med anledning av prop. 1996/96:9 Ny rättshjälpslag
Inledning
När rättshjälpslagen trädde i kraft 1973 sågs den som en
viktig reform för att understödja principen om allas likhet
inför lagen. Departementschefen framhöll i propositionen att
principen om allas likhet inför lagen krävde att rättshjälp
måste medges i sådan utsträckning att ingen av ekonomiska
skäl hindrades från att tillvarata sina intressen i rättsligt
hänseende. Sedermera har rättshjälpen av statsfinansiella skäl
kommit att bli alltmer urgröpt. Det nu framlagda förslaget
innebär att staten frånträder sitt ansvar och låter den
enskildes behov av skydd i dessa frågor bli beroende av de
försäkringsvillkor som bolagen fastställer. En sådan ordning
överensstämmer inte med Europarådets resolution 78 (8) om
rättshjälp i vilken det framhålls att staten har ansvar för den
rätt till rättshjälp som följer av artikel 6 i europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna.
De människor som drabbas av detta systemskifte är framför allt
lågavlönade kvinnor, invandrare och ungdomar. Förslaget innebär också att
rättshjälpen beskärs kraftigt inom familjerätten. Vid familjeseparationer
kommer framför allt kvinnors möjligheter till sakkunnig hjälp att minska
avsevärt. Nedskärningarna kommer att allvarligt drabba rättssäkerheten.
Rättshjälpen och
rättsskyddsförsäkringarna
Vänsterpartiet motsätter sig förslaget att rättshjälpen görs
generellt subsidiär till rättsskyddet. Försäkringsbolagen styrs
av vad som är ekonomiskt intressant för bolagen.
Försäkringsbolagen säger själva i sitt remissvar att eftersom
bolagen verkar på en fri marknad går det inte att göra några
säkra förutsägelser om den framtida utvecklingen. De menar
att lagstiftaren i varje fall inte kan utgå från att
rättsskyddsförsäkringen i framtiden kommer att vara en
integrerad del av privatpersoners basförsäkringar.
I själva verket har man all anledning att räkna med villkorsförändringar,
premiehöjningar och försämringar av villkoren. I propositionen fästs stor vikt
vid det förhållandet att rättshjälpsutredningen funnit att över 95 procent av
dem som bor i Sverige har rättsskyddsförsäkring. Advokatsamfundet har i sitt
remissvar påpekat att dessa siffror avser åren 1992-1993 och att
täckningsgraden sjunkit de senaste åren i takt med att de ekonomiska
förhållandena försämrats för det stora flertalet medborgare. Enligt uppgift
saknar t.ex. 20 procent av dem som bor i flerfamiljshus hemförsäkring. Andra
grupper med låg täckningsgrad är lågavlönade, ensamstående
småbarnsföräldrar, sjuka, invandrare och trångbodda, d.v.s. typiskt sett svaga
samhällsgrupper. Av underlaget till rättshjälpsutredningen framgår att ca
300 000 människor skulle riskera att bli utan rättsligt bistånd vid en tvist. De
premiehöjningar som blir följden av förslaget kommer att leda till att gruppen
blir betydligt större. Som jämförelse kan nämnas att i England, där man har
rättsskyddet i en separat försäkring, är täckningsgraden 7 procent.
Med propositionens lösning släpper staten i det närmaste all kontroll över
rättshjälpen. Det blir en kraftfull signal om att rättssäkerheten inte är av
sådan
vikt att den väger tyngre än en besparing på 200 miljoner kronor. Det finns
inga minimigarantier för vad en rättsskyddsförsäkring skall innehålla.
Bolagen kan också sätta så låga timtaxor att det inte går att finna
kvalificerade jurister som är villiga att åta sig dessa uppdrag.
Den föreslagna regeln i § 9 om att den som med hänsyn till sitt
försäkringsskydd och sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha
haft rättsskyddsförsäkring skall kunna få rättshjälp endast om det finns
särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den
sökande är oklar och svårtolkad. Regeringens uttalanden i propositionen är
knappast särskilt klargörande. Vänsterpartiet anser att den föreslagna
bestämmelsen bör avslås.
Inkomstgränsen
Den nuvarande inkomstgränsen för rätt till rättshjälp är sju
basbelopp, d.v.s. 249 000 kr. Rättshjälpsutredningen föreslog
att inkomstgränsen skulle sättas vid 200 000 kr. Sveriges
advokatsamfund avstyrkte detta förslag med den
motiveringen att det skulle innebära att en stor grupp skulle
komma att stå utan möjlighet till juridiskt biträde. Samfundet
ansåg dessutom att inkomstgränsen borde knytas till
basbeloppet för att undvika urholkning. Regeringen har nu
marginellt justerat upp inkomstgränsen, men detta rubbar
inte grunderna för advokatsamfundets kritik. Vänsterpartiet
anser - med samma motivering som advokatsamfundet - att
inkomstgränsen även fortsättningsvis bör vara sju basbelopp.
Behov av biträde
Regeringen anser inte att behovet av biträde i
förvaltningsdomstolarna ökat under senare år. Men som
Lagrådet påpekar har det sedan längre tid pågått en
utveckling mot att olika frågor med större eller mindre
rättslig anknytning inom förvaltningsområdet förs över till
avgörande av förvaltningsdomstol. Genom att nedflyttning
under de senaste åren skett av åtskilliga måltyper från
kammarrätt till länsrätt har alla tre domstolsinstanserna
numera ett synnerligen brett målområde, inom vilket de mest
skiftande frågeställningar kan komma upp. Sedan Sverige
tillträtt EES-avtalet och därpå blivit medlem i EU har
dessutom EG:s omfattande och komplexa regelverk blivit att
beakta inte minst i förvaltningsrättsskipningen, något som
inte sällan medför behov av ingående diskussioner och
överväganden utifrån aspekter som tidigare inte krävt
uppmärksamhet. Lagrådet påpekar också att införandet av
tvåpartsprocess visserligen inte medfört förändring i
domstolarnas lagreglerade utredningsskyldighet, men att det
ändå står rätt klart att följden blir att domstolarnas
handläggning mer än tidigare blir präglad av
förhandlingsprincipen och mindre av officialprincipen. Det
innebär ett större ansvar för den enskilde rättssökande att
själv svara för att fakta och rättsliga argument förs fram i
domstolen.
Mot bakgrund av bl. a. dessa förändringar och tendenser i förvaltnings-
processen anser Lagrådet att det ligger närmast till hands att utgå ifrån att
behoven av rättsligt biträde i förvaltningsmål kommer att bli i varje fall något
större än vad som återspeglas i hittillsvarande starkt återhållsamma praxis.
Lagrådet anser inte anknytningen till funktionshinder som särskilt
meningsfylld som förutsättning för rättshjälp i dessa mål, utan föredrar att
den rättsliga angelägenhetens art, omfattning och betydelse skall betonas som
det grundläggande när biträdesbehovet prövas.
Vänsterpartiet delar den analys som Lagrådet gjort av biträdesbehovet i mål
vid förvaltningsdomstolarna och anser att regeringen bör återkomma med ett
lagförslag till riksdagen som tillgodoser dessa synpunkter.
Rimlighetsprövningen
I lagförslagets 8 § föreslås att rättshjälp endast får beviljas
om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse,
tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är
rimligt att staten bidrar till kostnaderna. I nu gällande
rättshjälpslag motsvaras den föreslagna regeln av en
bestämmelse att den som inte har befogat intresse av att få
sin sak behandlad inte får beviljas allmän rättshjälp. I likhet
med Lagrådet anser Vänsterpartiet att det är tveksamt om,
med hänsyn till de förutsättningar för rättshjälp som i övrigt
föreslås, den nya regeln i praktiken kommer att ge något
väsentligt ökat utrymme att avslå en rättshjälpsansökan i
förhållande till den nuvarande regeln i § 8 första stycket 13 i
1972 års rättshjälpslag. Vänsterpartiet anser att § 8 i den
föreslagna lagen bör ha följande lydelse: Den som inte har ett
befogat intresse av att få sin sak behandlad får inte beviljas
rättshjälp.
Rättshjälp för näringsidkare
Den nuvarande lagstiftningen med mycket begränsade
möjligheter för näringsidkare att erhålla rättshjälp har
fungerat väl. I propositionen sägs att en skärpning i
jämförelse med nuvarande regel är motiverad. Vad den
motiveringen består i antyds emellertid icke. Vänsterpartiet
anser att § 13 i lagen bör ha följande lydelse: Den som är
eller har varit näringsidkare får inte beviljas rättshjälp i
angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet om
det inte finns skäl för rättshjälp med hänsyn till
verksamhetens art och begränsade omfattning, hans
ekonomiska och personliga förhållanden och
omständigheterna i övrigt.
Rättshjälp vid
äktenskapsskillnad
I propositionen föreslås att rättshjälp i angelägenheter som
rör äktenskapsskillnad skall ges endast när det finns särskilda
skäl. Vänsterpartiet motsätter sig en sådan förändring och
anser att 11 § 1 i förslaget bör utgå. Som advokatsamfundet
påpekar i sitt remissvar är en äktenskapsskillnad för det stora
flertalet en mycket ingripande händelse såväl på det
personliga som på det ekonomiska planet. Hela familjen är
beroende av de överväganden och beslut som fattas i
samband med separationen, beslut som har betydelse långt in
i framtiden. Det är därför angeläget att inblandade parter på
ett tidigt stadium får tillgång till kvalificerat juridiskt bistånd
så att man får ett rättsligt underlag till de bedömningar som
skall göras. Det gäller t.ex. bodelning, vårdnad, umgänge,
underhåll till barn och make, boenderätt och skatterättsliga
frågor. Om bägge parter får tillgång till juridiskt bistånd och
hjälp att på rättslig grund lösa de problem som uppkommer
ökar givetvis möjligheterna att komma överens i olika frågor
av detta slag som måste lösas i samband med
äktenskapsskillnaden. En inskränkning i rätten till rättshjälp
torde med säkerhet öka antalet mål i domstol i dylika frågor
och därmed innebära ökade kostnader för samhället. Det går
inte heller att bortse från risken att enskilda drabbas av
rättsförluster därför att de i samband med äktenskapsskillnad
saknar möjlighet till juridiskt bistånd. De nuvarande reglerna
innebär att även den ekonomiskt svagare parten i ett
äktenskap, vanligtvis kvinnan, kan erhålla samma
kvalificerade juridiska bistånd och beslutsunderlag som den
part som har möjlighet att själv betala sina advokatkostnader.
Upphörande av rättshjälp
Enligt förslaget skall rättshjälpen upphöra när biträdet har
rätt till ersättning för 100 timmars arbete. I undantagsfall
skall gränsen kunna överskridas.
Besparingseffekten av förslaget är outredd och sannolikt liten. Ett stort
antal remissinstanser har avstyrkt förslaget. Regeln kan komma att få
förödande effekter i de fall den blir tillämplig. Stor risk finns att den som
drabbas måste efterge sin rätt för en starkare motpart, kanske ett företag med
avdragsgilla ombudskostnader. Vänsterpartiet anser att riksdagen bör avslå §
34 i lagförslaget.
Utredningskostnader
Rätten till ersättning för utredningskostnader föreslås
begränsas till 10 000 kr. Vänsterpartiet anser i likhet med
Rättshjälpsmyndigheten, Domstolsverket, Konsumentverket,
Sveriges advokatsamfund och Hyresgästernas riksförbund att
det under vissa omständigheter bör finnas möjlighet att bryta
igenom beloppsgränsen.
Offentligt biträde
I propositionen läggs fram förslag om en lag om offentligt
biträde. En nyhet är att beslut i frågor om offentligt biträde
av Invandrarverket, polismyndigheten och regeringen skall
överklagas till Utlänningsnämnden i stället för
Rättshjälpsnämnden, som i dag handlägger dessa
överklaganden. Detta förslag är oacceptabelt med tanke på
den mycket omfattande allvarliga och befogade kritik som
riktas mot Utlänningsnämnden för rättsliga brister i
nämndens handläggning av utlänningsärenden. En
överflyttning av dessa frågor till nämnden skulle bidra till att
ytterligare försämra rättssäkerheten på detta rättsområde.
Övriga frågor om offentligt
biträde
I regeringens proposition 1996/97:25 hänvisas beträffande
rättshjälpsfrågorna i asylärenden till den beredning som sker
i Justitiedepartementet med anledning av
Rättshjälpsutredningens förslag. I den förevarande
propositionen berörs inte dessa frågor. Det gäller t.ex.
förordnande av offentligt biträde för förvarstagna barn där
nuvarande regler står i uppenbar konflikt med
barnkonventionen. Det gäller Flyktingpolitiska kommitténs
förslag om utökade möjligheter till rättshjälp vid avvisningar
med omedelbar verkställighet och det gäller tidpunkten när
Invandrarverket förordnar offentligt biträde (jfr beslut av
Justitieombudsmannen 94-11-15 dnr 1723-1993). När det
gäller dessa frågor bör regeringen skyndsamt återkomma till
riksdagen med lagförslag.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att propositionens förslag att låta den enskildes behov av skydd i
rättsliga frågor bli beroende av försäkringsbolagens försäkringsvillkor inte
står i överensstämmelse med Europarådets resolution 78 (8),
2. att riksdagen avslår 9 § i regeringens förslag till ny rättshjälpslag,
3. att riksdagen beslutar att 6 § första stycket i regeringens förslag till
rättshjälpslag skall ha följande lydelse:
Rättshjälp får beviljas en fysisk person vars ekonomiska underlag enligt 38 §
inte överstiger ett belopp som motsvarar sju gånger det basbelopp enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan rättshjälp begärs,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i
regeringens förslag till rättshjälpslag att den rättsliga angelägenhetens art,
omfattning och betydelse skall vara avgörande för rätten till biträde i
förvaltningsdomstolarna,
5. att riksdagen beslutar att 8 § i regeringens förslag till rättshjälpslag
skall
ha följande lydelse:
Den som inte har befogat intresse av att få sin sak behandlad får inte beviljas
rättshjälp,
6. att riksdagen beslutar att 13 § i regeringens förslag till rättshjälpslag
skall ha följande lydelse:
Den som är eller har varit näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i
hans näringsverksamhet får inte beviljas rättshjälp om det inte finns skäl för
rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans
ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt,
7. att riksdagen avslår 11 § 1 i regeringens förslag till rättshjälpslag,
8. att riksdagen avslår 34 § i regeringens förslag till rättshjälpslag,
9. att riksdagen beslutar att 17 § i regeringens förslag till rättshjälpslagen
skall tillföras ett tredje stycke med följande lydelse:
Om det föreligger särskilda skäl betalar staten för utredningskostnader som
överstiger 10 000 kr,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vilken instans som bör överpröva beslut om offentligt biträde i
utlänningsärenden,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ny lagreglering av förvarstagna barns rätt till offentligt
biträde, utökade möjligheter till rättshjälp vid avvisning med omedelbar
verkställighet och tidpunkten för förordnande av offentligt biträde.
Stockholm den 2 oktober 1996
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Owe Hellberg (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Alice Åström (v)