Den ekonomiska brottsligheten är utan tvivel ett allvarligt
problem. Den måste bekämpas inte minst för att upprätthålla
respekten för strafflagstiftningen och för att värna moralen i
näringslivet och i samhället i övrigt. Den ekonomiska
brottsligheten utgör också ett allvarligt hot mot
marknadsekonomins funktionssätt. Ekonomisk brottslighet
hotar själva fundamentet för marknadsekonomin,
samhällsmoralen och den sociala välfärden.
Självfallet är det av stor betydelse att kampen mot den ekonomiska
brottsligheten förs på ett sådant sätt att insatserna i största möjliga
utsträckning riktas mot brottslingarna och de brottsliga gärningarna som
sådana. Samtidigt får lagändringar och andra åtgärder inte utformas så att de
lägger hinder i vägen för den lagliga näringsverksamheten. Det måste råda
balans mellan å ena sidan intresset att bekämpa brottsligheten och
konsekvenserna för samhällsekonomin och medborgarna å den andra.
All brottslighet måste bekämpas inom de gränser som rättsstaten sätter. Vi
får inte tillåta att kampen mot brottsligheten leder till en urholkning av de
värden som statsmakterna har ett särskilt ansvar att skydda.
Den ekonomiska brottsligheten är till sin natur svårutredd, vilket ofta
innebär bevissvårigheter för åklagare inför domstol. Detta är ett stort problem
för de myndigheter som har att utreda och bekämpa ekonomisk brottslighet.
Det kan emellertid aldrig godtas att beviskraven sänks enbart för att lättare få
till stånd en fällande dom.
Ekobrottslighetens omfattning
När det gäller storleken på de belopp som den ekonomiska
brottsligheten omsätter eller vilka belopp som undandras
beskattning föreligger det i dag endast grova uppskattningar.
Det finns inga tydliga belägg för att det i strikt statsfinansiell
mening skulle vara "lönsamt" för staten att bekämpa denna
brottslighet, dvs. det är inte så att en utgiftsökning i
statsbudgeten avseende kampen mot ekobrottsligheten med
någon automatik leder till en inkomstökning för staten.
Vinsterna ligger i stället i de för hela samhällsekonomin
gynnsamma konsekvenserna av en effektiv
ekobrottsbekämpning.
Det har dessutom konstaterats en ökande förslagenhet och ett mer
systematiskt tillvägagångssätt hos de ekonomiska brottslingarna. Gränserna
mot annan kriminalitet som vålds-, miljö- och narkotikabrottslighet har också
suddats ut i takt med att ekobrottsligheten blivit grövre och de
penningsummor som är i omlopp blivit större. Särskilda åtgärder mot
miljöbrott utvecklas närmare i motion 1996/97:Ju907 av Gun Hellsvik m.fl.
(m).
Ekobrottsbekämpningen sedan mitten
av 1970-talet
1976-1982
Det var först kring mitten av 1970-talet som en mer allvarlig
och åtgärdsinriktad debatt om den ekonomiska brottsligheten
inleddes. Vid denna tid uppmärksammades bl.a. att det fanns
brister i myndigheternas arbetsformer och att beredskapen att
möta den nya brottsligheten var dålig.
1976 tillsattes en arbetsgrupp som fick i uppgift att utreda hur det polisiära
arbetet mot den organiserade och ekonomiska brottsligheten kunde förbättras.
Som ett resultat inrättades 1977 särskilda tjänster mot ekobrott vid de större
polismyndigheterna. 1979 inrättades de första ekorotlarna.
1977 fick också BRÅ i uppdrag av regeringen att göra en översyn av
lagstiftningen mot den organiserade och ekonomiska brottsligheten. I det
fortsatta arbetet ingick bl.a. att se över bestämmelserna om informations-
utbyte och anmälningsskyldighet mellan myndigheterna samt frågan om
sekretess mellan myndigheter.
I budgetpropositionen 1977/78 redogjordes ingående för ekobrottssitua-
tionen och de åtgärder regeringen vidtagit för att komma till rätta med
problemen. Cirka 35 nya polistjänster inrättades, utbildningsinsatserna ökade
och arbetet för en förbättrad samordning hos de brottsbekämpande
myndigheterna inleddes. Åklagarväsendet erhöll medel för ekobrottsutbild-
ning och ytterligare åklagare. Under åren 1977-1982 inrättades successivt
nya tjänster för ekobrottsbekämpning.
1982-1991
De närmaste åren efter 1982 tillfördes ytterligare personal till
ekorotlarna, men detta skedde till stor del genom
omfördelning av redan befintliga tjänster. På grund av detta
och då polisaspirantantagningen samtidigt under ett par år
begränsades lades grunden för den senare uppkomna bristen
på poliser. På motsvarande vis gjordes också vissa satsningar
på, och organisatoriska förändringar inom åklagarväsendet.
Det som saknades var insikten om att färre poliser totalt sett får negativa
konsekvenser för all brottsbekämpning. Detta gäller inte minst ekobrottslig-
heten, som är särskilt resurskrävande att utreda och lagföra.
Samtidigt som spekulationsekonomin tog fart och den ekonomiska
brottsligheten ökade under senare delen av 1980-talet avtog den dåvarande
regeringens intresse alltmer för den ekonomiska brottsligheten. Efter 1986
saknas mer omfattande resonemang om den ekonomiska brottsligheten och
polisväsendet i budgetpropositionerna. Vad som återstod av kampen mot
ekobrotten var återkommande uttalanden om att denna vid sidan av annan
brottslighet skulle prioriteras.
1991-94
Under de borgerliga regeringsåren avhjälptes polisbristen.
Antalet poliser ökade med närmare 1 500. Av erfarenhet vet
vi att polisbrist drabbar utredningar angående ekonomisk
brottslighet, och tillräckligt med välutbildade poliser är
därför av avgörande betydelse för ekobrottsbekämpningen.
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket gjorde en
omfattande översyn av bl.a. administrativa rutiner, samverkansformer och
kontrollåtgärder som berör insatser mot den ekonomiska brottsligheten.
Arbetets inriktning har varit att effektivisera handläggningen, att öka
kompetensen och samarbetet myndigheter emellan och att undanröja
administrativa hinder. Myndigheternas arbete har också innefattat att i ökad
utsträckning samarbeta med och ta till vara de kunskaper och erfarenheter
som finns hos konkursförvaltare och de revisorer som konkursförvaltare
anlitar.
Riksåklagaren beviljades extra resurser för tillskapandet av en särskild
utredningsgrupp, RÅSOP, Riksåklagarens specialoperation. RÅSOP inrätta-
des med uppgift att ta sig an undersökningar i ärenden som rör kvalificerad
ekonomisk brottslighet riktad mot banker och andra finansinstitut.
60 miljoner kronor öronmärktes för att förstärka och utveckla den
kvalificerade kriminalpolisverksamheten, särskilt vad gäller teknisk
utrustning och ADB-stöd. En väsentlig del av dessa medel har anvisats för
bekämpningen av den kvalificerade ekonomiska brottsligheten. I enlighet
med den borgerliga regeringens förslag beslutade riksdagen våren 1994 att
förstärka åklagarväsendets budget motsvarande kostnader för 30 nya
ekoåklagare.
Regeringen beslutade våren 1994 att en central enhet, Ekobrottskomman-
dot, för bekämpning av ekonomisk brottslighet skulle inrättas.
Den dominerande uppgiften för enheten skulle vara den operativa verksam-
heten. Enheten skulle handlägga de allra mest omfattande, tidskrävande och
juridiskt komplicerade ärenden som rör ekonomisk brottslighet. Enheten
skulle också fungera som en föregångsmyndighet, dvs. utgöra en allmän
kunskapsresurs bl.a. i internationella frågor för andra åklagarmyndigheter och
för polismyndigheter som handlägger ärenden angående ekonomisk
brottslighet.
Efter 1994
Den socialdemokratiska regeringen presenterade i april 1995
i en skrivelse "Samlade åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten". Denna skrivelse innehöll bl.a. ett förslag om
inrättande av en särskild central myndighet för
ekobrottsbekämpning. Vi moderater uttalade vår stora
tveksamhet mot en sådan lösning och underströk att det är av
central betydelse för ekobrottsbekämpningen att de
samverkansformer som skapades under de borgerliga
regeringsåren mellan myndigheterna får bestå och att
samarbetet mellan polis, åklagare, skattemyndigheter,
kronofogdemyndigheter och tullmyndigheter effektiviseras.
Det är med tillfredsställelse vi noterar att regeringen i sin budgetprop-
osition nu framför att det fortsatta arbetet bygger på en utveckling av den
påbörjade samverkan, som vi moderater förespråkat, och att en central myn-
dighet inte längre synes vara aktuell.
Den nuvarande regeringen har genomfört omfattande besparingar på
rättsväsendet, och årets budgetproposition innebär ytterligare besparingar.
I detta sammanhang bör understrykas att en grundläggande förutsättning
för att vi skall lyckas komma åt den ekonomiska brottsligheten, liksom all
annan brottslighet, är att det finns tillräckligt med välutbildade poliser och
åklagare, som kan ägna sig åt brottsutredningar. Det är också nödvändigt att
fria resurser ställas till förfogande för förstärkning av ytterligare expertis i
form av bl.a. konkursförvaltare och revisorer. Om regeringen menar allvar
med sin uttalade målsättning att angripa ekobrottsligheten så måste också
regeringen stå garant för att det framgent kommer att finnas tillräckligt antal
poliser, åklagare och att annan nödvändig kompetens kan engageras. Detta är
inte möjligt med de begränsade resurser som regeringen föreslår ställs till
rättsväsendets förfogande. Regeringens förslag innebär i praktiken ytterligare
besparingar, eftersom de medel som krävs för förberedelserna inför en
Schengenanslutning inte tillförs.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av tillräckliga resurser för ekobrottsbekämpning.
Stockholm den 4 oktober 1996
Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutson (m)
Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)
Jeppe Johnsson (m)
Åke Sundqvist (m)
Christel Anderberg (m)
Liselotte Wågö (m)
Lars Björkman (m)