Det sägs att barnen är vår framtid, men tar det samhälle vi
lever i tillräcklig hänsyn till dessa små människor? Om och
om igen får vi rapporter om barn som mår dåligt, om barn
som utsätts för sexuella övergrepp, om barn som exploateras
pornografiskt, listan kan göras ännu längre. Vem bär
ansvaret för det som händer? Klarar inte vi vuxna att skapa
en trygg tillvaro för barnen? Det är viktigt att i dessa
sammanhang konstatera att barn misshandlas både fysiskt
och psykiskt. Inga sår är mindre viktiga, små själar får leva
med sin plåga hela livet. Om vi inget gör för att hjälpa bär vi
alla ansvaret för det som sker.
Det krävs åtgärder av olika slag. När det gäller barnpornografin krävs en
lagändring som förbjuder innehav av barnpornografi, en fråga som har
diskuterats alltför länge. Men framför allt krävs långsiktigt engagemang för
att hjälpa det redan utsatta barnet så att det i sin tur inte blir en förövare.
Det
är inga enkla frågor, men det viktiga är att vi ser bortom alla hinder. Barnens
välbefinnande måste komma först i alla sammanhang.
Kriminalisering av innehav
av barnpornografi
Dokumenterade sexuella övergrepp på barn innebär, utöver
själva kränkningen vid övergreppet, en fortgående kränkning
av barnet varje gång filmer eller bilder visas. Användning av
barnpornografi är en stöld av barnets mänskliga värdighet.
Innehav av barnpornografi saknar både tryckfrihets- och
yttrandefrihetsvärde och bör därför kriminaliseras. Det är
dessutom viktigt att Sverige inte, på grund av en för otydlig
lagstiftning, blir transitland för distribution av
barnpornografi. I Norge kriminaliserades innehav av
barnpornografi 1992. Storbritannien, Tyskland och Österrike
är andra exempel på länder där innehav redan är förbjudet.
Vi är alla människor med samma behov av trygghet. Vad
skiljer våra moraliska värderingar från de i Norge eller
Österrike? Vad är motivet för att inte utnyttja all möjlig
lagstiftning för att markera att barnens rätt alltid går före
pedofilens behov?
Kristdemokraterna har i regering och riksdag med kraft drivit kravet på en
kriminalisering av innehav av barnpornografi. Åtskilliga motioner har
skrivits, interpellationer och enkla frågor har lämnats in. I en motion från den
18 december 1992 säger vi att "Innehav av barnpornografi måste krimina-
liseras om vi menar allvar med att vilja komma åt förövare till sexualbrott".
Motionen avslogs i utskottet med hänvisning till den då pågående
utredningen inom Justitiedepartementet. Mycket har hänt sedan dess men
ändå ingenting. Barn som inte ens var födda 1992 har utsatts för handlingar
som de får leva med resten av sina liv. Skildringarna av övergreppen kan
fortfarande "avnjutas" lagligt. När ska detta sluta? Genom att tillåta innehav
bortser vi från barnets rättigheter som fullvärdiga individer. Vi måste göra
allt som står i vår makt för att sätta upp gränser för att skydda de små
människorna.
Barnen som utsatts för
övergrepp
Nya undersökningar visar att barn som utsatts för sexuella
övergrepp och deras familjer överges för snabbt av
samhället. Trots en rad stödinsatser i samband med anmälan,
under utredningstiden och under en eventuell rättegång,
larmar idag föräldrar till utsatta barn om att de lämnas för
fort åt sitt eget öde. Föräldrarna skulle önska att de fått
behålla kontakten med socialtjänst och psykologer under en
längre tid. Många av problemen kommer inte förrän flera år
senare när det utsatta barnet kommer upp i tonår/pubertet.
När ett övergrepp mot barn upptäcks befinner sig föräldrarna i en chockfas
och har svårigheter att klara av den vardagliga situationen. Är någon av
föräldrarna den misstänkte förövaren kommer misstro, besvikelse, ilska och
hat med i bilden och försvårar ytterligare för barnet. Föräldrarna behöver
själva lång tid på sig att dels förstå det som hänt, dels att bearbeta och lära
sig att hantera det utsatta barnet på ett för barnet rätt sätt.
Socialsekreteraren har en betydelsefull roll men enligt undersökningar
visar det sig att socialsekreterarna har för lite tid till förfogande innan nya
"fall" kräver uppmärksamhet. De har även, enligt föräldrarna, svårigheter att
tala om problemets kärna, det sexuella övergreppet. Socialsekreterarna
behöver mer tid, utbildning, träning och handledning. De måste också ha en
inre mognad för att kunna hantera dessa frågor i kontakten med drabbade
familjer och vid omhändertagande. Men framför allt bör psykologisk expertis
utnyttjas i högre grad.
Sexuella övergrepp mot barn är ett förtroendebrott, en kränkning som
fråntar barnet dess grundtrygghet vilket är en förutsättning för att barnet
skall
utvecklas normalt. Utredningar visar att kvinnor och män som är förövare
ofta som barn själva har utsatts för fysiska, psykiska eller sexuella
kränkningar. De har själva blivit svikna, trasiga barn som sedan blivit svikare
och trasiga vuxna. Inte mindre än 99 % av förövarna har varit offer själva,
dvs. de som begår incest har en incestuös bakgrund.
Det är angeläget att vi får en attitydförändring när det gäller utredningen av
sexuella övergrepp. Polisen menar att deras förhör försvåras av att relationen
till barnet saknas. Polisen skulle vilja ha större möjligheter att besöka barnet
i hemmet, skapa en relation utan polisuniform och därefter kunna starta
samtalen om vad som hänt. Det är också viktigt att se på förhållandena när
barnet skall förhöras av den anklagades advokat. Hur stor hänsyn tar
advokaten till att han samtalar med ett litet skrämt barn, då hans målsättning
är att fria sin klient?
Idag avskrivs många fall. Brott kan inte styrkas. I Gävle är det cirka 20 fall
per år. Av de polisanmälda sexualbrotten leder bara en tredjedel till fällande
dom. Detta kan bero på de svåra omständigheter under vilka förhör och
utredningar med de utsatta, ofta små barnen, skall ske. Dessutom har, enligt
en färsk undersökning, sakkunniga i denna typ av mål minskat från 22 %
1985 och 24 % 1989 till 14 % 1992. Risken finns att allt mindre tid och
resurser satsas på dessa mål. Barnen lämnas ensamma.
Det finns ett stort mörkertal när det gäller utsatta barn. Man räknar med att
minst ett barn i varje klass är utsatt för övergrepp på ett eller annat sätt.
Brottsförebyggande rådet menar att det enbart är 10 % av alla övergrepp mot
barn som anmäls. Det är också väldigt få anmälningar som kommer från
dagis-fritids eller skola. Undersökningar vid Forsknings- och utvecklings-
byrån i Stockholm visar att personalen inom barnomsorgen, trots att de har
anmälningsplikt, inte informerar socialtjänsten om sina misstankar. Bara i en
tredjedel av de fall där barn misstänktes fara illa informerade förskole-
personalen socialtjänsten om sina farhågor. I de fall en anmälan gjordes
väntade man i genomsnitt fjorton månader efter det att misstanken väckts
innan man tog första steget. Det främsta skälet till det låga antalet
anmälningar tros vara att personalen inom barnomsorgen inte är medveten
om innebörden av anmälningsplikten. Det kan också vara ångestladdat att
göra en anmälan. En annan anledning är bristande förmåga och kunskap hos
personalen att se yttringar hos barnet som kan härledas till att barnet är
utsatt
för övergrepp. Därför är det angeläget att se till att personal som arbetar med
barn, genom utbildning, får större kännedom om hur man upptäcker barn
som kan ha utsatts för kränkning av något slag. Det är också viktigt att barnet
får vara kvar på samma förskola och inte flyttas. Personal har ibland varit
rädd för att anmäla misstankar om att barn far illa av rädsla för att
föräldrarna ska ta barnet från daghemmet.
Den dömde
Efter en rättegång placerar Kriminalvårdsstyrelsen den
åtalade efter närhetsprincipen men ofta begär de som dömts
för sexualbrott placering på Skogome utanför Göteborg där
65 % är dömda för sexualbrott. Hamnar de på något annat
fängelse väljer de själva att sitta i isoleringscell på grund av
den mobbning som förekommer mot sexualförbrytare av
andra interner. Under fängelsestraffet erbjuder vissa anstalter
möjlighet att träffa en psykolog, men den dömde har rätt att
neka hjälp. Endast de som anses vara psykiskt sjuka får vård
på en psykiatrisk avdelning. Anstaltsvistelsen borde få ett
annat vårdinnehåll så att förövaren kan få en chans till insikt
och därmed förändra sitt beteende.
Sammantaget kan många åtgärder vidtas för att förhindra övergrepp på
barn och hjälpa de barn som redan utsatts för dessa fruktansvärda handlingar.
Men det är bråttom.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att kriminalisera innehav av barnpornografi,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barn som utsatts för sexualbrott tillsammans med
vårdnadshavaren skall få psykologhjälp och vård under lång tid efter
förövandet för att förebygga att utsatta barn själva hamnar i förövarställning
därför att de inte har fått hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser,2
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lämplig utbildning bör genomföras kontinuerligt med polis,
socialtjänst, sjukvårds-, daghems-, fritids- och skolpersonal samt advokater
för att öka kunskaperna om vad som kan göras för att hjälpa barn som utsatts
för sexuella övergrepp,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den straffade i anslutning till straffet skall genomgå
psykiatrisk vård och rehabilitering för att komma till rätta med sitt onormala
beteende.