med anledning av regeringens skr. 1996/97:168 Återkallelse av proposition 1996/97:131 Prövningstillstånd i hovrätten
Regeringen återkallar nu sin proposition om generellt prövningstillstånd.
Detta är en riktig om än senkommen åtgärd, som naturligtvis ska bifallas.
Men saken måste samtidigt ses i ett större sammanhang. Propositionen ställer
hela regeringens bristfälliga rättspolitik i blixtbelysning. Denna politik har
allvarligt bidragit till dagens rättspolitiska problem. I en sådan situation
måste riksdagen ingripa för att säkra rättssamhället inför framtiden. Behovet
accentuerades när riksdagen senast tvingades att avslå ett regeringsförslag,
nämligen om minskning av antalet nämndemän i domstol.
1 Rättssamhälle i kris
Många anser att rättssamhället är i kris särskilt när tusentals ärenden även
med kända gärningsmän får ligga utan åtgärd. Vid folkliga demonstrationer
krävs nu av lättförståeliga skäl krafttag. Det har uppenbarligen uppkommit
ett tilltagande massivt missnöje med regeringens rättspolitik och för denna
bär justitieministern det yttersta ansvaret. Kraftig kritik framförs från alla
håll, såsom från domare, åklagare, advokater, universitetsjurister och nämn-
demän samt många rättsintresserade medborgare.
Problemen inom rättsväsendet är onekligen stora och därmed även reform-
behovet. Därför krävs en kraftfull effektivisering men då givetvis inom
rättssäkerhetens ramar.
2 Äventyrad rättssäkerhet
Regeringen har presenterat en lång rad regeringsförslag, varav flera har riske-
rat äventyra rättssäkerheten. Justitieministern hanterar rättssäkerhetsaspek-
terna lättsinnigt, och några exempel kan nämnas särskilt. Möjligheten att
överklaga till hovrätten avsågs begränsas otillbörligt, domstolsnämnden
skulle minskas orimligt, statlig rättshjälp ersattes av privat försäkring och
underrätternas antal planeras att kraftigt minskas. Sådana reformer urholkar
ofrånkomligen rättssäkerheten bit för bit, och medborgarnas förtroende för
rättsväsendet undergrävs allvarligt.
3 Obegriplig besparingspolitik
Regeringen har motiverat sina förslag främst med besparingsskäl, och rätts-
säkerheten tycks alltmer ha degraderats till en budgetregleringsfaktor. Men
flera av förslagen har - förutom risker för rättssäkerheten - osäkra sparef-
fekter särskilt i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Om det skulle bli bespa-
ringar torde dessa inte uppgå till de av regeringen förväntade utan bli när-
mast av marginell karaktär. Slutresultatet kan då lätt bli mindre rättssäkerhet
till samma kostnad.
Denna orimliga besparingspolitik framstår numera som helt obegriplig
sedan justitieministern offentligt meddelat att det nu plötsligt finns 1 000
miljoner kronor ytterligare tillgängliga för rättsväsendet.
4 Klandervärd passivitet
Den passivitet som är typisk för regeringen i allmänhet gäller nu även justi-
tieministern och rättspolitiken. Det finns två flagranta exempel på viktiga
rättsfrågor som hamnat i långbänk. Ett utredningsförslag till bättre lagstift-
ning för brottsoffer, främst kvinnor som utsatts för våld, överlämnades som-
maren 1995 och ett annat utredningsförslag om lagstiftning som skulle hjälpa
myndighetsoffren - alltså medborgare som drabbats av felaktig myndighets-
verksamhet - presenterades redan sommaren 1993. Men inget av dessa för-
slag har ännu föranlett något regeringsförslag. Det tycks som om rättsären-
dena allt oftare hamnar i långbänk i de för medborgarna viktiga rättsfrågorna.
5 Bristande helhetssyn
Regeringens reformarbete företer en splittrad bild. Förändringar på ett rätts-
område påverkar oftast verksamheten inom ett annat rättsområde. Delrefor-
mer äventyrar lätt helhetsresultatet.
Justitieministern tycks sakna den nödvändiga helhetssynen. Den nu
aktuella frågan om generellt prövningstillstånd framstår som ett skolexempel.
Införandet av sådant prövningstillstånd påverkar ofrånkomligen tingsrätterna
och då beträffande både resurser, kompetens och rättegångsregler. Detta
påpekar också många remissinstanser. Men ändå ville regeringen snabbinföra
reformen - trots att det samtidigt pågår en genomgripande utredning om
domstolarnas framtida organisation, som faktiskt kan innebära både
sammanslagning av tingsrätter med länsrätter och minskning av antalet
domstolar i första instans.
6 Regeringens insikt
Regeringens agerande i frågor av väsentlig betydelse för medborgarna blir
alltmer svårförståeligt. Justitieministerns agerande kännetecknas av bristande
helhetssyn på rättsväsendet, besparingar på rättssäkerhetens bekostnad och
oförmåga att avhjälpa allvarliga brister i rättssamhället.
Justitieministern förefaller äntligen börja inse problematiken. Hon skyller
naturligtvis som vanligt på den borgerliga regeringen men tycks nu även
medge vissa egna försyndelser. I sanning ett något sent uppvaknande. Men
nu vill hon uppenbarligen göra "lag och trygghet" till en valfråga. Men då
räcker det inte bara med ord utan då krävs handling, och för närvarande är
det oklart vad regeringens åtgärdskatalog innehåller.
7 Rättspolitisk strategi efterlyses
Det är självklart helt nödvändigt med ett samlat grepp över rättsproblemati-
ken utifrån en helhetssyn på rättssamhället. Ett sådant förslag har jag fram-
fört i en tidigare motion (1996/97:Ju912). Där anfördes bl.a. följande:
Utgångspunkten för all reformation är en organisatorisk förändring, som i sin
tur grundar sig på en systematisk genomgång av hela verksamhetsområdet,
följd av en ingående analys av respektive arbetsuppgift. Först därefter kan
man genomföra verkliga förändringar.
Hela det centrala rättsväsendet behöver reformeras. Det gäller främst
domstolsväsendet men även de övriga sektorerna eftersom det här
uppenbarligen handlar om en sammanhängande helhet.
Behovet av förbättringsåtgärder är som synes mycket stort inom det
centrala rättsväsendet. Reformationen omfattar de flesta sektorer och får
konsekvenser på såväl verksamhet, organisation som personalpolitik. I detta
sammanhang måste också tillgripas depenalisering och avkriminalisering.
Delreformer är en dålig väg som lätt leder till endast begränsade
förbättringar och som även medför risk för sinsemellan motstridiga
dellösningar. Ett illustrativt exempel kan anföras. Frågan om nya summariska
rättsliga förfaranden är av central betydelse för en framgångsrik reformation.
Lösningen är uppenbarligen av sektorsövergripande karaktär och berör
samtidigt polis, åklagare, domare och kronofogde och ytterst även ombuds-
mannainstitutionen som kontrollorgan.
Då rättsväsendets problem inte kan lösas i separata steg, blir slutsatsen att
det först bör tillsättas en parlamentarisk utredning för att fastlägga
riktlinjerna för utformningen av det framtida rättsväsendet. Därefter får
respektive sektor utredas inom de riktlinjer riksdagen fastslagit. Härigenom
garanteras bästa möjliga slutresultat av en total reformation av rättsväsendet.
En motsvarande inställning har också redovisats av såväl Riksrevisionsverket
som Riksdagens revisorer, och även justitieutskottet torde ha varit inne på
motsvarande tankar.
Behovet av en rättspolitisk strategi framstår nu alltmer som nödvändigt
och nu krävs ett samlat grepp över reformarbetet.
8 Sammanfattande slutsats
Regeringen behöver en tydlig rättspolitisk strategi annars hamnar rättsväsen-
det helt i obalans och det allmänna förtroendet för rättssamhället havererar
totalt. Beklagligtvis saknas en sådan strategi. Mot denna bakgrund är det
uppenbarligen nödvändigt att riksdagen fastlägger grundläggande riktlinjer
för den framtida rättspolitiken.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om effektivisering av rättsväsendet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om besparingar inom rättsområdet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rättspolitisk strategi.
Stockholm den 5 juni 1997
Bengt Harding Olson (fp)