Enligt EU:s fågeldirektiv är skarven (Phalacrocorax carbo sinensis) en utrotningshotad art och kan därmed inte bli föremål för allmän jakt. Det torde för alltfler stå klart att denna status inte längre är gällande och att arten därför kan avföras från denna röda lista.
Enligt tillgängliga uppgifter har antalet häckande skarvpar tiodubblats den senaste tioårsperioden och nya kolonier rapporteras fortlöpande såväl runt våra kuster som nu också i våra insjöar.
Denna accelererande ökning av skarvbestånden utgör betydande problem såväl för miljön som för fiske och fiskevård. På de platser där fåglarna bildar kolonier förändras landskapet drastiskt. Träden dör och på vissa öar, kobbar och skär är det omöjligt att gå iland på grund av fåglarnas spillning. För yrkesfisket innebär den ökande skarvförekomsten en betydande konkurrens om tillgången på fisk. Speciellt är fåglarnas fångst av ål ett icke obetydligt ekonomiskt avbräck för näringen.
Numera har även Statens naturvårdsverk gjort framställningar om att skarvens status skall förändras så att den kan omfattas av allmän jakttid. Det är emellertid uppenbart att det i så fall krävs någon form av aktion från svensk sida för att få till stånd en sådan ändring.
Alla viltbestånd måste vårdas - och om så är lämpligt beskattas - i syfte att tillförsäkra en uthållig stam. Detta måste också gälla en art som skarven.
Jag föreslår att Sveriges regering inom samarbetet i EU verkar för att skarven avförs från listan av hotade arter ("annex 1") i EU:s fågeldirektiv så att den kan bli föremål för jakt under allmän jakttid. Det blir därefter svenska myndigheters ansvar att bedöma behovet av avskjutning som skall balanseras ur bevarandeintresse för arten och utifrån de störningar som kan uppstå vid en okontrollerad utbredning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skarven bör avföras från listan om utrotningshotade arter.
Stockholm den 25 september 1996
Carl G Nilsson (m)