådan hemlig avlyssning, s.k.
buggning, möjlig. Vad som ovan sagts om kameraövervakning och buggning
bör ges regeringen till känna.
Brotten
Olaga vapeninnehav och
vapenanvändning vid
våldsbrottslighet
Det kan antas att det idag finns ett större antal illegala vapen
ute i vårt samhälle än någonsin tidigare. Som en följd av
detta är det mycket enkelt att komma över vapen, även om
man inte har erforderliga tillstånd för innehav. Varifrån alla
dessa illegalt innehavda vapen kommer är ofta oklart men det
är alldeles klart att samhället har ett stort ansvar när det
gäller att minska tillgången.
Enligt 29 § vapenlagen får tillstånd att inneha vapen återkallas om
innehavaren missbrukat vapnet eller visat oaktsamhet med det eller på annat
sätt visat att han är olämplig att inneha vapen, t.ex. genom upprepade
rattfylleribrott. Det är viktigt att den person, som döms för våldsbrott,
samtidigt bedöms om han är lämplig att inneha eventuell licens för vapen.
Tillstånd för enskilda att inneha skjutvapen får enligt vapenlagen endast ges
om personen har behov av vapnet för ett särskilt angivet ändamål. Här
aktualiseras frågan hur uppföljning ska ske av licensinnehav för personer som
t.ex. erhållit licens då de var aktiva i en skytteklubb och därefter behåller
licensen då de inte längre aktivt medverkar i föreningens verksamhet. Vi
anser att en noggrann uppföljning av licensinnehav bör göras kontinuerligt.
Knivlagen
Under senare tid har ett antal händelser visat, att det finns
behov av att skärpa knivlagen och dess tillämpning.
Knivlagen måste enligt vår mening utvidgas till att gälla, inte
bara på allmän plats och i skolor, utan även på andra platser
där många människor vistas. Exempel på sådana platser kan
vara nöjeslokaler, idrottsarenor, socialbyråer och sjukhus.
Det bör även övervägas att införa förbud mot att medföra skjutvapen på de
platser som anges i knivlagen.
Stöld och snatteri
Brottstypen stöld är indelad i tre svårighetsgrader. För den
lindrigare graden, snatteri, föreskrivs böter eller fängelse i
högst tre månader. I praxis behandlas dock snatteri som ett
rent bötesbrott. Om gränsen mellan normalgraden för brottet,
d.v.s. stöld och den lägre graden, snatteri, förskjuts så att en
större andel hänförs till den lägre graden kommer
bötesstraffets tillämpningsområde att utvidgas i motsvarande
mån. Vi föreslår att detta sker och att
snatteribrottsrubriceringen ändras till ringa stöld.
Bötesstraffet har vissa fördelar i förhållande till andra
straffrättsliga sanktioner. Bötesstraffet kan anpassas efter
brottets svårighetsgrad och ett högt bötesstraff torde allmänt
uppfattas som ett kännbart straff.
Straffsystemets utformning
När brottsbalken trädde ikraft 1965 innehöll den ett
påföljdssystem, som till stora delar byggde på att
påföljdsbestämningen skulle tillgodose den tilltalades behov
av vård och behandling i det enskilda fallet. Valet av påföljd
skulle grundas på en prognos av vårdbehov. Den brottsliga
gärningen och dess straffvärde tillmättes mindre betydelse
när det gällde det straffrättsliga ingripandet. Detta tänkande
har sedan delvis reformerats, bl.a. i och med de förändringar
som gjordes i brottsbalken 1989. Ändringarna har inte varit
heltäckande och påföljdssystemet präglas fortfarande av
behandlingstanken.
1992 tillsattes den s.k. straffsystemkommittén, som i oktober 1995
presenterade sitt slutbetänkande: Ett reformerat straffsystem. Kommittén har
presenterat en övergripande översyn av brottsbalkens påföljdssystem. I detta
arbete har man tagit avstånd från behandlingstanken och prognostänkandet,
som tidigare präglade systemet. Kommittén har fortsatt på den väg, som
utstakades genom 1989 års påföljdsbestämningsreform. Centerpartiet anser
att regeringen bör ges till känna att reformeringen av påföljdssystemet bör
fortsätta i enlighet med vad Straffsystemkommittén har föreslagit. Ett viktigt
mål för en reform av straffsystemet måste vara att skapa ett sammanhållet
system med olika straff, vars användning i enskilda fall styrs av samma typ
av kriterier. Det övergripande målet måste vara ett påföljdssystem, som
tillgodoser de krav på proportionalitet, rättvisa, klarhet, förutsebarhet och
konsekvens som måste ställas, samt att det präglas av humanitet.
Påföljder för unga
brottslingar
Att bryta mot lagen någon gång i ungdomen är vanligt. De
allra flesta ungdomar fortsätter dock inte med brottslig
verksamhet. Flerparten av de ungdomar som begår brott
kommer alltså inte att bli kriminella som vuxna. Ett fåtal
unga behöver dock tydligare signaler från samhället för att
förstå att de är inne på fel väg. För dem är obehaget vid
brottsupptäckt inte tillräckligt, särskilt om denna inte
kompletteras av andra åtgärder.
Samhällets reaktion på ungdomsbrott måste präglas av snabbhet och ett fast
och konsekvent agerande. Första gången ett brott upptäcks, kan det ofta vara
tillräckligt med en tillrättavisning av polis eller åklagare. I detta ingår
t.ex. att
fordra att den unge bidrar med att ställa tillrätta efter sig och gottgöra den
skada som handlingen orsakat. Om den brottsliga verksamheten fortsätter,
krävs dock att samhället reagerar med skarpare sanktioner. Det är viktigt för
ungdomar att påföljdssystemet är klart, enkelt och överskådligt. Speciellt för
unga lagöverträdare är det viktigt att sambandet mellan brott och påföljd klart
framgår. Barn och ungdomar ska inte gång på gång kunna ertappas med
brottslig verksamhet utan att de riskerar ingripande påföljder.
Det rättsliga förfarandet vid misstanke om ungdomskriminalitet måste
förbättras och effektiviseras. Principen att ungdomar inte utan synnerliga skäl
ska dömas till fängelsestraff är viktig att upprätthålla. Det svenska
påföljdssystemet är idag huvudsakligen utformat för vuxna lagöverträdare.
När det gäller ungdomar över 15 år, som bryter mot lagen, behövs nya former
av påföljder som kan användas i stället för de traditionella påföljderna.
Centerpartiet föreslår därför att påföljdssystemet, i samband med en
reformering, kompletteras med påföljder som är särskilt utformade för
gruppen unga lagöverträdare mellan 15 och 21 år.
Medling, återställande och
familjegruppskonferenser
En av de alternativa sanktionsformer, som är intressant att
utveckla, är medling mellan gärningsman och brottsoffer.
Sanktionsformen har i andra länder främst kommit till
användning vid brott av unga. Vilka brott som kan resultera i
medling varierar i de länder som använder sig av sanktionen
men förfarandet har vissa gemensamma drag.
Gärningsmannen och brottsoffret träffas och diskuterar det
skedda under ledning av en medlare. Syftet med mötet är att
ingå ett avtal om hur gärningsmannen kan gottgöra
brottsoffret. Gärningsmannen kan t.ex. åta sig att betala ett
skadestånd till offret eller att utföra ett visst arbete för att
reparera den skada som orsakats. Avtalet kan även bestå i att
gärningsmannen helt enkelt ber offret om ursäkt.
Grundläggande för att medling ska komma till stånd är att
brottsoffret frivilligt går med på ett medlingsförsök.
Initiativet till medling bör enligt Centerpartiets mening ske under ett tidigt
stadium av det rättsliga förfarandet. Initiativ till medlingsförsöket bör tas av
polisen i samråd med sociala myndigheter. Här har närpoliserna en mycket
viktig funktion att fylla. Lyckas medlingsförsöket och resulterar det i att den
unge lagöverträdaren gör rätt för sig, bör förfarandet resultera i en
åtalsunderlåtelse.
En annan sanktionsmöjlighet, som det enligt Centerpartiets mening är
viktigt att utveckla, är de bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare, som ger polis och åklagare möjlighet
att verka för att den unge återställer de skador denne har åsamkat. Dessa
återställningsmöjligheter bör främst utnyttjas när det gäller skadegörelsebrott,
där skadegöraren rent fysiskt kan återställa de skador denne har åsamkat.
Engagera storfamiljen
På Nya Zeeland har man under ett antal år tillämpat ett
system med s.k. familje-gruppskonferenser. Det är en typ av
medling som vi anser bör prövas i Sverige. I en
familjegruppskonferens deltar en av samhället utsedd
konferensledare, någon från den sociala myndigheten, någon
från polisen, den unge brottsförövaren och dennes familj
samt brottsoffret. Familjegruppskonferensen går ut på att alla
deltagande parter ska bli eniga om vad den unge
lagöverträdaren ska göra för att gottgöra målsäganden för
den uppkomna skadan. Om inte alla parter lyckas bli eniga
överlämnas målet till polis och åklagare för avgörande i
vanlig domstol. Detta är alltså en form av medling där
kretsen av deltagare i försöket att komma överens om
gottgörelse för målsäganden har vidgats. Centerpartiet anser
att regeringen bör ges till känna att denna modell på försök
bör prövas i Sverige.
Kriminalvården
Det övergripande målet för den svenska kriminalvården är att
minska brottsligheten och öka människors trygghet i
samhället. Kriminalvården måste verka för att intagna ges
möjlighet att få förutsättningar för att efter
verkställighetsperioden kunna leva ett laglydigt liv. Det är nu
glädjande att antalet interner har minskat det senaste året. En
delförklaring till detta är att alltfler avtjänar straffen hemma
med elektronisk boja. Centerpartiet anser att den utökade
användningen av denna verkställighetsform bör bejakas och
om möjligt utökas.
Narkotikafria
kriminalvårdsanstalter
Rehabilitering av intagna med missbruksproblem är mycket
viktigt för att underlätta återgången till ett vanligt liv efter
anstaltsvistelsen. En stor del av dem som tas in på landets
kriminalvårdsanstalter är drogmissbrukare och har begått
drogrelaterade brott. Ofta fortsätter missbruket även under
fängelsevistelsen, vilket innebär att den intagne mycket lätt
återgår till brottslig verksamhet efter frigivandet. Vi anser att
arbetet för att göra landets kriminalvårdsanstalter
narkotikafria måste ges högre prioritet. Kriminalvården
måste ges resurser för att kunna ge intagna, som frivilligt vill
vistas i en helt drogfri miljö, den möjligheten. Ett annat
problem, som måste uppmärksammas i samband med
narkotikabekämpningen på landets kriminalvårdsanstalter, är
det utbredda bruket av dopingpreparat. Vi anser att det
regelbundet bör göras "dopingkontroller" på landets
kriminalvårdsanstalter för att utröna hur stort problemet är
och hur det ska angripas.
Vård av intagna med
psykiska problem
Antalet intagna på landets kriminalvårdsanstalter med
psykiska problem är stort och kan förväntas öka ytterligare.
Möjligheterna att inom kriminalvårdens ram erbjuda vård
och behandling för dessa är ofta begränsade. Kriminalvården
bör ges möjlighet att ge dessa intagna det stöd och den
rehabilitering som behövs för att de ska kunna återgå till ett
normalt liv efter anstaltsvistelsen. Vid bedömningen av hur
denna vård ska utformas, ska hänsyn tas till såväl den
enskilde vårdbehövande som till verksamheten på anstalten i
övrigt. När det gäller behandling av psykiskt sjuka är det
viktigt att skilja på de som inte begått brott och de som
begått brott. Dessa olika kategorier ska inte behandlas på
samma avdelningar.
Permissioner bör beviljas
restriktivt
Vid utformningen av kriminalvårdspolitiken måste även
allmänhetens skyddsintresse beaktas. Reglerna om
permission måste därför vara restriktiva och vid
bedömningen huruvida permission ska beviljas eller inte,
måste allmänhetens skyddsintresse vara en viktig del i
avvägningen. För dem som dömts för mycket grova brott bör
permissioner beviljas mycket restriktivt. Systemet med
elektronisk fotboja bör även utvecklas så att det kan
användas vid permissioner för fångar som avtjänar längre
fängelsestraff.
Elektronisk fotboja bör även användas i slutfasen av fängelsestraff när
personer ska slussas ut i samhället, ett s.k. back-door-system.
Brottsoffren måste
prioriteras
Brottsoffrens situation måste uppmärksammas ytterligare.
Hänsynen till offrens berättigade krav på skydd mot
gärningsmannen måste prioriteras. Vid avvägningen mellan
offrets och gärningsmannens rätt liksom vid bedömningen av
allmänhetens rätt till skydd måste skyddsaspekterna tillmätas
allt större respekt.
Terapiverksamhet
De som utsätts för brott eller är nära berörda av brott får ofta
men för livet. Tyvärr har samhället hittills inte alltid ansett
sig ha råd att hjälpa och stödja dessa. Stora summor satsas på
att rehabilitera gärningsmän medan man många gånger
glömmer bort det stöd och den hjälp som brottsoffren är i
behov av för att komma över de smärtsamma minnena och
att kunna komma tillbaka till ett normalt liv.
Det är viktigt att de som utsätts för brott får det stöd och den hjälp som kan
behövas för att lindra de psykiska efterverkningarna av ett brott. Brottsoffer
är ofta i behov av kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi. Idag är
möjligheterna att få stöd till detta begränsade. Den skadelidande är många
gånger hänvisad till privat terapibehandling, vilket innebär betydande
kostnader för den enskilde. Möjligheten finns att få ersättning för
terapikostnader men då först i efterhand, vilket gör att många av ekonomiska
skäl drar sig för denna möjlighet. Detta är inte tillfredsställande.
Centerpartiet anser att de som drabbas av brott måste kunna få stöd och
hjälp att komma över sina plågsamma minnen. Brottsoffer har idag inte
någon självklar rätt att få sina kostnader för psykologisk hjälp och terapi
täckta. Vi anser att terapiverksamhet för brottsoffer bör utredas.
Trygghetspaket och
bevakning av gärningsmän
Möjligheterna att få s.k. trygghetspaket har utökats under
senare tid. Dessa paket innehåller tekniska hjälpmedel som
gör det möjligt för brottsoffer som känner sig hotade att
snabbt få hjälp och skydd. Det är av största vikt att denna
verksamhet fortsätter att utvecklas och att även vittnen som
hotas ges möjlighet att få tillgång till dessa paket.
En annan åtgärd som erbjuds brottsoffer är livvaktsskydd. Detta är en
mycket integritetskränkande åtgärd. Polisens åtgärder för att skydda de
drabbade bör kompletteras genom att polisen speciellt bevakar och
kontrollerar de gärningsmän som efter domslut fortsätter att hota och förfölja
brottsoffret. Denna typ av "punktbevakning" bör även kunna användas mot
dem som inför en rättegång hotar vittnen.
Samarbete mellan
brottsoffer, polis och
åklagare
Oftast är det polisen som den brottsdrabbade först kommer i
kontakt med. Det är därför mycket viktigt att polisen vid
första kontakten ägnar brottsoffren tid, omsorg och intresse.
Utbildnings- och fortbildningsinsatser och goda rutiner inom
polisen är viktiga för att ytterligare förbättra hjälpen till
brottsoffren. Informationen till brottsoffren är viktig.
Samarbetet mellan polis och brottsofferjourer måste
utvecklas ytterligare. Brottsoffret bör vid anmälningstillfället
bl.a. informeras av polismyndigheten om brottsofferjourernas
arbete och brottsoffers rättigheter vad gäller stöd och hjälp
av samhället. De brottsoffer som så önskar bör också bli
kontaktade av polisen eller få besök av polisen kort tid efter
brottet. Samtliga polisdistrikt bör ha väl utarbetade rutiner
för hur stöd och information till brottsoffren sker.
Normalt är att åklagare och målsägande möts strax före huvudförhandling.
Så är det, oberoende av om det finns målsägandebiträde eller ej. Ett
personligt möte på ett tidigt stadium mellan åklagare och målsägande bör
kunna ske, när målsäganden uttryckt önskemål om detta. Särskilt vid grova
brott kan det finnas behov av detta. Då kan åklagaren gå igenom vilka
obehagligheter som kan uppträda, vilka frågor som kan ställas och varför.
När åklagaren beslutar att brott inte kan styrkas, bör åklagaren beskriva
skälet till beslut, om målsägande så önskar, för att skapa bättre förståelse för
beslutet.
Det är viktigt att domstolarna tar väl hand om målsägande i samband med
rättegången. T.ex kan en vaktmästare eller någon annan person möta
målsägande, visa till rätta och informera.
Ofta kan det kännas obehagligt eller skrämmande för brottsoffren att
tvingas möta gärningsmännen i väntan på rättegången i domstolen. Eget
väntrum bör kunna erbjudas. Rutiner för ett gott mottagande för målsägande
bör finnas vid varje domstol. Domstolarna bör utarbeta trygghetsplaner med
åtgärder som ska vidtas för att tillgodose dessa behov.
Kvinno- och
brottsofferjourer
Brottsoffer- och kvinnojourer gör ett mycket värdefullt
arbete och utgör ett viktigt stöd för dem som har utsatts för
brott. För att brottsoffrens behov ska kunna tillgodoses på ett
bra sätt bör jourerna byggas ut. Målet bör vara minst en
brottsofferjour i varje polisområde och en kvinnojour i varje
kommun. Jourerna har trots sina omfattande och behövliga
arbetsinsatser länge haft små resurser till sitt förfogande.
Kommuner och landsting har förutom staten bidragit med
visst ekonomiskt stöd till lokaler och utbildning men detta
stöd börjar på många håll minska från kommuner och
landsting, efterhand som ekonomin försvagas. Det är därför
av stor betydelse att Brottsofferfondens medel kan användas
till denna verksamhet.
Förskottera utdömda
skadestånd
Nya regler om ersättning för lidande, som någon tillfogar
annan genom brott mot den personliga friheten eller annat
integritetskränkande brott, har nyligen antagits. Det innebär
att domstolarna måste meddela kronofogdemyndigheten om
det utdömda skadeståndet, för att den omgående ska försöka
driva in skadestånd till brottsoffren. Detta är en viss
förbättring mot tidigare regler men garanterar inte att
brottsoffren får sitt utdömda skadestånd. För att detta ska
ske, måste staten inom rimlig tid också gå in och förskottera
de utdömda, lagakraftvunna skadestånden, när
gärningsmannen inte betalar. Därefter får det bli statens
uppgift att fortsätta att driva skadeståndskravet gentemot
gärningsmannen. Detta är bästa sättet att garantera att
brottsoffren får sitt utdömda skadestånd. Centerpartiet anser
att ett sådant förslag bör utredas.
Målsägandebiträde vid s.k.
tredjemansskada
Det föreligger ett behov av att förordna målsägandebiträde
även vid tredjemansskada, t.ex. då de efterlevande till
någon som bragts om livet åsamkats personskada som gett
medicinska effekter. De anhöriga, ofta tyngda av sorg, har
många gånger svårt att föra sin egen talan. De vågar inte
anlita advokat utan att säkert veta att de själva slipper att stå
för kostnaderna. Lagstiftningen bör ses över så att
målsägandebiträde kan förordnas även vid tredjemansskador.
Ersättning för lidande och
kränkning
Vissa personer, som har utsatts för brott, klarar inte av att
återgå till studier och arbete direkt efter brottet. Har dessa
personer ingen sjukpenning eller a-kassa är bistånd enligt
socialtjänstlagen (SOL) det enda ekonomiska stöd som
återstår, tills personerna orkar återgå i arbete. Enligt SOL ges
ekonomiskt bistånd då inga andra inkomster finns och andra
resurser är uttömda. Enligt SOL anses emellertid
skadeståndsersättning för lidande och kränkning som
inkomst. Skadeståndsersättning omfattar ofta både en
omkostnadsdel och en kränkningsersättning.
Behovet av rehabilitering och rekreation måste anses lika viktigt för alla
brottsoffer, såväl för den välbemedlade som för den som står utan
ekonomiska resurser. Dessutom är skadeståndsersättningen tänkt att täcka
såväl akuta behov som framtida. Därför bör inte skadeståndsersättning för
lidande och kränkning anses som inkomst enligt SOL.
Vittnesskydd
En hörnsten i funktionen av ett rättssamhälle är att brott
beivras och att domstolarna kan verka och fylla sin viktiga
funktion i rättsstaten. Under senare år har det funnits en
allvarlig tendens till störningar i rättssamhället. Detta gäller
inte minst det förhållandet att målsägande och vittnen inte
vågar anmäla brott eller yttra sig av fruktan för repressalier
från en misstänkt eller personer med anknytning till en
misstänkt. Exempel på fall där vittnen tagit tillbaka
vittnesmål vid rättegångar finns bl.a. i de uppmärksammade
mål som förekommit mot personer tillhörande diverse mc-
gäng. De kända fallen ger anledning att se mycket allvarligt
på nuläget. Centerpartiet anser därför att samhället nu måste
ingripa kraftfullt för att begränsa och om möjligt förhindra
en fortsatt negativ utveckling. De åtgärder som kan vidtas är
sådana som riktas dels mot den som utövar hotet eller våldet,
dels den som utsätts för hotet eller våldet.
Övergrepp i rättssak
Det är av största vikt att det finns rättsliga möjligheter att
komma åt de som hotar vittnen eller målsägande. En
förändring av BrB 17:10 (övergrepp i rättssak) bör göras. Det
är orimligt att det kan utdömas villkorlig dom för denna typ
av brott. Lagstadgandet måste utformas så att fängelsestraff
alltid blir aktuellt vid straffutmätningen. Straffskalan bör
skärpas för såväl normalfallet av brottet som det grova
brottet. Det bör också införas en noggrann precisering av
förutsättningarna för att grovt brott ska anses föreligga. Vid
bedömningen av huruvida brottet är att bedöma som grovt
eller inte, bör t.ex. omständigheter som om det varit fråga om
hot med vapen eller om det varit ett organiserat hot från
grupper av personer tas i beaktande. En ändring av
straffskalan och en precisering av förutsättningarna för det
grova brottet ger enligt vår uppfattning ett klarare uttryck för
värderingen av straffvärdet i brottet än nuvarande skala. En
enkel jämförelse med straffskalorna vid förmögenhetsbrott
ger ett klart belägg för det orimliga i nuvarande rättsläge.
Lagstiftningen har inte följt med i utvecklingen av den
enskilde medborgarens värderingar.
Vidare anser vi att möjligheten för gripande, anhållande och häktning av
den som misstänks utöva hot bör vidgas. Redan de förändringar som vi
föreslår i BrB 17:10 innebär att detta sker. Därutöver bör emellertid
regelsystemet skärpas med beaktande av de särskilda förhållanden som gäller
vid här berörd brottstyp. De negativa effekterna för rättsordningen torde
således minska sedan förhör hållits i första instans. Detta bör komma till
uttryck i lagstiftningen.
Förundersökningskungörels
en
Möjligheterna till särbehandling under förundersökning och
rättegång är ett sätt att begränsa en hotbild. Det bör således
åligga polisen att under förundersökningen särskilt beakta
om en sådan hotbild föreligger eller kan förväntas föreligga.
För att detta utredningskrav ska understrykas, bör det
övervägas att det i förundersökningskungörelsen tas in en
bestämmelse om att det alltid ska anges om en sådan hotbild
föreligger. Riksåklagaren bör ge åklagarna instruktion om att
i god tid före rättegång ge domstolen information om att fall
av nu aktuellt slag föreligger, så att domstolen kan beakta
detta vid mottagandet av vittnet eller målsäganden inför
rättegången. Vad som ovan sagts om
förundersökningskungörelsen bör ges regeringen till känna.
Identitetsbyte för
våldshotade personer
Under senare år har åtgärder vidtagits för att ge särskilt
skydd åt våldshotade personer. I folkbokföringen har det
införts en markering för särskild sekretessprövning för att
hindra att någon kan utnyttja uppgifterna i syfte att utöva
våld eller hot. En hotad person kan också begära s.k.
kvarskrivning på den gamla folkbokföringsorten vid
flyttning eller att bli folkbokförd med fingerade
personuppgifter enligt en lag från 1991. Dessa regler bör
förbättras. I särskilt utsatta fall bör övervägas om det inte i
stället för fingerade personuppgifter ska ges möjlighet till
permanent identitetsbyte. Sådana särskilda fall kan t.ex. vara
då skyddsbehovet kommer att föreligga under en lång
tidsperiod eller när hotbilden är särskilt allvarlig. Samhället
bör även stödja dessa personer genom att hjälpa dem med
flyttkostnader.
Schengensamarbetet
Det svenska medlemskapet i EU innebär att vi tillämpar
bestämmelserna i Romfördraget om fri rörlighet för varor.
Det innebär att sådana kontroller, som enbart grundas på att
en vara passerar en landgräns, inte längre är tillåtna. Detta
innebär inte en förändring av den svenska tullens
arbetsmetoder, eftersom tullen sedan länge slutat att använda
rent slumpvisa kontroller. Svensk tull och polis kan bedriva
kontrollverksamhet vid våra gränser. Centerpartiets
riksdagsgrupp motsatte sig den neddragning inom Tullverket
som riksdagen våren 1995 fattade beslut om efter en
uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
EU-gränskontrollutredningen föreslog att kontrollerna skall förändras så att
de endast skulle få företas om det fanns misstanke om brott. Lägsta
misstankegrad skulle krävas. Regeringen har i proposition 1995/96:166
Tullens befogenheter vid den inre gränsen, vilken under våren 1996
behandlades av riksdagen, lämnat förslag som innebär att utredningens
förslag inte efterföljs. Propositionen slår fast att EG-rättens krav uppfylls,
även om kontroll sker utan misstanke om brott. Tullpersonalens allmänna
erfarenheter och kunskaper om smuggling räcker för att motivera kontroll.
Tullens beslagsstatistik för 1995 visar att antalet beslagstillfällen har
minskat i jämförelse med åren före. Mängden beslagtagen narkotika har
däremot ökat för preparat som cannabis och fördubblats vad beträffar heroin.
Beslagen av opium har ökat de två senaste åren medan beslagen av LSD
minskar och beslagen av kokain växlar kraftigt mellan åren under 1990-talet.
Narkotikaproblemen ställer krav på intensifierade åtgärder på många plan i
vårt samhälle men ställer också krav på ökat internationellt samarbete.
Centerpartiet ser därför positivt på tillkomsten av Europolkonventionen och
upprättandet av dess narkotikaenhet EDU. Centerpartiet anser att
Schengensamarbetet innebär ett intensifierat samarbete för att motverka
gränsöverskridande brottslighet.
Centerpartiet har uttalat sitt stöd för en svensk ansökan om observatörskap
i Schengensamarbetet med sikte på medlemskap. Schengensamarbetet
bedrivs helt mellanstatligt, beslut fattas enhälligt av en styrande kommitté
bestående av en minister från respektive land. Schengenkonventionen
tillämpas sedan våren 1995. Deltagande länder är Frankrike, Tyskland och
Beneluxländerna, Spanien och Portugal. Frankrike tillämpar dock
konventionens bestämmelse om att hänsyn till den allmänna ordningen eller
till statens säkerhet ger varje medlemsland rätt att införa de personkontroller
som befinns lämpliga. Italien och Grekland är också medlemmar av
Schengensamarbetet. Österrike kommer att bli full medlem 1996. Italien och
Grekland kommer att delta fullt ut först i ett senare skede.
Schengensamarbetet innebär att passkontrollerna avskaffas mellan i
Schengensamarbetet ingående länder samtidigt som kontrollen av person- och
varutrafiken förstärks vid de yttre gränserna. Gränskontrollen av varor vid
inre gräns berörs alltså inte av Schengensamarbetet. Inom Schengen bedrivs
också polisiärt samarbete i syfte att förhindra och upptäcka brottsliga
gärningar. I gränsnära områden sker ett intensifierat samarbete. Genom
bilaterala överenskommelser mellan länder med gemensam landgräns kan
polisen ges tillåtelse att under begränsad tid förfölja någon, som ertappas på
bar gärning över på andra sidan gränsen i de fall då berörda myndigheter inte
har kunnat underrättas i förväg. Inom Schengen samarbetar länderna också i
frågor rörande viseringskrav, inbördes rättshjälp, utlämning av brottslingar
samt narkotikabekämpning. En ständig arbetsgrupp är tillsatt för att särskilt
arbeta med narkotikabekämpning.
Centerpartiet gör bedömningen att Schengensamarbetet ger förutsättningar
att kombinera två viktiga målsättningar, nämligen vidgade möjligheter till fri
rörlighet för medborgarna och ökat samarbete för att förhindra
gränsöverskridande brottslighet. Den nordiska passfriheten skall bibehållas.
Det är därför angeläget att samtliga nordiska länder får möjlighet att delta i
Schengensamarbetet. Varje nordiskt land har emellertid att själv fatta beslut
om anslutning till Schengensamarbetet. Vad ovan anförts om
Schengensamarbetet bör ges regeringen till känna.
När det gäller gränsskyddet är det viktigt att de resurser som finns till
förfogande utnyttjas på bästa möjliga sätt. Efter EU-inträdet har detta arbete
förändrats. En allt större samverkan mellan myndigheter krävs för att på bästa
sätt stoppa illegala varor att komma in i landet. Därför bör enligt
Centerpartiets mening samarbetet och samverkan mellan tull och polis
utvecklas ytterligare.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjens, skolans och föreningslivets betydelse för det
brottsförebyggande arbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att socialtjänstens ansvar för brottsförebyggande arbete bör
regleras i socialtjänstlagen,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sekretesslagen bör utformas så att samarbete mellan olika
myndigheter på det brottsförebyggande området inte försvåras,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av system för registrering av brott som begåtts av
minderåriga,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala trygghetsplaner,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en 18-årsgräns för filmer och videogram,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisens agerande när minderåriga ertappas berusade,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kriminalisering av konsumtion av dopninsgmedel,1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konkretisering av gränsdragningen mellan ringa och normalt
dopningsbrott samt ett införande av en grov brottsrubricering,1
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nollgräns för narkotika i trafiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om promillegräns vid framförande av båt,3
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisens medelstilldelning i glesbygd,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisutbildningen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om övervakningskameror,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemlig avlyssning,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om närpolisverksamheten,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av vapeninnehav,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i knivlagen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att medföra skjutvapen på platser som anges i knivlagen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av brottsrubriceringen snatteri,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reformering av påföljdssystemet,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att påföljdssystemet i samband med en reformering kompletteras
med påföljder som är särskilt utformade för unga lagöverträdare,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försöksverksamhet med familjegruppskonferenser,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård av intagna med psykiska problem,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om elektronisk fotboja vid permissioner och i ett s.k. back-door-
system,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av terapikostnader för brottsoffer,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om punktbevakning av gärningsmän,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samarbete mellan brottsoffer, polis och åklagare,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om trygghetsplaner på domstolar,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att möjligheterna att förskottera skadestånd till brottsoffer bör
utredas,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om målsägandebiträde vid tredjemansskada,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skadestånd för lidande samt kränkning och socialtjänstlagen,1
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fängelsestraff för övergrepp i rättssak,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förundersökningskungörelsen,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om permanent identitetsbyte,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om flyttkostnader för hotade personer,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Schengensamarbetet,4
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samarbete och samverkan mellan tull och polis.
Stockholm den 27 september 1996
Olof Johansson (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Helena Nilsson (c)
Agne Hansson (c)
Andreas Carlgren (c)
Karin Starrin (c)
Elving Andersson (c)
Marianne Andersson (c)