Våldet i samhället tenderar att bli grövre jämfört med hur det var för bara några år sedan. Våld mot andra människor, ibland med dödlig utgång, utövas i en skrämmande utsträckning.
Den som drabbas av en våldshandling utan att själv vara vållande drabbas av dubbelt lidande, dels själva handlingen, dels följderna av den. Den som begått brottet upplevs ibland komma för lindrigt undan.
Det finns allt för många människor som blivit handikappade för livet för att de kommit i vägen för någon som brukat våld mot dem. Den som hela sitt liv tvingas sitta i rullstol medan brottslingen endast får några månaders fängelse upplever sig illa behandlad även av samhället. Den skadelidande upplever att hans/hennes liv inte är så mycket värt i domstolens ögon när gärningsmannen kan skylla på att "det var inte meningen att skada".
Man måste även i berusat tillstånd eller när man är mycket arg vara beredd att ta ansvar för sina handlingar. Man måste veta att ett slag kan ta illa och för hårt så att någon annan kan bli allvarligt skadad. Därför måste man behärska sig och inte slå någon.
De påföljder som döms ut för våldsbrott men även vid annan brottslighet upplevs idag inte stå i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. Tillämpningen av redan befintlig lagstiftning upplevs också ha förskjutits i riktning mot lindrigare påföljder som inte heller är i linje med den allmänna rättsuppfattningen. Dessa förhållanden gör att allmänpreventionen i svenskt rättsväsende försvagats. Detta är inte tillfredsställande. Såväl tillämpningen av lagarna som påföljderna bör skärpas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om straffpåföljder och skärpt lagtillämpning.
Stockholm den 4 oktober 1996
Margareta Andersson (c) Agne Hansson (c)