Rättsstatens viktigaste uppgift är att skydda medborgarna
mot våld, intrång och andra övergrepp från såväl enskilda
som det allmänna. Människor måste kunna känna trygghet i
sina egna hem och på gator och torg, vad som med ett annat
ord kallas rättstrygghet. Enligt Moderata samlingspartiet är
det statsmakten som har det yttersta ansvaret för att brott mot
medborgarnas hälsa, liv och egendom förhindras och beivras
utan att rättssäkerheten eftersätts, d.v.s. att krav på bl.a.
opartiskhet, förutsebarhet och likabehandling uppfylls. Det är
statsmaktens skyldighet att garantera medborgarnas behov av
rättstrygghet och rättssäkerhet, främst genom effektiv
lagstiftning och tillräcklig resurstilldelning till de
rättsvårdande myndigheterna. Härutöver måste även initiativ
och engagemang från organisationer och enskilda personer
tas tillvara i det brottsförebyggande arbetet. I denna motion
föreslås bl.a. följande åtgärder som alla direkt syftar till att
skapa ökad rättstrygghet i Sverige:
Ökat ansvarstagande av familj och skola
Polisstöd till föräldrar
Nytt påföljdssystem för unga brottslingar
Skärpta insatser mot narkotika
Livstids fängelse för grova narkotikabrottslingar
Möjlighet till buggning vid misstanke om grov narkotikabrottslighet och
brott mot rikets säkerhet
Bättre rustat rättsväsende
Fängelsetiden skall användas till utbildning och adekvat vård
Disciplinåtgärder även för livstidsdömda
Fler alternativa påföljder
Effektiva åtgärder mot internationell brottslighet
Normlösheten breder ut sig
Återskapa respekten för
grundläggande värden
Medborgarnas moral- och normuppfattning avspeglas bl.a. i
ett lands brottsnivå. Ökad normlöshet och moralisk
uppluckring leder ofrånkomligen till ökad brottslighet och
tvärt om. Av den samlade brottsstatistiken i Sverige från
efterkrigstiden och framåt framgår att antalet anmälda brott
har ökat från 200 000 år 1950 till 1 150 000 år 1995, en
ökning med nästan 600 procent. Den bristande respekten för
fundamentala moraliska och etiska värden har tagit sig allt
värre uttryck. En så grundläggande värdenorm som att lagar
skall åtlydas förhånas i vissa kretsar som något löjligt och
dumt.
Normlösheten breder ut sig också bland förtroendevalda och höga
beslutsfattare på olika nivåer i samhället. Detta har på senare tid tydliggjorts
genom en mängd avslöjanden om fusk, oegentligheter och brott. Människors
berättigade upprördhet över dessa affärer vittnar om att det trots allt finns en
i folksjälen djupt liggande uppfattning om vad som är rätt och fel. Frågan är
dock om denna uppfattning stärks eller försvagas när människor tycker sig
uppleva att det bara är de själva som skall känna av att landet befinner sig i
kris. Erfarenheterna från öststaterna, särskilt före kommunismens samman-
brott, säger oss att korruption och normlöshet hos makthavarna leder till
korruption och normlöshet även hos ett lands befolkning.
Främlingsfientligheten och intoleransen ökar. I en rad uppmärksammade
fall har unga människor gjort sig skyldiga till brutala våldsbrott med eller
utan rasistiska förtecken. Runt om i landet förekommer nynazistiska
demonstrationer och upplopp. Kriminaliteten kring s.k. mc-gäng har blivit ett
allt större problem. I vissa ungdomskretsar saknas förmågan att hysa
medkänsla och respekt för de grundläggande principerna om mänskliga fri-
och rättigheter och om alla människors lika värde.
Under det senaste året har vi fått larmrapporter om att narkotikamissbruket
bland ungdomar på nytt börjat öka. Unga människors tidigare så stränga
attityd mot narkotika håller på att luckras upp. Det hårdnande samhällsklima-
tet - med växande arbetslöshet, svårigheter att hålla samman sociala
relationer och en ökad segregation - har skapat en farlig grogrund för unga
människors utveckling. Både narkotikamissbruk och rasism är främst tydliga
reaktioner från delar av en generation som upplever att den inte behövs.
Den tilltagande normlösheten och det allt större missnöjet hos
medborgarna utgör tillsammans ett allvarligt hot mot tilltron till våra
grundläggande rättsstatliga principer. En av det svenska samhällets största
framtidsutmaningar är därför att förhindra att den redan utbredda
normlösheten rotar sig ännu mer och att i stället återupprätta ett samhälle
grundat på fasta moraliska och rättsliga värderingar. Till skillnad från
totalitära stater där ordningen dikteras uppifrån, måste demokratier byggas på
en moralisk ordning som kan fungera som ett sammanhållande värdekitt
mellan människor, d.v.s. det måste finnas en gemensam uppfattning hos
medborgarna om vad som är rätt och orätt. Den brottsförebyggande effekten
av att normer respekteras är vida överlägsen varje slag av lagstiftning även
om sådan naturligtvis också måste finnas.
Bland olika grupper i samhället växer det fram nya normsystem med mer
eller mindre kriminella inslag. Samtidigt upplever enskilda människor att
polisen inte har tillräckligt med resurser för att tillgodose deras grundläggan-
de behov av trygghet och skydd mot brott. För Moderata samlingspartiet är
det en samhällelig uppgift av högsta prioritet att bryta denna utveckling.
Normöverföringens viktigaste aktörer
Normförmedlingen inom familjen har central betydelse för
unga människors utveckling. Den kriminologiska
forskningen har bl.a. visat att många unga människor som
fastnar i missbruk eller kriminalitet har vuxit upp i familjer
där fostrande inslag saknats. Förutom familjen har skolan en
betydelsefull roll när det gäller att förmedla goda normer och
att förebygga brott. När normerna överskrids skall eleven
möta en reaktion. När eleven begår brott skall polisen
normalt sett underrättas - för elevens bästa.
Närpolisen har en given roll som normöverförare genom att vara på plats
på gator och torg och gripa in innan brott begås.
Ideellt arbete som exempelvis "morsor och farsor på stan" utgör ett
värdefullt inslag och komplement till föräldrars, skolans och polisens roller
som normöverförare. Alla vuxna som över huvud taget engagerar sig i och
för unga människor spelar en viktig roll som normöverförare.
Kriminalpolitikens
inriktning
Moderata utgångspunkter
Helt centralt för den moderata politikens utformning -
oavsett vilket politikområde det gäller - är tilltron till
människors förmåga och vilja att ta ansvar för sina egna val
och sitt eget liv. Överfört till moderat kriminalpolitik innebär
detta att varje människa som är i stånd att ansvara för sina
handlingar och beslut också har både rätt och skyldighet att
göra det. Utgångspunkten är att den enskilde individen själv
har att svara för sina handlingar. Moderata samlingspartiet
har därför konsekvent motsatt sig den syn som präglat
Socialdemokraterna på det kriminalpolitiska området. Deras
metod att angripa brottsligheten är att bl.a. reducera
individen till ett objekt för sociala och ekonomiska krafter -
utan ansvar för sitt eget liv eller sina egna handlingar - och
att ersätta det individuella ansvaret med politiska beslut.
Moderata samlingspartiets kriminalpolitik står i klar och medveten
opposition till den socialdemokratiska. Utgångspunkten för vår politik är att
garantera medborgarna ett rättssäkert och effektivt rättsväsende som skyddar
och ingriper mot brottsliga beteenden och övergrepp också från det
allmännas sida, d.v.s. från stat och kommun. Medborgarna har rätt att
förvänta sig att inte bara de brottsbekämpande rättsliga institutionerna, d.v.s.
polis och åklagare, utan också domstolar och kriminalvård står väl rustade att
möta dessa krav. Av central betydelse för människors tilltro till rättssystemet
är att såväl den grova våldsbrottsligheten som brott av lindrigare slag - s.k.
småbrott - tas på allvar. Detta innebär att all brottslighet måste förebyggas,
bekämpas och beivras. I annat fall riskerar vi att människor tar lagen i egna
händer och själva gör sig till brottslingar i sina försök att värja sig mot hot,
trakasserier, stölder och andra brott.
Upprätthållandet av medborgarnas respekt för landets kriminalpolitik och
rättssystem i stort förutsätter således att människor kan lita på att polisen
kommer till undsättning när de drabbats eller riskerar att drabbas av brott, att
polis och åklagare utreder brott på ett effektivt och rättssäkert sätt och att
de
straff domstolarna har att döma dem som begår brott till står i samklang med
det allmänna rättsmedvetandet. Brottsförebyggande rådet har nyligen i
rapporten 1996:1, "Det allmänna rättsmedvetandet", redogjort för det glapp
som i dag finns mellan det allmänna rättsmedvetandet och rättssystemets sätt
att fungera i vissa delar.
Sist men inte minst måste en övergripande hänsyn till brottsoffren genom-
syra hela kriminalpolitiken.
I denna motion presenterar Moderata samlingspartiet förslag till kriminal-
politiska förändringar på ett flertal områden. Förslagen syftar alla till att
bättre anpassa landets nuvarande kriminalpolitik till de nya krav som
brottsutvecklingen ställer på våra rättsliga institutioner.
Straffsystemets utformning
För att kriminalpolitiken skall uppfattas som trovärdig
fordras att straffsystemet och de påföljder som utdöms
uppfattas som rättvisa och att de står i proportion till brottets
allvar. Inte minst för dem som utsätts för brott måste de
rättsvårdande myndigheterna visa att det finns en kraft och
en vilja att ingripa och bestraffa brottslingen. Genom straffet
ger staten brottsoffren en principiellt viktig upprättelse vid
sidan om den kompensation som skadeståndet skall utgöra.
En mängd faktorer kan naturligtvis ha betydelse för brottsutvecklingen,
och värdet av brottspreventiva åtgärder kan inte nog betonas. Kvar står dock
det faktum att vi inte känner någon bättre form än straffet, där fängelse bör
vara den strängaste formen, för att möta en hotande brottsutveckling. Det
råder enighet om att straffets allmänpreventiva betydelse, d.v.s. dess funktion
att verka brottsavhållande på andra än dem som drabbas av straffet,
genomsyrar, och måste genomsyra, varje straffsystem och dess tillämpning.
Denna allmänpreventiva effekt hör också nära samman med straffets
betydelse för den samhälleliga moralbildningen. För Moderata
samlingspartiet är det angeläget att även i detta sammanhang särskilt
framhålla familjens och skolans betydelse som överförare av goda normer.
Minskningen av antalet anmälda rattfylleribrott kan framhållas som
exempel på hur allmänpreventionen i bästa fall fungerar. Den borgerliga
regeringen såg till att trafikpolisen kunde öka sin synlighet i trafiken och att
fler trafiknykterhetskontroller kunde genomföras än tidigare. Samtidigt som
gränsen för grovt rattfylleri sänktes från 1,5 promille till 1,0 promille
skärptes straffet för grovt rattfylleri. Mellan åren 1991 och 1994 minskade de
anmälda rattfylleribrotten med 20 procent i förhållande till föregående år,
vilket enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i huvudsak torde bero på att
polisen ändrade sina rutiner för rattfylleribrotten under denna period. Även
1995 minskade antalet anmälda rattfylleribrott med omkring 20 procent.
Enligt BRÅ kan denna minskning inte förklaras med ändrade rutiner utan
antas bero på att det skett en faktisk minskning av rattfylleriet på vägarna.
Att bilister i större utsträckning avhåller sig från att köra bil i berusat
tillstånd (allmänpreventiv effekt) kan knappast förklaras av annat än den
skärpta lagstiftningen och den förhöjda upptäcktsrisken.
För att straffsystemet skall uppfattas som effektivt och rättvist måste det
anpassas efter de nya krav som den allt mer komplexa samhällsutvecklingen
för med sig. Den allvarligaste bristen i vårt nuvarande straffsystem är att det
inte är anpassat till unga brottslingars behov av tillrättaförande och rehabili-
tering. De senaste årens många brutala våldsdåd, där unga människor kall-
blodigt har mördat jämngamla eller äldre personer, understryker betydelsen
av att unga människor möts av en omedelbar reaktion när de begår brott.
Frågan om hur framtidens straffsystem skall vara utformat har nyligen varit
föremål för utredning av Straffsystemkommittén, som hösten 1995 presente-
rade sina förslag till reformer, SOU 1995:91, Ett reformerat straffsystem.
Inom regeringskansliet bereds Straffsystemkommitténs förslag. Moderata
samlingspartiet kommer längre fram i denna motion att ge sin syn på behovet
av reformer. Redan här vill vi dock framhålla en annan brist i straffsystemet
som bör åtgärdas. På senare tid har uppdagats att den straffskärpning som
genomfördes på den borgerliga regeringens initiativ avseende utlänningar
som begår brott i Sverige inte har fått det genomslag som avsågs. Även
denna brist bör uppmärksammas i det arbete som nu pågår inom
regeringskansliet med att reformera straffsystemets utformning.
Ett tryggare Sverige med
moderat kriminalpolitik
En viktig förutsättning för att brottsligheten skall kunna
minskas och människors trygghet ökas är att rättsväsendet
har tillräckligt med resurser och att såväl regelverk som
myndigheternas organisation och arbetsmetoder utformas så
att man effektivt kan förebygga och bekämpa brottsligheten.
Mot denna bakgrund påbörjade den förra regeringen en genomgripande
förnyelse av den tidigare förda kriminalpolitiken. Resultatet av den
kriminalpolitiska kursändringen lät inte vänta på sig. År 1994 minskade
antalet anmälda brott med 12 procent jämfört med 1993 (från 1 200 000 år
1993 till 1 050 000 år 1994). Brottsforskarna började tala om trendbrott i
brottskurvan. Efter det socialdemokratiska maktövertagandet vände utveck-
lingen uppåt igen. 1995 var det första året under 1990-talet då antalet
anmälda brott inte längre minskade.
Den borgerliga regeringens kriminalpolitik tog sig fyra konkreta uttryck:
En nödvändig tyngdpunktsförskjutning från brottslingens
till brottsoffrens situation
Den stora uppslutning kring brottsoffrens behov som vi
numera möter hos alla yrkeskårer som i sitt dagliga värv
kommer i kontakt med brottsoffer är ett resultat av att
brottsoffertänkandet fått fäste i människors medvetanden.
Från att ha varit en helt bortglömd grupp skall brottsoffrens
situation i dag tillmätas betydelse i den rättsvårdande
processens alla skeden. Den moderata kriminalpolitikens
fokusering på brottsoffren och deras behov har reviderat den
tidigare förhärskande uppfattningen som hade sin grund i den
socialdemokratiska vänstervridningen under 1960- och 1970-
talet och som innebar att det var brottslingen som i första
hand skulle betraktas som offret. För att markera ett nytt
synsätt lät den borgerliga regeringen 1994 inrätta
Brottsoffermyndigheten med särskilt ansvar för att
uppmärksamma och stödja brottsoffren som kollektiv. Den
borgerliga regeringen genomförde också en 20-procentig
sänkning av fångarnas ersättning avsedd att föras över till
den då nyskapade Brottsofferfonden. Socialdemokraterna
motsatte sig emellertid detta med motiveringen att fångarna
behövde sina pengar själva. Efter den socialdemokratiska
regeringens tillträde hösten 1994 bibehölls dock avdraget på
fångarnas ersättning men med den förändringen att pengarna
skulle föras över till regeringens disposition. Denna ordning
har nu gällt sedan den 1 juli 1995 samtidigt som pengarna till
Brottsofferfonden har minskat.
Ytterligare ett viktigt steg i brottsofferarbetet togs 1995 då riksdagen, på
initiativ från bl.a. oss moderater, beslutade att ge regeringen i uppdrag att
utvärdera den senaste tioårsperiodens insatser på brottsofferområdet.
Resultatet av utvärderingen, som skall presenteras vid årsskiftet 1997/98,
kommer att utgöra ett värdefullt underlag för det framtida brottsofferarbetet.
Tillräckliga resurser till rättsväsendet och påbörjandet av ett brett
reformarbete
För att den borgerliga regeringen skulle kunna förverkliga
sina kriminalpolitiska mål om att minska brottsligheten och
öka människors trygghet krävdes en upprustning av polis-
och åklagarväsendet. Mest akut var att avhjälpa den sedan
länge rådande polisbristen. Det blev cirka 1 500 fler besatta
polistjänster under de borgerliga regeringsåren. Ett
långtgående reform- och rationaliseringsarbete påbörjades
inom polisväsendet i syfte att frigöra de resurser som krävdes
för att förbättra det brottsförebyggande och
brottsbekämpande arbetet. Detta förutsatte bl.a. att polisens
synlighet ökade ute i samhället. För den borgerliga
regeringen stod det klart att rationaliseringarna inte fick
drabba den operativa verksamheten, d.v.s. rationaliseringarna
fick inte leda till färre poliser. I stället sorterades överflödig
administration bort genom sammanslagningar av
polismyndigheter och uppbyggnaden av
närpolisverksamheten inleddes.
Avskaffandet av den obligatoriska halvtidsfrigivningen
Mellan 1983 och 1993 släpptes fängelsedömda ut efter halva
strafftiden och det oavsett uppförande. Under samma tid
begicks 10 000-30 000 fler brott per år inom de dominerande
brottskategorierna, d.v.s. stöldbrott, bedrägeri, misshandel,
rån och biltillgrepp. Hänsynen till allmänhetens förtroende
för rättssystemet krävde att den obligatoriska
halvtidsfrigivningen avskaffades. Den positiva effekten av
inkapaciteringen, d.v.s. att den fängelsedömde under viss tid
fysiskt är oförmögen att begå nya brott, har enligt vår
uppfattning alltför länge negligerats i kriminalpolitiken.
Vinsten av inkapaciteringen är obestridlig. Det faktum att
notoriska återfallsförbrytare numera avtjänar längre tid i
fängelse innebär att ett stort antal människor slipper att bli
brottsoffer.
Ett absolut ställningstagande mot all illegal hantering av narkotika
När vi moderater fick regeringsansvar hösten 1991 såg vi till
att skärpa lagstiftningen även för de mindre kvalificerade
narkotikabrotten. Den 1 juli 1993 infördes ett totalförbud
mot all illegal hantering med narkotika, och fängelse ingår
numera i straffskalan även för eget bruk. Genom att införa
fängelse i straffskalan fick polisen rätt att genomföra blod-
och urinprov vid misstanke om narkotikabruk. Härigenom
har polisens möjligheter att upptäcka narkotikamissbruk
underlättats, och vård- och rehabiliteringsinsatser kan nu
snabbare sättas in.
Enligt Moderata samlingspartiet måste ovan uppräknade reformer och
åtgärder utgöra byggstenarna för landets kriminalpolitik. Men lika lite som
någon annan politik kan kriminalpolitiken isoleras från samhällsutvecklingen
i övrigt. För att de rättsvårdande myndigheterna skall klara av att förebygga
och bekämpa såväl gamla som nya brottstyper fordras att kriminalpolitiken
anpassas till de nya kraven. I denna motion kommer Moderata samlings-
partiet att lämna förslag till sådana anpassningar av kriminalpolitiken.
Socialdemokraterna sparar
in på medborgarnas
trygghet
Så såg det ut ....
När Socialdemokraterna tog över hösten 1994 stod det
svenska rättsväsendet stärkt på flera olika sätt. Det stora
antalet polisvakanser från tidigare socialdemokratiska
regeringsår var fyllda. Länsstyrelserna hade övertagit
medelsförvaltningen från staten och varje län kunde nu - mot
bakgrund av allmänt hållna prioriteringar i regleringsbrev
och dylikt - själva prioritera i polisverksamheten efter länets
unika behov. Kriminalpolisarbetet åtnjöt "öronmärkta"
miljoner i kampen mot den kvalificerade, organiserade
brottsligheten, d.v.s. medel avsedda för bekämpningen av
den ekonomiska brottsligheten som även berör narkotika-
och miljöbrottsligheten. Polismyndigheterna runt om i landet
var i full färd med att gå över till det problemorienterade
närpolisarbetet. Ett reformarbete som syftade till att skapa
ökad närhet och kontakt mellan polisen och människorna, att
skapa bättre förutsättningar för polisens brottsförebyggande-
och brottsbekämpande arbete och därigenom minska
brottsligheten och att öka människors trygghet.
Inom kriminalvården hade stora satsningar gjorts för att säkerställa
slopandet av den obligatoriska halvtidsfrigivningen. Åtskilliga miljoner hade
satsats på säkerhetshöjande åtgärder för att förhindra rymningar från de
anstalter där det tyngsta klientelet finns. Den borgerliga regeringen hade
avsatt stora resurser på att åstadkomma ett bättre utnyttjande av
fängelsetiden. Närhetsprincipen, d.v.s. att de intagna skulle anstaltsplaceras
så nära hemmet och sin gamla bekantskapskrets som möjligt, hade fått vika
för att ersättas med ett system som tog större hänsyn till de intagnas särskilda
vårdbehov. Olika former av rehabiliterings- och vårdprogram påbörjades för
bl.a. rattfyllerister och sexualbrottslingar. Flera nya specialanstalter
planerades.
Även domstolsväsendet stod inför omfattande organisatoriska och
processuella förändringar, bl.a. med anledning av Sveriges medlemskap i
EU. Omläggningen av polisens arbetsmetoder, liksom effektiviseringarna
inom åklagarväsendet förmodades också leda till en ökad måltillströmning
till domstolarna. Åtgärder förbereddes i avsikt att möta dessa nya krav.
Så här blev det...
Efter två års socialdemokratiskt regeringsinnehav är bilden
en annan. Kriminalpolitiken har på traditionellt socialistiskt
manér åter förpassats ut i periferin. Regeringens
nedskärningar på rättsväsendet i allmänhet och polisen i
synnerhet har redan blivit märkbar för medborgarna. Vad den
breda allmänheten märker tydligast, och med all rätt
förmodligen oroar sig mest för, är att den operativa
verksamheten skurits ner, vilket i klartext betyder färre
poliser på gator och torg. Från 1 juli 1995 till 1 juli 1996 har
polisväsendet minskat med minst 1 000 personer, varav 700-
800 poliser. Samtidigt har antagningen till polishögskolan
stoppats tills vidare.
Om ingenting görs, d.v.s. om inte tillräckliga resurser satsas på den
polisiära verksamheten, riskerar regeringens politik att leda till ett samhälle
där inte alla har lika rätt till skydd. Endast de människor som är rika nog
kommer att ha råd att på egen bekostnad skydda sig mot brott. Dessa
tendenser finns redan i dag i vårt samhälle och borde rimligtvis mana en
socialdemokratisk regering till att omvärdera tidigare fattade beslut.
I 1994/95 års budgetproposition bedömde regeringen att nivån på den
operativa polisverksamheten skulle kunna bibehållas oaktat tunga
besparingskrav. Regeringen gjorde dock fel bedömning. Av Rikspolis-
styrelsens anslagsframställning för polisväsendet budgetåret 1997, s. 5,
framgår bl.a. följande:
För att hejda en fortsatt nedgång i polisens operativa förmåga anser
Rikspolisstyrelsen att det finns goda skäl för ett förhöjt anslag till
polisväsendet och att det är nödvändigt med ett anslag på minst oförändrad
nivå. Även med ett oförändrat anslag kommer polisväsendet att vidkännas
betydande personalneddragningar som medför att den operativa nivån
varaktigt sjunker.
Av Rikspolisstyrelsens senaste årsredovisning (1994/95)
framgår vidare att ärendebalansen ökade (allt fler brott
förblir outredda), att andelen ärenden som redovisades till
åklagare minskade och att uppklaringsprocenten sjönk
(polisen förmår inte binda gärningsmannen till brott ens i de
fall där gärningsmannen är känd).
En anledning till att den brottsutredande verksamheten fungerar allt sämre
är att ett stort antal av de mest erfarna brottsutredarna har tackat ja till
erbjudanden om att gå i förtida pension. Situationen kan förväntas bli än
värre när redan lagda varsel om uppsägningar av civilanställda inom polisen
fullbordats. För att kunna upprätthålla en rimlig service till allmänheten vad
gäller t.ex. brottsanmälningar, pass- och hittegodsärenden kommer åtskilliga
poliser att behöva tas i anspråk för rena kontorsgöromål. Resultatet blir färre
poliser på gator och torg. Regeringens nedskärningar riskerar dessutom att
försvåra och försena fullföljandet av det viktiga reformarbete som påbörjades
av den borgerliga regeringen inom framför allt polisen, kriminalvården och
domstolsväsendet.
Som framgått ovan går utvecklingen inom hela rättsväsendet i dag stick i
stäv mot vad den borgerliga regeringen eftersträvade. Från moderat håll har
vi vid upprepade tillfällen begärt att regeringen skall ompröva sina
besparingar på rättsväsendet för att undvika att landet sjunker ner i en allt
djupare kriminalpolitisk kris. Moderata samlingspartiet utvecklar närmare i
separata kommittémotioner ställningstaganden och förslag avseende
rättsväsendets olika delar.
Brottsförebyggande arbete
Familjen som brottsförebyggare
Om brottsligheten skall kunna bemästras måste
kriminalpolitiken samverka med andra samhälleliga
områden, som t.ex. social-, skol- och familjepolitiken, och
bygga på en helhetssyn. Åtgärder som bidrar till ett tryggare
samhälle och minskad segregation är viktiga inslag i
brottsbekämpningen. Av särskild betydelse är familjens roll.
Familjen måste kunna fungera både som vårdare och
förvaltare av det man byggt upp tillsammans inom familjen.
Familjen måste dessutom fungera som en frontlinje mot
missbruk och kriminalitet. Här brister det i dag. Många
föräldrar upplever t.ex. att de saknar argument för att kunna
övertyga sina tonåringar om faran med att pröva narkotika.
Ett tydligt tecken på detta är att allt fler unga människor i dag
prövar narkotika. Många föräldrar tenderar också att brista i
sin förmåga att utöva tillräcklig uppsyn över sina barn.
Oavsett vad det beror på så är detta ett faktum, i annat fall
hade vi inte haft de problem med ungdomsbrottslighet som
vi faktiskt har.
Som föräldrar - eller över huvud taget som vuxna - har vi en skyldighet att
dels fungera som goda förebilder för de unga, dels "lägga oss i" så fort vi
upptäcker att unga människor i vår närhet genom sitt beteende signalerar att
de är på väg att spåra ur. Detta innebär bl.a. att vi alla har ett ansvar för
att
med ord och handling tydligt visa att vi inte accepterar kriminalitet eller
andra hänsynslösa beteenden.
Den borgerliga regeringen gjorde en viktig markering i synen på föräldra-
ansvaret genom att precisera och utöka föräldrarnas skadeståndsansvar för
sina barns handlingar. Lagändringen, som trädde i kraft den 1 januari 1994,
innebär att föräldrar eller annan vårdnadshavare kan bli skadeståndsskyldiga
om de uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i sin skyldighet att se till att
barnet står under uppsikt eller att andra nödvändiga åtgärder vidtas. Syftet
med lagändringen var främst preventivt, d.v.s. genom att tillerkänna föräldrar
ett ökat ansvar för sina barns utveckling skulle skadegörelse och andra brott
som är vanliga bland ungdomar bättre kunna förebyggas. Samtidigt syftar
den moderata familjepolitiken till att generellt stärka föräldrars
förutsättningar att leva upp till detta ansvar.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning bör regeringen snarast ta
initiativ till en bred kartläggning av hur nuvarande lagstiftning allmänt sett
kan förbättras i syfte att tydliggöra och stärka föräldrars och andra
vårdnadshavares ansvar i rollen som goda fostrare, normöverförare och
brottsförebyggare.
Polisstöd till föräldrar
Så gott som alla föräldrar önskar inget hellre än att se sina
barn växa upp till hela människor med förmåga att leva ett så
fullödigt liv som möjligt, men trots det upplever vissa
föräldrar maktlöshet inför sin fostrande uppgift. Man
misslyckas helt enkelt och barnet kan redan i mycket unga år
uppvisa tendenser till ett aggressivt och våldsamt beteende
som - om det inte bryts i tid - kommer att leda rakt in i
missbruk, våld och annan kriminalitet.
Ett sätt att stödja föräldrar eller andra vårdnadshavare - som av olika skäl
upplever att de inte fullt ut i alla situationer klarar att leva upp till det
ansvarstagande som fostrarrollen kräver - kan vara att införa en laglig rätt för
vårdnadshavaren att begära hjälp av polisen och/eller socialtjänsten med att
få hem sitt barn när barnet vistas ute sena kvällar utan föräldrars eller annan
vårdnadshavares tillåtelse. Införandet av en rätt till polisstöd då föräldrar
beslutat att barnet inte får vara ute skulle kunna framstå som ett komplement
till det utökade skadeståndsansvar som i dag åvilar den förälder som
uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i uppsikten över sitt barn. Införandet
av ett föräldrastyrt utegångsförbud skulle kunna tjäna två goda syften. Dels
genom att ge föräldrar en bättre möjlighet att utöva kontroll över sina barn,
dels genom att verka brottsförebyggande. Frågan om vilken åldersgräns och
vilka tider som skulle omfattas bör lämpligtvis överlåtas till den lokala nivån
att avgöra.
Enligt Moderata samlingspartiets uppfattning bör inte tanken på att ge ett
extra polisstöd för föräldrar i deras fostrande roll kategoriskt avvisas.
Regeringen bör i stället uppdra åt BRÅ att närmare utreda förutsättningarna
och detaljerna.
Skolans ansvar
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste uppgiften
då det gäller att förebygga brott. Det är här inte endast fråga
om att skolan skall förmedla grundläggande kunskaper om
vad som är tillåtet och otillåtet i samhället. Det gäller i lika
hög grad att se till att skolarbetet fungerar. Märker elever att
de inte behöver följa lärarnas anvisningar eller att de kan
skada andra elever eller skolans egendom utan att de möts av
en reaktion är detta ett svek både mot de elever som drabbas
och mot den normöverföring som familj och lagstiftare
bedriver.
I detta sammanhang vill vi lyfta fram ett föredömligt initiativ som tagits av
en gymnasieskola i Valdemarsvik. Läsåret 1995/96 införde Bäckadalsskolan
ett system med "studieavtal" som upprättades mellan Bäckadalsskolan och
samtliga elever. Skolledningens syfte med avtalet var att tydliggöra för
eleverna att de nu hade valt en utbildning och att eleverna genom att
underteckna avtalet också förväntades ta ansvar för sin egen utveckling och
för fullföljandet av sin utbildning. Härutöver innehåller avtalet en rad
punkter som bl.a. beskriver ordningen på skolan, vilka möjligheter till hjälp
och stöd som finns samt - inte minst viktigt - att skolan är en arbetsplats på
vilken det ställs samma krav på ömsesidig respekt och gott kamratskap som i
arbetslivet i övrigt.
Även den verksamhet som bedrivs på Rosengårdsskolan i Malmö bör
uppmärksammas. 1993 tog närpolisen initiativ till ett samarbete med skolans
elever i syfte att komma till rätta med de extrema ordningsproblem som
rådde på skolan. I stället för att satsa alla resurser på de stökiga eleverna
sökte man upp de skötsamma eleverna som aktivt och frivilligt ville försöka
förändra skolmiljön. Man bildade Rose Guardians, som är en ideell
ungdomsförening som finansieras genom bidrag från fonder och
Rosengårdsskolan samt genom medlemsavgifter. En Rose Guardian skall
under skoltid fungera som föredöme och kamratstöd, informatör och fadder.
Polisen utbildar eleverna och i samarbete med polisen, lärare, skolpsykolog
försöker Rose Guardians att motverka skolk, mobbing, droger, kriminalitet,
rasism och främlingsfientlighet. Resultatet har inte uteblivit. Situationen på
skolan är i dag väsentligt bättre än 1993.
Det initiativ som Bäckadalsskolan och polisen i samverkan med
Rosengårdsskolan tagit utgör goda exempel på hur man i skolan på ett
föredömligt sätt kan arbeta brottsförebyggande både på kort och lång sikt.
Regeringen bör notera detta och på olika sätt stödja och uppmuntra en
utveckling i denna riktning.
Närpolisverksamhetens betydelse
För att uppnå de kriminalpolitiska målen krävs både
traditionella kriminalpolitiska åtgärder inom rättsväsendet
och nytänkande. Den förra regeringen lämnade flera viktiga
bidrag efter sig. Framför allt såg den borgerliga regeringen
till att påbörja arbetet med att förverkliga ett gammalt
moderat krav, nämligen återinförandet av kvarters- eller
närpoliser. En av närpolisens viktigaste uppgift skulle just
vara att fungera brottsförebyggande. Närpoliser kan t.ex.
informera de boende om hur de skall göra hemmen mer
inbrottssäkra. Samtidigt kan de boende informera närpolisen
om sådant som försiggår i området och därmed underlätta för
polisen att upptäcka och ingripa när något egendomligt eller
avvikande sker. En stor del av vardagsbrottsligheten skulle
därmed kunna förebyggas och upptäckas.
Närpolisverksamheten skulle enligt den borgerliga regeringens intentioner
främst inriktas på att öka polisens synlighet på gator och torg genom
fotpatrullering. Även brottsutredningsarbetet skulle i stor utsträckning skötas
av närpolisen. Brottsuppklaringen antogs bli mer framgångsrik när polisen
fick bättre möjligheter att i sina dagliga kontakter med de boende direkt
fånga upp tips och iakttagelser om inträffade brott och misstänkta personer.
Närpolisverksamheten förväntades också bli framgångsrik i det viktiga
brottsförebyggande arbetet som går ut på att i tid upptäcka unga människor
som är på väg att spåra ur i allmän stökighet, narkotikamissbruk eller annan
brottslighet.
Den socialdemokratiska regeringens tunga sparkrav på den lokala
polisverksamheten har emellertid lett till att utbyggnaden av närpolisverk-
samheten runt om i landet allvarligt försvårats eller rent av stannat av.
Landets länspolismästare, som var för sig har att svara för utbyggnaden av
respektive läns närpolisverksamhet, har vid upprepade tillfällen påtalat att
polisverksamheten inte kan fungera som den borde med de otillräckliga
resurser som står till buds. I åtskilliga polisdistrikt lever man i dag på
sparlåga och under helger och semestertid är bemanningen minimal, ibland
obefintlig. I strid mot allt brottsförebyggande tänkande tvingas närpoliser i
dag lämna kända orosområden obevakade under kvällar och nätter. Så ser
verkligheten ut.
I juni 1996 beslutade regeringen om ett nationellt brottsförebyggande
program, vilket närmare kommenteras nedan. I programmet framhålls särskilt
att närpolisverksamheten har en huvudroll i vidareutvecklingen av det
brottsförebyggande arbetet och att verksamheten har sin största betydelse för
förebyggande av och ingripande mot vardagsbrottslighet, såsom inbrott,
misshandel, skadegörelse och gatulangning av narkotika samt att närpolisen
inom sitt område i princip svarar för alla slag av polisverksamhet, också
utredning av brott (s. 35 i "Allas vårt ansvar", Ett nationellt brottsföre-
byggande program, stencilerad version, juni 1996) .
Regeringens förväntningar på vad närpolisverksamheten framöver skall
och kan uträtta under nuvarande begränsade ekonomiska förhållanden är
minst sagt orealistiska jämfört med vad polismyndigheterna faktiskt klarar av
under rådande förhållanden. Alla - såväl socialdemokrater som moderater
och polisen - verkar dock vara införstådda med att det finns ett starkt
samband mellan utvecklingen av den framtida brottsligheten och hur det
brottsförebyggande arbetet kommer att utvecklas. Just därför anser vi
moderater att regeringen måste vara beredd att satsa tillräckligt med resurser
för att möjliggöra den fortsatta utbyggnaden och vidareutvecklingen av
närpolisreformen. Längre fram i motionen behandlas regeringens
budgetförslag avseende polisväsendet för 1997 och 1998. Redan här måste
dock understrykas att Moderata samlingspartiet inte kan ställa sig bakom
regeringens anslagsförslag avseende bl.a. polisen.
Ett nationellt brottsförebyggande
program
De brottsförebyggande och brottsbekämpande åtgärderna
inom rättsväsendet, närmast åklagar- och polisväsendet,
måste samordnas med insatser från andra myndigheter,
kommuner, organisationer och näringsliv samt från enskilda
medborgare. Mot denna bakgrund beslutade den borgerliga
regeringen i mars 1994 att ge BRÅ i uppdrag att utarbeta
underlag för ett nationellt brottsförebyggande program. En
central fråga i detta arbete var vilka åtgärder som krävs för
att förhindra att barn och unga människor dras in i
kriminalitet och missbruk. Avsikten var att programmet
skulle föreslås riksdagen redan under hösten 1995. Så skedde
emellertid inte. Först i juni 1996 informerades riksdagen om
innehållet i regeringens brottsförebyggande program
samtidigt som det deklarerades att programmet omgående
skulle verkställas.
Moderata samlingspartiet ifrågasätter starkt regeringens agerande i detta
ärende. Sedan regeringsskiftet i oktober 1994 har ledamöterna i riksdagens
justitieutskott vid flera tillfällen diskuterat frågan om innehållet i ett
nationellt brottsförebyggande program. Några beslut har emellertid inte
fattats eftersom ett förslag till ett sådant program, enligt uppgift, var att
vänta
från regeringen. Frågan om hur landets brottsförebyggande arbete skall
utformas är mycket omfattande och viktig, dessutom av helt central betydelse
för den framtida brottsutvecklingen i vårt land. Det hör dessvärre till
vanligheten att frågor av betydligt lägre dignitet och av betydligt mindre
intresse för landets medborgare än den nu aktuella behandlas av Sveriges
riksdag. Av flera olika skäl - inte minst av demokratiska - är det därför
uppseendeväckande att regeringen ännu inte gjort det möjligt för riksdagen
att behandla dess nationella, brottsförebyggande program. En förklaring kan
vara att regeringen inte kan utgå från att programmet i dess nuvarande
utformning har stöd av en majoritet i riksdagen.
Mot denna bakgrund är det enligt Moderata samlingspartiet befogat att
kräva att regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag som riksdagen
kan ta ställning till på sedvanligt sätt. Först då kan vi börja tala om ett
nationellt brottsförebyggande program och inte som i dag, ett enbart
regeringens brottsförebyggande program.
Unga brottslingar
Bakgrund
I BRÅ:s undersökning om vilka omvärldsfaktorer som kan
vara styrande för brottsligheten i landet vid sekelskiftet
(Brottsförebyggande rådets framtids- och omvärldsanalys,
BRÅ 1994:1) understryks behovet av att ingripa mot en liten
grupp (pojkar till 90 procent) i nedre tonåren som, om
ingenting görs, så småningom blir den kärna på ett par
hundra återfallsförbrytare som svarar för den övervägande
delen av den grövre brottsligheten.
Av detta kan vi alla dra slutsatsen att det är bättre att reagera nu, än att
behöva låsa in dem när de passerat vissa åldersgränser och lämnat
socialtjänsten för gott. Så som det är i dag kommer reaktionen ofta för sent
och saknar dessutom ofta verkan. Den unge upplever att han har fått
samhällets tillstånd att fortsätta att begå brott. Först då den brottsliga
verksamheten har pågått tillräckligt lång tid eller tagit sig synnerligen
allvarlig form och han dömts till fängelse upptäcker den unge plötsligt att
samhället har reagerat på hans brottslighet. En sådan ordning är minst sagt
otillfredsställande. Det är ett i högsta grad inhumant system att låta unga
människor slippa ifrån ansvaret för brottsliga handlingar. Som straffsystemet
i dag är utformat sviker samhället den unge när man tydligt visar att man
misstror dennes förmåga att ta ansvar för sina handlingar.
Krav som måste ställas på ett nytt
påföljdssystem
Vid Socialhögskolan i Lund pågår ett forskningsprojekt kring
Råby ungdomsvårdsskola, som är Sveriges största institution
för tvångsvård av ungdomar och vars verksamhet faller inom
socialtjänsten. Även om projektet ännu inte är slutfört har
resultatet av de intervjuer som genomförts med 200
ungdomar som vistats på Råby någon gång under
tioårsperioden 1983-1993 redan hunnit uppmärksammas. 84
procent av de tillfrågade ungdomarna ansåg att
ungdomsvårdsskolor skapar fler problem än de löser. 67
procent ansåg att vistelsen på Råby antingen förvärrat eller
inte förändrat deras brottsliga vanor, och 80 procent hade
begått brott efter tiden på Råby. Råbyvistelsens effekter på
drogmissbruket är enligt undersökningen små. 70 procent av
de tillfrågade svarade att de antingen inte ändrat sina
drogvanor eller att de snarare ökat missbruket under tiden på
Råby. En majoritet av de tillfrågade, 56 procent, hade efter
Råby hamnat på andra anstalter, dömts till fängelse eller
vistats på psykiatrisk klinik eller på ungdomsvårdsskolor.
Siffrorna talar för sig själva.
I en rad uppmärksammade fall de senaste åren har tonårspojkar som
hamnat i bråk gått långt utöver gränserna för ett vanligt slagsmål och brutalt
misshandlat sin antagonist till döds. I vissa fall har domstolen dömt till vård
enligt socialtjänstlagen, i andra fall har man dömt till fängelse. Att
domstolarna i dag enligt vårt nuvarande påföljdssystem tvingas döma
personer under 18 år till fängelsestraff är ett nederlag för rättssamhället och
också av andra skäl tveksamt. Bl.a. har ifrågasatts om Sverige bryter mot
FN:s barnkonvention, vars regler rör personer under 18 år. Konventionen
uppställer inte något absolut förbud mot frihetsberövande av barn under 18
år, men om det sker skall barnet inte placeras tillsammans med vuxna om
detta inte är till barnets bästa, vilket det självfallet sällan är. Sverige har
förbundit sig att följa konventionen även om den inte är direkt tillämplig som
svensk lag.
I regeringens brottsförebyggande program tillmäts insatserna mot unga
lagöverträdare en viktig brottsförebyggande roll. Av programmet framgår att
det inom regeringskansliet pågår en översyn av påföljdssystemet för unga
lagöverträdare som regeringen avser att presentera resultatet av i slutet av
1996. Trots att översynen ännu inte är klar har justitieministern redan
klargjort att huvudansvaret för ungdomar som begår brott även fortsättnings-
vis skall ligga inom socialtjänsten.
Kritiken mot nuvarande ordning kräver dock att vi skapar ett nytt, bättre
påföljdssystem för unga människor som både är tydligt för den unge och tar
hänsyn till allmänhetens uppfattning om vad som är rätt och rättvist. Hur illa
vi än tycker om att låsa in unga människor i fängelse så måste vi vara
realister och inse att vi även i framtiden kommer att behöva beröva personer
under 18 år friheten på grund av brott. Det rör sig om en förhållandevis liten
grupp som oaktat det måste mötas av en handfast och tydlig reaktion från
samhället. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens statistik från första veckan i
september 1996 återfanns åtta ungdomsbrottslingar i åldern 15-17 inom
kriminalvården, antalet 18-20-åringar var 157. För båda ålderskategorierna
gäller att antalet varit relativt stabilt över åren. Antalet 15-17 - åringar och
18-20-åringar (inom parentes) som avtjänade fängelsestraff var 1990: 42
(1063), 1991: 35 (800), 1992: 45 (818), 1993: 48 (778), 1994: 34 (752) samt
1995: 41 (711).
Moderata samlingspartiet har i olika sammanhang angående ungdoms-
brottsligheten utvecklat vad som behöver göras. Bl.a. kräver vi följande
förändringar:
I ett första steg avskaffas påföljden vård enligt socialtjänstlagen och i
stället överlåts till domstolen att bestämma längden av ett frihetsberövande.
När frihetsberövandet inte kan undvikas, d.v.s. då det föreligger synnerliga
skäl enligt 30 kap. 5 § brottsbalken, skall ungdomar under 18 år kunna
avtjäna straffet, benämnt ungdomsstraff, på särskilt inrättade kriminalvårds-
hem i kriminalvårdens regi. Härigenom undviks eventuella konflikter med
FN:s barnkonvention. För de personer som är 18-20 år skall i fortsättningen
påföljdsvalet i större utsträckning ske i överensstämmelse med de regler som
gäller för vuxna lagöverträdare. Är man myndig nog att rösta, bör man vara
vuxen nog att svara för sina handlingar i övrigt.
Vid verkställighet av ungdomsstraff bör straffrabatter (villkorlig
frigivning) kunna ges av domstol, men aldrig i förskott utan först när den
unge har visat prov på gott uppförande under strafftiden.
Kriminalvårdshemmens personal skall ha särskilda erfarenheter av arbete
med ungdomar, och personaltätheten skall vara högre än inom
kriminalvården i övrigt. Vidare är det angeläget att inom ramen för
verkställigheten av fängelsestraffet också tillgodose ungdomars särskilda
behov av sociala och kurativa insatser. Det handlar både om att erbjuda
relevant vård och rehabilitering samt om att ta igen förlorad skolgång.
Eftersom ungdomsstraff skall vara en frihetsberövande påföljd måste det
finnas möjlighet att begränsa rörelsefriheten. Kriminalvårdshemmen bör
därför utnyttjas på ett flexibelt sätt, t.ex. genom att hålla en avdelning inom
hemmet låst.
Utformningen och lokaliseringen av hemmen bör ske med utgångspunkt
från behandlingsbehovet och det pedagogiska innehållet.
Enligt Moderata samlingspartiet är det angeläget att dessa förslag beaktas
inom ramen för det arbete som nu pågår inom regeringskansliet med att se
över påföljdssystemet för unga brottslingar.
Härutöver behöver det alternativa påföljdssystemet ses över och
kompletteras för att bättre anpassas till unga brottslingar. Det moderata
förslaget i denna del behandlas nedan.
Registrering av minderåriga
lagöverträdare
Vad som i dag saknas i det samlade arbetet mot våld och
annan brottslighet är förutsättningar för snabba ingripanden
mot unga människor som är på väg att utveckla ett kriminellt
beteende. Detta är en helt avgörande förutsättning för ett
snabbt ingripande. Det har länge varit ett moderat krav att
även den som är under 15 år och skäligen misstänkt för brott
skall registreras. Enligt vår uppfattning är det av stor
betydelse för polisens kartläggning av brott och
brottsbekämpning i stort att även brott som begås av
minderåriga lagöverträdare kan omfattas av polisens
misstankeregister. Därmed skulle bl.a. möjligheterna till
snabba ingripanden mot unga som är på väg att spåra ut
förbättras betydligt, vilket måste tillmätas stor
brottsförebyggande effekt. En 15-åring som i dag grips av
polisen kan till synes ha ett alldeles "rent" förflutet, medan
han i själva verket kan ha gjort sig skyldig till ett flertal brott.
Ofrånkomligen skulle en möjlighet till registrering ge polisen
och andra rättsvårdande myndigheter en betydligt klarare bild
av den gripne och den situation han befinner sig i. Vidare
skulle en registrering möjliggöra en mer rättvisande statistik
över brott som begås av barn under 15 år. Att så kan ske är
naturligtvis av stor betydelse vid planering av
brottsförebyggande åtgärder i allmänhet och insatser mot
ungdomsbrottslighet i synnerhet.
Införandet av ett registreringsinstrument skulle vara mycket värdefullt i
polisens arbete med att kartlägga och bekämpa ungdomsbrottsligheten. Det
är förvånande att regeringen hittills inte tillmätt detta faktum betydelse,
särskilt som regeringen i proposition 1994/95:144 Riktlinjer för registrering
av påföljder uppgav att misstankeregister skall användas främst för
samordning av olika brottsutredningar beträffande samma person. I
konsekvens härmed bör regeringen snarast ta initiativ till lagstiftning som ger
polisen möjlighet att registrera även personer under 15 år som skäligen kan
misstänkas för brott.
Sekretesslagen får inte försvåra
samarbetet mellan myndigheter
Redan år 1990 konstaterade Brottsförebyggande rådet i en
rapport (BRÅ:s utvärdering av ändringarna i lagen med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och av
försöksverksamheten) att samarbetsproblem förelåg mellan
polisen och socialtjänsten, framför allt beroende på de
sekretessbestämmelser som var tillämpliga för de olika
myndigheterna. Bl.a. hade polisen opponerat sig mot att man
i det brottsförebyggande arbetet inte fick tillgång till viktiga
uppgifter från socialtjänsten om unga personer. Även
skolväsendet hade påtalat att det fanns
sekretessbestämmelser som försvårade det
brottsförebyggande arbetet mellan myndigheterna.
Frågan om sekretessbestämmelsernas utformning har därefter uppmärk-
sammats i olika utredningssammanhang. Ungdomsbrottskommittén framhöll
i sitt betänkande SOU 1993:35, Reaktioner mot ungdomsbrott, att det var en
synnerligen viktig uppgift att komma till rätta med samarbetssvårigheter som
på sina håll fanns mellan polis och socialtjänst. Utredningens förslag
resulterade i att den dåvarande moderata justitieministern uppdrog åt en
särskild utredare att överväga vilka ändringar som skulle behöva göras i
sekretessreglerna för att underlätta samarbetet mellan de myndigheter som
handlägger ungdomsmål. Utredaren stannade vid en lösning som innebar att
uppgifter hos socialtjänsten om ungdomar och deras närstående skulle kunna
lämnas till polisen om det fanns en påtaglig risk att den unge skulle begå
brott och uppgifterna dessutom kunde antas bidra till att förhindra brott, se
Ju 1994:E , Sekretess vid samarbete mot ungdomsbrott och ekobrott.
Enligt vår uppfattning är det nu hög tid att regeringen visar att den tar
uppgiften att minska ungdomsbrottsligheten och förhindra att unga
människor fastnar i kriminalitet på allvar. Detta kan ske bl.a. genom att
sekretesslagen snarast ändras enligt det konkreta lagförslag som redan finns.
Familjegruppskonferenser och
medlingsverksamhet
Ett förslag som vi moderater fört fram under senare år, och
som också närmare beskrivs i en kommittémotion av Gun
Hellsvik m.fl. (m) angående åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten, är införandet av
familjegruppskonferenser efter förebild från bl.a. Nya
Zeeland. I dag kan vi också med glädje konstatera att det
inom vissa kommuner pågår eller planeras olika projekt med
denna inriktning. Bl.a. har Svenska Kommunförbundet inlett
en försöksverksamhet med s.k. familjerådslag som i mångt
och mycket påminner om den nya zeeländska modellen,
d.v.s. man samlar den unges nätverk och försöker gemensamt
komma fram till en plan för tillrättaförande.
Förutom familjegruppskonferenser anser vi moderater att s.k. medling kan
vara ett effektivt sätt att tydliggöra för den unge vilka skador han orsakat
genom sitt brott samtidigt som brottsoffret och den unge får en möjlighet att
komma överens om hur skadan bäst kan kompenseras. På vissa platser i
landet pågår försöksverksamhet med medling, men något klart ställnings-
tagande från regeringen i fråga om den fortsatta utvecklingen av medlings-
verksamhetens omfattning m.m. finns ännu inte. I sammanhanget kan erinras
om att den borgerliga regeringen gav Riksåklagaren i uppdrag att utarbeta en
modell för hur medlingsverksamhet skall kunna bedrivas. Riksåklagaren
skulle enligt uppdraget redovisa sina överväganden till regeringen senast den
31 oktober 1994. Någon redovisning har ännu inte presenterats.
Från moderat håll efterlyser vi nu fortsatta initiativ från regeringen både
när det gäller utvecklingen av medlingsverksamheten och den fortsatta
utvecklingen av familjegruppskonferenser. Enligt vår mening bör regeringen
beakta även dessa förslag inom ramen för det pågående arbetet med att ta
fram ett nytt påföljdssystem för ungdomsbrottslingar.
Narkotikapolitiken
Bakgrund
Narkotikamissbruket är ett av samhällets allvarligaste och
samtidigt mest svårlösta problem. Missbruket orsakar stort
lidande för missbrukaren och dennes anhöriga. Med
missbruket följer ofta en grov kriminalitet, som drabbar
enskilda och förorsakar samhället stora kostnader. Moderata
samlingspartiet har därför alltid förordat en restriktiv politik
på detta område. Vår strikta hållning gentemot
narkotikamissbruk har också varit framgångsrik jämfört med
andra länders narkotikaproblem.
Den som missbrukar narkotika finansierar ofta sin drogkonsumtion genom
stölder och annan brottslighet. Det finns således ett klart samband mellan att
bekämpa missbruket och att bekämpa brottsligheten. Många finansierar
också sitt eget missbruk genom att sälja till andra. Det innebär att vi också
måste föra en målmedveten politik mot dem som för in narkotika i vårt land
och mot dem som distribuerar narkotika till missbrukare. Narkotikabekämp-
ningen måste inriktas mot både grossistled och användarled för att vara
effektiv. Narkotika är och förblir ett dödande gift och det finns därför inga
skäl för oss att kompromissa med den som vill sprida den vidare.
Strängare syn på knarket med
moderat politik
I och med att Sverige fick en borgerlig regering 1991 kom en
ny narkotikapolitik att införas. I den nytillträdda regeringens
regeringsförklaring stod att läsa:
Regeringen kommer att tillmäta all brottsbekämpning stor betydelse, men
den inriktas i ökad utsträckning mot vålds- och narkotikabrott.
Narkotikamissbruk kan aldrig accepteras. För att stoppa missbruket tidigt och
kunna sätta in erforderligt stöd skärps straffskalan vid ringa narkotikabrott.
Arbetet med att bekämpa narkotikamissbruket på anstalterna tillmäts stor
vikt.
Denna politik genomfördes också. Fängelse infördes som
möjlig påföljd för eget bruk av narkotika och ringa
narkotikabrott. Socialdemokraterna visade här samma
motvilja att införa fängelse för eget bruk av narkotika som de
visade i regeringsställning 1982-1988 när de vägrade gå med
på kriminaliseringen av narkotikakonsumtion. Några nya
initiativ till att ytterligare skärpa synen på narkotika har
heller inte tagits efter det att Socialdemokraterna tog över
regeringsansvaret hösten 1994. I en tid då unga människors
attityd mot narkotika håller på att luckras upp hade det varit
mer än välkommet.
Stoppa försöksverksamheten med fria
sprutor
I Sverige bedrivs sedan 1986 en försöksverksamhet med
utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare i Malmö
och Lund. Trots att Socialstyrelsen, som haft i uppdrag att
utvärdera verksamheten, inte kunnat påvisa några positiva
effekter av försöksverksamheten från smittospridnings- och
narkotikasynpunkt pågår försöksverksamheten än i dag.
Enligt Moderata samlingspartiets bestämda uppfattning är
det motstridigt att förena Sveriges riksdags beslut om
totalförbud mot all icke-medicinsk hantering av narkotika
med en verksamhet som går ut på att dela ut verktygen för att
kunna injicera narkotika.
I EU-sammanhang har Sverige tydligt markerat sitt avståndstagande mot
legaliseringsivrarna och i stället framhållit Sveriges restriktiva syn på
narkotika. Vi motsätter oss utdelning av rena sprutor i Europa men tillåter
det här hemma. Detta är ett dubbeltydigt budskap som vi moderater inte
ställer oss bakom. En fortsatt utbytesverksamhet med rena sprutor till
narkotikamissbrukare i Sverige kan rentav skapa osäkerhet både här hemma
och i Europa om vad svensk narkotikapolitik egentligen står för.
I regeringens nationella brottsförebyggande program framhålls att det i dag
finns en oroande tendens till en mer drogpositiv hållning och ett ökat experi-
menterande med droger i vissa ungdomsgrupper (s. 40). Enligt regeringen
medför denna tendens ett ökat behov av förebyggande arbete, främst i form
av information och opinionsbildning. Detta är naturligtvis sant och lovvärt,
men hur kan regeringen samtidigt fortsätta sanktionera en försöksverksamhet
som ger signaler i diametralt motsatt riktning?
Det är hög tid att regeringen avbryter den nu pågående försöksverk-
samheten med utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare.
Provtagning även på personer under
15 år
Som ett svar på senare tids varningar såväl från medicinsk
expertis som från tull och polis om att narkotikamissbruket
successivt ökar bland unga människor måste samhällets
positioner mot narkotika flyttas fram ytterligare. Enligt
Moderata samlingspartiet bör polisen få rätt att utföra blod-
och urinprov även på personer under 15 år när misstanke
föreligger om att den unge tagit narkotika. Regeringen bör
skyndsamt utreda och lämna förslag till en sådan lagändring.
Kräkmedel åt knarklangarna
Om polisen skall ha en chans att leva upp till statsmakternas
fastlagda mål om ett narkotikafritt samhälle krävs att polisen
får tillgång till effektiva instrument att sätta in mot
narkotikan. På senare tid har framkommit att
heroinförsäljarna utvecklat en ny försäljningsmetod som går
ut på att heroinet säljs i kapslar inlindade i plast.
Heroinlangaren förvarar kapslarna i munnen, och då affären
gjorts upp och kapseln överlämnats till köparen stoppar
denne kapseln snabbt i sin mun. När polisen försöker ingripa
mot knarklangaren eller köparen sväljs kapslarna. Detta
mycket raffinerade tillvägagångssätt har polisen i dag ingen
som helst chans att komma åt. Från polisens sida har man
därför framfört önskemål om att svensk polis, i likhet med
exempelvis polisen i Norge, skall kunna ingripa mot denna
form av langning genom att ta med sig den misstänkte till
sjukhus, där han eller hon ges kräkmedel av sjukhusets
personal för att säkra bevisningen för brottet. Enligt vår
uppfattning bör användandet av kräkmedel på det sätt som
sker i Norge kunna tillämpas även för knarklangare i
Sverige.
Livstids fängelse för grov
narkotikabrottslighet
Inom narkotikahanteringen finns enorma ekonomiska vinster
att göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och samvetslösa.
De grova narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra
människors beroende och olycka. I detta perspektiv - och
med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet - är de
straffsatser som i dag kan utdömas inte tillräckliga. Lagens
strängaste straff, livstids fängelse, skall därför kunna
utdömas för grovt narkotikabrott.
Möjlighet till "buggning"
Vi anser att polisen bör få möjlighet att använda "buggning"
(elektronisk avlyssning) i sin spaning efter grova
narkotikabrottslingar. Även vid brott mot rikets säkerhet,
t.ex. vid grovt spioneri, bör buggning vara tillåtet. Buggning
är ett grovt intrång i den personliga integriteten och måste
därför användas med stor försiktighet och restriktivitet.
Buggning innebär inte bara att brottsliga personer avlyssnas,
utan även att oskyldiga riskerar att bli avlyssnade. Den
information som framkommer vid buggning är generellt sett
betydligt mer omfattande än den som inhämtas vid
telefonavlyssning. Buggning bör därför bara få ske i strikt
avgränsade situationer och med iakttagande av de krav som
rättssäkerheten ställer. Det ligger i sakens natur att man
måste förfara mycket varligt med all överskottsinformation.
Allt material som inte är av betydelse för den aktuella
brottsundersökningen måste förstöras på ett betryggande sätt.
På senare tid har även framförts krav på att elektronisk avlyssning skall
kunna användas för att komma åt de s.k. mc-gängen. Från moderat håll
ställer vi oss dock mycket tveksamma till en ordning som innebär att enbart
medlemskap i en viss grupp skall kunna medge en rätt att tillgripa ett så pass
integritetskränkande instrument som buggning. Intresset för motorcyklar har
i de gäng som det här är fråga om visat sig utgöra en täckmantel för grov
kriminell verksamhet, bl.a. grov narkotikabrottslighet. Med vårt förslag
skulle buggning således kunna användas redan av det skälet att misstanke
föreligger om grov narkotikabrottslighet.
Regeringen har nyligen beslutat om direktiv för en utredning om hemlig
avlyssning. Mot bakgrund av vad som anförts ovan är det naturligtvis
positivt att regeringen äntligen har tagit detta initiativ. Moderata
samlingspartiet anser dock att frågan redan har utretts tillräckligt varför en
lagändring borde ha kunnat genomföras betydligt tidigare än vad som nu
eventuellt blir fallet.
Lagens långa arm får inte
bli kortare
Polisväsendet
Av erfarenhet vet vi att tunga besparingar på polisen drabbar
även det övriga rättsväsendet. Färre poliser leder till färre
brottsutredningar, som i sin tur leder till att färre åtal väcks.
Antalet brottslingar som lagförs vid domstolarna minskar,
vilket i sin tur leder till att antalet intagna på fängelser och
häkten minskar och att medborgarnas rättstrygghet hotas.
I fråga om besparingar inom polisen uttalade regeringen i 1994/95 års
budgetproposition (s. 35) att det genom fortsatt förändringsarbete skulle gå
att bibehålla den operativa nivån i landet som helhet. Drygt ett och ett halvt
år senare ser vi facit som talar ett annat språk. På ett år har antalet poliser
minskat med ungefär 1 000. Ambitionen att bibehålla och förbättra den
operativa nivån, vilket är en moderat ledstjärna på polisområdet, har inte
kunnat upprätthållas med regeringens sparkrav.
I 1996/97 års budgetproposition avstår regeringen från att föreslå
besparingar på polisen för 1997. Ett preliminärt besparingskrav på 55
miljoner kronor föreslås för år 1998. Bakom regeringens till synes återhåll-
samma besparing döljer sig dock en betydligt större besparing. Sedan den 1
maj 1996 är Sverige observatör i Schengen med siktet inställt på fullvärdigt
medlemskap under 1998. I likhet med Moderata samlingspartiet tillmäter
regeringen det internationella polissamarbetet inom Schengen stor betydelse
i kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten. I budgetpropositionen
undviker dock regeringen att över huvud taget beröra att Schengensamarbetet
också är förenat med ökade kostnader för polisen. Framför allt beroende på
att Sverige i och med medlemskapet kommer att anslutas till Schengen
Information System (SiS), dvs. det datoriserade informationssystem där bl.a.
sådana personer finns upptagna som inte skall medges inresa. När Sverige
fullt ut blivit medlem i Schengen måste samtliga polismyndigheter ha
tillgång till SiS.
I Rikspolisstyrelsens anslagsframställan för polisväsendet budgetåret 1997
uppskattas kostnaden för de förberedelser som nu måste göras, bl.a.
anskaffning av teknisk utrustning och utbildning, till 100 miljoner kronor
under budgetåret 1997. Enligt Rikspolisstyrelsens bedömning kommer
frågan om personalbehovet att uppstå först 1998, varför man inte redan i år
kan uppskatta kostnaderna. Helt klart står dock att polisens kostnader för
Schengensamarbetet kommer att bli kännbara. Det handlar om initial-
kostnader för polisen i storleksordningen 250 till 300 miljoner kronor.
Regeringens anvisade anslag avseende polisväsendet för budgetåret 1997
innebär därför en indirekt besparing för staten på 100 miljoner kronor, som
på något sätt måste drabba den övriga polisiära verksamheten. Här finns inte
mycket att välja mellan utan den lokala närpolisverksamheten kommer
indirekt att få bekosta bl.a. den tekniska anpassningen till Schengen-
samarbetet. För 1998 blir det än värre. Till redan aviserade besparing på 55
miljoner kronor måste nämligen läggas den indirekta besparing som
regeringen gör genom att inte tillföra polisen extra medel för täckandet av de
ytterligare kostnader som Schengenmedlemskapet för med sig.
Mot denna bakgrund är regeringens budgetförslag avseende polisen
otillräckligt. Polisens behöver ökade resurser för att kunna möta framtidens
krav och samtidigt fungera effektivt och rättssäkert. Inte ytterligare
neddragning av verksamheten, vilket blir den faktiska effekten av
regeringens förslag.
De problem som redan i dag finns inom närpolisen till följd av
otillräckliga resurser kommer att förstärkas. Polisens insatser måste i allt
högre utsträckning koncentreras till de mest akuta ärendena samtidigt som
grundtanken bakom hela närpolisreformen - fler synliga poliser på gator och
torg - får stå tillbaka. Servicen till allmänheten försämras och brottsut-
redningar läggs på hög. Det har gått så långt att polisen på vissa håll i landet
måste avskriva brottsanmälningar avseende lindrigare brott med
motiveringen att de inte har tid. Det handlar här om brott som går under
beteckningen "småbrottslighet", t.ex. snatterier, småstölder, vinds- och
källarinbrott, cykel- och bilstölder, men som för dem som drabbas kan slå
förhållandevis hårt både ekonomiskt och psykiskt. Ett system som innebär att
människor som drabbas av en viss typ av brottslighet inte ens skall förvänta
sig att något görs från statsmaktens sida för att utreda brottet är ingenting
mindre än ett rättsligt haveri. Detta gäller inte minst för människor som
drabbas av inbrott, som de flesta som råkar ut för det upplever som ett
obehagligt och skrämmande intrång i den privata sfären. Endast 8 procent av
alla inbrott i Sverige klaras upp, en vid en internationell jämförelse mycket
låg siffra.
Även bekämpningen av den organiserade brottsligheten drabbas hårt av
bristande resurser till polisen.
Den ekonomiska brottsligheten, som bl.a. visat sig ha förgreningar både
till narkotikabrottslighet och miljöbrottslighet, är utan tvivel ett allvarligt
problem som måste bekämpas. Inte minst för att upprätthålla respekten för
strafflagstiftningen och för att värna moralen i näringslivet och i samhället i
övrigt. Den ekonomiska brottsligheten utgör också ett allvarligt hot mot
marknadsekonomins funktionssätt. Ekonomisk brottslighet hotar själva
fundamentet för marknadsekonomin, samhällsmoralen och den sociala
välfärden. Mot denna bakgrund gjorde den borgerliga regeringen stora
insatser i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Bl.a. beslutades om
inrättandet av ett Ekobrottskommando i syfte att samordna brottsbekämp-
ningsarbetet mellan polis-, åklagare- och skatteexpertis. Effektiviseringen av
ekobrottsbekämpningen kräver både metodutveckling och organisations-
förändring, dock inte till priset av sänkta beviskrav och en annorlunda rätts-
säkerhet än den vi förespråkar vid annan brottslighet. Moderata samlings-
partiets förslag till en effektivare ekobrottsbekämpning utvecklas närmare i
en kommittémotion av Gun Hellsvik m.fl. (m).
Vid en samlad bedömning av den situation som polisväsendet i stort
befinner sig i, särskilt närpolisverksamheten och med en brottsutveckling
mot allt fler stölder och grövre våldsbrott, är det enligt Moderata
samlingspartiet nödvändigt att stärka resurserna till polisen. Det är av stor
vikt att polisverksamheten inriktas och bedrivs med utgångspunkt i behoven
av polisiära insatser. Resurserna skall i största möjliga utsträckning
koncentreras till tider, platser och verksamheter där de ger bäst resultat i
form av minskad brottslighet och ökad trygghet. I en särskild
kommittémotion av Gun Hellsvik m.fl. (m) behandlas närmare Moderata
samlingspartiets anslagsförslag avseende polisen.
Den nationella beredskapsstyrkans
framtida uppgift
Efter mordet på Olof Palme beslutade regeringen i juni 1990
att uppdra åt Polismyndigheten i Stockholm att i samarbete
med Rikspolisstyrelsen inrätta den s.k. beredskapsstyrkan för
bekämpning av terroraktioner i landet. Sedan den 1
september 1994 är beredskapsstyrkan, som utgör en egen
enhet vid Polismyndigheten i Stockholms län, komplett med
en bemanning på 55 polismän. Personalen vid styrkan
genomgår utbildning 50 procent av arbetstiden och har
sidotjänst resterande del av tiden. (Sidotjänsten fördelas
enligt ett roterande schema mellan spaningsroteln,
narkotikaroteln, utredningsroteln, piketen, citypolisen samt
Västerortspolisen.) Personalen anses vara den mest
välutbildade inom svensk polis, men styrkan får som särskild
enhet tas i anspråk först efter beslut av regeringen eller, om
regeringens tillstånd inte hinner inhämtas, av
justitieministern. Beredskapsstyrkan har dessbättre ännu inte
behövts tas i anspråk för sin uppgift, utan personalen har
enbart ägnat sig åt träning, utbildning och sidotjänstgöring. I
dag upplever styrkans personal frustration över att inte få
utnyttja sin kapacitet i större utsträckning än vad som ges
inom ramen för sidotjänsten, där det endast är tjänstgöring
vid piketen som i någon mån upplevs som adekvat i
förhållande till styrkans egentliga uppgift.
I regeringens budgetproposition föreslås att beredskapsstyrkan skall
integreras med piketen vid Polismyndigheten i Stockholms län. Även enligt
Moderata samlingspartiets uppfattning finns det starka skäl, bl.a. ekonomiska
och det allt hårdare brottsklimatet, som talar för att beredskapsstyrkans
kompetens bör användas på ett mer effektivt sätt än vad som är fallet i dag.
Vi motsätter oss dock regeringens förslag att integrera beredskapsstyrkan
med piketen. En organisationsförändring enligt regeringens förslag kan på
sikt försvåra för beredsskapsstyrkan att upprätthålla sin särskilda kompetens.
Vi förordar i stället en ordning som möjliggör att beredskapsstyrkan -
fortfarande som en särskild och specialtränad enhet - lättare kan tas i
anspråk för situationer som kräver särskilda polisiära insatser i vidare
bemärkelse än vad nuvarande ordning medger. Mot denna bakgrund bör
regeringen vidta de åtgärder som behövs för att den nationella
beredskapsstyrkan bättre skall kunna utnyttjas i brottsbekämpningen utan att
styrkans specialkompetens riskeras.
Åklagarväsendet
I Brottsförebyggande rådets framtids- och omvärldsanalys
kommenteras åklagarväsendets framtida utveckling på
följande sätt:
För åklagarväsendet är den totala brottsutvecklingen visserligen av betydelse
men arbetsbelastningen påverkas i första hand av antalet inkomna ärenden,
ärendenas karaktär samt polisens insatser. Utvecklingen mot allt fler och
komplicerade mål inom ekonomisk brottslighet samt grövre våldsbrott leder
till att arbetssituationen inom åklagarväsendet blir mer ansträngd.
Framtiden verkar ha hunnit ifatt oss. I likhet med polisen
genomgår åklagarväsendet en omfattande omorganisation i
syfte att minska kostnaderna och öka effektiviteten. I likhet
med polisen har åklagarmyndigheter tvingats säga upp
sekreterare, med samma olyckliga konsekvenser som för
polisen. Åklagarna får nu utföra även sekreterarsysslorna vid
sidan om brottsutredandet, vilket i sin tur kan förväntas leda
till att den som begår brott har större chans att slippa åtal.
Den borgerliga regeringens ambition var att skapa en åklagarorganisation
med en hög grad av effektivitet. Detta förutsatte både metodutveckling och
organisatoriska förändringar. I detta sammanhang betonades särskilt
åklagarens roll som förundersökningsledare i brottmål. Åklagarna har
befogenhet och kompetens att utföra den processuella verksamhet som
utkrävandet av straff fordrar men saknar egna utredningsresurser. Dessa
finns hos polisen som är en egen myndighet med egen ledning. I en tid då
utredningsarbetet präglas av en allt mer komplicerad brottslighet på såväl
nationell som internationell nivå måste tyngdpunkten ligga på den juridiska
kompetensen. Enbart juridisk kompetens räcker emellertid inte vid utredning
om t.ex. avancerad ekonomisk brottslighet. Åklagaren bör därför ges
befogenhet att leda också experter från andra discipliner. En anledning till att
just ekobrottsutredningar drar ut på tiden är att tidig ledning och
koordinering från åklagarsidan över företrädare från flera berörda
myndigheter, inte minst skattemyndigheten, många gånger saknas. Den
borgerliga regeringen försökte genom uppdrag till Riksåklagaren
åstadkomma denna styrning utan förändrad myndighetsstruktur genom
inrättandet av s.k. Ekobrottskommandon under åklagarledning.
Regeringens ambitioner i kampen mot ekobrottsligheten verkar inte sträcka
sig längre än till att inrätta ytterligare en myndighet, Ekobrottsmyndigheten,
till en beräknad kostnad av 230 miljoner kronor per år. Enligt Moderata
samlingspartiets uppfattning framstår det som mest rationellt och ekonomiskt
försvarbart att bygga vidare på den plattform som redan lagts av den
borgerliga regeringen. Åklagarväsendets framtida organisation och
resursbehov behandlas närmare i en särskild kommittémotion av Gun
Hellsvik m.fl . (m).
Domstolsväsendet
Domstolarnas roll i rättsstaten
Domstolsväsendet har en central roll i den demokratiska
rättsstaten. Till skillnad från polis- och åklagarväsendet är
domstolarnas uppgifter inte begränsade till att medverka i
arbetet med att uppfylla samhällets kriminalpolitiska mål.
Domstolarna utgör rättsväsendets viktigaste grundpelare och
är ytterst den enskilde medborgarens rättssäkerhetsgaranti.
För oss moderater är domstolarna kärnan i rättsstaten och
den enskilde medborgarens värn mot en stark statsmakt.
Samhällsutvecklingen ställer nya krav
Allmänhetens bild av domstolarna präglas till stor del av de
relativt sett fåtaliga - men dessvärre ökande antal -
rättegångar i brottmål som får massmedial uppmärksamhet.
Enbart en tredjedel av alla mål i de allmänna domstolarna är
dock brottmål. Upprustningen av domstolsväsendet inför
sekelskiftet är framför allt motiverad av tre skäl. Ett rör
frågan om internationalisering. Sedan den 1 januari 1995
ingår såväl Europakonventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som
EG-rätten i svensk rätt med direkt tillämplighet. Detta reser
krav på kompetensutveckling. Mål av alla kategorier tenderar
att bli mer komplicerade, vilket ställer krav på
specialisering. Den tredje frågan rör näringslivets behov av
tvistlösning och skiljedomsinstitutets framtida utveckling.
Rättssäkerheten måste få kosta
Parallellt med redan pågående strukturförändringar av
domstolsväsendet, bl.a. nedflyttning av mål från
kammarrätterna till länsrätterna och utveckling mot
prövningstillstånd inom både de allmänna
förvaltningsdomstolarna och de allmänna domstolarna, pågår
ett utredningsarbete om domstolsväsendets framtida
organisation. Enligt direktiven skall utredningen lämna
förslag till sådana organisatoriska förändringar av
domstolsväsendet att 200 miljoner kronor kan sparas in åt
regeringen. Enligt regeringspartiets företrädare i utredningen
skall besparingarna tas ut genom en minskning av antalet
tingsrätter till ungefär hälften, (i dag finns 97 tingsrätter, från
och med den 1 oktober i år blir det 96 genom en
sammanslagning).
En utveckling mot en halvering av landets tingsrätter är helt oacceptabel,
enligt Moderata samlingspartiets uppfattning.
I likhet med polis- och åklagarväsendet tvingas domstolarna säga upp
personal för att kunna uppfylla regeringens sparkrav. Uppsägningen av icke
ordinarie domare, vilket är en helt ny företeelse i svensk domstolshistoria,
har bl.a. lett till att hela domstolsavdelningar fått stänga eller kraftigt
reducerats. På underbemannade domstolar hinner man i dag inte med att
döma av ärendena i en takt som är rimlig. Samtidigt har människors rätt att få
sin sak prövad inom skälig tid nyligen tydliggjorts och bekräftats i svensk
rätt genom införlivandet av Europakonventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (artikel 6).
Den stora arbetsbelastningen på de domare som än så länge är kvar kan få
allvarliga konsekvenser för rättssäkerheten. Inte nog med att dömandet drar
ut på tiden. När domen väl avkunnats riskerar den att inte hålla tillräckligt
hög kvalitet. Domaren hinner helt enkelt inte med att utveckla domskälen,
vilket är särskilt allvarligt eftersom det är genom dessa som domstolens
ställningstagande i målet förklaras. Vidare är det genom domskälen som
parterna skall få vägledning om ett överklagande av domen kan vara
framgångsrikt eller ej. Sist men inte minst har noggrant preciserade domskäl
den viktiga funktionen att tvinga domaren att själv pröva hållfastheten i
domstolens resonemang.
I regeringens budgetproposition föreslås inga besparingar på domstols-
väsendet för 1997 och 1998 utöver redan beslutade besparingsbeting på 89
miljoner kronor, varav Moderata samlingspartiet tidigare avvisat hälften.
Domstolsväsendets framtida organisation och resursbehov behandlas
närmare i en särskild kommittémotion av Gun Hellsvik m.fl. (m).
Kriminalvården
Narkotikafria fängelser
Det är oacceptabelt att intagna som är drogfria när de börjar
avtjäna sitt fängelsestraff, eller som försöker sluta med sitt
missbruk, skall komma i kontakt med narkotika under den
tid de vistas i fängelse. Förutsättningarna att bekämpa
drogmissbruk hänger nära samman med möjligheterna till
differentiering av de intagna. Arbetet med att förmå
narkotikamissbrukare att underkasta sig behandling och
adekvat vård bör därför intensifieras.
Under den borgerliga regeringen skärptes lagen om kriminalvård i anstalt
så att de intagna på anmaning numera är skyldiga att lämna blod-, urin- eller
utandningsprov. Vi anser att denna möjlighet till provtagning måste
användas i fortsatt stor utsträckning så länge som narkotikasituationen på
fängelserna inte är tillfredsställande. Personalen på anstalternas olika
avdelningar skall göra narkotikavisitationer, d.v.s. genomsöka anstalterna
efter narkotika, oregelbundet men ofta. Urinprov skall vara frekvent
förekommande. Kriminalvårdens insatser mot narkotikan på anstalterna är
helt avgörande för den intagnes möjligheter att efter avtjänat straff leva ett
hederligt liv. Moderata samlingspartiets målsättning är att samtliga svenska
fängelser skall vara fria från narkotika. Narkotikabekämpningen måste därför
i fortsatt hög utsträckning vara ett prioriterat område för kriminalvården.
Besök skall kunna kontrolleras inte enbart enligt nuvarande ordning, där
en tjänsteman är närvarande, utan i vissa fall även genom att besöket sker
under sådana förhållanden att den intagne och besökaren varken kan
överlämna föremål till varandra eller ha fysisk kontakt med varandra
(kontrollerade besök). Förutsättningen för den här formen av kontrollerade
besök är att den intagne och besökaren skiljs åt genom att besöksrum inrättas
med en glasruta mellan den intagne och besökaren. Sådana besöksrum
förekommer i andra länder, bl.a. i Norge. Vårt förslag att med hjälp av
glasruta skilja besökande och den intagne åt skall ses mot bakgrund av att
besöken utgör en vanlig införselväg för narkotika. Det är bättre och mer
humant för de intagna att skärpa kontrollen i samband med besöken än att
minska möjligheterna för dem att över huvud taget få ta emot besök i
anstalten.
Sedan den 1 juli 1995 gäller i fråga om intagna i kriminalvårdsanstalt att
kroppsbesiktning i form av urinprov eller liknande får tas även i syfte att
utröna om dopingmedel har använts, ett krav som Moderata samlingspartiet
tidigare framfört (se mot. 1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m), Trygghet
mot brott).
Förutom förekomsten av dopingmedel finns det i dag skäl att såväl inom
som utanför kriminalvården rikta uppmärksamheten mot icke narkotika-
klassade läkemedel som missbrukas som droger, t.ex. Ketamin. På senare tid
har det blivit allt vanligare att framför allt unga människor i samband med
s.k. ravefester drogar sig med läkemedel och andra kemiska preparat.
Regeringen bör noggrant följa utvecklingen av i vilken utsträckning
läkemedel missbrukas som drog.
Regeringen drar ned på
kriminalvården
I regeringens budgetproposition föreslås att kriminalvården
skall spara 287 miljoner kronor år 1997 och 136 miljoner
kronor 1998. Enligt regeringens bedömning är den stora
neddragningen inom kriminalvården möjlig dels beroende på
det minskade antalet fängelsedomar (1993 meddelades 16
200 fängelsedomar, omkring 15 200 år 1994 och drygt 14
700 år 1995), dels genom utvidgningen av
försöksverksamheten med elektronisk övervakning.
Härutöver framhålls kriminalvårdens stora
anslagsbesparingar. Moderata samlingspartiet kan inte ställa
sig bakom hela regeringens besparing på kriminalvården. För
det första anser inte vi att det minskade antalet
fängelsedomar kan åberopas som stöd för att minska antalet
fängelseplatser. Utvecklingen mot en avmattning i
tillströmningen till fängelser är naturligtvis intressant av flera
skäl. Enligt Moderata samlingspartiet är det dock ännu för
tidigt att dra några långtgående slutsatser av detta. Som redan
framhållits i denna motion (s. 26, avsnitt 9.1) innebär tunga
besparingar på polisen (ett sparkrav på 780 miljoner de
senaste åren) att även det övriga rättsväsendet drabbas.
Någon koppling mellan senare års försvagning inom framför
allt polisväsendet och det minskade antalet fängelsedomar
görs emellertid inte av regeringen. Tvärtom har regeringen i
årets budgetarbete valt att ta den mest allvarliga
konsekvensen av tidigare besparingar på polisen till intäkt
för att ålägga kriminalvården i princip hela
Justitiedepartementets besparing på 300 miljoner kronor.
Moderata samlingspartiet ifrågasätter starkt om ett
budgetförslag som bygger på en sådan kvalificerad
felbedömning av hur delar inom rättsväsendet samverkar
över huvud taget förtjänar att tas på allvar. I regeringens
budgetförslag bortses nämligen helt från det verkliga
resursbehovet för åklagarväsendet, domstolsväsendet och
kriminalvården, vilket kommer att aktualiseras så snart den
nuvarande underbudgeteringen avseende polisens
verksamhet upphör och polisen åter får de resurser som
behövs för att kunna bedriva en effektiv brottsbekämpning.
Moderata samlingspartiet behandlar närmare i separata
anslagsmotioner av Gun Hellsvik m.fl. (m) hur
resurstilldelningen mellan kriminalvården och övriga delar
av rättsväsendet måste samspela.
Fängelsetiden skall användas till
något meningsfullt
Den borgerliga regeringen betonade i många sammanhang
betydelsen av att fängelsetiden utnyttjas på bästa sätt och
fylls med meningsfull sysselsättning så långt det är möjligt
utan att syftet med fängelse som ett straff går förlorat. Bl.a.
framhölls att intagna som är narkomaner eller har andra
missbruksproblem skall beredas tillgång till adekvat vård och
behandling. Kriminalvårdens insatser på detta område är helt
avgörande för den intagnes möjligheter att återgå till ett
hederligt liv efter avtjänat straff. Därför är det av central
betydelse att det reformarbete som inleddes under förra
mandatperioden och som bl.a. innebär att fångarna skall
differentieras efter vård-, behandlings- och terapibehov ges
förutsättningar att vidareutvecklas.
Bland dem som döms till fängelse finns det många som, när de tas in på en
anstalt, inte kan läsa och skriva och aldrig har haft en anställning. Möjlig-
heten till grundläggande skolutbildning och arbete inom kriminalvården är
en förutsättning för att de intagna skall ha en rimlig chans till en ny start i
samhället efter avtjänat straff. Det är därför av vikt att kriminalvården har de
resurser som krävs för att fängelsetiden skall kunna användas på ett effektivt
och meningsfullt sätt för de intagna.
Oacceptabelt med rymningar från
slutna anstalter
Det skall i princip vara omöjligt att rymma från de slutna
anstalterna, där de allra farligaste förbrytarna avtjänar sina
straff. Den borgerliga regeringen satsade cirka 50 miljoner
kronor på säkerhetshöjande åtgärder på de tre tyngsta
anstalterna, d.v.s. Kumla, Hall och Tidaholm.
Säkerhetsarbetet har varit framgångsrikt och rymningarna
från de slutna riksanstalterna har minskat under de senaste
åren. De säkerhetshöjande åtgärder som den föregående
regeringen investerade i har således gett god utdelning i form
av ökad säkerhet för framför allt allmänheten. Det är
angeläget att säkerheten bibehålls och även i framtiden ligger
på en hög nivå. Allmänhetens skyddsintresse måste alltid
sättas i främsta rummet.
Strikta permissionsregler
Reglerna om permission måste vara restriktiva i den
bemärkelsen att det måste vara den intagnes individuella
vårdplan som styr tilldelningen av permissioner. När det är
fråga om återfallsförbrytare finns det anledning att vara
särskilt återhållsam med permissioner. Vid bedömningen av
om obevakad permission skall beviljas i dessa fall måste den
intagnes intresse av att få permission vägas mot
medborgarnas berättigade krav på skydd och säkerhet. Vi
anser att skyddsintresset måste vara det primära vid denna
avvägning. Det allmänna får aldrig väja undan från sitt
ansvar för att enskilda inte utsätts för brott i samband med
permissioner. Medborgarna måste kunna lita på staten i detta
avseende.
Disciplinåtgärder även för
livstidsdömda
Livstidsdömda brottslingar behöver i dag inte riskera någon
direkt kännbar disciplinär bestraffning om de uppför sig illa
eller begår brott under den tid de sitter i fängelse. Endast
varning kan komma i fråga för dessa fall. Övriga
fängelsedömda som bryter mot ordningen kan däremot
åläggas både varning och tidstillägg. För livstidsdömda har
tidstillägg ansetts omotiverat i och med att den intagne
ådömts livstidsstraff. Det finns till och med fall där åklagare
avstått från att väcka åtal för brott med motiveringen att den
misstänkte redan avtjänar livstidsstraff.
Enligt Moderata samlingspartiet är detta en oacceptabel ordning som
snarast bör rättas till. Framför allt är det inte ett uttryck för human
kriminal-
vård att frånta människor ansvaret för deras handlingar. Även den som är
dömd till livstidsstaff och som begår brott eller missköter sig på annat sätt
under tiden i anstalt måste enligt vår mening mötas av en reaktion som står i
proportion till vad han gjort sig skyldig till.
Varning och tidstillägg behöver enligt vår mening inte som i dag utgöra de
enda alternativen till disciplinåtgärder. Ungefär 1/3 av alla livstidsdömda
beviljas permission. Även livstidsdömda tar emot besök och har möjlighet att
utföra t.ex. förtroendearbete inom ramen för Förtroenderådens (de intagnas
motsvarighet till fackförening) verksamhet. Redan härigenom finns enligt vår
mening möjligheter att skapa adekvata disciplinåtgärder även för livstids-
dömda. Ett annat alternativ till disciplinåtgärd skulle kunna vara att under
viss bestämd tid höja nuvarande 20-procentiga avdrag på den intagnes
ersättning och förslagsvis överföra frigjorda medel till Brottsofferfonden.
Grundläggande moraliska och etiska regler om hur människor bör bete sig
mot varandra skall inte - och får inte - vara annorlunda inom kriminalvården
än vad som gäller för samhällslivet i stort. Enligt Moderata samlingspartiet är
det angeläget att nuvarande system med disciplinåtgärder för livstidsdömda
snarast blir föremål för utredning. Regeringen bör således få i uppdrag att ta
initiativ till en sådan utredning.
Kemisk kastrering
Sexualbrottslingar kan i dag som ett led i behandlingen av
sitt brottsliga beteende frivilligt genomgå s.k. kemisk
kastrering. Kriminalvården har dock ingen möjlighet att
ensam besluta om sådan behandling utan den bestäms och
utförs inom ramen för hälso- och sjukvården och det oavsett
om den medicinska behandlingen påbörjats i frihet eller
under verkställighetstiden. Enligt Moderata samlingspartiet
kan det finnas skäl att närmare överväga om kemisk
kastrering bör användas mer frekvent inom kriminalvården,
särskilt för de fall sexualbrottslingen tidigare avböjt kemisk
kastrering och därefter återfallit i brott av samma slag. För att
kemisk kastrering skall vara meningsfullt torde dock
förutsättas att den kombineras med erforderlig terapeutisk
behandling i syfte att bearbeta de starka känslor som vid en
förlust av sexualdriften kan komma att kanaliseras på annat
våldsamt sätt. Det terapeutiska inslaget måste således utgöra
en central del parallellt med den rent medicinska
behandlingen av sexualbrottslingen.
Enligt vår uppfattning bör regeringen i enlighet med vad som här anförts
överväga hur den framtida användningen av kemisk kastrering för sexual-
brottslingar skall kunna utvecklas.
Alternativa påföljder
Fängelse - inte allenarådande
Fängelse är och kommer även i framtiden att vara den mest
väsentliga delen i påföljdssystemet vid allvarlig brottslighet.
Enligt Moderata samlingspartiet finns det dock ett stort
behov av nya, alternativa påföljder såväl för
ungdomsbrottslingar som för vuxna brottslingar. Tre
exempel är elektronisk övervakning, samhällstjänst och
villkorligt fängelse.
Elektronisk övervakning
Riksdagsmajoriteten har i enlighet med regeringens förslag
beslutat att den pågående försöksverksamheten med
intensivövervakning med elektronisk kontroll, som
påbörjades den 1 augusti 1994 på initiativ av den borgerliga
regeringen skall förlängas till utgången av 1998 och utvidgas
till att omfatta hela landet. Av bl.a. ekonomiska skäl skall
försöksverksamheten dessutom utvidgas till att avse även
personer som döms till fängelsestraff på högst tre månader,
mot nuvarande två månader, vilket vi moderater motsätter
oss.
Enligt vår mening går det inte att bortse från det faktum att brottslighet
som renderar tre månaders fängelse ofta är av betydligt allvarligare
beskaffenhet än brottslighet som leder till två månaders fängelse. Det är dock
fråga om en 50-procentig höjning av strafftiden. Särskild hänsyn måste enligt
vår uppfattning fästas vid att cirka hälften av de personer som under 1994
dömdes till fängelse i tre månader hade gjort sig skyldiga till våldsbrott
(24 procent) och tillgreppsbrott (23 procent). Motsvarande siffror för dem
som dömts till två månaders fängelse under samma tidsperiod är 18 procent
för våldsbrott och 10 procent för tillgreppsbrott, (se kriminalvårdens statistik
avseende intagna i kriminalvårdsanstalt under 1994). I den nuvarande
försöksgruppen ligger tyngdpunkten på rattfylleribrott (41 procent). Med den
nya gruppen ökar både andelen våldsbrott och tillgreppsbrott, brottslighet
som ofta medför ett stort fysiskt och psykiskt lidande för den som drabbas av
brottet. Även när det gäller den nya gruppens belastning jämfört med den
hittillsvarande gruppens, d.v.s. om de har varit dömda till fängelse tidigare,
kan stora skillnader påvisas. I den nya gruppen är det cirka 50 procent som
någon gång har varit intagna i anstalt under de senaste fem åren. I den
nuvarande gruppen är det hela 70 procent som inte har någon tidigare
anstaltsvistelse bakom sig. Det är också fler med upprepade anstaltsvistelser i
den nya gruppen, vilket i sin tur innebär ökade risker för verksamheten som
sådan. I den utvidgade försöksverksamheten kommer således gruppen av
klienter som kan komma att ingå i försöksverksamheten att bestå av ett
betydligt tyngre belastat klientel. Med beaktande av detta och med hänsyn till
brottsoffrens situation och allmänhetens berättigade krav på rättstrygghet
måste man, enligt vår uppfattning, vara mer restriktiv när det gäller att ge
även dessa brottslingar möjlighet att avtjäna sitt straff utanför anstalt. I
annat
fall kan en framtida permanentning av försöksverksamheten riskeras på
grund av alltför många misslyckanden, vilket vore mycket beklagligt för den
framtida utvecklingen av svensk kriminalvård.
Regeringen överväger för närvarande att använda elektronisk övervakning
under sista delen av ett fängelsestraff, d.v.s. den period som närmast föregår
villkorlig frigivning, "back-door"-system. Från moderat håll vi vill redan nu
markera vårt avståndstagande till en sådan ordning. Den elektroniska
övervakningen bör under överskådlig tid ha sin plats i systemet som en
ersättning för verkställighet i anstalt, d.v.s. som "front-door". Allmänhetens
tilltro till straffsystemet skadas om den fakultativa tvåtredjedels-frigivningen
urholkas med ett "back-door"-system.
Samhällstjänst
Samhällstjänst innebär att den dömde - i stället för att
avtjäna ett fängelsestraff - åläggs att utföra oavlönat och
samhällsnyttigt arbete under viss tid, lägst 40 och högst 200
timmar. Härigenom får påföljdsformen ett tydligt reparativt
inslag, vilket vi tillmäter stor vikt. Särskilt för unga
människor kan det vara betydelsefullt att få leva upp till de
krav på ordning som samhällstjänsten innebär och att få
utföra ett konstruktivt arbete.
Samhällstjänst har funnits sedan 1990 som försöksverksamhet, främst
avsedd för unga lagöverträdare, och tillämpades fram till årsskiftet 1992/93
vid fem tingsrätter. På den borgerliga regeringens initiativ utvidgades
försöksverksamheten fr.o.m. 1993 till att omfatta hela landet. Fram till
utgången av 1995 gällde en provisorisk lag om samhällstjänst i hela landet.
Utvärderingen av försöksverksamheten har visat att samhällstjänsten
praktiskt har fungerat bra. Samhällstjänsten har i mycket stor utsträckning
slutförts av de dömda och erfarenheterna är i huvudsak positiva, såväl inom
rättsväsendet och kriminalvården som bland "arbetsgivarna".
Enligt Moderata samlingspartiet är det nu angeläget att samhällstjänst
snarast infogas som ett permanent inslag i påföljdssystemet.
Villkorligt fängelse
Straffsystemkommittén hade bl.a. i uppdrag att närmare
överväga om någon form av villkorligt fängelse borde
införas. Enligt direktiven skulle ett införande av villkorligt
fängelse i första hand inriktas på att de olika icke
frihetsberövande påföljdsalternativen, med undantag för
böter och överlämnande till särskild vård, inordnades under
villkorligt fängelse, en s.k. hattmodell under vilken en rad
olika påföljdsalternativ skulle kunna rymmas. Ett närmande
till ett system med villkorligt fängelse har för övrigt redan
skett genom att domstolen när den dömer till kontraktsvård
eller samhällstjänst skall ange hur långt fängelsestraff som
skulle ha dömts ut, om påföljden i stället skulle ha varit
fängelse.
Efter en summarisk utredning av frågan avvisade majoriteten tanken på att
införa villkorligt fängelse. Enligt majoriteten var förslaget bl.a. behäftat med
tekniska svårigheter och hade enbart skenbara fördelar, en uppfattning som
Moderata samlingspartiets ledamot reserverade sig emot. Enligt vår
uppfattning är det eftersträvansvärt med ett varierat utbud av olika påföljder
så att en så lämplig påföljd som möjligt kan väljas i varje enskilt fall.
Särskilt
angeläget är detta när det gäller valet av påföljder för unga brottslingar. Å
andra sidan är det viktigt att påföljdssystemet är klart och överskådligt
uppbyggt. Enligt vår uppfattning skulle införandet av villkorligt fängelse
enligt hattmodellen, med en möjlighet att kombinera med ett icke
frihetsberövande påföljdsalternativ, kunna utgöra ett viktigt bidrag till vårt
påföljdssystem. Inte minst skulle det vara värt att pröva avseende unga
vanekriminella, som återfaller i relativt sett mindre allvarliga brott, som
t.ex.
bostads- och bilinbrott, stölder, och kanske någon gång ringa fall av
misshandel och liknande.
En liknande påföljdsmodell har lanserats av psykiatriprofessor Sten
Levander. Påföljden villkorligt frihetsstraff, vilket är Levanders benämning,
kombineras med en normalpåföljd, t.ex. skyddstillsyn. När den unge begått
ett brott dömer domstolen till skyddstillsyn men med tillägg av ett villkorligt
frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig
skyldig till. Den unge bär sedan tiden med sig som en "ryggsäck" under en
löptid på t.ex. fem år. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under dessa
fem år förlängs löptiden med ytterligare fem år. När den unge kommit upp i
t.ex. två års "ryggsäckstid", d.v.s. den samlade tilläggsstrafftiden för de
olika
brotten, realiseras frihetsstraffet som då också kommer att vara tillräckligt
långt för att kunna göra något meningsfullt av vad gäller den unges
rehabilitering.
En variant av denna modell skulle kunna vara att när en ung brottsling
döms till exempelvis åtta månaders frihetsberövande straff fastställer
domstol att en månad skall avtjänas - för att ge den unge en föraning om hur
obehagligt det är att vara frihetsberövad - och resterande sju månader
stoppas i ryggsäcken. Den första månaden eller större delen av den torde
många gånger redan vara avtjänad i form av anhållning och häktningstid.
Poängen med ett villkorligt frihetsstraff för denna grupp av
återfallsförbrytare ligger framför allt i tydligheten. Det finns ett reellt hot
som den unge genom att sköta sig kan undvika att se realiserat. Samtidigt vet
han att om han fortsätter att begå brott så kommer han att frihetsberövas förr
eller senare och då för avsevärd tid.
Enligt vår mening bör regeringen nu gå vidare med förslaget att införa
villkorligt fängelse, antingen inom ramen för det pågående arbetet avseende
påföljdssystemet för unga brottslingar, eller i det fortsatta beredningsarbetet
med anledning av Straffsystemkommitténs förslag.
Psykiskt störda brottslingar
Brottslingar som lider av allvarlig psykisk störning får inte
dömas till fängelse. De överlämnas i stället till
rättspsykiatrisk vård. Om det finns risk för att brottslingen
återfaller i brottslighet kan rätten besluta om särskild
utskrivningsprövning. Moderata samlingspartiet är starkt
kritiskt till denna ordning. Många av de allra farligaste
brottslingarna finns bland dem som överlämnas till
psykiatrisk vård. Till saken hör att det är mycket svårt att
bedöma om en psykisk störd brottsling kommer att återfalla i
brottslighet. Beslut om särskild utskrivningsprövning
grundas i realiteten på mer eller mindre kvalificerade
gissningar.
Mot denna bakgrund och med beaktande av medborgarnas skyddsintressen
anser vi att det nuvarande förbudet mot att döma psykiskt störda brottslingar
till fängelse bör avskaffas. Det är bara i ett fåtal fall som gärningsmannen är
så allvarligt störd att han över huvud taget inte är medveten om vad han gör
sig skyldig till. Endast i dessa fall anser vi att det är berättigat att
straffri-
förklara och inte utdöma fängelsestraff. Vård måste vid straffriförklaring
dock alltid ges under sådana former att allmänhetens skyddsintresse
tillgodoses.
Övriga psykiskt störda brottslingar, d.v.s. det stora flertalet, bör i stället
dömas till straff. Denna effekt har till viss del uppnåtts genom den
lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1992 med LRV (lagen om
rättspsykiatrisk vård). Andelen personer som överlämnas till psykiatrisk vård
har de facto minskat och fler psykiskt störda brottslingar sitter i fängelse i
dag jämfört med tidigare år. Om de som döms till straff är i behov av psykisk
vård skall de kunna avtjäna en del eller hela straffet på psykiatrisk
vårdinrättning under kriminalvårdens ansvar. När vårdbehov inte längre
föreligger skall den dömde avtjäna eventuell resterande del av straffet i
vanligt fängelse.
Åtgärder mot internationell
brottslighet
Bakgrund
Den internationella brottsligheten - narkotikabrottslighet,
ekonomisk brottslighet, illegal handel med utrotningshotade
djur och växter m.m. - omsätter oerhörda kapitalsummor.
Den är dessutom välorganiserad. Hittills har Sverige klarat
sig relativt väl undan men vi kan inte räkna med att det
kommer att fortsätta så. I en värld där alltfler verksamheter är
gränsöverskridande gäller det dessvärre också för
brottsligheten.
För att möta detta hot måste bl.a. åklagarnas och polisens arbetsmetoder
effektiviseras. Det räcker inte med vad som görs i Sverige utan svenska
brottsbekämpande myndigheter måste utveckla samarbetet med sina
motsvarigheter i EU-länderna och - inte minst - med motsvarande myndig-
heter i de östeuropeiska länderna.
Narkotika- och ekonomisk
brottslighet
Så gott som all narkotika i Sverige smugglas in. Därför har
också tullen en stor betydelse för narkotikabekämpningen.
Den traditionella tullbevakningen motsvarar emellertid inte
kraven på effektiv bekämpning i ett framtida samhälle, där
smugglingsmetoderna blir alltmer raffinerade. Mot denna
bakgrund är det enligt Moderata samlingspartiet angeläget att
reformering av de nuvarande myndighetsstrukturerna
kommer till stånd. Vårt förslag, som närmare utvecklas i en
kommittémotion av Gun Hellsvik (m.fl), innebär att
tullkriminalen och tullens bevakningspersonal integreras
med polisorganisationen på de platser och inom de områden
där en inre gränskontroll kommer i fråga, d.v.s. i Skåne,
Tornedalen, Stockholm samt de övriga hamnar och
flygplatser där trafik till och från EU-land förekommer.
Formellt skulle tullens verksamhet vid den inre gränsen
upphöra med en sådan ordning, men endast för att ersättas av
en utbyggd brottsbekämpning under polis- och åklagaransvar
med inriktning på de varor som är undantagna från kravet på
fri rörlighet enligt EU:s regler (artikel 36 i Romfördraget),
bl.a. narkotika, vapen, krigsmaterial, djur, alkohol och
kulturföremål.
Den gränsöverskridande narkotikabrottsligheten har ofta starka kopplingar
till den internationella ekonomiska brottsligheten. Insatser mot narkotika
träffar således också den ekonomiska brottsligheten. Vårt främsta vapen mot
den internationella brottsligheten är en effektiv myndighetssamverkan på
såväl nationell som internationell nivå. Svensk tull och polis måste således
ha både ekonomiska och kunskapsmässiga förutsättningar för att aktivt
kunna delta och driva på det internationella brottsbekämpningssamarbetet
som nu är under uppbyggnad inom ramen för Schengen och EU:s tredje
pelare.
Brott mot miljön
I detta sammanhang bör även brott mot miljön och den
illegala hanteringen av växter och djur tas upp. Båda dessa
brottstyper är intimt förknippade med internationell
brottslighet. Miljöbrottsligheten har inte sällan kopplingar till
internationell ekonomisk brottslighet. Illegal handel av
växter och djur har visat sig ha förgreningar till bl.a.
narkotikabranschen. Även om miljöbrott och illegal handel
med växter och djur hos oss hittills inte blivit föremål för
polisiära insatser i någon större utsträckning så är Sverige
inte förskonat från denna typ av brottslighet. Svensk tull och
polis bör därför - av samma skäl som gäller för annan
gränsöverskridande brottslighet - ges en fastare organisation
för bekämpningen av miljöbrott och den illegala handeln
med växter och djur. För detta krävs - som vid bekämpandet
av all annan brottslighet - både tillräckliga ekonomiska
resurser och förstärkta utbildningsinsatser.
Det bör ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig lagtext.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om normlöshetens utbredning och normöverföringens viktigaste
aktörer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kriminalpolitikens inriktning och straffsystemets utformning,
3. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av hur lagstiftning
allmänt sett kan förbättras i syfte att förtydliga vårdnadshavares ansvar i
rollen som normöverförare och brottsförebyggare i enlighet med vad som
anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisstöd till föräldrar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolans roll som brottsförebyggare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om närpolisverksamhetens betydelse,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett nationellt brottsförebyggande program,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt påföljdssystem för
unga brottslingar i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring som
möjliggör registrering av minderåriga lagöverträdare i enlighet med vad som
anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen i enlighet med vad
som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försöksverksamheten med fria sprutor till narkotikamissbrukare,1
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som
möjliggör för polisen att ta blod- och urinprov även på personer under 15 år i
enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som
möjliggör användning av kräkmedel i enlighet med vad som anförts i
motionen,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring om
livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet i enlighet med vad som
anförts i motionen,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring som
möjliggör för polisen att använda "buggning" vid grov narkotikabrottslighet
och brott mot rikets säkerhet i enlighet med vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisväsendet,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring som
möjliggör ökad användning av den nationella beredskapsstyrkan i enlighet
med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åklagarväsendet,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om domstolsväsendet,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om narkotika- och drogfria fängelser,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kriminalvården,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fängelsetidens utnyttjande, permissioner och utbildning för de
intagna,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rymningar från slutna anstalter,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strikta permissionsregler,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om disciplinåtgärder för livstidsdömda,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kemisk kastrering,
28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagstiftning om
alternativa påföljder, som elektronisk övervakning, samhällstjänst och
villkorligt fängelse i enlighet med vad som anförts i motionen,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykiskt störda brottslingar,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot internationell brottslighet avseende narkotika- och
ekonomisk brottslighet,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot internationell brottslighet avseende brott mot
miljön, växter och djur.
Stockholm den 25 september 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Birger Hagård (m)
Gullan Lindblad (m)
Inger René (m)
Per Unckel (m)
Sonja Rembo (m)
Knut Billing (m)
Gun Hellsvik (m)
Bo Lundgren (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Westerberg (m)