Den svenska nämnden har en mer än 800-årig tradition. I och
med Kristoffers allmänna landslag från 1442 etablerades
nämnden som domare. Vid denna tid erlade socknens
medlemmar ersättning till den så kallade tingsgästningen
varav nämnden vanligen erhöll en tredjedel. Dessutom hade
nämnden i regel rätt till en tredjedel av de utdömda böterna.
Nämndemännen har i det svenska rättsväsendet sedan mycket länge en
uppgift som lekmannadomare. Detta är inte bara ett uttryck för en lång tradi-
tion utan är också fast förankrat hos statsmakten och bland medborgarna.
En rad olika uttalanden visar att det finns ett brett stöd för att nämndemännen
även i fortsättningen skall vara en värdefull del av rättsväsendet. Exempelvis
sade justitieminister Laila Freivalds i ett frågesvar i riksdagen den 16 januari
1996: Nämndemännen har av tradition en stark ställning i de svenska
domstolarna. Det råder politisk enighet om att nämndemännen skall finnas
kvar och fylla den funktion inom rättsväsendet som Carina Hägg beskriver...
Jag anser dock att nämndemännen även i framtiden skall ha en stark ställning
inom vårt domstolsväsende.
Arvode i modern tappning till nämndemännen började utgå
år 1953 och fastställdes till 20 kronor per dag. Arvodena har
därefter varit föremål för höjningar med vanligtvis några års
intervall. Den senaste höjningen till 300 kronor per dag
skedde år 1989. De senaste sju åren har nämndemännens
dagarvode således legat stilla. 300 kronor 1989 motsvarar i
dagens penningvärde ca 222 kronor. 1982 var dagarvodet
220 kronor. Sedan dess har kostnadsutvecklingen i Sverige
varit ca 209 procent.
I jämförelse med andra förtroendevalda i stat och kommun har
nämndemännen mycket låg ersättning för sina insatser. Så gott som alla andra
uppdrag ligger på en betydligt högre ersättningsnivå och de justeras upp
regelmässigt. Anställda eller personer som på annat sätt är knutna till
rättsväsendet får täta uppjusteringar av sina löner.
Nämndemännens ringa ersättning är i sig oriktig och oförklarlig. Det leder
dessutom till att sammansättningen av nämndemän i domstolarna tenderar att
bli snedvriden. Rekrytering bör ske från alla yrkesgrupper och åldrar och lika
från båda könen. Dessvärre är det inte så.
Undersökningar visar att offentliganställda är klart överrepresenterade i
nämndemannakåren. Nämndemän från privata näringslivet, och då särskilt
tillverkningsindustrin, är däremot klart underrepresenterade i förhållande till
sin andel av befolkningen.
Nämndemannakåren har också en hög medelålder. I praktiken blir detta allt
tydligare eftersom yngre yrkesverksamma nämndemän sällan kan åta sig
omfattande och långa mål som kan ta flera dagar eller veckor i anspråk.
Nämndemän som lämnat sitt yrkesliv bakom sig har lättare att disponera sin
tid och kan utan större olägenhet tjänstgöra vid dessa mål.
En annan och allvarlig tendens är att nämndemän avsäger sig sitt uppdrag
eller avböjer omval. Den absolut vanligaste orsaken därtill är att den
ekonomiska ersättningen är så dålig.
De olägenheter som beskrivits bottnar i allt väsentligt i att arvodet ligger på
en alldeles för låg nivå. Det starka verbala stöd som nämndemännen har från
statsmakternas sida återspeglas inte i de arvoden som utgår. Enligt vår
mening bör det finnas en överensstämmelse mellan den betydelse som
nämndemännen sägs ha och ersättningsnivån. Vi anser också att det saknas
skäl till varför nämndemännen skall vara gravt underbetalda i jämförelse med
andra uppdrag i stat och kommun.
I årets budgetproposition, utgiftsområde Rättsväsendet, ger justitie-
ministern visst hopp om en uppjustering av arvodena. En översyn av
domstolsväsendet pågår och regeringen har för avsikt att återkomma till
riksdagen med förslag under våren 1997. "I samband därmed kommer också
nämndemännens ersättningar att ses över", säger justitieministern.
Vi anser att regeringen bör uppdra till Domstolsutredningen att göra en
utredning och lämna förslag vad gäller nämndemännens framtida arvoden och
övriga ersättningar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen uppdrar åt Domstolsutredningen att utreda och
lämna förslag om nämndemännens framtida arvoden och övriga ersättningar.
Stockholm den 3 oktober 1996
Eva Björne (m)
Nils Fredrik Aurelius (m)
Birgitta Carlsson (c)
Sigge Godin (fp)
Chatrine Pålsson (kd)