Utifrån ett medborgerligt fri- och rättighetsperspektiv är
polisen utrustad med långtgående befogenheter gentemot den
enskilde eftersom polisen kan använda fysiskt tvång vid
ingripanden. Karaktären på ett ingripande ska alltid vägas
mot behovet och de förhållanden som gäller för den situation
som föranleder polisens agerande. Polismannen tvingas ofta
till snabba avgöranden i akuta lägen.
Från tid till annan förekommer en diskussion i samhället om hur
anmälningar mot polismän om övergrepp ska hanteras. Samma gäller
självklart när missförhållanden uppdagas inom polisen.
Polisen är i allt sitt arbete beroende av att ha allmänhetens förtroende; ett
gott samarbete med invånarna i polisområdet ökar avsevärt möjligheten till
framgång, inte minst i det förebyggande arbetet. Bästa sättet att förebygga
polisvåld är naturligtvis att satsa på utbildning, att polisen på alla nivåer
ständigt uppmärksammar frågan.
Utredningar av anmälningar om polisvåld och andra missförhållanden görs
i dag av fristående enheter inom polisen, och i samråd med allmän åklagare. I
den allmänna debatten ifrågasätts ibland detta system. Det kan då ligga nära
till hands att förorda en annan organisatorisk lösning av utredningsarbetet,
men även andra lösningar kan komma att ifrågasättas.
Frågan är emellertid allvarlig eftersom medborgarnas förtroende för polisen
är så avgörande. Därför är det angeläget med en ordentlig genomlysning av
utredningsförfarandet när det gäller påstådda polisövergrepp eller andra
missförhållanden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en genomlysning av utredningsförfarandet vid
anmälningar mot polisernas tjänsteutövning.
Stockholm den 4 oktober 1996
Berit Oscarsson (s)
Mariann Ytterberg (s)
Sven-Erik Österberg (s)
Bo Finnkvist (s)