Inledning
Det är nu snart 25 år sedan rättshjälpsreformen genomfördes. Därefter har rättshjälpen varit föremål för ständiga förändringar, vilka i allmänhet föranletts av krav på nedskärningar av statens utgifter. Mot bakgrund av ytterligare besparingskrav för rättsväsendet föreslår regeringen i propositionen en ny rättshjälpslag som sägs medföra besparingar på 200 miljoner kronor per år.
Miljöpartiet de gröna anser att det finns ett stort behov av förändring av nuvarande rättshjälpssystem. Dagens detaljerade och svårgenomträngliga regler skapar tillämpningsproblem som i sin tur medför att kostnaderna för att hantera systemet blir onödigt höga. Vi emotsätter oss dock att rättshjälpens grundläggande syfte går förlorat. Av principerna om rättssäkerhet och likhet inför lagen får anses följa att även sådana medborgare som har begränsade ekonomiska resurser skall ha en reell möjlighet att få en tvist prövad i domstol. En viktig garanti för detta utgör dagens ordning, där staten genom den allmänna rättshjälpen svarar för vissa rättegångskostnader.
En mycket viktig del i rättssäkerheten är tillgång till juridiskt biträde vid juridiska tvister av olika slag. Vi anser att det är en självklarhet att statsmakten upprätthåller standarden på rättsskipningen och ger enskilda medborgare praktiska möjligheter att lösa rättsliga meningsmotsättningar inför domstol. Detta är också ett åtagande som framgår av internationella konventioner, bl.a. Europarådets rekommendation om rättshjälp.
Rättshjälpen och rättsskyddsförsäkringen
Det mest kontroversiella i regeringens förslag är att allmän rättshjälp skall bli subsidiär till de rättsskyddsförsäkringar som försäkringsbolagen erbjuder. Miljöpartiet finner detta förslag till privatisering av rättshjälpssystemet oacceptabelt eftersom det försämrar möjligheten för stora grupper att söka sin rätt i domstol.
Miljöpartiet anser att huvudansvaret för den enskildes skydd i rättsligt hänseende måste ligga på staten. Det är en statsangelägenhet att medborgarna får tillgång till och använder statens tvistelösningsinstrument. Från principiella utgångspunkter kan ett system med privata försäkringslösningar inte tänkas passa sämre på något område än på rättsskipningens!
Regeringens förslag i denna del förutsätter att den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring av en omfattning som minst motsvarar det skydd som kan erhållas genom rättshjälpen. Detta förutsätter i sin tur att det är möjligt att erhålla en sådan försäkring. Regeringen utgår härvid från att försäkringsbolagen även i framtiden kommer att vara intresserade av att erbjuda rättsskyddsförsäkringar i samma utsträckning och med samma omfattning som i dag. Detta är inte alls säkert, vilket bl.a. annat påpekas av Finansinspektionen.
En förutsättning för att det skall vara möjligt att skydda sig genom att teckna en rättsskyddsförsäkring är att försäkringspremien inte är högre än att den enskilde kan betala den. Av regeringens förslag framgår att premiehöjningarna med anledning av den föreslagna regeln bedömts bli måttliga. Miljöpartiet anser att regeringens bedömning härom är bristfällig vilket bl.a. framgår av Sveriges Försäkringsförbunds yttrande. Om rättsskyddet blir primärt i förhållande till rättshjälpen, kommer detta att påverka premierna avsevärt. Det säger sig självt att de olika försäkringsbolagen, som är vinstdrivande verksamheter, inte bedriver någon välgörenhet! Risken är nu uppenbar att premierna blir så höga för försäkringstagarna att de kommer att välja att inte teckna försäkring och därigenom kommer att sakna skydd inte bara vad avser rättsskyddet utan även i flera andra avseenden.
Försäkringsbranschen är som alla andra verksamheter utsatt för en hård konkurrens. Detta kan märkas bl.a. genom att vissa bolag minskar omfattningen av skyddet i hemförsäkringen i syfte att hålla kostnaderna och därmed premierna nere för dessa försäkringar. Denna tendens riskerar att förstärkas om regeringens förslag blir verklighet. Följden kommer att bli att rättsskyddsförsäkring inte kommer att erbjudas i t.ex. hemförsäkringen. I stället kommer försäkringsbolagen att skapa en särskild försäkring för rättsskydd vilket i sin tur leder till att en stor del av befolkningen kommer att bli oförsäkrade vad gäller rättsskyddet.
I både utredning och proposition finns uppenbara brister vad gäller försäkringsbolagens syn och ställningstagande samt förväntade konsekvenser av den föreslagna regeln. Miljöpartiet finner därför anledning att ifrågasätta regeringens omdöme i denna fråga.
Bestämmelsernas närmare utformning
Av reglernas närmare utformning kan vi inte finna att regeringen har visat de svagaste grupperna i samhället garanterat skydd. Många lever under sådana omständigheter att det inte är möjligt att hänvisa till försäkringsalternativ. Som exempel på sådana personer kan nämnas personer som inte har något hem att försäkra, t.ex. efter en äktenskapsskillnad, utlandsvistelse eller vräkning eller vid långvarig vistelse på sjukhus eller anstalt. Andra exempel är ungdomar som nyligen flyttat hemifrån och personer med små ekonomiska resurser, språkproblem eller andra sociala problem.
Regeringen anser sig ha löst detta problem genom att bestämmelserna utformas så att rättshjälp inte får beviljas den "som med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden" borde ha haft ett sådant skydd.
Vi anser att den föreslagna regeln är för vag. Det måste klart framgå av lagtexten i vilka situationer rättshjälp skall beviljas. Risken med regeringens förslag är bl.a. svåra gräns- och tolkningsproblem när det gäller avgörandet för en individs ekonomiska situation. Hur skall man kunna bedöma en person som uppger att han eller hon avstått från att teckna en rättsskyddsförsäkring för att få råd med mat och kläder till sig själv och sina barn?
Miljöpartiet föreslår därför att 9 § i rättshjälpslagen ändras enligt följande:
Rättshjälp får inte beviljas, om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Detsamma gäller för rättssökande som borde ha haft ett sådant skydd med hänvisning till sin ekonomiska situation.
Om den rättssökande saknar rättsskydd enligt första stycket till följd av sin begränsade försörjningsförmåga eller i övrigt utsatta sociala situation skall rättshjälp beviljas. I övrigt får rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den rättssökande.
Rådgivning
Rådgivning bör vara ett komplement till rättshjälp och bör därför som regeringen föreslår vara obligatorisk vid rättshjälp. Miljöpartiet anser att förslaget att utvidga rådgivningen är ett steg i rätt riktning. Den föreslagna maximitiden om två timmar är emellertid alltför kort. Tiden för rådgivning får anpassas så att kontakt kan tas med motparten och att enklare ärenden kan avgöras inom ramen för rådgivningen. Detta torde kräva att tiden utsträcks till tre timmar. Om en rådgivning leder till rättshjälp bör hela avgiften för rådgivningen avräknas från rättshjälpsavgiften.
Bevisning och utredning
Det är angeläget att en rättssökande som har rättshjälp inte försätts i ett sämre processuellt läge än en motpart utan rättshjälp. I exempelvis mål om skadestånd krävs ibland omfattande och kostnadskrävande utredning angående t.ex. komplicerade tekniska eller medicinska förhållanden. Miljöpartiet anser det inte acceptabelt att en part med rättshjälp skulle vara förhindrad att åberopa sådan bevisning eller utredning om kostnaden överstiger 10 000 kronor. Vi avstyrker således regeringens förslag i denna del.
Instansordningen i frågor om offentligt biträde i utlänningsärenden
Enligt regeringens förslag skall Utlänningsnämndens beslut i frågor om offentligt biträde inte kunna överklagas. Miljöpartiet avstyrker den del av förslaget som gäller sådana beslut som Utlänningsnämnden fattar som första instans. Starka skäl av principiell natur talar för att beslut i frågor som rör rättshjälp skall kunna bringas under prövning i ett fristående organ. Vi anser särskilt att det är av stor vikt att negativa beslut vad gäller begäran om biträdesbyte skall kunna överklagas.
Ersättning till rättshjälpsbiträden och offentliga biträden
Rättshjälpen kostar i dag ca 870 miljoner kronor. Varken utredning eller proposition berör orsakerna till att rättshjälpen blivit så dyr. Omkring 90 procent av rättshjälpen går till biträdesarvoden. För tio år sedan kostade rättshjälpen totalt 274 miljoner kronor för staten. År 1987 tog en advokat 415 kronor i timmen för att försvara en person i brottmål. Sedan dess har beloppet ökat med nästan hundra procent. I dag är timarvodet för biträden 803 kronor exklusive moms. Under samma tioårsperiod har KPI (konsumentprisindex), som beräknas av SCB och är ett mått på levnadskostnadsökningen i Sverige, ökat med 50 procent. Biträdenas arvoden har således ökat dubbelt så mycket som KPI. Även jämfört med t.ex. en industriarbetarlön är ökningstakten den dubbla för advokaten.
Miljöpartiet ifrågasätter denna utveckling och begär att regeringen skall undersöka ersättningssystemets utformning. I samband härmed bör de allmänna advokatbyråernas roll ses över.
Besparingar
Som nämnts ovan kommer en ordning som medför att rättshjälpen blir subsidiär till rättsskyddsförsäkringar med all sannolikhet att leda till att rättsskyddförsäkringarna upphör i sin nuvarande form. Det är mycket osäkert om och i vad mån en sådan reform kommer att medföra någon besparing av rättshjälpskostnaderna. Besparingar måste alltså åstadkommas på annat sätt.
Miljöpartiet föreslår att intresseprövningen skärps. Härigenom skulle man kunna tillgodose kraven på att de begränsade resurser som står till buds skall sättas in på områden där de bäst behövs och komma de människor till del som är i störst behov av rättsligt bistånd. Med denna utgångspunkt bör rättshjälpen i förmögenhetsrättsliga tvister inriktas på sådana fall där det är fråga om mera betydande värden. När tvisterna gäller mindre värden är processkostnaderna och därmed rättshjälpskostnaderna ofta oproportionerligt höga. Härtill kommer att det för tvister om mindre värden finns särskilda bestämmelser i rättegångsbalken som medför att den enskilde kan tillvarata sin rätt utan alltför höga kostnader. Med den utvidgning av rådgivningen som bör genomföras kan en samordning ske mellan rättshjälp, rådgivning och småmål så att alla tvister om mindre värden kan föras bort från den allmänna rättshjälpen. Värdegränsen för småmål är för närvarande ett halvt basbelopp. Utvidgningen av rådgivningen bör kunna leda till att gränsen höjs, förslagsvis till ett basbelopp. I angelägenheter där värdet understiger denna värdegräns bör således rättshjälp normalt inte beviljas. Om värdet överstiger värdegränsen skall en noggrann intresseprövning göras. Denna underlättas av att den utvidgade rådgivningen medför att prövningen grundas på ett betydligt utförligare och säkrare underlag än för närvarande. En förutsättning för en effektivare intresseprövning är att beslut om rättshjälp alltid förläggs till rättshjälpsmyndighet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag att rättshjälpen skall göras generellt subsidiär till rättsskyddet,
2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, beslutar om sådan ändring av 9 § i förslaget till rättshjälpslag som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rådgivning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevisning och utredning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om instansordningen i frågor om offentligt biträde i utlänningsärenden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning till rättshjälpsbiträden och offentliga biträden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om besparingar,
Stockholm den 2 oktober 1996
Kia Andreasson (mp)
Bodil Francke Ohlsson (mp) Per Lager (mp) Annika Nordgren (mp) Roy Ottosson (mp) Peter Eriksson (mp) Ragnhild Pohanka (mp) Yvonne Ruwaida (mp)