med anledning av prop. 1996/97:9 Ny rättshjälpslag
Inledning
Det är nu snart 25 år sedan rättshjälpsreformen genomfördes.
Därefter har rättshjälpen varit föremål för ständiga
förändringar, vilka i allmänhet föranletts av krav på
nedskärningar av statens utgifter. Mot bakgrund av
ytterligare besparingskrav för rättsväsendet föreslår
regeringen i propositionen en ny rättshjälpslag som sägs
medföra besparingar på 200 miljoner kronor per år.
Miljöpartiet de gröna anser att det finns ett stort behov av förändring av
nuvarande rättshjälpssystem. Dagens detaljerade och svårgenomträngliga
regler skapar tillämpningsproblem som i sin tur medför att kostnaderna för att
hantera systemet blir onödigt höga. Vi emotsätter oss dock att rättshjälpens
grundläggande syfte går förlorat. Av principerna om rättssäkerhet och likhet
inför lagen får anses följa att även sådana medborgare som har begränsade
ekonomiska resurser skall ha en reell möjlighet att få en tvist prövad i
domstol. En viktig garanti för detta utgör dagens ordning, där staten genom
den allmänna rättshjälpen svarar för vissa rättegångskostnader.
En mycket viktig del i rättssäkerheten är tillgång till juridiskt biträde vid
juridiska tvister av olika slag. Vi anser att det är en självklarhet att
statsmakten upprätthåller standarden på rättsskipningen och ger enskilda
medborgare praktiska möjligheter att lösa rättsliga meningsmotsättningar
inför domstol. Detta är också ett åtagande som framgår av internationella
konventioner, bl.a. Europarådets rekommendation om rättshjälp.
Rättshjälpen och
rättsskyddsförsäkringen
Det mest kontroversiella i regeringens förslag är att allmän
rättshjälp skall bli subsidiär till de rättsskyddsförsäkringar
som försäkringsbolagen erbjuder. Miljöpartiet finner detta
förslag till privatisering av rättshjälpssystemet oacceptabelt
eftersom det försämrar möjligheten för stora grupper att söka
sin rätt i domstol.
Miljöpartiet anser att huvudansvaret för den enskildes skydd i rättsligt
hänseende måste ligga på staten. Det är en statsangelägenhet att medborgarna
får tillgång till och använder statens tvistelösningsinstrument. Från
principiella utgångspunkter kan ett system med privata försäkringslösningar
inte tänkas passa sämre på något område än på rättsskipningens!
Regeringens förslag i denna del förutsätter att den rättssökande har en
rättsskyddsförsäkring av en omfattning som minst motsvarar det skydd som
kan erhållas genom rättshjälpen. Detta förutsätter i sin tur att det är möjligt
att
erhålla en sådan försäkring. Regeringen utgår härvid från att
försäkringsbolagen även i framtiden kommer att vara intresserade av att
erbjuda rättsskyddsförsäkringar i samma utsträckning och med samma
omfattning som i dag. Detta är inte alls säkert, vilket bl.a. annat påpekas av
Finansinspektionen.
En förutsättning för att det skall vara möjligt att skydda sig genom att
teckna en rättsskyddsförsäkring är att försäkringspremien inte är högre än att
den enskilde kan betala den. Av regeringens förslag framgår att
premiehöjningarna med anledning av den föreslagna regeln bedömts bli
måttliga. Miljöpartiet anser att regeringens bedömning härom är bristfällig
vilket bl.a. framgår av Sveriges Försäkringsförbunds yttrande. Om
rättsskyddet blir primärt i förhållande till rättshjälpen, kommer detta att
påverka premierna avsevärt. Det säger sig självt att de olika
försäkringsbolagen, som är vinstdrivande verksamheter, inte bedriver någon
välgörenhet! Risken är nu uppenbar att premierna blir så höga för
försäkringstagarna att de kommer att välja att inte teckna försäkring och
därigenom kommer att sakna skydd inte bara vad avser rättsskyddet utan även
i flera andra avseenden.
Försäkringsbranschen är som alla andra verksamheter utsatt för en hård
konkurrens. Detta kan märkas bl.a. genom att vissa bolag minskar
omfattningen av skyddet i hemförsäkringen i syfte att hålla kostnaderna och
därmed premierna nere för dessa försäkringar. Denna tendens riskerar att
förstärkas om regeringens förslag blir verklighet. Följden kommer att bli att
rättsskyddsförsäkring inte kommer att erbjudas i t.ex. hemförsäkringen. I
stället kommer försäkringsbolagen att skapa en särskild försäkring för
rättsskydd vilket i sin tur leder till att en stor del av befolkningen kommer
att
bli oförsäkrade vad gäller rättsskyddet.
I både utredning och proposition finns uppenbara brister vad gäller
försäkringsbolagens syn och ställningstagande samt förväntade konsekvenser
av den föreslagna regeln. Miljöpartiet finner därför anledning att ifrågasätta
regeringens omdöme i denna fråga.
Bestämmelsernas närmare
utformning
Av reglernas närmare utformning kan vi inte finna att
regeringen har visat de svagaste grupperna i samhället
garanterat skydd. Många lever under sådana omständigheter
att det inte är möjligt att hänvisa till försäkringsalternativ.
Som exempel på sådana personer kan nämnas personer som
inte har något hem att försäkra, t.ex. efter en
äktenskapsskillnad, utlandsvistelse eller vräkning eller vid
långvarig vistelse på sjukhus eller anstalt. Andra exempel är
ungdomar som nyligen flyttat hemifrån och personer med
små ekonomiska resurser, språkproblem eller andra sociala
problem.
Regeringen anser sig ha löst detta problem genom att bestämmelserna
utformas så att rättshjälp inte får beviljas den "som med hänsyn till sitt
försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden"
borde ha haft ett sådant skydd.
Vi anser att den föreslagna regeln är för vag. Det måste klart framgå av
lagtexten i vilka situationer rättshjälp skall beviljas. Risken med regeringens
förslag är bl.a. svåra gräns- och tolkningsproblem när det gäller avgörandet
för en individs ekonomiska situation. Hur skall man kunna bedöma en person
som uppger att han eller hon avstått från att teckna en rättsskyddsförsäkring
för att få råd med mat och kläder till sig själv och sina barn?
Miljöpartiet föreslår därför att 9 § i rättshjälpslagen ändras enligt följande:
Rättshjälp får inte beviljas, om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring
eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten.
Detsamma gäller för rättssökande som borde ha haft ett sådant skydd med
hänvisning till sin ekonomiska situation.
Om den rättssökande saknar rättsskydd enligt första stycket till följd av sin
begränsade försörjningsförmåga eller i övrigt utsatta sociala situation skall
rättshjälp beviljas. I övrigt får rättshjälp beviljas endast om det finns
särskilda
skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den rättssökande.
Rådgivning
Rådgivning bör vara ett komplement till rättshjälp och bör
därför som regeringen föreslår vara obligatorisk vid
rättshjälp. Miljöpartiet anser att förslaget att utvidga
rådgivningen är ett steg i rätt riktning. Den föreslagna
maximitiden om två timmar är emellertid alltför kort. Tiden
för rådgivning får anpassas så att kontakt kan tas med
motparten och att enklare ärenden kan avgöras inom ramen
för rådgivningen. Detta torde kräva att tiden utsträcks till tre
timmar. Om en rådgivning leder till rättshjälp bör hela
avgiften för rådgivningen avräknas från rättshjälpsavgiften.
Bevisning och utredning
Det är angeläget att en rättssökande som har rättshjälp inte
försätts i ett sämre processuellt läge än en motpart utan
rättshjälp. I exempelvis mål om skadestånd krävs ibland
omfattande och kostnadskrävande utredning angående t.ex.
komplicerade tekniska eller medicinska förhållanden.
Miljöpartiet anser det inte acceptabelt att en part med
rättshjälp skulle vara förhindrad att åberopa sådan bevisning
eller utredning om kostnaden överstiger 10 000 kronor. Vi
avstyrker således regeringens förslag i denna del.
Instansordningen i frågor
om offentligt biträde i
utlänningsärenden
Enligt regeringens förslag skall Utlänningsnämndens beslut i
frågor om offentligt biträde inte kunna överklagas.
Miljöpartiet avstyrker den del av förslaget som gäller sådana
beslut som Utlänningsnämnden fattar som första instans.
Starka skäl av principiell natur talar för att beslut i frågor
som rör rättshjälp skall kunna bringas under prövning i ett
fristående organ. Vi anser särskilt att det är av stor vikt att
negativa beslut vad gäller begäran om biträdesbyte skall
kunna överklagas.
Ersättning till
rättshjälpsbiträden och
offentliga biträden
Rättshjälpen kostar i dag ca 870 miljoner kronor. Varken
utredning eller proposition berör orsakerna till att
rättshjälpen blivit så dyr. Omkring 90 procent av rättshjälpen
går till biträdesarvoden. För tio år sedan kostade rättshjälpen
totalt 274 miljoner kronor för staten. År 1987 tog en advokat
415 kronor i timmen för att försvara en person i brottmål.
Sedan dess har beloppet ökat med nästan hundra procent. I
dag är timarvodet för biträden 803 kronor exklusive moms.
Under samma tioårsperiod har KPI (konsumentprisindex),
som beräknas av SCB och är ett mått på
levnadskostnadsökningen i Sverige, ökat med 50 procent.
Biträdenas arvoden har således ökat dubbelt så mycket som
KPI. Även jämfört med t.ex. en industriarbetarlön är
ökningstakten den dubbla för advokaten.
Miljöpartiet ifrågasätter denna utveckling och begär att regeringen skall
undersöka ersättningssystemets utformning. I samband härmed bör de
allmänna advokatbyråernas roll ses över.
Besparingar
Som nämnts ovan kommer en ordning som medför att
rättshjälpen blir subsidiär till rättsskyddsförsäkringar med all
sannolikhet att leda till att rättsskyddförsäkringarna upphör i
sin nuvarande form. Det är mycket osäkert om och i vad mån
en sådan reform kommer att medföra någon besparing av
rättshjälpskostnaderna. Besparingar måste alltså
åstadkommas på annat sätt.
Miljöpartiet föreslår att intresseprövningen skärps. Härigenom skulle man
kunna tillgodose kraven på att de begränsade resurser som står till buds skall
sättas in på områden där de bäst behövs och komma de människor till del som
är i störst behov av rättsligt bistånd. Med denna utgångspunkt bör rättshjälpen
i förmögenhetsrättsliga tvister inriktas på sådana fall där det är fråga om mera
betydande värden. När tvisterna gäller mindre värden är processkostnaderna
och därmed rättshjälpskostnaderna ofta oproportionerligt höga. Härtill
kommer att det för tvister om mindre värden finns särskilda bestämmelser i
rättegångsbalken som medför att den enskilde kan tillvarata sin rätt utan
alltför höga kostnader. Med den utvidgning av rådgivningen som bör
genomföras kan en samordning ske mellan rättshjälp, rådgivning och småmål
så att alla tvister om mindre värden kan föras bort från den allmänna
rättshjälpen. Värdegränsen för småmål är för närvarande ett halvt basbelopp.
Utvidgningen av rådgivningen bör kunna leda till att gränsen höjs, förslagsvis
till ett basbelopp. I angelägenheter där värdet understiger denna värdegräns
bör således rättshjälp normalt inte beviljas. Om värdet överstiger
värdegränsen skall en noggrann intresseprövning göras. Denna underlättas av
att den utvidgade rådgivningen medför att prövningen grundas på ett betydligt
utförligare och säkrare underlag än för närvarande. En förutsättning för en
effektivare intresseprövning är att beslut om rättshjälp alltid förläggs till
rättshjälpsmyndighet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag att rättshjälpen skall göras
generellt subsidiär till rättsskyddet,
2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, beslutar om sådan ändring av 9 § i
förslaget till rättshjälpslag som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rådgivning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bevisning och utredning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om instansordningen i frågor om offentligt biträde i
utlänningsärenden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning till rättshjälpsbiträden och offentliga biträden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om besparingar,
Stockholm den 2 oktober 1996
Kia Andreasson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Per Lager (mp)
Annika Nordgren (mp)
Roy Ottosson (mp)
Peter Eriksson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)