Regeringen har vid sammanträde den 29 juni 1995 beslutat
att tillsätta en kommitté med uppgift att granska
domstolsväsendets organisation. Kommittén skall i en första
etapp lämna förslag till en ny organisation för domstols-
väsendet som helhet. Som nu är vanligt förekommande för
utredningar hängs på ett krav om minskat medelsbehov på
200 milj.kr. per år.
Utredningen har långt innan den lagt fram sitt betänkande blivit föremål
för kritik, både från jurister och från allmänheten. Regeringen vill att antalet
domstolar skall reduceras vilket leder till komplikationer i olika led.
Samtidigt med att domstolsväsendet nagelfars, våndas åklagarväsendet i
påkomna sviter efter en s.k. reform som infördes 1 juli 1996 och som kan
komma att få fatala följder för behandling av brottmål, som riskerar läggas i
långbänk p g a bortrationaliserade kanslibesättningar landet över. För att
fullständiga bilden av läget för svensk rättskipning är polisväsendet utsatt för
kraftiga besparingskrav som kommer att bli väldigt kännbara för
medborgarna men glädja de brottsutövande krafterna.
Regeringens direktiv om att spara pengar är vällovligt, men endast under
förutsättning att det rör sig om positiva nettoeffekter. Innebär besparingar att
andra sektorer i samhället får ta ökade kostnader, är inte mycket vunnet.
Direktiven till domstolskommittén låter klart ana att aktuella rationaliseringar
är så omfattande att revor uppstår i den svenska rättsordningen.
Det finns skäl att anta att regeringen är ute efter att halvera antalet
domstolar. I dag finns 97 tingsrätter som är illa ute. I det område jag närmast
har kontakt med gäller det tingsrätterna i Strömstad, Stenungsund, Åmål,
Varberg, Lidköping, Falköping, Skövde, Alingsås och förmodligen också
Trollhättan.
Jag ser det som rimligt att där särskilda skäl föreligger måste en och annan
av de små tingsrätterna föras över till större enheter. Men rationaliseringen
måste ligga på en nivå som inte äventyrar den svenska rättssäkerheten. De
nya stora tingsrätterna med en underdimensionerad kansliorganisation
riskerar få alltför hög arbetsbelastning.
Domstolsutredningen bör också erinra sig att ett mindre antal domstolar
kommer att medföra merkostnader för nya större tingsrätter och
avvecklingskostnader för nedlagda domstolar. Därtill uppkommer ökade
kostnader för alla som har ärenden till de nya domstolarna. Långa avstånd
uppkommer, allt från 10 mil till kanske 25. Redan idag förekommer det
"skolk" vid tingsförhandlingar och det kommer öka om avstånden blir större.
Långa polishämtningar är inte billiga!
Det förtjänar påpekas att ersättningen till vittnen och andra för förlorad
arbetsinkomst är maximerad till 300 kr. om dagen. Med kraftigt förlängda
restider för vittnen och målsägande riskerar allt fler att göra en nettoförlust
när de skall fullgöra sin medborger-liga skyldighet. Detta kan leda till att
respekten för rättsväsendet urholkas, allt för ett antal sparade miljoner i
budgeten. Alternativet är att öka ersättningarna men i så fall blir "reformen"
obegriplig.
En annan aspekt är att antalet rättegångar knappast blir mindre om
tingsrätterna blir färre. Det finns vidare anledning att sätta ett frågetecken
för
tesen att en stor domstol automatiskt har bättre skickade domare. En stor
styrka hos dagens mindre tingsrätter är kännedomen om lokala förhållanden,
där inte minst nämndemännen har god person-kännedom som i det enskilda
fallet är av stort värde.
Det finns i den allmänna kostnadsjakten inga klara verifikationer på att
stordrift i domstolsväsendet ger ekonomiska fördelar. Stockholms tingsrätt är
med drygt 100 domare klart störst bland landets tingsrätter. Av
Domstolsverkets statistik över slutförda brotts- och tvistemål år 1995
framgår att snittet mål per domare vid de flesta tingsrätter ligger på 250-300
mål. Vid Stockholms tingsrätt slutfördes samma år 20 000 mål, vilket
förvisso är mycket, men när det blir utslaget på antalet berörda domare,
kommer man inte ens upp i 200. Här finns alltså inget belägg för att en stor
tingsrätt med 100 domare är effektivare än en mindre.
Ser man till målkostnaden för stor-mindre tingsrätt är den en dryg
tusenlapp högre per mål än kostnaderna för ett antal mindre tingsrätter.
Notabelt är att Sollefteå tingsrätt, som bara har en domare, var effektivast av
alla tingsrätter i landet. De små tingsrätterna är duktiga. Som jag framhållit
tidigare bör också domstolsväsendet vara med och spara pengar. Sverige
ligger på översta plats i Norden. År 1994 kostade domstolarnas verksamhet
4,3 miljarder kronor, mot 1,8 i Norge, 1,5 i Danmark och i Finland 2,3
miljarder kronor. De 200 miljoner kronor som regeringen vill skall sparas in
per år kommer som jag beskrivit i motionen att ge negativa effekter på
känsliga områden som inte står i rimlig proportion till nyttan av det samlade
sparbetinget. Förslaget som synes bli utredningens huvuduppgift, att ge
nådastöten åt halva antalet tingsrätter, bör i den delen läggas i malpåse, med
undantag för neddragningar som i enstaka fall kan motiveras utifrån lokala
förhållanden.
Direktiven till utredningen handlar mycket om effektivitet, kvalitets-
uppnående och en billigare organisation. Det är rimligt att anta att den
pågående utredningen djupgranskar erfarenheter från tidigare utredningar
och från tidigare sammanslagningar. Och vad kommer förebådade
sammanslagningar att ge för nettovinst? Trots allt styrs tingsrätternas arbete
av lagstiftning. Tingsrätten kan inte påverka sin uppgift. Den är bunden att
behandla ärenden som kommer in.
En sammanfattning: 50 % färre tingsrätter innebär inte att mål och ärenden
minskar lika mycket; de kommer i bästa fall att vara oförändrade. Och
personalminskningen kommer ofelbart att leda till stora störningar i
administrationen med följder som är lätt förutsägbara.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om värdet av att de små tingsrätterna behålls,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrade utredningsdirektiv vad gäller de mindre tingsrätterna.