Björn, varg, lo och järv, våra fyra stora rovdjur, har i olika
tider levt på gränsen till utrotning eller åtminstone betraktats
som starkt hotade arter i Sverige.
Så länge människan i huvudsak levt på jordbruk och
boskapsskötsel, liksom av rennäring, har rovdjuren betraktats
som dödsfiender. Något egenvärde för den biologiska
mångfalden har knappast varit aktuellt.
I vårt urbaniserade samhälle kan majoriteten inta en generös hållning till
rovdjuren. Vi tycker vi har råd, att låta rovdjuren fylla sitt ekologiska
utrymme - vi ger den biologiska mångfalden ett egenvärde.
Samtidigt bor det människor som bedriver boskapsskötsel och jakt utanför
tätorterna, människor som i stort sett har samma relationer och samma
förhållningssätt till rovdjuren som i det gamla bondesamhället. Avståndet
växer nu mellan dem som upplever de negativa sidorna av rovdjurs-
stammarnas tillväxt, och dem som lägger störst vikt vid det positiva i
utvecklingen.
Ersättningar för
rovdjursskador
Numera finns bara en samhällsgrupp som åtnjuter ekonomisk
kompensation för skador orsakade av rovdjur: samerna.
Samerna kan nu få ersättning för att de hyser rovdjur inom
sina renskötselområden, oavsett skadeverkningar. I årets
budgetförslag föreslås att en del av kostnaderna för detta
finansieras inom ramen för EU:s miljöstöd. Jag tillstyrker
detta förslag.
Alla andra samhällsgrupper måste antingen försäkra sig mot skador eller
försöka leva med de skador som rovdjuren kan orsaka. Det är inte rimligt att
utsatta människor i glesbygden ensamma skall bära kostnaderna för att hela
svenska folket vill ha livskraftiga stammar av våra stora rovdjur. Jag anser att
de regler och principer för skador förorsakade av rovdjur utanför
renskötselområdena som fanns t.o.m. 1994 bör återinföras. Finansieringen
bör härvidlag kunna ske efter samma princip som ovan.
Rovdjursstrategi
Idag är rovdjuren fredade, med undantag för björnen. Efter
att ha varit fredlös fram till 1965 är vargen nu fridlyst utan
undantag. Även lodjuret är sedan några år helt fridlyst.
Framför allt antalet lodjur har ökat markant de senaste åren.
Stora delar av befolkningen i södra Norrlands landsbygder
upplever numera lodjuret som en belastning, både i sin
näringsverksamhet och för att kunna nyttja jakten på sina
fastigheter. För närvarande finns ingen beredskap och inga
samhällsinstrument för att kunna möta problemen.
Frågan som ställs på sin spets är: kan rovdjursstammarna få bli hur stora
som helst? Om svaret blir ja, så kan man förutsäga ett mycket sort missnöje
och mycket hårda motsättningar i de berörda trakterna. Det skulle sannolikt
inte öka förståelsen för en biologisk mångfald och egenvärdet av rovdjur.
Om svaret blir nej, så krävs snarast en strategi för hanteringen av
rovdjursstammarna samt inrättandet av styrmedel för att balansera
stammarna. En avvaktande politik med fridlysning tills vidare är ohållbar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att skyndsamt ta fram
underlag för en nationell strategi för balansering av rovdjursstammarna i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skador orsakade av rovdjur.