Motion till riksdagen
1996/97:Ju212
av Yvonne Ruwaida och Peter Eriksson (mp)

Säkerhetspolisen m.m.


Skrota Säkerhetspolisen
Miljöpartiet har under lång tid försökt att föra en debatt kring
vad vi skall ha en säkerhetspolis till, vad som skall vara dess
mål, vilka faror som finns med verksamheten och vilka
principer som måste lagfästas för att förhindra att
verksamheten går i en riktning som inte är önskvärd. Vi
anser i första hand att säkerhetspolisen bör skrotas i sin
nuvarande form och fråntas sina polisiära befogenheter. Det
renodlade polisarbetet med utredning och spaning skulle då
kunna överföras till den öppna polisen. I stället bör införas
en separat organisation utan polisiära befogenheter som
endast håller på med analyser av säkerhetshot mot
samhälliga intressen.
Kontrollen över
Säkerhetspolisen
Vem är det som har kontrollen över den svenska
säkerhetspolisen? Detta är en fråga som vi inom Miljöpartiet
de gröna anser att regeringen bör tänka över.
I Lidboms utredning - den enda verkliga antydan till en kritisk granskning
av säkerhetspolisen som skett i en offentlig utredning sedan Sandler-
kommissionen och den alltjämt hemligstämplade Laurinrapporten - sades
med önskvärd tydlighet att den svenska säkerhetspolisen och dess
"övervakande" organ fungerar normalt, dvs. som alla andra säkerhetspoliser:
dissens sammanblandas med subversion, befrielsekamp med terrorism och de
så framhållna övervakande organen saknar kompetens och t.o.m. ambition att
ställa de avgörande frågorna. Som Lidbom uttryckte det i SOU 1989:18 (s.
30):
"Man har inom SÄPO lärt sig att leva i gråzonen och undandra sig insyn
från statsmakter och tillsynsmyndigheter när verksamhetens laglighet eller
försvarlighet i övrigt kan ifrågasättas.
För att inte göra SÄPO orätt vill jag dock tillägga att jag hos jurister med
uppgift att granska rättsenligheten hos säkerhetspolisens beslut eller åtgärder
ibland stött på något av attityden: "Det är nog lika bra att vi inte får veta så
mycket."
Om inte Miljöpartiets förslag om skrotning av Säpo går igenom anser vi att
det måste skapas en mer seriös reglering av säkerhetspolisens verksamhet.
Insynen och kontrollen måste öka genom att man t.ex. reformerar systemet
med parlamentariker i Rikspolisstyrelsens styrelse och kompletterar denna
med en utomstående, professionell och från politiker och polis fristående
överprövnings- eller övervakningsnämnd, bestående av samhällsvetare från
akademins värld, fostrade i kritisk hållning och i sin karriär helt oberoende av
politiska partier. Erfarenheterna från motsvarande system i Kanada visar att
en sådan nämnd ger stadga och struktur åt säkerhetspolisens verksamhet, och
att den inte bara verkar som prejudikatbildare utan därtill redan genom sin
existens leder till att säkerhetspolisen även i sin interna beslutsgång tar
ledning såväl ur nämndens generella uttalanden som dess granskning av
enskilda fall och händelser.
Respekten för mänskliga rättigheter och demokratiska ideal internaliseras,
de blir en del av säkerhetspolisens egna värdesystem - mänskliga rättigheter,
rätten till dissens ses som positiva värden, inte som något säkerhetspolisen
förhåller sig defensiv till och upplever som hinder i sin verksamhet.
Tillsätt en kommission som
granskar IB-affären
IB var det socialdemokratiska partiets egen
spionorganisation. Den bildades 1957 under "Fst/In grupp B"
med ett enda syfte: att registrera alla kommunister och
kommunistsympatisörer som fanns. Så var det ända fram till
1965, då chefen Birger Elmér också blev chef för
utrikesspionaget och dessa båda organisationer slogs ihop.
Inrikesspionaget blev då en enhet i detta större IB.
Registreringen gjordes av socialdemokratiska ombudsmän som anställts av
IB, i direkt samarbete med partiapparaten. Partiet gjorde i hemlighet en
gigantisk kartläggning av kommunisterna i styrelserna för varje fackförening
som hade mer än 300 medlemmar, den så kallade "fackligt-politiska
undersökningen 1958".
Vid denna tid hade Säpo regeringens uppdrag att göra exakt samma sak,
alltså att kartlägga kommunisterna och deras verksamhet. Varför behövdes då
ännu ett register? Det fanns två skäl, och bägge understryker det faktum att
IB var till för partiet och inte för staten. Det ena var att se till att
kommunister
hölls borta från fackliga styrelseposter, samt att skapa sig en samlad bild av
kommunisternas styrka och utveckling. Säpos register var inte upplagt på det
sättet och det var dessutom inte tillgängligt för partiet.
Men registret hade också en krigstida funktion, vars detaljer inte avslöjats
tidigare. Kartläggningen av kommunisterna var partiets garanti mot att
radikala socialdemokrater inte i misshugg oskadliggjordes vid ett akut
sovjetiskt invasionshot.
Fst/säk hade emellertid ingen egen organisation för en sådan kartläggning,
utan var från början beroende av informationer från Säpo. Det är här IB
kommer in i bilden. Regeringen vågade helt enkelt inte lita på Säpos
bedömningsförmåga när det gällde något så känsligt som internspaningar,
dvs. att skilja en kommunist från en radikal socialdemokrat.
Fackföreningsmannen Bertil Levin trädde fram i ett inslag om IB i TV
1991. Han berättade att han anställdes av IB så sent som 1974 för att
kartlägga den extrema vänstern i sin hemstad. Årtalet är viktigt i
sammanhanget. Samtliga utredningar har nämligen slagit fast att IB upphörde
med all inrikes verksamhet 1969, det år då åsiktsregistrering förbjöds. Bertil
Levins uppgifter visar att utredningarna inte är tillförlitliga. De har kommit
till fel slutsatser på avgörande punkter.
Det är inte alls otänkbart att många som tidigare tigit nu skulle vara mera
talföra, så här på sin ålders höst. Jan Flyghed frågar i DN den 7 juli i år om
SAP/IB gjort som norrmännen, buggat kommunistiska möten i Folkets hus.
Uppgifter om sådana aktiviteter i Sverige har vi hört talas om. Den gamle IB-
chefen Birger Elmér uttalade sig nyligen om saken: "Jag kan inte gå i god för
att det inte förekom. Det fanns folk som tyckte om att leka med teknikgrejer.
Men om det förekom så var det aldrig på centrala direktiv som i Norge. Det
som hände där var oanständigt, fullständigt främmande för oss." Kanske
skulle Birger Elmér till sist vara beredd att ge sin version av vad som hänt,
om regeringen bara löser honom från tystnadsplikten.
Det är en internationell erfarenhet att varje reformering av
säkerhetspolisiärt arbete drivs fram av skandaler. Senast i ledet har vi Lund-
rapporten, där den norska säkerhetspolisens jakt på "presumtiva femte-
kolonnare" nu utretts i detalj. Någon motsvarande utredning behövs inte i
Sverige enligt justitieministern - allt är redan utrett.
I Sverige har Socialdemokraterna alltid förnekat sin medverkan i
åsiktsregistreringen. Varje krav på klara besked möts omedelbart av en
anklagelse om historielöshet. Kampen mot kommunismen måste ju ses i det
kalla krigets ljus och var därför rättmätig. Som om detaljerad kunskap skulle
göra det svårare att tolka historien.
I Norge har argumenten och motargumenten varit närmast identiska. Men
så händer något.
Efter nästan tio års hårt mediatryck enas hela den politiska oppositionen
om att fakta äntligen måste komma fram. Stortinget tillsätter en kommission,
döpt efter dess ordförande Ketil Lund. Undersökningen täcker tiden från 1945
till 1996 och kommissionen har fått fria händer att arbeta.
Under drygt två år vänds varje sten och lyfts varje blad för att få fram
sanningen. Förhör sker under ed och straffansvar. Den 8 maj i år
offentliggjordes rapporten under full mediastorm. Resultatet är en hisnande
läsning.
Likheterna med Sverige är häpnadsväckande. Den politiska bevakningen
följer samma spår, till och med årtalen för olika beslut stämmer ofta överens.
Skillnader finns -framför allt i att de svenska socialdemokraterna valde att
samarbeta med militären (IB) i stället för med Säpo.
I Sverige har ett halvdussin utredningar fått i uppdrag att utreda
Socialdemokraternas samröre med IB, den senaste gjordes av KU så sent som
1992. Alla har de "frikänt" SAP. Det är dessa så kallade granskningar som
statsministern och justitieministern hänvisar till när de hävdar att det inte
behövs någon "Lundkommission" här. Men det finns redan mängder av
material som visar att sanningen inte har sagts i dessa utredningar. Detta är en
mörk skugga som viker från socialdemokratins sida. Och det är ett nederlag
för rättssamhället.
Miljöpartiet de gröna anser att Lundkommissionen visar att det också finns
skäl att granska Säpos roll under denna tid. Vad som behövs är en utredning
med samma fria mandat som den norska kommissionen hade, en granskning
vars resultat alla kan acceptera.
I Norge har Lundkommissionen fyllt ett historiskt tomrum. Kalla krigets
epok kan nu diskuteras mera allsidigt. För ett land som Sverige, som står
inför en ny säkerhetspolitisk epok i och med inträdet i EU, är det särskilt
viktigt med nationell självinsikt. IB-frågan är alltjämt ett svart hål i vår
nutidshistoria. Ansvaret för den har vandrat vidare inom det social-
demokratiska ledarskapet och ligger nu på Göran Persson.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
Säkerhetspolisens nuvarande verksamhet så att organisationen läggs ned och
huvuddelen av verksamheten flyttas över till den ordinarie polis-
organisationen i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, beslutar att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att öka insynen i och kontrollen över säkerhetspolisens
verksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar att regeringen tillsätter en kommission liknande
Lundkommissionen i Norge med uppgift att dels granska IB-affären, dels
granska Säkerhetspolisens roll under tidsperioden 1945 till 1996 i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 20 september 1996
Yvonne Ruwaida (mp)

Peter Eriksson (mp)