Motionen delad mellan flera utskott
Inledning
Det sägs att barnen är vår framtid, men tar det samhälle vi lever i tillräcklig hänsyn till dessa små människor? Om och om igen får vi rapporter om barn som mår dåligt, om barn som utsätts för sexuella övergrepp, om barn som exploateras pornografiskt, listan kan göras ännu längre. Vem bär ansvaret för det som händer? Klarar inte vi vuxna att skapa en trygg tillvaro för barnen? Det är viktigt att i dessa sammanhang konstatera att barn misshandlas både fysiskt och psykiskt. Inga sår är mindre viktiga, små själar får leva med sin plåga hela livet. Om vi inget gör för att hjälpa bär vi alla ansvaret för det som sker.
Det krävs åtgärder av olika slag. När det gäller barnpornografin krävs en lagändring som förbjuder innehav av barnpornografi, en fråga som har diskuterats alltför länge. Men framför allt krävs långsiktigt engagemang för att hjälpa det redan utsatta barnet så att det i sin tur inte blir en förövare. Det är inga enkla frågor, men det viktiga är att vi ser bortom alla hinder. Barnens välbefinnande måste komma först i alla sammanhang.
Kriminalisering av innehav av barnpornografi
Dokumenterade sexuella övergrepp på barn innebär, utöver själva kränkningen vid övergreppet, en fortgående kränkning av barnet varje gång filmer eller bilder visas. Användning av barnpornografi är en stöld av barnets mänskliga värdighet. Innehav av barnpornografi saknar både tryckfrihets- och yttrandefrihetsvärde och bör därför kriminaliseras. Det är dessutom viktigt att Sverige inte, på grund av en för otydlig lagstiftning, blir transitland för distribution av barnpornografi. I Norge kriminaliserades innehav av barnpornografi 1992. Storbritannien, Tyskland och Österrike är andra exempel på länder där innehav redan är förbjudet. Vi är alla människor med samma behov av trygghet. Vad skiljer våra moraliska värderingar från de i Norge eller Österrike? Vad är motivet för att inte utnyttja all möjlig lagstiftning för att markera att barnens rätt alltid går före pedofilens behov?
Kristdemokraterna har i regering och riksdag med kraft drivit kravet på en kriminalisering av innehav av barnpornografi. Åtskilliga motioner har skrivits, interpellationer och enkla frågor har lämnats in. I en motion från den 18 december 1992 säger vi att "Innehav av barnpornografi måste krimina- liseras om vi menar allvar med att vilja komma åt förövare till sexualbrott". Motionen avslogs i utskottet med hänvisning till den då pågående utredningen inom Justitiedepartementet. Mycket har hänt sedan dess men ändå ingenting. Barn som inte ens var födda 1992 har utsatts för handlingar som de får leva med resten av sina liv. Skildringarna av övergreppen kan fortfarande "avnjutas" lagligt. När ska detta sluta? Genom att tillåta innehav bortser vi från barnets rättigheter som fullvärdiga individer. Vi måste göra allt som står i vår makt för att sätta upp gränser för att skydda de små människorna.
Barnen som utsatts för övergrepp
Nya undersökningar visar att barn som utsatts för sexuella övergrepp och deras familjer överges för snabbt av samhället. Trots en rad stödinsatser i samband med anmälan, under utredningstiden och under en eventuell rättegång, larmar idag föräldrar till utsatta barn om att de lämnas för fort åt sitt eget öde. Föräldrarna skulle önska att de fått behålla kontakten med socialtjänst och psykologer under en längre tid. Många av problemen kommer inte förrän flera år senare när det utsatta barnet kommer upp i tonår/pubertet.
När ett övergrepp mot barn upptäcks befinner sig föräldrarna i en chockfas och har svårigheter att klara av den vardagliga situationen. Är någon av föräldrarna den misstänkte förövaren kommer misstro, besvikelse, ilska och hat med i bilden och försvårar ytterligare för barnet. Föräldrarna behöver själva lång tid på sig att dels förstå det som hänt, dels att bearbeta och lära sig att hantera det utsatta barnet på ett för barnet rätt sätt.
Socialsekreteraren har en betydelsefull roll men enligt undersökningar visar det sig att socialsekreterarna har för lite tid till förfogande innan nya "fall" kräver uppmärksamhet. De har även, enligt föräldrarna, svårigheter att tala om problemets kärna, det sexuella övergreppet. Socialsekreterarna behöver mer tid, utbildning, träning och handledning. De måste också ha en inre mognad för att kunna hantera dessa frågor i kontakten med drabbade familjer och vid omhändertagande. Men framför allt bör psykologisk expertis utnyttjas i högre grad.
Sexuella övergrepp mot barn är ett förtroendebrott, en kränkning som fråntar barnet dess grundtrygghet vilket är en förutsättning för att barnet skall utvecklas normalt. Utredningar visar att kvinnor och män som är förövare ofta som barn själva har utsatts för fysiska, psykiska eller sexuella kränkningar. De har själva blivit svikna, trasiga barn som sedan blivit svikare och trasiga vuxna. Inte mindre än 99 % av förövarna har varit offer själva, dvs. de som begår incest har en incestuös bakgrund.
Det är angeläget att vi får en attitydförändring när det gäller utredningen av sexuella övergrepp. Polisen menar att deras förhör försvåras av att relationen till barnet saknas. Polisen skulle vilja ha större möjligheter att besöka barnet i hemmet, skapa en relation utan polisuniform och därefter kunna starta samtalen om vad som hänt. Det är också viktigt att se på förhållandena när barnet skall förhöras av den anklagades advokat. Hur stor hänsyn tar advokaten till att han samtalar med ett litet skrämt barn, då hans målsättning är att fria sin klient?
Idag avskrivs många fall. Brott kan inte styrkas. I Gävle är det cirka 20 fall per år. Av de polisanmälda sexualbrotten leder bara en tredjedel till fällande dom. Detta kan bero på de svåra omständigheter under vilka förhör och utredningar med de utsatta, ofta små barnen, skall ske. Dessutom har, enligt en färsk undersökning, sakkunniga i denna typ av mål minskat från 22 % 1985 och 24 % 1989 till 14 % 1992. Risken finns att allt mindre tid och resurser satsas på dessa mål. Barnen lämnas ensamma.
Det finns ett stort mörkertal när det gäller utsatta barn. Man räknar med att minst ett barn i varje klass är utsatt för övergrepp på ett eller annat sätt. Brottsförebyggande rådet menar att det enbart är 10 % av alla övergrepp mot barn som anmäls. Det är också väldigt få anmälningar som kommer från dagis-fritids eller skola. Undersökningar vid Forsknings- och utvecklings- byrån i Stockholm visar att personalen inom barnomsorgen, trots att de har anmälningsplikt, inte informerar socialtjänsten om sina misstankar. Bara i en tredjedel av de fall där barn misstänktes fara illa informerade förskole- personalen socialtjänsten om sina farhågor. I de fall en anmälan gjordes väntade man i genomsnitt fjorton månader efter det att misstanken väckts innan man tog första steget. Det främsta skälet till det låga antalet anmälningar tros vara att personalen inom barnomsorgen inte är medveten om innebörden av anmälningsplikten. Det kan också vara ångestladdat att göra en anmälan. En annan anledning är bristande förmåga och kunskap hos personalen att se yttringar hos barnet som kan härledas till att barnet är utsatt för övergrepp. Därför är det angeläget att se till att personal som arbetar med barn, genom utbildning, får större kännedom om hur man upptäcker barn som kan ha utsatts för kränkning av något slag. Det är också viktigt att barnet får vara kvar på samma förskola och inte flyttas. Personal har ibland varit rädd för att anmäla misstankar om att barn far illa av rädsla för att föräldrarna ska ta barnet från daghemmet.
Den dömde
Efter en rättegång placerar Kriminalvårdsstyrelsen den åtalade efter närhetsprincipen men ofta begär de som dömts för sexualbrott placering på Skogome utanför Göteborg där 65 % är dömda för sexualbrott. Hamnar de på något annat fängelse väljer de själva att sitta i isoleringscell på grund av den mobbning som förekommer mot sexualförbrytare av andra interner. Under fängelsestraffet erbjuder vissa anstalter möjlighet att träffa en psykolog, men den dömde har rätt att neka hjälp. Endast de som anses vara psykiskt sjuka får vård på en psykiatrisk avdelning. Anstaltsvistelsen borde få ett annat vårdinnehåll så att förövaren kan få en chans till insikt och därmed förändra sitt beteende.
Sammantaget kan många åtgärder vidtas för att förhindra övergrepp på barn och hjälpa de barn som redan utsatts för dessa fruktansvärda handlingar. Men det är bråttom.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att kriminalisera innehav av barnpornografi,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barn som utsatts för sexualbrott tillsammans med vårdnadshavaren skall få psykologhjälp och vård under lång tid efter förövandet för att förebygga att utsatta barn själva hamnar i förövarställning därför att de inte har fått hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser,2
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lämplig utbildning bör genomföras kontinuerligt med polis, socialtjänst, sjukvårds-, daghems-, fritids- och skolpersonal samt advokater för att öka kunskaperna om vad som kan göras för att hjälpa barn som utsatts för sexuella övergrepp,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den straffade i anslutning till straffet skall genomgå psykiatrisk vård och rehabilitering för att komma till rätta med sitt onormala beteende.
Stockholm den 24 september 1996
Chatrine Pålsson (kd)
Inger Davidson (kd) Åke Carnerö (kd) Rolf Åbjörnsson (kd) Holger Gustafsson (kd) Ingrid Näslund (kd) Fanny Rizell (kd) Tuve Skånberg (kd)
1 Yrkande 1 hänvisat till KU.
2 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till SoU.