Motion till riksdagen
1996/97:Ju703
av Juan Fonseca (s)

Våld och hets mot homosexuella


Framväxten av en nazistisk subkultur i Sverige utgör ett
allvarligt hot mot människovärdet och demokratin. Att
hetsen och våldet från nazistiskt håll huvudsakligen riktar sig
mot särskilda grupper i samhället får inte leda till att
nazismen betraktas som ett problem enbart för dessa grupper.
I ett demokratiskt samhälle har alla ett ansvar för att värna
alla människors lika värde och rättigheter. Denna motion tar
upp den hets och det våld som nazister riktar mot
homosexuella.
Hets mot folkgrupp
Lagstiftningen om hets mot folkgrupp infördes efter
nazisternas folkmord under andra världskriget. Brottsbalkens
16 kap. 8 § föreskriver att den "som i uttalande eller i annat
meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för
folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med
anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung
eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp".
Denna lag riktar sig inte mot allmänt fördomsfulla eller negativa
uttalanden, utan mot direkt hatpropaganda riktad mot en grupp. Anledningen
till att de flesta västländer har lagstiftning om hets är att det finns en
koppling mellan ord och handling. 1920- och 30-talens våldsamma hets mot
judar, som utpekades som löss och råttor som måste utrotas, var en
psykologisk förberedelse för Förintelsen.
Inom den nazistiska subkulturen förekommer systematisk hets mot olika
samhällsgrupper. Måltavlorna är de klassiska: judar, invandrare, svarta,
homosexuella. Svensk lagstiftning gör det möjligt att vidta åtgärder mot allt
hetsande material från nazistiskt håll utom det material som angriper
homosexuella. Det är alltså fullt tillåtet för nazister att sprida tidningar som
"Siege - för ökat våld mot homosexuella" (utgiven i Göteborgstrakten) eller
artiklar i stil med "Homosexuella har inte rätt att leva" (utgiven av gruppen
WASA 80 i Västerås).
Detta är problematiskt ur minst två utgångspunkter. För det första gör
denna lucka i lagstiftningen det svårare för polisen att effektivt arbeta mot
nazisters förföljelser av olika samhällsgrupper. För det andra innebär den
nuvarande lagstiftningen en mycket olycklig signal till de nazistiska
grupperna om vart de bör rikta sina aggressioner för att undgå straffpåföljd.
Då frågan om hets mot homosexuella senast behandlades av riksdagen
avvisades en lagändring med två argument: att en kriminalisering skulle
innebära en omotiverad inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och
yttrandefriheten med svåröverblickbara konsekvenser, samt att en lagändring
kan leda till att homosexuella på ett sätt som många av dem inte önskar
pekas ut som en speciell grupp i samhället (bet. 1995/96:KU8, s. 11).
Vad gäller det första argumentet visar konstitutionsutskottets egen
utredning att ett förbud mot hets mot homosexuella finns i Spanien,
Tyskland, Irland, Danmark, Nederländerna och Norge. Erfarenheterna från
dessa länder ger inte stöd för påståendet att tryck- och yttrandefriheten skulle
inskränkas på ett omotiverat sätt.
Vad gäller det andra argumentet förefaller det finnas en mycket stor
enighet bland homo- och bisexuella i Sverige om att en lagändring är
önskvärd. Inga uttalanden, vare sig från organisationer eller privatpersoner,
har gjorts som går ut på att en lagändring inte är önskvärd. De organisationer
som arbetar för homosexuellas rättigheter stöder tanken på en lagändring.
Det finns inget skäl att utgå från att "den tysta opinionen" är av annan
uppfattning.
En invändning som har rests är att homosexuella över huvud taget inte kan
ses som en enhetlig folkgrupp. Det är förvisso sant att den homosexuella
befolkningen i Sverige inte utgör en enhetlig grupp. Det finns bara en sak
som alla homosexuella har gemensamt: den sexuella läggningen. Emellertid
är det just denna gemensamma nämnare som utlöser hets och våld från
nazistiskt håll. I det avseendet kan homosexuella betraktas som en speciell
folkgrupp. Lagstiftningen om hets mot folkgrupp bör alltså utvidgas till att
ge skydd åt homosexuella.
Nazistiskt våld mot
homosexuella
Under 1990-talet har våldet riktat mot homosexuella ökat i
omfattning. Aggressionerna löper över hela skalan från hot
till misshandel, skadegörelse och mord.
Kriminologerna Eva Tibys och Ingrid Landers rapport "Hat, hot, våld -
utsatta homosexuella kvinnor och män", som författats på uppdrag av
Folkhälsoinstitutet (rapport 1996:84), visar på ett övertygande sätt att våldet
mot homosexuella ofta har ideologiska motiv.
Ett antal mord på homosexuella har ägt rum under 1990-talet där
gärningsmannen haft nazistiska motiv för sitt dåd. 1990 knivhöggs den 35-
årige Kent Antonsson, en homosexuell man, till döds av två skinnhuvuden
och nazister på en parkeringsplats i centrala Göteborg. Gärningsmännen har
fortsatt att vara aktiva inom naziströrelsen, där de har nått hög status genom
sitt dåd. 1991 misshandlades en homosexuell assyrier till döds av tre svenska
rasister i Uddevalla. I mars 1995 stacks den homosexuelle elithockeyspelaren
Peter Karlsson ned i Västerås med 64 knivhugg av en 19-årig nazist, som vid
polisförhören förklarade att han hatade bögar och att alla homosexuella
borde deporteras till en ö där de fick smitta varandra med hiv.
Föreningar för homosexuella utsätts regelbundet för angrepp eller attentat.
Särskilt drabbade är föreningar i städer med en relativt stark nazistisk
subkultur. I januari 1992 stormades RFSL:s lokal i Växjö av maskerade och
macheteknivsbeväpnade män ur den lokala nazistgrupperingen, vilka
vandaliserade inredningen och misshandlade gästerna. RFSL:s demonstration
i Göteborg i maj 1995 angreps av skinnskallar som skanderade "död åt
bögarna". Sverigedemokraterna i Stockholm uppmanade i en närradio-
sändning 1995 lyssnarna att "hälsa på" i ungdomsgården för homo- och
bisexuella ungdomar i Vanadislunden i Stockholm. Under loppet av en vecka
i augusti 1996 utsattes RFSL-avdelningarna i Helsingborg, Göteborg och
Sundsvall för ett sannolikt äkta bombhot, ett falskt bombhot respektive ett
försök till stormning och vandalisering.
Brottsbalkens regler om straffskärpning täcker sedan 1994 de fall då någon
begått brott mot en homosexuell person i avsikt att kränka denne på grund av
dennes sexuella läggning. Denna lagändring är lovvärd, men inte tillräcklig.
Ytterligare åtgärder bör vidtas för att minska våldet mot homosexuella.
Kriminologerna Tiby och Lander föreslår i sin rapport att brottsofferjourer
för homosexuella bör inrättas. Vissa skulle kunna drivas av homosexuellas
organisationer, men det kan också vara av värde att en specifik brottsoffer-
jour för homosexuella har en offentlig huvudman.
Tibys och Landers undersökning indikerar att de flesta homosexuella får
ett korrekt bemötande när de anmäler brott, men att det förekommer att
homosexuella på grund av sin läggning blir behandlade på ett nedsättande
sätt av polisen. Det är av yttersta vikt att kvarvarande fördomar mot
homosexuella hos polisen motverkas med kunskap om just denna grupp
utsatta. Därigenom underlättas också ett gott samarbete mellan polisen och
homosexuella för att förebygga och beivra brott riktade mot homosexuella.
Statistiken över brott bör utvidgas så att det blir möjligt att följa
utvecklingen
av så kallade hatbrott, det vill säga brott som begås för att kränka offret på
grund av att han eller hon tillhör en viss samhällsgrupp.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om starkare lagstiftning mot hets mot homosexuella.

Stockholm den 1 oktober 1996
Juan Fonseca (s)