I propositionen föreslås att åklagare skall ha möjlighet att utfärda strafföreläggande i de fall det är uppenbart att rätten skulle döma till villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Möjligheten skall inte omfatta de fall då den misstänkte var under arton år då brottet begicks.
Folkpartiet liberalerna motsätter sig reformen av samma skäl som den dåvarande borgerliga regeringen anförde i prop 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande. Att den socialdemokratiska regeringens nu föreslagna reform skiljer sig från det då övervägda förslaget på så sätt att undantag görs för dem som då brottet begicks inte fyllt arton år förändrar inte vår bedömning.
Villkorlig dom är en icke frihetsberövande alternativ påföljd till fängelse i de fall då brottets, eller den samlade brottslighetens, straffvärde är så högt att påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Enligt 30 kap 4 § andra stycket brottsbalken får rätten som skäl för fängelse, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Det nu sagda innebär enligt rättspraxis i huvudsak att förstagångsförbrytare som saknar övervakarbehov får förmånen av en villkorlig dom så länge brottets, eller den samlade brottslighetens, straffvärde inte överstiger ett års fängelse och det inte är fråga om vissa typer av brott _ "artbrott" (exempelvis misshandel som inte är ringa, grovt rattfylleri, våld mot tjänsteman). Villkorlig dom är alltså en påföljd för relativt allvarliga brott. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning leder reformen ur ett rent principiellt perspektiv till en icke önskvärd betydelsefull förskjutning av tyngdpunkten i rättskipningen från domstolarna till åklagarna _ en av parterna i brottmålsprocessen.
Därtill kommer att det från kriminalpolitisk synpunkt finns ett egenvärde i att påföljden vid dessa relativt allvarliga brott döms ut av en domstol. Det skulle säkert uppfattas som en mindre allvarlig reaktion på brottsligheten om påföljden bestäms genom ett av den misstänkte godkänt strafföreläggande. Detta kan "smitta av sig" på sådana villkorliga domar som även efter den nu föreslagna reformen skulle utdömas av domstolarna.
Över huvud taget torde det vara en allmän uppfattning att strafföreläggande bara används i fråga om inte alltför allvarliga lagöverträdelser. Den föreslagna utvidgningen av åklagarnas möjligheter att strafförelägga skulle i så fall få negativa verkningar i fråga om medborgarnas syn på allvaret i olika lagstridiga handlingssätt och därmed för moralbildningen i samhället.
Vi noterar visserligen att Lagrådet med viss tvekan inte motsätter sig att det remitterade förslaget läggs till grund för lagstiftning, men också att JO, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige och samtliga tingsrätter som yttrat sig avstyrker förslaget, bland annat med skälet att det inte kan godtas från rättssäkerhetssynpunkt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1996/97:8 Utökad användning av strafföreläggande.
Stockholm den 2 oktober 1996
Siw Persson (fp) Ola Ström (fp)