Vårt lands viltstammar utgör en nationell tillgång som är
omistlig och värd omsorg. Vården av dem är i grunden en för
oss alla gemensam naturvårdsuppgift som skall samordnas
med övrig naturvård. Viltvården har som syfte att bevara de
viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med
hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig
utveckling av viltstammarna. I det syftet är jakten ett
verksamt medel och därmed ett led i den allmänna
naturvården. Det är viktigt att vinna och upprätthålla en
allmän förståelse för jaktens positiva värden. Inte minst
gäller detta i samband med Sveriges deltagande och arbete i
EU:s olika beslutande organ.
Jakträtten och
viltvårdsansvaret
Med rätten till jakt, vilken sedan 1789 är knuten till
äganderätten till mark, följer ett ansvar för viltets vård och
att förvaltningen av den rätten skall ha långsiktiga mål som
beaktar viltvårdens allmänna syften.
Även om landets viltstammar i grunder utgör en nationell tillgång är
förvaltningen av viltstammarna i första hand fastighetsägarnas angelägenhet.
Fastighetsägarna och de som utövar jakt har att genom olika åtgärder "sörja
för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på
vilt"
(JL 4 §).
Jakten innebär ett nyttjande av en förnybar naturresurs och har som sådan
stor ekonomisk betydelse samtidigt som den är en engagerande och
spännande fritidssysselsättning, som ger sina utövare avkoppling och
rekreation. Jakten utgör således både ett ekonomiskt betydelsefullt
tillvaratagande av viltproduktionens avkastning och en uppskattad och från
flera synpunkter värdefull fritidsverksamhet.
Som exempel på jaktens ekonomiska betydelse kan nämnas att enbart
älgjakten ger lika mycket kött som ren-, kalv- och hästslakten tillsammans.
Därtill kommer närmare 6 miljoner kg kött från rådjursjakten och 1,5-2
miljoner kg kött från jakten på övrigt matnyttigt vilt. Detta utbyte av jakten
innebär alltså ett inte obetydligt tillskott till folkhushållet.
Den totala ekonomiska omsättningen för jakten kan knappast beräknas
exakt men om man räknar in kostnader för arrenden, resor och övernatt-
ningar, vapen, ammunition och annan utrustning som hör ihop med jakt och
viltvård rör sig summan om miljardbelopp per år.
Av än större värde än köttfånget är det jakten ger i form av rekreation.
Enligt de undersökningar som Jakt- och viltvårdsberedningen presenterade i
sitt betänkande (SOU: 1983:21) kan det totala antalet jaktdagar per år i landet
beräknas uppgå till 6,4 miljoner. Till dessa skall läggas de totalt för
jägarkåren 1,3 miljoner dagar som ägnas viltvård i olika former. Alla dessa
rekreationsdagar kräver fysisk aktivitet i någon grad och jakten har därför
också ett friskvårdsvärde som inte är obetydligt samtidigt som detta lagarbete
innebär en social samvaro som är av stor betydelse. På senare år har vi till
Sverige också kunnat notera en ökande "jaktturism". Tusentals jaktgäster från
Danmark, Tyskland m.fl. länder kommer varje år för att mot betalning
deltaga i svenska jaktlag eller på annat sätt köpa jakträtt.
Vård av natur och fauna
Genom viltvårdsinsatser bidrar jägarna till en ökning av den
biologiska mångfalden och, främst i jordbrukslandskapet,
också till en mer omväxlande landskapsbild. I frågan om
förekomst av rovdjur och balansen mellan dessa och övrigt
vilt har jägarna ett stort ansvar och en uppgift att medverka
till att upprätthålla denna balans. Den starka ökning av
antalet lodjur som skett på sistone visar att också en
rovdjursstam bör kunna beskattas.
Vissa viltarter, främst bland klövviltet, förorsakar genom betning och på
annat sätt skador på skog och växande gröda och i trafiken inträffar årligen ett
stort antal olyckor med framför allt älg och rådjur inblandade. Omfattningen
av skadorna i de areella näringarna och antalet viltolyckor på vägarna skulle
bli helt oacceptabla om inte jägarna genom avskjutning skapade en balans
mellan viltstammarnas storlek och de skador de kan orsaka.
Viltets betydelse för
allmänheten
För nio av tio svenskar är friluftsliv i skog och mark ett
betydande intresse. En stor majoritet av befolkningen menar
också att deras intresse för friluftsliv "i hög grad" bygger på
förekomsten av vilt.
När det gäller aktiviteter med mer direkt inriktning på vilt kan noteras att
var tredje svensk åtminstone någon gång per år målinriktat ägnar sig åt djur-
och naturstudier i fält. Mer än varannan brukar utfodra småfåglar och 15
procent bedriver annan form av aktiv viltvård. Nästan lika många jagar, en
aktivitet som innebär att två personer av tre minst någon gång om året
avvänder kött från vilt i hushållet.
I icke oväsentlig grad bidrar jägarna, bl. a. genom sina viltvårdsinsatser, till
de livskraftiga och artrika viltstammar - och då inte bara av jaktbart vilt -
som för en så stor del av allmänheten är en förutsättning för dess djur- och
naturbetonade rekreationsdagar.
Jägarkåren
Antalet jägare i landet uppgår till 300 000. För flertalet av
dem är jakten ett centralt fritidsintresse; tre av fyra har jakt
som ett av sina främsta intressen, 30 procent håller det för
sitt allra främsta.
Kännetecknande för jägarkåren är att den har sin främsta förankring bland
människor på landsbygden och i vanliga inkomstlägen. Åldersmässigt är
gruppen rikt varierad med god representation av svenskar (huvudsakligen
män även om andelen kvinnor ökar varje år) i åldrar från 20 till 70 år.
Satsningen på utbildning i jakt- och viltvårdsfrågor som utmynnar i
"jägarexamen" är en succé, och denna aktivitet bör fortsätta.
Slutsatser
Jakten är i vid mening en av människans äldsta
kulturyttringar med en bred och djup förankring i samhället -
ett traditionsrikt och tungviktigt inslag i svenskt liv och
leverne. Den är för markägarna och för samhället i övrigt av
stor ekonomisk betydelse och ett viktigt inslag i den
allmänna naturvården.
För jägarna är jakten en totalupplevelse som rymmer en mängd olika
komponenter; rekreation, spänning, glädje, social gemenskap, friskvård,
naturupplevelser och möjlighet att för bland annat konsumtion ta till vara en
förnybar naturresurs. Med andra ord en betydelsefull del av livskvalitén.
Jakt och jaktutövning är föremål för en ofta kritisk debatt. Rätten att skjuta
vilda djur ifrågasätts ur etisk och moralisk synpunkt. Med vad vi anfört i
denna motion vill vi moderater poängtera det viktiga i att riksdag och
regering nationellt och internationellt försvarar jaktens betydelse för
samhället och våra svenska jakttraditioner samt att allmänheten bibringas en
positiv bild av dessa traditioner.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i EU arbeta för bevarande av svenska jakttraditioner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behov av balans i rovdjursstammen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om viltvårdens betydelse för skogsskador,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om viltvårdens betydelse för trafikolyckor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens ansvar för bevarande och information om svenska
jakttraditioner.
Stockholm den 6 oktober 1996
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Eva Björne (m)
Ola Sundell (m)
Peter Weibull Bernström (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Lars Björkman (m)
Jan-Olof Franzén (m)
Patrik Norinder (m)