med anledning av skr. 1996/97:49 Lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten
Sammanfattning
I skrivelsen lämnar regeringen en lägesrapport över senare
års åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Härutöver
redogörs för de förslag till åtgärder som för närvarande
bereds inom regeringskansliet. Det finns enligt vår mening
skäl att inta en positiv hållning till skrivelsens innehåll
eftersom åtgärderna som presenteras till stora delar bygger
vidare på den plattform som skapades under de borgerliga
regeringsåren. Hit hör bl.a. åtgärder som vi moderater sedan
längre lyft fram som helt avgörande för den framtida
ekobrottsutvecklingen och som är av central betydelse för en
effektiv ekobrottsbekämpning, nämligen ökad samverkan
mellan förvaltningsmyndigheterna, tydliggörande av
åklagarrollen och ökade utbildningsinsatser för åklagare,
poliser och andra berörda yrkesgrupper. Däremot bör inte
domstolsväsendet omfattas av några lednings- eller
samordningsinitiativ som kan sätta tilltron till deras
fristående roll i fara.
Sverige är som rättsstat och marknadsekonomi inte heller betjänt av
lagstiftning som lägger hinder i vägen för företagande och/eller framstår som
oacceptabel från rättssäkerhetssynpunkt, dessvärre ryms även sådana åtgärder
i skrivelsen.
Tillräckligt antal poliser och
åklagare - en förutsättning
Av erfarenheterna från slutet av 1980-talet och början av
1990-talet vet vi numera att den helt grundläggande
förutsättningen för att vi skall lyckas bekämpa den
ekonomiska brottsligheten, liksom all annan brottslighet, är
att det finns tillräckligt många välutbildade poliser och
åklagare som kan ägna sig åt ekobrottsutredningar.
Härutöver behöver polis och åklagare förstärkas med
ytterligare expertis, bl.a. av konkursförvaltare och revisorer.
Bristen på poliser bidrog under de aktuella åren bl.a. till att
brottsanmälningar inte ens blev föremål för utredning
samtidigt som ärendebalanserna växte. Enligt vår mening
kan den tidens allvarliga missförhållanden inte härledas till
annat än tidigare socialdemokratiska regeringars bristande
insikt om vilka resurser och vilken kompetens som krävs för
att både polis- och åklagarmyndigheternas brottsutredande
verksamhet skall kunna slutföras och resultera i fällande
domar. Om regeringen menar allvar med målsättningen att
effektivt angripa ekobrottsligheten så måste också regeringen
garantera att det finns tillräckligt antal poliser, åklagare och
annan nödvändig kompetens. Av lägesrapporten framgår att
regeringens åtgärdsprogram mot ekobrottsligheten är
otillräckligt i detta avseende. Med regeringens
miljardbesparing på rättsväsendet t.o.m. 1998 ges enligt vår
uppfattning inga garantier över huvud taget. Mycket av det
som regeringen säger sig vilja uppnå med sin politik framstår
därför för oss mer som vackra ord än ett allvarligt menat
försök att minska den ekonomiska brottsligheten.
Med Moderata samlingspartiets budgetalternativ, Den ekonomiska politi-
ken, 1996/97:Fi204 av Carl Bildt m.fl. (m), genomförs en långsiktig höjning
av utgiftsområdesramen med 500 miljoner kronor i förhållande till
regeringens budget. Vår förstärkning av rättsväsendet skulle bl.a. leda till att
fler ekobrott kunde klaras upp.
Domstolarnas uppgift är
inte huvudsakligen att
bekämpa brott
I skrivelsen framhåller regeringen att en huvudpunkt i
regeringens ekobrottsstrategi är att öka samverkan och höja
kompetensen hos berörda myndigheter i syfte att uppnå en
effektivare ekobrottsbekämpning. Myndigheterna som det är
här fråga om är enligt regeringen domstolarna, polis- och
åklagarväsendet, Tullverket, skatteförvaltningen och
exekutionsväsendet. För oss moderater är det främmande att
ålägga domstolarna en brottsbekämpande funktion. Till
skillnad från polis- och åklagarväsendet är domstolarnas
uppgift inte begränsad till att uppfylla samhällets
kriminalpolitiska mål och prioriteringar. Domstolarna är
kärnan i rättsstaten och utgör ytterst den enskilde
medborgarens värn mot en stark statsmakt. Det är därför
principiellt felaktigt att låta domstolsväsendet omfattas av
"myndighetsövergripande mål och riktlinjer" på
ekobrottsområdet eller något annat brottsområde.
Brottsbekämpningen ankommer däremot på polisen som har
att förebygga, bekämpa och utreda brott. Åklagaren har att
utföra den processuella verksamhet som utkrävandet av straff
fordrar men saknar i dag egna utredningsresurser. Dessa
finns hos polisen.
Från moderat håll har vi med hänvisning till den allt mer komplicerade
brottsligheten påtalat behovet av att tyngdpunkten i brottsutredningsarbetet
måste ligga på den juridiska kompetensen och att åklagarens roll som utred-
ningsledare därför måste bli tydligare. För att uppnå bästa möjliga utred-
ningsresultat och därmed öka möjligheterna till framgång i domstols-
processen, anser vi att åklagarna även bör ges befogenhet att leda också
experter från andra discipliner. En anledning till att just ekobrottsutredningar
drar ut på tiden är ju att tidig ledning och koordinering från åklagarsidan över
företrädare från berörda myndigheter, inte minst skattemyndigheten, många
gånger saknas. Med vårt förslag till starkare och tydligare åklagarledning i
brottsutredningsarbetet kan även förslaget om att inrätta en särskild
skattekriminal utgöra ett steg i riktning mot en effektivare ekobrottsbekämp-
ning. Förutsättningen är dock att befogenheterna mellan polis och åklagare
klargjorts. I annat fall riskerar vi att onödiga barriärer byggs mellan de olika
myndigheterna, vilket skulle gå stick i stäv mot den allmänna strävan efter
ökad myndighetssamverkan.
Regeringens initiativ att satsa på kompetenshöjningar och samverkan när
det gäller förvaltningen är naturligtvis lovvärt. Av skäl som framgått ovan
kan vi dock inte förlika oss med tanken på att domstolarna skall underordnas
en central styrning och inriktas mot ett gemensamt med polis och åklagare
angivet "verksamhetsmål för ekobrottsbekämpning" (prop. s. 147). Om detta
verkligen är regeringens avsikt står vi onekligen inför en radikal förändring
av det svenska domstolsväsendets uppgift utan att denna viktiga fråga över
huvud taget har varit föremål för någon debatt.
Återinförande av
skatteflyktsklausulen
I stället för att avsätta erforderliga resurser till rättsväsendet
väljer regeringen att föreslå lagstiftning som enligt vår
bestämda uppfattning inte hör hemma i en rättsstat. Ett
sådant exempel utgörs av regeringens återinförande av den
gamla skatteflyktsklausulen i avvaktan på att en ny eller
justerad lag mot skatteflykt föreligger. Av samma skäl som
Moderata samlingspartiet motsatte sig regeringens
återinförande av den gamla skatteflyktsklausulen motsätter vi
oss här, med hänvisning till reservationen av den moderata
ledamoten av 1995 års skatteflyktskommitté, SOU 1996:44,
Översyn av skatteflyktslagen, regeringens aviserade planer att
införa en ny och enligt regeringen "vässad" skatteflyktslag.
Återinförande av
tredjemansrevision
I ett senare delbetänkande av Skatteflyktskommittén, SOU
1996:79, Översyn av revisionsreglerna, föreslås bl.a. att
reglerna om tredjemansrevision återinförs, vilket innebär att
skattemyndigheterna får en generell befogenhet att efter eget
gottfinnande bereda sig tillträde till ett företag och söka
information i företagets handlingar för att se om man hittar
något intressant om tredje man. I regeringens skrivelse
framhålls Skatteflyktskommitténs förslag om att återinföra
möjligheten till tredjemansrevision, en möjlighet som
upphävdes av den borgerliga regeringen eftersom den ansågs
stå i strid med grundläggande rättsstatliga principer, som ett
sätt att förbättra skattekontrollen. För oss moderater är det
naturligtvis uteslutet att - som regeringen aviserar - ta till
lagstiftningsinstrument som inte hör hemma i en rättsstat.
Övriga moderata ställningstaganden till
Skatteflyktskommitténs förslag i denna del, och som enligt
regeringens skrivelse nu bereds inom regeringskansliet,
framgår av den moderata ledamotens reservation till det här
aktuella delbetänkandet.
Anmälningsplikt för
revisorer
Ytterligare ett exempel på lagändring som regeringen
behandlar i föreliggande skrivelse rör associationsrätten.
Regeringen lyfter här fram ett förslag som lagts av
Aktiebolagskommittén, SOU 1995:44, Aktiebolagets
organisation. Förslaget innebär att man inför en obligatorisk
skyldighet för revisorer att anmäla brottsmisstanke till
åklagare. I likhet med den gemensamma borgerliga
reservationen (m, c och fp) och de särskilda yttrandena från
sakkunniga i utredningen ställer vi oss mycket tveksamma
till utredningsmajoritetens förslag. Om vi skall komma åt
den ekonomiska brottsligheten är det självfallet av största
vikt att även den kunskap och kompetens som finns hos t.ex.
revisorer tas tillvara i det brottsbekämpningsarbete som
ytterst åvilar polis och åklagare. Men att ålägga revisorerna
den av Aktiebolagskommittén föreslagna skyldigheten att på
eget initiativ anmäla misstanke om brott och överlämna
exklusiv information som erhållits från företaget till åklagare
är dock att gå ett steg för långt. Införandet av en
anmälningsplikt på bekostnad av tystnadsplikten skulle
radikalt förändra revisorsrollen och företagens tillit till
densamme. I förhållande till företaget skulle revisorn framstå
som något slags ekobrottspolis, vilket knappast torde vara till
gagn för samarbetsklimatet mellan revisorn och företaget. En
anmälningsplikt riskerar dessutom att få långtgående
negativa konsekvenser för revisorns möjligheter att över
huvud taget få information om företaget, vilket i sin tur inte
bara riskerar revisionsarbetets effektivitet utan också den
viktiga brottsförebyggande betydelse som revisorer i dag har
genom sina löpande överläggningar med företagsledare.
Till saken hör att förslaget fördes fram i ett sent skede av utredningsarbetet
varför någon mer djupgående analys av förslagets konsekvenser inte hanns
med. Enligt vår uppfattning är det därför av väsentligt intresse att riskerna
för
att förslaget får ovan påtalade negativa konsekvenser blir föremål för nog-
granna överväganden i det pågående beredningsarbetet inom regeringskansli-
et.
Mervärdesskattekontroll
m.m.
I skrivelsen hänvisar regeringen till en promemoria som
utarbetats inom Finansdepartementet innehållande förslag till
åtgärder inom mervärdesskattens område som nu är föremål
för beredning inom departementet.
Förutom att vi rent allmänt finner det högst märkligt att regeringen uppen-
barligen avser att lägga fram förslag som presenterats i en intern promemoria
som fått föga spridning, och utan att sedvanlig remissbehandling av pro-
memorians förslag ägt rum, vill vi från moderat håll anföra följande.
Flertalet av de förslag till åtgärder som utarbetats i denna promemoria leder
till ett klart försämrat företagarklimat. Särskilt anmärkningsvärt är att
likviditeten kommer att försämras för de mindre och nystartade företagen.
Det gäller förslagen om kontantredovisning, avräkning mot senare redovis-
ningsperiod, obligatorisk helårsredovisning och skyndsamhetsregeln vid
återbetalning. Vi kommer därför att avvisa förslag som får dessa konsekven-
ser för företagandet. Det krävs i stället en effektivare kontrollverksamhet för
att få bukt med fusket. Det kan även finnas anledning att se över skattemyn-
digheternas organisation särskilt när det gäller hanteringen av mervärdes-
skatten för att på så sätt skapa en mera kompetent och effektivare kontroll.
När det gäller förslag till ändringar av bevisreglerna vill vi påpeka att det
krävs en betydligt djupare analys än vad som framgår av promemorian, vilken
i hög grad grundar sig på förslag från Riksskatteverket. Den tillämpning av
fakturabestämmelserna som för närvarande sker av skattemyndigheterna är
föremål för omfattande kritik. Till följd härav utnyttjas möjligheten att påföra
skattetillägg på ett otillbörligt sätt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av tillräckligt antal poliser och åklagare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om domstolarnas uppgift,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återinförandet av skatteflyktsklausulen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återinförandet av tredjemansrevision m.m.,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anmälningsskyldighet för revisorer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mervärdesskattekontroll m.m.
Stockholm den 21 november 1996
Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutson (m)
Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)
Jeppe Johnsson (m)
Åke Sundqvist (m)
Christel Anderberg (m)
Liselotte Wågö (m)
Lars Björkman (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Bo Lundgren (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Jan-Olof Franzén (m)
Carl Erik Hedlund (m)
Ola Sundell (m)
Inga Berggren (m)
Jerry Martinger (m)
Stig Rindborg (m)
Nils Fredrik Aurelius (m)