Lagen om besöksförbud kom till för att skydda kvinnor som
utsätts för hot, kvinnor som förföljs eller kvinnor som
trakasseras. I de flesta fall efterlevs besöksförbudet. När det
inte efterlevs blir oftast följderna mycket traumatiska för
kvinnan och barnen i de fall det finns barn. Samtidigt innebär
lagen om besöksförbud att det är offrets rörelsefrihet som
begränsas - inte förövarens.
Ett extremfall är Maria Eriksson. Maria blev förälskad i fel man och hon
våldtogs, misshandlades upprepade gånger. Deras gemensamma barn
stannade i utvecklingen. Mannen hotade henne och hennes familj med att
döda dem om de anmälde honom till polisen. Maria anmälde mannen vilket
resulterade i ett besöksförbud - ett förbud som mannen bröt upprepade
gånger med grov misshandel som följd. Maria och hennes familj tvingades
flytta runt i landet under många gånger vedervärdiga förhållanden. Mannen
fann dem dock alltid trots att Maria och hennes barn fick en ny skyddad
identitet av polisen. Familjen levde som flyktingar i sitt eget land. Till slut
gav myndigheterna upp och Maria tvingades tillsammans med sina barn,
återigen byta identitet och slutligen lämna landet. Svenska myndigheter
kunde inte skydda henne och då tvingas Maria att gå i landsflykt. Varför
flyttas inte männen utan kvinnorna? Varför ser inte myndigheterna till att
besöksförbudet efterlevs? Marias dotter har varit instängd i nästan hela sitt
liv, hennes son har varit instängd i hela sitt liv. Maria och hennes familj
lever
idag utan något som helst ekonomiskt stöd, som t.ex. barnbidrag,
underhållsstöd eller bostadsbidrag, från det svenska samhället eftersom hon
är rädd att mannen ska få tillgång till register och hitta dem. Maria har
skrivit
om sitt liv i boken "Gömda".
Våld som utövas av män mot kvinnor har ökat drastiskt. För något år sedan
rekommenderade en polismästare kvinnorna att stanna inne på kvällarna och
att inte röra sig på gator och i områden där det inte är säkert. Varningen var
säkert välmenad men konsekvensen helt barock. Normalt brukar den som
utför brott straffas, ibland med inlåsning. När det gäller våld mot kvinnor är
det dock offren som låses in eller får sin rörelsefrihet begränsad.
Välfärden är en fråga för både kvinnor och män, men det förefaller som om
kvinnorna är mer beredda att försvara den del som handlar om livskvalitet. En
fråga om livskvalitet är att inte behöva byta identitet och till slut gå i
landsflykt för att samhället inte kan skydda sina medborgare. En annan fråga
om livskvalitet är att kunna röra sig fritt i samhället utan att behöva vara
rädd
eller veta att om någonting händer så är samhället solidariskt berett att
reagera.
Vänsterpartiet anser att det är en angelägenhet för hela samhället att alla
invånare skall kunna röra sig fritt. Idag är det inte så. Vi vill därför att
regeringen snarast tillsätter en utredning som får i uppgift att föreslå en
lösning som innebär att det är förövarens rörelsefrihet som begränsas och inte
offrets.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att föreslå
sådan ändring i lagen om besöksförbud att förövarens, och inte offrets,
rörelsefrihet begränsas enligt vad i motionen anförts.
Stockholm den 5 oktober 1996
Ulla Hoffmann (v)
Alice Åström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Marie Engström (v)
Tanja Linderborg (v)
Stig Sandström (v)