Skrota Säkerhetspolisen
Miljöpartiet har under lång tid försökt att föra en debatt kring vad vi skall ha en säkerhetspolis till, vad som skall vara dess mål, vilka faror som finns med verksamheten och vilka principer som måste lagfästas för att förhindra att verksamheten går i en riktning som inte är önskvärd. Vi anser i första hand att säkerhetspolisen bör skrotas i sin nuvarande form och fråntas sina polisiära befogenheter. Det renodlade polisarbetet med utredning och spaning skulle då kunna överföras till den öppna polisen. I stället bör införas en separat organisation utan polisiära befogenheter som endast håller på med analyser av säkerhetshot mot samhälliga intressen.
Kontrollen över Säkerhetspolisen
Vem är det som har kontrollen över den svenska säkerhetspolisen? Detta är en fråga som vi inom Miljöpartiet de gröna anser att regeringen bör tänka över.
I Lidboms utredning - den enda verkliga antydan till en kritisk granskning av säkerhetspolisen som skett i en offentlig utredning sedan Sandler- kommissionen och den alltjämt hemligstämplade Laurinrapporten - sades med önskvärd tydlighet att den svenska säkerhetspolisen och dess "övervakande" organ fungerar normalt, dvs. som alla andra säkerhetspoliser: dissens sammanblandas med subversion, befrielsekamp med terrorism och de så framhållna övervakande organen saknar kompetens och t.o.m. ambition att ställa de avgörande frågorna. Som Lidbom uttryckte det i SOU 1989:18 (s. 30):
"Man har inom SÄPO lärt sig att leva i gråzonen och undandra sig insyn från statsmakter och tillsynsmyndigheter när verksamhetens laglighet eller försvarlighet i övrigt kan ifrågasättas.
För att inte göra SÄPO orätt vill jag dock tillägga att jag hos jurister med uppgift att granska rättsenligheten hos säkerhetspolisens beslut eller åtgärder ibland stött på något av attityden: "Det är nog lika bra att vi inte får veta så mycket."
Om inte Miljöpartiets förslag om skrotning av Säpo går igenom anser vi att det måste skapas en mer seriös reglering av säkerhetspolisens verksamhet. Insynen och kontrollen måste öka genom att man t.ex. reformerar systemet med parlamentariker i Rikspolisstyrelsens styrelse och kompletterar denna med en utomstående, professionell och från politiker och polis fristående överprövnings- eller övervakningsnämnd, bestående av samhällsvetare från akademins värld, fostrade i kritisk hållning och i sin karriär helt oberoende av politiska partier. Erfarenheterna från motsvarande system i Kanada visar att en sådan nämnd ger stadga och struktur åt säkerhetspolisens verksamhet, och att den inte bara verkar som prejudikatbildare utan därtill redan genom sin existens leder till att säkerhetspolisen även i sin interna beslutsgång tar ledning såväl ur nämndens generella uttalanden som dess granskning av enskilda fall och händelser.
Respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska ideal internaliseras, de blir en del av säkerhetspolisens egna värdesystem - mänskliga rättigheter, rätten till dissens ses som positiva värden, inte som något säkerhetspolisen förhåller sig defensiv till och upplever som hinder i sin verksamhet.
Tillsätt en kommission som granskar IB-affären
IB var det socialdemokratiska partiets egen spionorganisation. Den bildades 1957 under "Fst/In grupp B" med ett enda syfte: att registrera alla kommunister och kommunistsympatisörer som fanns. Så var det ända fram till 1965, då chefen Birger Elmér också blev chef för utrikesspionaget och dessa båda organisationer slogs ihop. Inrikesspionaget blev då en enhet i detta större IB.
Registreringen gjordes av socialdemokratiska ombudsmän som anställts av IB, i direkt samarbete med partiapparaten. Partiet gjorde i hemlighet en gigantisk kartläggning av kommunisterna i styrelserna för varje fackförening som hade mer än 300 medlemmar, den så kallade "fackligt-politiska undersökningen 1958".
Vid denna tid hade Säpo regeringens uppdrag att göra exakt samma sak, alltså att kartlägga kommunisterna och deras verksamhet. Varför behövdes då ännu ett register? Det fanns två skäl, och bägge understryker det faktum att IB var till för partiet och inte för staten. Det ena var att se till att kommunister hölls borta från fackliga styrelseposter, samt att skapa sig en samlad bild av kommunisternas styrka och utveckling. Säpos register var inte upplagt på det sättet och det var dessutom inte tillgängligt för partiet.
Men registret hade också en krigstida funktion, vars detaljer inte avslöjats tidigare. Kartläggningen av kommunisterna var partiets garanti mot att radikala socialdemokrater inte i misshugg oskadliggjordes vid ett akut sovjetiskt invasionshot.
Fst/säk hade emellertid ingen egen organisation för en sådan kartläggning, utan var från början beroende av informationer från Säpo. Det är här IB kommer in i bilden. Regeringen vågade helt enkelt inte lita på Säpos bedömningsförmåga när det gällde något så känsligt som internspaningar, dvs. att skilja en kommunist från en radikal socialdemokrat.
Fackföreningsmannen Bertil Levin trädde fram i ett inslag om IB i TV 1991. Han berättade att han anställdes av IB så sent som 1974 för att kartlägga den extrema vänstern i sin hemstad. Årtalet är viktigt i sammanhanget. Samtliga utredningar har nämligen slagit fast att IB upphörde med all inrikes verksamhet 1969, det år då åsiktsregistrering förbjöds. Bertil Levins uppgifter visar att utredningarna inte är tillförlitliga. De har kommit till fel slutsatser på avgörande punkter.
Det är inte alls otänkbart att många som tidigare tigit nu skulle vara mera talföra, så här på sin ålders höst. Jan Flyghed frågar i DN den 7 juli i år om SAP/IB gjort som norrmännen, buggat kommunistiska möten i Folkets hus. Uppgifter om sådana aktiviteter i Sverige har vi hört talas om. Den gamle IB- chefen Birger Elmér uttalade sig nyligen om saken: "Jag kan inte gå i god för att det inte förekom. Det fanns folk som tyckte om att leka med teknikgrejer. Men om det förekom så var det aldrig på centrala direktiv som i Norge. Det som hände där var oanständigt, fullständigt främmande för oss." Kanske skulle Birger Elmér till sist vara beredd att ge sin version av vad som hänt, om regeringen bara löser honom från tystnadsplikten.
Det är en internationell erfarenhet att varje reformering av säkerhetspolisiärt arbete drivs fram av skandaler. Senast i ledet har vi Lund- rapporten, där den norska säkerhetspolisens jakt på "presumtiva femte- kolonnare" nu utretts i detalj. Någon motsvarande utredning behövs inte i Sverige enligt justitieministern - allt är redan utrett.
I Sverige har Socialdemokraterna alltid förnekat sin medverkan i åsiktsregistreringen. Varje krav på klara besked möts omedelbart av en anklagelse om historielöshet. Kampen mot kommunismen måste ju ses i det kalla krigets ljus och var därför rättmätig. Som om detaljerad kunskap skulle göra det svårare att tolka historien.
I Norge har argumenten och motargumenten varit närmast identiska. Men så händer något.
Efter nästan tio års hårt mediatryck enas hela den politiska oppositionen om att fakta äntligen måste komma fram. Stortinget tillsätter en kommission, döpt efter dess ordförande Ketil Lund. Undersökningen täcker tiden från 1945 till 1996 och kommissionen har fått fria händer att arbeta.
Under drygt två år vänds varje sten och lyfts varje blad för att få fram sanningen. Förhör sker under ed och straffansvar. Den 8 maj i år offentliggjordes rapporten under full mediastorm. Resultatet är en hisnande läsning.
Likheterna med Sverige är häpnadsväckande. Den politiska bevakningen följer samma spår, till och med årtalen för olika beslut stämmer ofta överens. Skillnader finns -framför allt i att de svenska socialdemokraterna valde att samarbeta med militären (IB) i stället för med Säpo.
I Sverige har ett halvdussin utredningar fått i uppdrag att utreda Socialdemokraternas samröre med IB, den senaste gjordes av KU så sent som 1992. Alla har de "frikänt" SAP. Det är dessa så kallade granskningar som statsministern och justitieministern hänvisar till när de hävdar att det inte behövs någon "Lundkommission" här. Men det finns redan mängder av material som visar att sanningen inte har sagts i dessa utredningar. Detta är en mörk skugga som viker från socialdemokratins sida. Och det är ett nederlag för rättssamhället.
Miljöpartiet de gröna anser att Lundkommissionen visar att det också finns skäl att granska Säpos roll under denna tid. Vad som behövs är en utredning med samma fria mandat som den norska kommissionen hade, en granskning vars resultat alla kan acceptera.
I Norge har Lundkommissionen fyllt ett historiskt tomrum. Kalla krigets epok kan nu diskuteras mera allsidigt. För ett land som Sverige, som står inför en ny säkerhetspolitisk epok i och med inträdet i EU, är det särskilt viktigt med nationell självinsikt. IB-frågan är alltjämt ett svart hål i vår nutidshistoria. Ansvaret för den har vandrat vidare inom det social- demokratiska ledarskapet och ligger nu på Göran Persson.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av Säkerhetspolisens nuvarande verksamhet så att organisationen läggs ned och huvuddelen av verksamheten flyttas över till den ordinarie polis- organisationen i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, beslutar att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att öka insynen i och kontrollen över säkerhetspolisens verksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar att regeringen tillsätter en kommission liknande Lundkommissionen i Norge med uppgift att dels granska IB-affären, dels granska Säkerhetspolisens roll under tidsperioden 1945 till 1996 i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 20 september 1996
Yvonne Ruwaida (mp) Peter Eriksson (mp)