Formerna för småviltjakten ändrades 1993 och alltsedan dess
har diskussionens vågor gått höga. Även i Norge, vars
generösa system för ripjakt var förebild för det svenska, höjs
nu kritiska röster. Man menar att ingen art, vare sig till havs
eller lands, kan jagas fritt och allmänt utan att det leder till
katastrof för arten. Som exempel nämns sillen utanför den
norska kusten, en art som ingen trodde kunde ta slut, men där
det ohämmade fisket ledde till kollaps, totalförbud och nu ett
reglerat fiske. Ingen skulle heller idag föreslå en allmän
älgjakt, menar man, utan regleringen är nödvändig för att få
en långsiktigt hållbar stam, där jakt efter hållbara principer
ger förutsättningar för jakt även framgent.
Ovanstående är hämtat från en artikel i en norsk jakttidskrift, där tre av
landets främsta ripforskare tillika ripjägare kritiserar den nuvarande jakten av
ripa. Man skriver: " I löpet av de senere åren har vi registret flere tillfeller
som har fört til at vi bör legge sterkere vekt på omfanget av rypejakten enn vi
har gjort tidligere. Dels har vi opplevet at rypebestanden på flere terreng, har
värt rimelig god kycklingproduksjon i enkelte år. Dels har vi godt
dokumenterte eksempler på at jakt har desimert en lokal rypebstand så kraftig
at det kan gå mot århundreskiftet för den igjen er jaktbar. Vi har med andre
ord lärt at jakt kan vara en meget viktig årsak til nedgang i den lokale
rypebestanden. "
Man förordar att jakten regleras efter vad som är möjligt för människan att
ta ut just för året för att tillräckligt många skall finnas kvar till kommande
års
häckning och där hänsyn tas till andra djur, för vilka tillgången på ripa är
nödvändig under vintern.
I april i år kom Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Sametinget med en
gemensam utvärdering av det nya systemet. I denna finns som bilaga 3.10 ett
förslag för hur jakten skulle kunna bedrivas i framtiden, ett förslag
Miljöpartiet de gröna finner mycket bra och genomtänkt och helt
överensstämmer med det vi framfört i debatten. Förslaget har också
publicerats i tidningen Vår Fågelvärld nr 1/96. Författarna, Thomas
Holmberg, ordförande i Jämtlands läns ornitologiska förening, och Ulla
Falkdalen, generalsekreterare i Sveriges Ornitologiska Förening, har givit sitt
samtycke till att vi lägger förslaget som motion i riksdagen.
Nytt upplåtelsesystem för
småviltsjakten
"Det finns så många ripor så det är ointressant hur många
jägarna skjuter" (citat från en TT-intervju med Bjarne
Öhrnstedt i maj 1993). Den inställningen hos den ansvarige
handläggaren av jaktfrågor på Jordbruksdepartementet
skapade en av de största konflikterna mellan
jägarorganisationer och naturvård som vi upplevt under
senare år. Ripjakt är en populär fritidssysselsättning, som
tidigare främst var förbehållen en liten grupp människor i de
övre samhällsskikten. De jagade någon vecka per år och
jakttrycket var i de flesta områden mycket lågt. 1993
infördes ett helt nytt upplåtelsesystem, som innebär att i
princip vem som helst kan lösa jaktkort och jaga ripa och
annat småvilt. Regleringsmöjligheterna är små, och den
"fria" småviltsjakten har verkligen ställt frågan om jakt och
naturskydd på sin spets. Hur mycket påverkar jakten - direkt
eller indirekt - hänsynskrävande arter som jaktfalk och
kungsörn, dvs fåglar som är beroende av ripor för sin
existens? Hur ska jakten bedrivas för att vara ekologiskt
acceptabel, dvs inte i påtaglig grad påverka bestånden av
andra arter? Trots att kunskapen om förhållandet mellan
riporna och deras predatorer (Fotnot: En predator är ett djur
som lever på andra djur, t ex jaktfalk som är predator på ripor
och flugsnappare som är predator på insekter) är begränsade
är det angeläget att diskutera dessa frågor och presentera ett
konkret alternativ till det upplåtelsesystem för småviltsjakt vi
har idag.
Dalripans
populationsdynamik
Dalripan är den art som är mest intressant för småviltjägaren
i fjällen. Den är också den av de jaktbara fjällfåglarna vars
ekologi är bäst utforskad. Därför får den utgöra modell för en
närmare analys av ripjakten ur ekologisk synpunkt. På den
norska ön Tranöy gjordes under 16 år en intensivstudie av en
icke jagad population av dalripa. Bara ett ägg i en
genomsnittlig kull på 10 ägg resulterar i en fågel som
överlever till nästa häckningssäsong. Av de vuxna fåglarna
överlever ungefär hälften från en häckningssäsong till nästa.
Predation är den dominerande dödsorsaken (tabell 1).
Ägg och små ungar
Flygga fåglar
korp jaktfalk
kråka kungsörn
fjällvråk fjällvråk
blå kärrhök blå kärrhök
fjällabb duvhök
fjälluggla korp
jorduggla berguv
hökuggla fjälluggla
hermelin hökuggla
småvessla mård
mård rödräv
rödräv fjällräv
fjällräv
Tabell 1. Predatorer på ripor.
Många predatorer visar
ripans betydelse
Det stora antalet predatorer återspeglar dalripans betydelse
för den biologiska mångfalden i fjällen. Tillsammans med
renen och smågnagarna utgör riporna basen för de många
predatorernas existens. Dalripan lever mest av skott, knoppar
och tunna kvistar från björk och vide under vintern.
Sommartid ingår också bär och annan växtföda. Födobrist
förefaller vara sällsynt vid de populationstätheter som vi
normalt har i vårt land. I enstaka fall kan nedisning av
vegetationen orsaka svält vintertid. En annan dödsorsak hos
vuxna ripor är olycksfall p g a att de flyger på ledningar och
trådstängsel. Notabelt är annars att vinterdödligheten är
påfallande låg trots det kärva klimatet. Riporna är
uppenbarligen väl anpassade till sin miljö.
Det årliga reproduktionsresultatet påverkas i stor utsträckning av
predationen på äggkullar och små ungar. De lokala variationerna kan vara
stora. Hermelinen som är en svår predator på dalripägg kan vara en orsak till
lokala skillnader, varierande lokalklimat en annan. De små ripkycklingarna är
under sin tredje till sjunde levnadsdag beroende av insektsföda. Dåligt väder
under den perioden kan orsaka hög dödlighet. I Lövhögen i Härjedalen har
man inventerat ripor under en lång period.
Före jaktsäsongen har antalet ungar varierat från mindre än 0,5 till 6 per
par. De extremt låga siffrorna har inträffat under år med kyligt väder och snö
under den känsliga perioden av häckningen. Bortsett från dessa extrema
väderförhållanden synes riptillgången variera med 3-4 års cykler i fas med
smågnagarcyklerna. Detta har tolkats så att starka stammar av rovdjur och
rovfåglar byggs upp under goda gnagarår. Så länge det är gott om gnagare
föredrar predatorerna dessa, och predationstrycket på riporna är lågt. När
gnagarpopulationerna kraschar utsätts istället riporna för ett högt
predationstryck som resulterar i en beståndsnedgång.
Tätheten hos det häckande beståndet bestäms inte bara av
häckningsframgången året innan utan även av bl a vinteröverlevnad,
födotillgång under äggläggningsperioden och riptuppens revirhävdande. In-
och utvandring kan också spela en viktig roll. Så är fallet på den norska ön
Tranöy där riporna invandrar på våren efter att ha övervintrat på det
kringliggande fastlandet.
Dalripan är annars känd för att vara en stationär fågel och förflyttningar på
mer än ett par mil är ovanliga. Det föreligger stora skillnader i den
genomsnittliga tätheten hos det häckande dalripebeståndet i olika delar av
utbredningsområdet (tabell 2). De närmare orsakerna till dessa skillnader är
ofullständigt kända.
Område
indiv/km2
Lövhögen, Härjedalen 10
Arjeplog, Lappland 4
Tranöy, Norge 80
Skottland (moripa) 130
Tabell 2. Populationstäthet hos dalripa på våren. Medelvärden från flera års
inventeringar.
Hur påverkas ripstammen
av jakten?
Jaktens inverkan på ripbestånden har undersökts på flera
håll. Enligt en norsk undersökning (Hjeljord 1995) får man
ingen påverkan på bestånden vid ett jakttryck på 2
manjaktdagar/km2 (1 manjaktdag/km2 = en jägare jagar
under en dag på en yta av en kvadratkilometer). Ett jakttryck
på 5-6 manjaktdagar/km2 medför däremot en kraftig
reducering av rippopulationen. Undersökarens slutsats är att
ripstammen tål ett jakttryck på 4 manjaktdagar/km2.
En svensk undersökning har visat att ett jakttryck på 3 manjaktdagar/km2
innebär att man skjuter ungefär 20 % av populationen (Willebrand 1994).
Teoretiskt sett borde man vänta sig ett i stort sett linjärt samband mellan
jakttryck och populationsuttag inom vissa gränser. Undersökningar i fält
styrker detta (Kastdalen 1995). Då innebär ett jakttryck på 4
manjaktdagar/km2 ett ungefärligt populationsuttag på strax under 30 %.
I Storbritannien utövar man ett ännu hårdare jakttryck med
populationsuttag på upp mot 50 %. Samtidigt strävar man där efter att aktivt
bekämpa predatorer på ripa så att jägaren blir den enda predatorn av
betydelse. Erfarenheten visar sålunda att jakttrycket kan vara ganska högt
utan att rippopulationen minskar. Detta kan endast förklaras av att jaktens
effekter kompenseras genom minskad dödlighet av andra orsaker. Om
exempelvis födotillgången under vintern vore den begränsande faktorn för
riporna skulle jakt på hösten medföra att konkurrensen om födan minskade.
Dödligheten genom jakt skulle då kompenseras av en minskad dödlighet p g a
svält. I Skandinavien synes inte svält utan predation vara den helt
dominerande dödsorsaken hos vuxna ripor. Jakten medför alltså att det blir
färre ripor över till andra predatorer. En kompensatoriskt minskad dödlighet
kan då bara förklaras med att de naturliga predatorerna tvingas att utnyttja
alternativ föda, utvandrar eller svälter ihjäl. Framför allt påverkas de
predatorer som lever på ripor under senhösten och vintern.
Jaktfalken och ripan
Det är främst de revirhävdande, äldre jaktfalkarna, men även
etablerade kungsörnpar, som är beroende av ripor vintertid, i
synnerhet som häckningen startar redan i april medan full
vinter fortfarande råder i fjällen. Rovfåglars beståndstäthet
och häckningsframgång bestäms främst av födotillgång och
tillgång på lämpliga boplatser. I Nordamerika varierar minsta
avstånd mellan jaktfalkshäckningarna från 5 till 93 km i
olika områden. Födotillgångens betydelse för
häckningsfrekvens och häckningsresultat bland rovfåglar har
visats i många undersökningar, för jaktfalk åtminstone i två
undersökningar från Nordamerika (Swartz 1974, Mossop och
Hayes 1994). I en annan studie från Kanada har man noterat
högre beståndstäthet hos jaktfalken i mer produktiva miljöer
(Shank och Poole 1994). På Island, som hyser ett av världens
tätaste jaktfalkbestånd, ligger bona ett bra häckningsår
ungefär 6 km från varandra. Det finns få uppgifter från
Skandinavien om beståndstäthet hos jaktfalken. Det totala
svenska beståndet uppskattas till cirka 100 par. Det nu
pågående jaktfalksprojektet i Jämtland och Härjedalen pekar
på att även under år med gott om häckande jaktfalkar ligger
bona med ett inbördes avstånd av ungefär 13 kilometer i de
områden som har den högsta tätheten. Det är glest även för
en så pass stor rovfågel som jaktfalken. Man har i Kanada
med helikopter följt en jaktfalkhane under en jakttur då den
avlägsnade sig mer än två mil från boet, vilket visar att den
får lägga ner ett betydande arbete på att skaffa mat. Fåglar
som bytesdjur är en svårutnyttjad resurs och trots att
jaktfalken i hög grad är specialiserad på ripjakt tycks den inte
klara av att beskatta rippopulationen på mer än ca 10-20 %
(tabell 3).
Dåligt ripår Bra ripår Normalt ripår
Jaktområde (km2) 125 125 125
Antal ungar 3 3 0
Födobehov (antal ripor) 365 365 250
Ripor/km2 40 22 10
Antal ripor
i jaktområdet 5000 2750 1250
Jaktfalkens uttag
ur rippopulationen 7,3 % 13,2 % 20 %
Tabell 3. Räkneexempel: Jaktfalkens utnyttjande av en dalripepopulation.
Vi förutsätter att det är ett par som till 83 % lever på ripor
(Lindberg 1983). Normal revirstorlek uppskattas till ungefär
170 km2, men vi antar att bara 3/4 kan utnyttjas för jakt. Vi
antar också att ungarna håller sig kvar i området till slutet av
sept.
Källor: Projekt Jaktfalk, opubl material (revirtäthet), Brittas 1988
(riptäthet) och Tömmeraas 1994 (jaktfalkens födobehov).
Störst är osäkerheten när det gäller förhållandena under dåliga ripår. Man
kan förmoda att jaktfalksparet söker andra kompensationsmöjligheter,
exempelvis utökat jaktområde alternativt bytesval eller tillfällig utvandring.
Uttaget ur dalripepopulationen kan då bli mindre.
Häckning
Häckning uteblir ofta i de jämtländska jaktfalkreviren och
den mest sannolika förklaringen är brist på föda. Ripor är den
helt dominerande födan hos skandinaviska jaktfalkar och
utgör ungefär 85 % av bytesdjuren. Dalripan dominerar
enligt hittillsvarande erfarenheter, men skillnaderna mellan
olika revir kan vara påtagliga (tabell 4). Nuvarande
kunskaper talar för att jaktfalkens populationstäthet i Sverige
- i likhet med de flesta rovfåglars - begränsas av tillgången
på föda, i jaktfalkens fall alltså ripor.
Revir dalripa fjällripa
Embla 0 10
Norna 5 0
Oden 11 2
Tabell 4. Antal artbestämda ripor i bytesrester från tre jämtländska
jaktfalksbon.
Konkurrens
Konkurrens mellan olika arter och individer är av central
ekologisk betydelse och utgör grunden för en diskussion om
jaktens effekter. Individer som förbrukar samma resurs
utsätter varandra för s k exploateringskonkurrens, men det
förekommer också att individerna aktivt förhindrar varandra
att använda en gemensam resurs, s k interferenskonkurrens.
När jägaren fångar duvhökar i sina fasanmarker eller
kungsörnen jagar bort kråkor från ett kadaver är det exempel
på interferenskonkurrens. Exploateringskonkurrensen
innebär att ju mer lika varann två arter är i sitt födoval, desto
svårare har de att samexistera. Antingen blir den ena
utkonkurrerad eller så sker en specialisering så att arterna
förändrar sitt födoval för att minska konkurrensen.
Exempelvis häckar ibland pilgrimsfalk och jaktfalk i samma
område. Pilgrimsfalken tar emellertid sällan några ripor utan
livnär sig vanligen på betydligt mindre fåglar. Även andra
predatorer på ripa, exempelvis kungsörn och duvhök, har
andra alternativ och tar ripor huvudsakligen då det är gott om
ripor.
Jägaren som predator
När jägaren kommer in i bilden och utsätter ripstammen för
ett predationstryck på 20-30 % uppstår en påtaglig
exploateringskonkurrens. Ett sådant uttag ur rippopulationen
är högre än hos någon annan enskild predator. Dessa 20-
30 % måste tas från andra predator. Sannolikt drabbas alla
predatorer som tar ripor på hösten men de som kan välja
andra byten eller är flyttfåglar drabbas minst. Mest drabbas
de arter som är beroende av ripor även under senhöst och
vinter, dvs revirhävdande jaktfalkar och i viss mån kungsörn.
Hur stor effekten blir vet vi inte, den varierar säkert beroende
på ripstammens storlek. Under ett bra ripår kanske inte ett
jaktuttag på 25 % betyder så mycket för jaktfalkparet, men
ett dåligt ripår kan effekten bli avsevärd. I första hand uteblir
häckning och i nästa skede kanske paret tvingas lämna
reviret eller svälter ihjäl. När jaktfalkparet avstår från att
häcka eller helt försvinner, sjunker predationstrycket på de
återstående riporna och en kompensatorisk minskning av
dödligheten sker. Ripbeståndet förändras kanske inte men
jakten har ändå haft påtagliga ekologiska effekter.
En ekologiskt uthållig jakt
Den politiska avsikten med det nya upplåtelsesystemet är att
låta så många som möjligt jaga så mycket som möjligt. Inget
talar idag för att den målsättningen kommer att ändras även
om kritiken mot det nuvarande systemet leder till
förändringar. "Så mycket som möjligt" har hittills varit
detsamma som att man får skjuta obegränsat så länge inte
populationen av det jagade bytet varaktigt minskar.
Ekologiska effekter i form av konkurrens med andra
predatorer brukar överhuvudtaget inte diskuteras i
jaktvårdssammanhang. Viltvårdarens intresse för
konkurrenseffekter brukar endast handla om hur man ska
hindra de naturliga predatorerna från att konkurrera med
jägaren. Utvidgade jaktmöjligheter kräver därför ett betydligt
ökat engagemang från naturskyddet både när det gäller
forskning och utformning av jakten. Begreppet viltvård -
som innebär att man bara vårdar det vilt som jagas - bör
bytas ut mot faunavård, som innebär ett bredare ekologiskt
synsätt. Långsiktiga inventeringar av den typ som gjorts av
dalripa i Lövhögen är oerhört värdefulla, men behöver
kompletteras med motsvarande övervakning av de predatorer
som berörs. Liknande resonemang som det som här förts
angående ripjakten måste föras för alla jaktbara arter.
Siffrorna rörande dalripa går inte att direkt överföra till andra
jagade arter. För varje art måste hänsyn tas till bl a
- populationsdynamik och populationsbegränsande faktorer
- artens betydelse som bytesdjur för olika predatorer
- artens reproduktionsförmåga
- jaktens effektivitet och selektivitet
Jakt är, i likhet med skogsbruk, en exploatering av en
förnyelsebar resurs och jakt har, liksom skogsbruket,
ekologiska effekter. Självklart måste därför också jakt
regleras och begränsas, och regleringen skall utgå från vad
som är rimlig påverkan ur ekologisk synpunkt. Eftersom jakt
i allmänhet är en fritidssysselsättning och inte en näring bör
miljöhänsynen väga tyngre än produktionen, dvs jaktuttaget.
En ekologiskt anpassad ripjakt, som tar hänsyn både till naturskyddets
intressen och jägarens önskan att få jaga, borde utformas enligt följande
principer:
Principer för ekologiskt anpassad jakt
1. Jaktområdet skall vara högst 100 km2. Ett förhållandevis
litet jaktområde är en förutsättning för att jaktuttaget ska
kunna anpassas till de lokala ekologiska förutsättningarna,
vilka omfattar både riptillgång och förekomst av predatorer.
Det är ingen nackdel om jaktområdet är ännu mindre.
2. Populationsuttaget genom jakt skall i ett enskilt jaktområde aldrig
överstiga 20 %. Det innebär att jakttrycket får vara högst 3 manjakt-
dagar/km2. Med tanke på dalripans stora betydelse för den biologiska mång-
falden i fjällens ekosystem bör uttaget i ett större område - i storleks-
ordningen en hel kommun - ligga på en lägre nivå. Den totalt tillgängliga
resursen ("räntan på kapitalet") uppgår i slutet av augusti normalt till 40-
70 % av dalripepopulationen. Det ska räcka till samtliga predatorer, inklusive
jägaren och dessutom, genom utvandring, kunna kompensera för lokalt
försvagade ripbestånd. I det perspektivet är det inte rimligt att låta jägaren
ta
mer än högst en fjärdedel av "avkastningen", dvs ett populationsuttag på
högst 10 %. Omräknat till jakttryck innebär det ett genomsnitt på max 1,5
manjaktdagar/km2 i en hel kommun. Jaktstatistik från Jämtlands län jaktåret
1994-1995 visar att jakttrycket är för högt i vissa områden (tabell 5).
Jakttryck i olika rutor
(mjd=manjaktdag)
Medelvärde
i kommunen Högsta jakttryck
Kommun > 3mjd/km2 < =3mjd/km2 (mjd/km2) (mjd/km2)
Strömsund 0 19 2,44 0,67
Krokom 3 19 6,86 1,63
Åre 2 28 4,16 1,11
Berg 1 25 5,48 1,04
Härjedalen 6 20 5,59 1,80
Jämtlands län
Totalt 12 111 6,86 1,27
Tabell 5. Jaktstatistik från Jämtlands län jaktåret 1994-1995.
Jaktområdet är uppdelat i 10x10 km rutor, men varje jägare
jagar fritt i en hel kommuns jaktområde. Statistiken grundar
sig på rapportering från enskilda jägare, som anger hur
många dagar de jagat och i vilket område.
Rapporteringsfrekvensen är drygt 40 %. Siffrorna är
korrigerade med hänsyn till rapporteringsfrekvensen.
Källa: Hedman, B. 1995. Statistik över småviltjakt på statens mark inom
renbetesfjällen i Jämtlands län jaktåret 1994/95. Länsstyrelsen Jämtlands län.
Kommentar:
Rapporteringsfrekvensen är låg och uppgifterna vad gäller
jaktområden sannolikt ganska osäkra, men det är den enda
statistik vi har att tillgå. Enligt uppgift är rapporteringen
ännu sämre i övriga län! Utifrån tillgängliga siffror kan vi
konstatera att jakttrycket överstiger det ur
naturskyddssynpunkt acceptabla i inte mindre än 12 rutor
(10 % av samtliga), redan när det nya jaktsystemet bara varit
i funktion ett år! Vidare överskrids det rekommenderade
jakttrycket för en hel kommun (1,5 mjd/km2) i två av de fem
kommunerna. De högsta jakttrycken i Krokom, Berg och
Härjedalen är klart över det acceptabla i alla avseenden -
även sett ur ren jägarsynpunkt. Trots detta har, såvitt vi vet,
inga åtgärder vidtagits till jaktsäsongen 1995-1996. Slutsats:
Det nuvarande upplåtelsesystemet uppfyller inte elementära
krav ur naturskyddssynpunkt!
3. Permanent jaktfria områden måste finnas som refuger och referens-
områden. En rimlig målsättning kan vara att avsätta cirka 20 % av den till-
gängliga jaktmarken som dylika jaktfria områden, förslagsvis i första hand
naturreservaten. Därutöver kan givetvis andra områden behöva vara jaktfria
av hänsyn till renskötsel och rörligt friluftsliv. Temporärt kan även vissa små
och känsliga områden behöva avlysas av naturskyddsskäl.
4. Jakttrycket ska anpassas efter årets reproduktion hos riporna.
Regelrätta ripinventeringar är mycket resurskrävande och är i praktiken
sannolikt möjliga att genomföra bara i ett fåtal områden i fjällkedjan.
Reproduktionsresultatet är lättare att bestämma genom att man i början av
jakten undersöker förhållandet mellan unga och gamla fåglar i jaktutbytet. Ett
femtiotal fåglar krävs för att underlaget skall bli pålitligt. Det uppnår man
normalt i ett 100 km2 stort jaktområde redan efter en jakt som understiger 1
manjaktdag/km2. Riktlinjer för bedömning:
< = 35 % ungfåglar - ingen ytterligare jakt
> 35 % ungfåglar men < =50 % - maximera årets jakttryck till 2
manjaktdagar/km2
> 50 % ungfåglar inga restriktioner utöver de i punkt 2.
5. Biotopmanipulerande åtgärder som att fälla björkar, gödsla och bränna
ris skall ej förekomma. Norska studier visar att detta inte leder till ökade
ripstammar, vilket är logiskt med tanke på att födan i normalfallet inte är en
populationsbegränsande faktor.
6. Rovdjursbekämpning ska normalt ej få förekomma. Denna är
visserligen, om den är grundlig, sannolikt en effektiv åtgärd för att höja
ripornas reproduktionsresultat, särskilt om den riktar sig mot predatorer på
ägg och små ungar. Denna typ av åtgärder har emellertid ingen plats i en
ekologiskt anpassad jakt. Indirekta åtgärder som att sköta soptippar och
liknande och att se till att inte kadaver och slaktavfall blir liggande ute må
vara tillåtna.
7. Jaktstarten bör senareläggas till omkring mitten av september. Skälen är
tre: Vissa år är de unga riporna dåligt utvecklade vid den nuvarande
jaktstarten 25 augusti. De unga riporna, "pipkycklingarna", är mycket
lättskjutna, vilket är ett jaktetiskt skäl för senareläggning av jakten. När
riporna är lättskjutna blir jakteffektiviteten högre, dvs populationsuttaget
blir
lätt oacceptabelt högt - ett ekologiskt skäl för senareläggning av jakten.
Slutligen är det önskvärt att jaktstarten är lika i Sverige och Norge. Som det
nu är blir trycket på de svenska ripmarkerna mycket stort de första veckorna
av jakten - ett jaktpolitiskt skäl för en senareläggning av jakten.
8. Jakten bör avslutas senast 31 januari. Den naturliga dödligheten hos
riporna är låg efter årsskiftet. Jakt efter årsskiftet får därför en direkt
effekt på
det häckande beståndet, vilket bör undvikas. Jakt i slutet av februari och
början av mars kan dessutom innebära störningsrisker för tidigt häckande
rovfåglar som kungsörn och jaktfalk.
9. "Bag limit", dvs en begränsning av jaktuttaget så att varje jägare bara får
skjuta ett vissa antal fåglar per dag kan övervägas i vissa fall. Ur ekologisk
synpunkt har det liten betydelse eftersom denna "bag limit" normalt bara
uppnås när det är gott om ripor, och då är jaktuttagets betydelse ur
populationssynpunkt förhållandevis litet. Det är snarare en jaktvårdsfråga
eftersom en "bag limit" gör att jaktutbytet fördelas jämnare över säsongen.
10. Fortlöpande årliga inventeringar av jagade arter och predatorer är
nödvändiga både i områden där det jagas och i referensområden. Förslagsvis
bör det finnas minst ett grundligt inventerat område av vardera slaget i varje
län.
Jakten förändras
Ett regelsystem för jakt är ingen produkt som fastställs en
gång för alla. Vi ser det som en arbetsmodell som ska
utvecklas och förändras i takt med att kunskaperna om
jaktens effekter ökar och utifrån hur jaktintresset förändras.
Vårt syfte är att hitta en modell som ger de
kontrollmöjligheter som vi anser nödvändiga för att kunna
acceptera jakt ur naturskyddssynpunkt samtidigt som den
också tillfredsställer jägarens önskemål att få jaga. Att de
regleringsmöjligheter som vi kräver dessutom lätt kan
tillgodoses i den samiska modellen för småviltsjakt borde
välkomnas av alla som arbetar för en samförståndslösning i
denna segslitna fråga.
Miljöpartiet de gröna anser det väsentligt att finna nya former för
småviltsjakten ovan odlingsgränsen och i renbetesfjällen, som är ekologiskt
anpassade till såväl bytesdjur som dess predatorer. Ovanstående förslag kan
utgöra en modell för en sådan jakt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behov av nytt upplåtelsesystem för småviltsjakt ovan
odlingsgränsen och i renbetesfjällen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att denna jakt måste vara ekologiskt hållbar och ta hänsyn både till
naturskyddets intressen och jägarnas önskan att få jaga,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att tillgodose de i motionen nämnda rovdjurens behov
av ripa och då speciellt de arter som är beroende av ripa under senhösten, i
första hand jaktfalken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ordet viltvård bör bytas mot faunavård för att visa att ett
bredare ekologiskt synsätt skall anläggas i jaktfrågor.
Stockholm den 6 oktober 1996
Gudrun Lindvall (mp)
Peter Eriksson (mp)
Eva Goës (mp)
Roy Ottosson (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Per Lager (mp)
Annika Nordgren (mp)
Gunnar Goude (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ronny Korsberg (mp)