Permissionsregler för
öppenvårdsplacerade inom
kriminalvården
Idag finns det vissa regler inom kriminalvården för att en
intagen i anstalt ska kunna beviljas en s k normalpermission.
Innan den intagne släpps ut, har personalen på anstalten till
uppgift att bedöma om det kan finnas risker för att
permissionen kan misskötas. Bedömer anstaltspersonalen att
det ej finns någon större risk för misskötsamhet kan
permissionen beviljas.
Dock finns det också andra regler som man måste ta hänsyn till och det är
de s k kvaltiderna. Dessa innebär att en intagen måste sitta av sitt straff en
viss tidsperiod, beroende på hur långt straff man har, innan man kan beviljas
permission.
Blir en dömd placerad på en öppen anstalt gäller idag
följande kvaltider:
Strafftid på högst 6 månader
Kvaltid på 1 månad
Strafftid på 6 mån t o m 1 år
Kvaltid på 2 månader
Strafftid på över 1 år till högst 1 år 11 mån
Kvaltid på 3 månader
Strafftid på 2 år eller mer
Kvaltid på en fjärdedel av
strafftiden
Har den dömde suttit häktad räknas den tiden av från
kvaltiden.
Idag placeras många som är dömda till 2 års fängelse eller
mer direkt ut på öppna anstalter. Det kan vara dömda som ej
har missbruksproblem, som inte är rymningsbenägna, som
inte utgör något hot mot enskild person eller personer som
har varit på fri fot ett antal år innan domen verkställs. (Ibland
kan domar ha överklagats och den processen kan ta flera år.)
Det är också vanligt att förstagångsdömda blir placerade på
öppen anstalt.
Har en dömd blivit placerad på öppen anstalt så har samhället alltså tagit
den ställningen att personen kan klara av en sådan öppen placering.
Rimligtvis borde den intagne då också klara av att ha permission inom den nu
fastställda kvalifikationstiden. Det finns ingen logik i att en person som t ex
är dömd till 3 års fängelse, är placerad på öppen anstalt och sedan får vänta 9
månader på att få sin första permission. Det hela blir ju ännu mer ologiskt om
den dömde kanske har varit på fri fot i ett antal år innan han själv inställde
sig
på anstalten. Det hade varit skillnad om samhället hade gjort den
bedömningen att den dömde var så pass farlig att han skulle slutenplaceras.
Då hade förståelsen för regelverket varit större. Kvalifikationstiden inför
permission för öppenplacerade intagna med strafftid på 2 år och däröver bör
därför sänkas till 3 mån kvaltid.
Nuvarande regler brister även i logik vad gäller permissionssystemet.
Antalet timmar som de intagna får vara ute på permission är olika. Som regel
kan man säga att man har 144 timmars permission på en tvåmånadersperiod.
Detta gäller för alla som har mindre än 2 år kvar av verkställigheten. Har man
över 2 år kvar att verkställa så har man endast 72 timmar på 2 månader. Idag
placeras många intagna från slutna anstalter ut på öppna anstalter innan de
har 2 år kvar att verkställa. Detta innebär alltså att kriminalvårdens personal
har gjort den bedömningen att personen ifråga inte behöver sitta slutet av
säkerhetsskäl. Den intagne har visat god skötsamhet både i anstalten och ute
på permissioner. I bedömningen ingår också att den dömde kan vara i behov
av den vård som en öppenplacering ofta har större möjligheter att erbjuda.
Logiskt sett borde dessa intagna då också ha samma kvot permissions-
timmar, d v s 144, som övriga öppenplacerade. Men så är inte fallet. Trots att
de är placerade på öppen anstalt så får de endast 72 timmar att ta ut. Detta är
inkonsekvent. Antingen måste man bestämma sig för att personen ska vara
slutenplacerad och då ha färre permissionstimmar. Eller så ska den intagne
vistas på öppen anstalt och ska då ha 144 timmar att ta ut. Reglerna bör här
ändras så att de blir desamma, d v s 144 timmar på 2 månader.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om permissionsregler för öppenplacerade och intagna i
kriminalvården.