Sammanfattning
I skrivelsen lämnar regeringen en lägesrapport över senare års åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Härutöver redogörs för de förslag till åtgärder som för närvarande bereds inom regeringskansliet. Det finns enligt vår mening skäl att inta en positiv hållning till skrivelsens innehåll eftersom åtgärderna som presenteras till stora delar bygger vidare på den plattform som skapades under de borgerliga regeringsåren. Hit hör bl.a. åtgärder som vi moderater sedan längre lyft fram som helt avgörande för den framtida ekobrottsutvecklingen och som är av central betydelse för en effektiv ekobrottsbekämpning, nämligen ökad samverkan mellan förvaltningsmyndigheterna, tydliggörande av åklagarrollen och ökade utbildningsinsatser för åklagare, poliser och andra berörda yrkesgrupper. Däremot bör inte domstolsväsendet omfattas av några lednings- eller samordningsinitiativ som kan sätta tilltron till deras fristående roll i fara.
Sverige är som rättsstat och marknadsekonomi inte heller betjänt av lagstiftning som lägger hinder i vägen för företagande och/eller framstår som oacceptabel från rättssäkerhetssynpunkt, dessvärre ryms även sådana åtgärder i skrivelsen.
Tillräckligt antal poliser och åklagare - en förutsättning
Av erfarenheterna från slutet av 1980-talet och början av 1990-talet vet vi numera att den helt grundläggande förutsättningen för att vi skall lyckas bekämpa den ekonomiska brottsligheten, liksom all annan brottslighet, är att det finns tillräckligt många välutbildade poliser och åklagare som kan ägna sig åt ekobrottsutredningar. Härutöver behöver polis och åklagare förstärkas med ytterligare expertis, bl.a. av konkursförvaltare och revisorer. Bristen på poliser bidrog under de aktuella åren bl.a. till att brottsanmälningar inte ens blev föremål för utredning samtidigt som ärendebalanserna växte. Enligt vår mening kan den tidens allvarliga missförhållanden inte härledas till annat än tidigare socialdemokratiska regeringars bristande insikt om vilka resurser och vilken kompetens som krävs för att både polis- och åklagarmyndigheternas brottsutredande verksamhet skall kunna slutföras och resultera i fällande domar. Om regeringen menar allvar med målsättningen att effektivt angripa ekobrottsligheten så måste också regeringen garantera att det finns tillräckligt antal poliser, åklagare och annan nödvändig kompetens. Av lägesrapporten framgår att regeringens åtgärdsprogram mot ekobrottsligheten är otillräckligt i detta avseende. Med regeringens miljardbesparing på rättsväsendet t.o.m. 1998 ges enligt vår uppfattning inga garantier över huvud taget. Mycket av det som regeringen säger sig vilja uppnå med sin politik framstår därför för oss mer som vackra ord än ett allvarligt menat försök att minska den ekonomiska brottsligheten.
Med Moderata samlingspartiets budgetalternativ, Den ekonomiska politi- ken, 1996/97:Fi204 av Carl Bildt m.fl. (m), genomförs en långsiktig höjning av utgiftsområdesramen med 500 miljoner kronor i förhållande till regeringens budget. Vår förstärkning av rättsväsendet skulle bl.a. leda till att fler ekobrott kunde klaras upp.
Domstolarnas uppgift är inte huvudsakligen att bekämpa brott
I skrivelsen framhåller regeringen att en huvudpunkt i regeringens ekobrottsstrategi är att öka samverkan och höja kompetensen hos berörda myndigheter i syfte att uppnå en effektivare ekobrottsbekämpning. Myndigheterna som det är här fråga om är enligt regeringen domstolarna, polis- och åklagarväsendet, Tullverket, skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. För oss moderater är det främmande att ålägga domstolarna en brottsbekämpande funktion. Till skillnad från polis- och åklagarväsendet är domstolarnas uppgift inte begränsad till att uppfylla samhällets kriminalpolitiska mål och prioriteringar. Domstolarna är kärnan i rättsstaten och utgör ytterst den enskilde medborgarens värn mot en stark statsmakt. Det är därför principiellt felaktigt att låta domstolsväsendet omfattas av "myndighetsövergripande mål och riktlinjer" på ekobrottsområdet eller något annat brottsområde. Brottsbekämpningen ankommer däremot på polisen som har att förebygga, bekämpa och utreda brott. Åklagaren har att utföra den processuella verksamhet som utkrävandet av straff fordrar men saknar i dag egna utredningsresurser. Dessa finns hos polisen.
Från moderat håll har vi med hänvisning till den allt mer komplicerade brottsligheten påtalat behovet av att tyngdpunkten i brottsutredningsarbetet måste ligga på den juridiska kompetensen och att åklagarens roll som utred- ningsledare därför måste bli tydligare. För att uppnå bästa möjliga utred- ningsresultat och därmed öka möjligheterna till framgång i domstols- processen, anser vi att åklagarna även bör ges befogenhet att leda också experter från andra discipliner. En anledning till att just ekobrottsutredningar drar ut på tiden är ju att tidig ledning och koordinering från åklagarsidan över företrädare från berörda myndigheter, inte minst skattemyndigheten, många gånger saknas. Med vårt förslag till starkare och tydligare åklagarledning i brottsutredningsarbetet kan även förslaget om att inrätta en särskild skattekriminal utgöra ett steg i riktning mot en effektivare ekobrottsbekämp- ning. Förutsättningen är dock att befogenheterna mellan polis och åklagare klargjorts. I annat fall riskerar vi att onödiga barriärer byggs mellan de olika myndigheterna, vilket skulle gå stick i stäv mot den allmänna strävan efter ökad myndighetssamverkan.
Regeringens initiativ att satsa på kompetenshöjningar och samverkan när det gäller förvaltningen är naturligtvis lovvärt. Av skäl som framgått ovan kan vi dock inte förlika oss med tanken på att domstolarna skall underordnas en central styrning och inriktas mot ett gemensamt med polis och åklagare angivet "verksamhetsmål för ekobrottsbekämpning" (prop. s. 147). Om detta verkligen är regeringens avsikt står vi onekligen inför en radikal förändring av det svenska domstolsväsendets uppgift utan att denna viktiga fråga över huvud taget har varit föremål för någon debatt.
Återinförande av skatteflyktsklausulen
I stället för att avsätta erforderliga resurser till rättsväsendet väljer regeringen att föreslå lagstiftning som enligt vår bestämda uppfattning inte hör hemma i en rättsstat. Ett sådant exempel utgörs av regeringens återinförande av den gamla skatteflyktsklausulen i avvaktan på att en ny eller justerad lag mot skatteflykt föreligger. Av samma skäl som Moderata samlingspartiet motsatte sig regeringens återinförande av den gamla skatteflyktsklausulen motsätter vi oss här, med hänvisning till reservationen av den moderata ledamoten av 1995 års skatteflyktskommitté, SOU 1996:44, Översyn av skatteflyktslagen, regeringens aviserade planer att införa en ny och enligt regeringen "vässad" skatteflyktslag.
Återinförande av tredjemansrevision
I ett senare delbetänkande av Skatteflyktskommittén, SOU 1996:79, Översyn av revisionsreglerna, föreslås bl.a. att reglerna om tredjemansrevision återinförs, vilket innebär att skattemyndigheterna får en generell befogenhet att efter eget gottfinnande bereda sig tillträde till ett företag och söka information i företagets handlingar för att se om man hittar något intressant om tredje man. I regeringens skrivelse framhålls Skatteflyktskommitténs förslag om att återinföra möjligheten till tredjemansrevision, en möjlighet som upphävdes av den borgerliga regeringen eftersom den ansågs stå i strid med grundläggande rättsstatliga principer, som ett sätt att förbättra skattekontrollen. För oss moderater är det naturligtvis uteslutet att - som regeringen aviserar - ta till lagstiftningsinstrument som inte hör hemma i en rättsstat. Övriga moderata ställningstaganden till Skatteflyktskommitténs förslag i denna del, och som enligt regeringens skrivelse nu bereds inom regeringskansliet, framgår av den moderata ledamotens reservation till det här aktuella delbetänkandet.
Anmälningsplikt för revisorer
Ytterligare ett exempel på lagändring som regeringen behandlar i föreliggande skrivelse rör associationsrätten. Regeringen lyfter här fram ett förslag som lagts av Aktiebolagskommittén, SOU 1995:44, Aktiebolagets organisation. Förslaget innebär att man inför en obligatorisk skyldighet för revisorer att anmäla brottsmisstanke till åklagare. I likhet med den gemensamma borgerliga reservationen (m, c och fp) och de särskilda yttrandena från sakkunniga i utredningen ställer vi oss mycket tveksamma till utredningsmajoritetens förslag. Om vi skall komma åt den ekonomiska brottsligheten är det självfallet av största vikt att även den kunskap och kompetens som finns hos t.ex. revisorer tas tillvara i det brottsbekämpningsarbete som ytterst åvilar polis och åklagare. Men att ålägga revisorerna den av Aktiebolagskommittén föreslagna skyldigheten att på eget initiativ anmäla misstanke om brott och överlämna exklusiv information som erhållits från företaget till åklagare är dock att gå ett steg för långt. Införandet av en anmälningsplikt på bekostnad av tystnadsplikten skulle radikalt förändra revisorsrollen och företagens tillit till densamme. I förhållande till företaget skulle revisorn framstå som något slags ekobrottspolis, vilket knappast torde vara till gagn för samarbetsklimatet mellan revisorn och företaget. En anmälningsplikt riskerar dessutom att få långtgående negativa konsekvenser för revisorns möjligheter att över huvud taget få information om företaget, vilket i sin tur inte bara riskerar revisionsarbetets effektivitet utan också den viktiga brottsförebyggande betydelse som revisorer i dag har genom sina löpande överläggningar med företagsledare.
Till saken hör att förslaget fördes fram i ett sent skede av utredningsarbetet varför någon mer djupgående analys av förslagets konsekvenser inte hanns med. Enligt vår uppfattning är det därför av väsentligt intresse att riskerna för att förslaget får ovan påtalade negativa konsekvenser blir föremål för nog- granna överväganden i det pågående beredningsarbetet inom regeringskansli- et.
Mervärdesskattekontroll m.m.
I skrivelsen hänvisar regeringen till en promemoria som utarbetats inom Finansdepartementet innehållande förslag till åtgärder inom mervärdesskattens område som nu är föremål för beredning inom departementet.
Förutom att vi rent allmänt finner det högst märkligt att regeringen uppen- barligen avser att lägga fram förslag som presenterats i en intern promemoria som fått föga spridning, och utan att sedvanlig remissbehandling av pro- memorians förslag ägt rum, vill vi från moderat håll anföra följande.
Flertalet av de förslag till åtgärder som utarbetats i denna promemoria leder till ett klart försämrat företagarklimat. Särskilt anmärkningsvärt är att likviditeten kommer att försämras för de mindre och nystartade företagen. Det gäller förslagen om kontantredovisning, avräkning mot senare redovis- ningsperiod, obligatorisk helårsredovisning och skyndsamhetsregeln vid återbetalning. Vi kommer därför att avvisa förslag som får dessa konsekven- ser för företagandet. Det krävs i stället en effektivare kontrollverksamhet för att få bukt med fusket. Det kan även finnas anledning att se över skattemyn- digheternas organisation särskilt när det gäller hanteringen av mervärdes- skatten för att på så sätt skapa en mera kompetent och effektivare kontroll.
När det gäller förslag till ändringar av bevisreglerna vill vi påpeka att det krävs en betydligt djupare analys än vad som framgår av promemorian, vilken i hög grad grundar sig på förslag från Riksskatteverket. Den tillämpning av fakturabestämmelserna som för närvarande sker av skattemyndigheterna är föremål för omfattande kritik. Till följd härav utnyttjas möjligheten att påföra skattetillägg på ett otillbörligt sätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av tillräckligt antal poliser och åklagare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domstolarnas uppgift,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återinförandet av skatteflyktsklausulen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återinförandet av tredjemansrevision m.m.,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anmälningsskyldighet för revisorer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mervärdesskattekontroll m.m.
Stockholm den 21 november 1996
Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutson (m) Anders G Högmark (m) Maud Ekendahl (m) Jeppe Johnsson (m) Åke Sundqvist (m) Christel Anderberg (m) Liselotte Wågö (m) Lars Björkman (m) Karl-Gösta Svenson (m) Bo Lundgren (m) Carl Fredrik Graf (m) Jan-Olof Franzén (m) Carl Erik Hedlund (m) Ola Sundell (m) Inga Berggren (m) Jerry Martinger (m) Stig Rindborg (m) Nils Fredrik Aurelius (m)