Biologisk mångfald är ett generellt begrepp för den enorma
och till stor del okända variationen som finns bland levande
organismer i alla miljöer, samt de ekologiska relationer och
processer som organismerna ingår i. Denna variation
kommer bl.a. till uttryck i form av olika arter, variation inom
arten och variation på molekylär nivå. Antalet kända arter
beräknas på jorden till ca 1 675 000 st. Sverige hyser ca
55 000 av dem.
Vår planets biologiska mångfald hotas. Hoten är många; kemikaliseringen
av jordbruket, ett allt mer industrialiserat skogsbruk och fiske, spridning av
toxiska kemikalier och kemikalier som anrikas i det levande, ohämmad jakt
och fiske är några sådana.
Problemet är synnerligen allvarligt utifrån flera utgångspunkter. Har en
gång en art eller genetisk variation försvunnit kan den inte återskapas.
Det behövs kraftfulla åtgärder för att så snabbt som möjligt stoppa
utvecklingen. Många arter, till exempel i regnskogen, hinner knappt mer än
beskrivas av vetenskapen innan de är borta för alltid. Även i Sverige hotas
arter att utrotas. Ca 5 % av våra vilda arter hotas av utrotning och ytterligare
arter kräver stor hänsyn om de på sikt ska kunna fortsätta existera. Bara av
ryggradsdjuren finns 145 arter upptagna på Artdatabankens listor över
hotade arter, de så kallade rödlistorna. Även variationen och den genetiska
mångfalden i och bland våra kulturväxter och djur hotas i takt med att
jordbruket förändras.
Sverige har i kraft av sin relativt långt gångna utveckling möjlighet och
ansvar för att driva på arbetet med att säkerställa biologisk mångfald. Detta
arbete ska bygga på besluten som fattades på Riokonferensen.
Hård kritik i OECD:s granskning av
den svenska miljöpolitiken
I oktober 1996 presenterades "OECD Environmental
Performance Review of Sweden". Den i särklass hårdaste
kritiken gällde vårt arbete för att skydda den biologiska
mångfalden. OECD konstaterar:
Pressures from forestry and agriculture have been the main sources of
threats to biodiversity; changing practices in both sectors have been
introduced recently and have yet to prove their effectiveness. The propostion
of land area set aside for nature protection is smaller and less representative
of the major biomes than in many OECD countries. While 6.6 per cent of
Sweden´s total territory is legally protected, only 0.5 per cent of productive
forest outside the mountain region is protected and relatively little attention
has been paid to the protection of freshwater and marine habitats. More
could be done to meet the parliamentary goal or preserving native species.
Considering the task ahead, overall spending on nature conservation appears
low, especially since a large part of present funding goes for compensation
payments. [OECD:s egen kurs.]
OECD föreslår därför bl.a. följande åtgärder för att komma
till rätta med de beskrivna problemen:
Att ge högre prioritet åt naturvården.
Att sätta upp kvantitativa mål för skyddade områden i termer av total
areal, representativitet och minsta storlek för enskilda nationalparker och
naturreservat och öka ansträngningarna för att nå dessa mål.
Att skapa marina reservat i den svenska delen av Östersjön.
Att genomföra aktionsplanen för biologisk mångfald och göra skyddet av
denna mångfald en grundläggande princip i den föreslagna miljöbalken.
Att ytterligare integrera miljöhänsyn i skogsvården och säkerställa att
skogsbruket allt mer utvecklas i riktning mot ett hållbart och
miljömedvetet synsätt med relevanta mål och måluppföljning.
Miljöpartiet de gröna instämmer i OECD:s kritik. Som
framgår av texten nedan så erbjuder vi ett politiskt alternativ
som konkret realiserar i stor sett allt som OECD:s
granskningsrapport föreslår för att förbättra det svenska
skyddet av den biologiska mångfalden.
Den biologiska mångfaldens betydelse
Det finns en rad skäl till att skydda och bevara biologisk
mångfald. I korthet kan bl.a. följande skäl uppmärksammas
utan värdering mellan skälen:
1. Behovet av att bevara genetisk mångfald. Genom att bevara arter
skyddar vi utgångsmaterialet för framtida växt och djurförädling. Gener och
arter som en gång gått förlorade, kan inte återskapas.
2. Det vetenskapliga. Mycket av det levande är ännu outforskat. Vi vet
mycket lite om vissa delar av naturen och arters inbördes relation i det
ekologiska systemet. Därför bör dessa skyddas för att möjliggöra framtida
vetenskapliga studier.
3. Ekologisk stabilitet. Vi samlever med andra arter på jorden i ett samspel
vi inte helt känner. Ekologisk stabilitet minskar risken för katastrofala
skeenden. Ekologisk balans är en långsiktig överlevnadsfråga.
4. Det etiska. Vilda arter har rätt att sammanleva med oss på jorden. Vi
inte har rätt att utrota dem; naturen är inte bara till för människan. Naturen
bör skyddas för sin egen skull eftersom det finns ett inneboende värde i att
biologisk mångfald bevaras.
5. Det sociala och kulturella. Naturen är, och har genom historien varit, en
källa till skönhetsupplevelser. Naturen inspirerar till konstnärlig verksamhet
samt ger möjligheter till rekreation och friluftsliv.
6. Det finns en rad rent ekonomiska och medicinska skäl att söka bevara
biologisk mångfald. Det är väl känt att många av våra livsmedel och
mediciner har sitt ursprung i den tropiska regnskogen. Det är mycket troligt
att man kommer att finna ytterligare värdefulla arter och ämnen allt eftersom
kunskapen om de biologiska systemen ökar.
7. Hänsyn till våra efterlevande. En etisk princip är att framtida
generationer skall ha samma förutsättningar och möjligheter vad gäller
naturresurser som de nutida.
8. Oavsiktliga effekter. Eftersom man inte kan förutse effekterna av att
arter försvinner, bör man för säkerhets skull se till att de bevaras (försiktig-
hetsprincip).
Internationella
överenskommelser och
åtaganden
Globala konventioner
De första globala konventionerna för reglering av levande
resurser slöts redan i slutet på 1800-talet och början på 1900-
talet. Dessa konventioner syftade emellertid snarare till att
fördela resurser mellan olika exploateringsintressen än till att
långsiktigt skydda vissa växter och djur. Den första egentliga
naturvårdskonventionen tillkom på 1930-talet men
undertecknades endast av ett fåtal stater.
Till skydd för utrotningshotade djur och växter finns idag den s k CITES-
konventionen. (Convention on International Trade in Endangered Species of
Wild Fauna and Flora). Den är en skyddskonvention i så måtto att den med
få undantag förbjuder handel med utrotningshotade arter, en lista på ca 400
djurarter och 2 500 växtarter, och en handelskonvention i så måtto att den
tillåter kontrollerad och reglerad handel med arter som inte är direkt hotade
men riskerar att bli det.
Bonnkonventionen har till syfte att skydda flyttande arter. För de arter som
hotas av utrotning inom hela eller stora delar av sitt område råder i princip
förbud att fånga eller döda arterna. Vidare skall länderna vidta andra åtgärder
för att skydda dessa arter. Det kan gälla att restaurera för arten viktiga
biotoper, exempelvis våtmark, eller att undanröja hinder för själva
flyttningen. Konventionen har hittills inte haft önskvärd effekt, främst till
följd av att den endast har antagits av 28 stater. Viktiga länder som saknas är
Förenta staterna och Sovjetunionen liksom merparten av u-länderna.
Världsarvskonventionen har till syfte att skydda vissa naturområden eller
byggnadsverk som är så unika att de är en angelägenhet för världssamfundet
som helhet och inte bara för de enskilda länder som hyser föremålet eller
monumentet. Konventionen begränsas av att initiativ att föra upp ett visst
objekt på listan endast kan tas av det land inom vars gränser objektet finns.
Våtmarker tillhör de biologiskt mest produktiva ekosystemen.
Ramsarkonventionen har till syfte att stoppa intrång i betydelsefulla
våtmarker i dag och i framtiden. Definitionen av våtmarker är mycket bred
och omfattar bland annat mangroveträsk, torvmossar, marskområden,
kuststränder, bergsjöar och tropiska flodområden. Varje land skall sätta upp
minst en av sina våtmarker på en gemensam lista över internationellt
betydelsefulla våtmarker. I Sverige har 30 områden tagits upp på denna lista.
Många våtmarksområden i u-länderna hotar att förstöras av torrläggning för
jordbruk, skogsskövling, bosättning eller av att förgiftas av bekämpnings-
medel. Flera länder med betydelsefulla våtmarker har ännu inte anslutit sig
till konventionen, däribland Brasilien, Kina, Indonesien och Botswana.
1983 års internationella avtal om tropiskt timmer är ett råvaruavtal
förhandlat inom ramen för Förenta nationernas konferens för handel och
utveckling (UNCTAD) och dess s k integrerade råvaruprogram. Arbetet
inom avtalets ram, som främst bedrivs genom ett flertal multilaterala
utvecklingsprojekt, har under avtalets hittillsvarande löptid gått relativt
trögt.
Bland annat har tills helt nyligen mer övergripande, konkret målsättning för
verksamheten saknats.
Arbetet med att utarbeta en samlad global konvention om biologisk
mångfald inleddes inom UNEP år 1987. Vid FN:s konferens om miljö och
utveckling (UNCED) i Rio år 1992 antogs fem dokument olika dokument;
Rio-deklarationen, konventionerna om biologisk mångfald och
klimatförändringar, skogsprinciperna och Agenda 21. Rio-deklarationen är
ett övergripande dokument om miljö och utveckling som håller samman
utvecklings- och miljöarbetet genom uppställda mål och principer.
Konventionen om biologisk mångfald syftar till att bevara den biologiska
mångfalden, till ett långsiktigt och hållbart utnyttjande av mångfaldens
beståndsdelar och till en rättvis fördelning av de nyttigheter som kan
utvinnas ur genetiska resurser. Skogsprinciperna är inte bindande på samma
sätt som konventionen, men anger principer för brukande, bevarande och
hållbar utveckling av skogsresurserna. Genom att ansluta sig till
Konventionen om biologisk mångfald och Skogsprinciperna har Sverige
åtagit sig att föra en samlad politik för att bevara biologisk mångfald och att
utforma landets skogspolitik med hänsyn till skogarnas globala betydelse.
Europeiskt samarbete
Sverige är part i samma naturvårdskonventioner som EU.
Den svenska lagstiftningen på området överensstämmer
huvudsakligen med EG-direktiven. EG-reglerna på
naturvårdsområdet syftar till att bevara arter och naturliga
miljöer och säkerställa biologisk mångfald. Ett
sammanhängande europeiskt ekologiskt nätverk, Natura
2000, kommer att upprättas inom EU. Nätverket skall bestå
av olika områdens naturliga livsmiljöer och skyddsvärda
djur- och växtarter. Områdena skall bevaras, eller om så
behövs, restaureras.
Medlemsstaterna skall övervaka bevarandestatusen för de naturliga
livsmiljöer och arter som omfattas av det s.k. habitatdirektivet (92/43/EEG)
och direktivet om bevarande av vilda fåglar (79/409/EEG), samt upprätta en
förteckning över områden där sådana typer av naturliga livsmiljöer och
inhemska arter finns. På grundval av förteckningen fastställer kommissionen
vilka reservat som anses viktiga för gemenskapen/unionen. Därefter skall
medlemsstaterna förklara områdena som bevarandeområden och skydda dem
genom bindande rättsregler. Senast år 2004 skall områden med
utrotningshotade arter vara skyddade. Områden som säkerställs inom Natura
2000 får ett mycket starkt skydd, eftersom ingrepp i högt värderade områden
bara kan godkännas av EU-kommissionen.
Behov av konkreta riktlinjer
för den biologiska
mångfalden
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen fattat beslut om mål
och riktlinjer för arbetet med att bevara natur och miljö.
Representativa områden av alla förekommande naturtyper
skall säkerställas, biologisk mångfald och genetisk variation
skall säkras och hotade arter skall skyddas. Miljömålet skall
ges samma vikt och betydelse som ekonomiska
överväganden.
Målen för samhällets naturvårdande insatser är således högt ställda.
Samtidigt som inriktningen av arbetet är någorlunda klar, saknas
kvantifierade och konkreta riktlinjer för hur målen skall uppnås. Det finns
gott om lagar för att genomföra de uttalade målen, men i praktiken begränsas
tillämpningen av dessa lagar av tillgången på ekonomiska resurser. Det finns
alltså en diskrepans mellan målen för skyddet å ena sidan och de olika medel
som är tillgängliga för att nå dessa mål å den andra sidan.
Under 1995 har Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen,
Boverket och Fiskeriverket utarbetat aktionsplaner för biologisk mångfald.
Naturvårdsverket diskuterar i sin aktionsplan "modeller" för regionala
riktlinjer för biologisk mångfald och ett "operativt delmål" om ytterligare
100 000 ha skyddad produktiv skogsmark - formulerat utifrån gällande
anslagsnivå. Detta är inte tillräckligt. Miljöpartiet anser att det saknas
koppling mellan de högt ställda målen för biologisk mångfald och de
riktlinjer som framgår av aktionsplanerna. Riktlinjer skall utformas efter mål
och inte efter den aktuella medelstilldelningen. Medan biologisk mångfald
blir en del av miljöprosan ökar hoten mot många arter. Så får det inte
fortsätta.
Miljövårdsberedningen har sedan i december 1995 i uppdrag att yttra sig
över i vilken omfattning arealen skyddad skogsmark behöver utökas.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges till känna att arbetet med konkreta
riktlinjer för den biologiska mångfalden skall påskyndas och att regeringen
redan under 1997 återkommer till riksdagen med förslag till riktlinjer för hur
stora arealer och vilken typ av skog som skall skyddas under de närmaste
åren.
Biologisk mångfald i
jordbrukslandskapet
Förändringar i jordbrukslandskapet ingår i hotbilden för
ungefär en tredjedel av landets hotade, sällsynta eller
hänsynskrävande arter. Bland grödor och husdjur har också
den genetiska mångfalden minskat under längre tid.
Det moderna jordbruket är ett hot mot den biologiska mångfalden.
Lantbrukare, som gått över till att odla ekologiskt, vittnar om hur arter som
tofsvipa, nyckelpiga och blåklint återkommer.
Det största hotet är kemikaliseringen. Dagens kemiska bekämpningsmedel
har effekter på ett flertal organismer utöver dem man vill bekämpa. De
medför exempelvis att insektsfaunan reduceras och därmed födotillgången
för insektsätande djur. Gödsling av åkermark gynnar grödorna på
konkurrenskänsliga ogräsarters bekostnad. Än värre är det då betesmarker
gödslas. Många hotade arter kräver magra betade marker. Andra hot är
igenväxning av nedlagd jordbruksmark, småbiotoper har försvunnit eftersom
de betraktas som odlingshinder, grova lövträd i öppna lägen har i hög
utsträckning utraderats ur odlingslandskapet eller blivit kringväxta av
tätnande vegetation, utdikningen har historiskt slagit hårt mot de artrika
slättvåtmarkerna.
För att bevara de ur natur- och kultursynpunkt värdefullaste markerna
infördes i samband med 1990 års beslut landskapsvårdsstöd och NOLA-stöd.
Avsikten var att spara det som ännu återstod av hotade arter och rester efter
det landskap och den historia, som är vår. Dagens miljöstöd inom EU:s
jordbrukspolitik är generösa, men går enligt många naturvårdare inte till de
marker som har högst biologiskt värde. Många faller utanför systemet
eftersom marken inte är klassad som jordbruksmark. I andra fall är reglerna
besvärliga och medel söks inte. Detta måste uppmärksammas vid den
kommande översynen av miljöstöden.
Ett ekologiskt lantbruk ökar den
biologiska mångfalden
Det ekologiska lantbruket är ett långsiktigt hållbart lantbruk
där återcirkulation av resurser är en förutsättning. Ängar och
hagar betas, och de delar av landskapet som har störst
betydelse för många av de örter som idag är akut hotade,
bibehålls och utökas. I och med att mikrolivet i jorden
återkommer skapas också förutsättningar för fortsättningen
på näringspyramiden. Många insektsarter och fåglar får en
chans. En stor del av de utrotningshotade arterna är beroende
av ett kulturlandskap utan gifter.
Bevara genresurserna i jordbruket
Kulturväxter
Vi har stora kulturskatter i våra kulturväxter. De är dessutom
viktiga genetiska resurser, som vi har all anledning att
försöka bevara. Vi har inte råd att förlora den biologiska
mångfald som våra gamla kulturväxter utgör. Många av
dagens moderna varianter kan behöva återkorsas med äldre
varianter med värdefulla gener som gått förlorade i
förädlingsarbetet och som finns kvar i de äldre varianterna.
Det kan exempelvis gälla egenskaper som resistens eller
grobarhet.
Dagens miljöersättningar i jordbruket innebär inget stöd för odling av
äldre, genetiskt värdefullt växtmaterial eller anläggning och skötsel av åkrar
med insådd av hotade åkerogräs. Vi föreslår att miljöersättningarna
kompletteras så att ersättning kan utgå även till odling av äldre genetiskt
värdefulla kulturväxter och ogräs.
Köksväxter
Växternas genetiska variation har till nyligen varit allmän
egendom. Genom kraftfulla påtryckningar på regeringar i
många länder samt inom EU är det i dag möjligt att få
ensamrätt och patent på odlade former av liv. Det är allt mer
lönsamt att utveckla och äga nya sorter. Fröfirmor köps i
snabb takt upp av multinationella kemiföretag som Shell,
Ciba-Geigy, Sandoz Dow Chemicals, Bayer, Monsanto m.fl.
För att säkra de nya sorterna görs officiella listor över
registrerade och därmed godkända sorter. I och med Sveriges
EU-medlemskap blir många av de frösorter som används i
Sverige idag inte längre tillåtna att odla.
Utrotningshotade lantraser
Inom EU:s miljöstöd finns också stöd till utrotningshotade
husdjursraser. Exempel på sådana raser är fjällkon,
linderödsgrisen, gotlandsfåret och Åsbo-hönan. De har
utvecklats i landet under lång tid och har anpassats till det
svenska klimatet och förutsättningarna. De har överlevt även
knappa förhållanden och omsätter födan på ett mycket
effektivare sätt än många nyare raser. Det är viktigt att
bevara dem och deras egenskaper för framtiden.
Bevarandearbetet bedrivs ofta ideellt och det system för
miljöstöd som nu finns har kritiserats i flera avseenden. I den
pågående utvärderingen av miljöstöden måste detta ses över.
Biologisk mångfald i
skogsbrukslandskapet
Skyddsvärd skogsmark
I vår skogspolitiska motion till riksmötet 1996/97 behandlas
frågor om skydd av skogsmark och biologisk mångfald i
skogen utförligt. Nedan presenteras en kortfattad
sammanfattning av skogsmotionens viktigaste förslag som
rör biologisk mångfald.
Undantagstillstånd för skogsekosystemen -
Avverkningsmoratorium för skyddsvärda
skogar
Om ett samhälles fortbestånd vore tillnärmelsevis lika hotat
som den biologiska mångfalden i våra skogsekosystem är för
närvarande, skulle undantagstillstånd ha införts omedelbart.
Det råder en mycket allvarlig - men också mycket tyst - kris i Sveriges
skogar. Den biologiska utarmningen har nått så pass långt att det nu är
aktuellt med omedelbara akutåtgärder för att rädda det som räddas kan. Fler
än 1 700 av skogens växt- och djurarter missgynnas av mänsklig påverkan.
Flera hundra av dessa är allvarligt hotade.
Mot bakgrund av den kontinuerligt fortgående utarmningen av den
biologiska mångfalden i skogslandskapet och det formidabla utredningsläge
som råder beträffande åtgärder mot denna utarmning, kräver Miljöpartiet att
regeringen skyndsamt utarbetar ett lagförslag om en "undantagslag"
innehållande regler för ett femårigt avverkningsstopp. Lagförslaget bör ligga
på riksdagens bord under hösten 1996. Avverkningsstoppet skall omfatta
följande typer av områden
1. Nyckelbiotoper enl. definitionen i skogsvårdsorganisationens pågående
inventering.
3. Övriga kvarvarande gammelskogar, bl.a. samtliga skogar som står på
Naturvårdsverkets inköpslista för naturreservat, i den mån dessa
gammelskogar inte ingår i ovanstående kategorier.
Fjällnatur och biologisk mångfald -
naturvårdsgräns
Naturen i fjällen bjuder på en stor variation. Vegetationen
varierar i höjdled mellan barrskog, fjällbjörkskog och kalfjäll
utan skog. Stora lokala skillnader i bl.a. topografi och
utsatthet för nederbörd och vind bidrar till att det finns ett
stort antal vegetationstyper. Vegetationen växlar från
krypande växter och lavar till frodig ängsvegetation.
Fjällnaturen är mycket känslig för slitage. Hedarna, där lavar
dominerar, är mycket känsliga för mekanisk påverkan, t.ex.
tramp. Våta marker och sluttningar får lätt markskador då de
utsätts för slitage.
En tredjedel av Sveriges arter finns i fjällen. I de övre delarna av
fjällbjörkskogen och på kalfjället finns ca 560 kärlväxtarter, 320 mossor och
drygt 600 lavar. Ett par dussin av växtarterna betecknas som sällsynta.
Endast ca 120 svamparter är kända i den svenska fjällvärlden, men denna
låga siffra beror sannolikt på att svampfloran i fjällen är mycket ofullständigt
undersökt. Av de närmare 70 vilda däggdjursarter som uppträder i Sverige
finns ca 21 i fjällandskapet. Fjällämmel, fjällräv och järv finns nästan enbart
i fjällen. Ett sjuttiotal av Sveriges fågelarter vistas i fjällen och 18 arter
finns
bara där. Exempel på fjällevande fåglar är fjälluggla, fjällabb, blåhake och
jaktfalk. För femton fågelarter utgör svenska förekomster i fjällen väsentliga
delar av Europas hela bestånd.
Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet gör listor över hotade
arter i sex olika hotklasser, s.k. rödlistor från akut hotande till
hänsynskrävande. Artdatabanken anger att 7 ryggradsdjur, 23 växtarter och
50 mossor som är fjällberoende är rödlistade. Man ska då ha i minnet att
kunskaperna om hoten mot ryggradslösa djur samt lavar och svampar i
fjällen är ofullständiga.
Miljöpartiet står fast vid löftet från 1988 års valrörelse om att en
naturvårdsgräns, och inte en gräns för föryngringsavverkning, skall skydda
våra fjällskogar. Vi föreslår åter igen att Naturvårdsverket skall få i uppdrag
att skyndsamt utforma ett förslag för hur ett sådant skydd bör utformas.
Utgångspunkten för detta uppdrag skall vara Naturskyddsföreningens förslag
till naturvårdsgräns, ovanför vilken slutavverkningar inte är tillåtna.
Fastighetsverket bör omedelbart upphöra med avverkning ovanför den gamla
skogsodlingsgränsen tills det är beslutat vilka restriktioner för skogsbruket
som skall gälla i området.
Naturvårdsverket bör också få i uppdrag att lägga fram förslag till på vilket
sätt de skogsområden nedanför de fjällnära skogarna som den ideella
organisationen "Steget före" har uppmärksammat bör skyddas.
Naturvårdslagstiftningen
I vår skogspolitiska motion finns vidare bl.a. följande förslag
beträffande nödvändiga ändringar i naturvårdslagstiftningen:
Lucka i 41 § NVL
Miljöpartiet föreslår att ett beslut om skydd av biotop enligt
naturvårdslagen bör gälla till dess att det eventuellt ändras av
annan instans, dvs. att sådana beslut gäller även under
besvärstiden. De bör alltså omfattas av naturvårdslagens
41 §, som i dag endast ger denna möjlighet för
skyddsformerna naturreservat, naturvårdsområden,
naturminnen, strandskydd och skydd för djur- eller växtarter
inom visst område.
Storleken skall inte spela någon roll!
De naturvårdsinstrument som länsstyrelserna och
skogsstyrelserna förfogar över, främst naturreservatsskydd
och biotopskydd, är avsedda att komplettera varandra, men i
praktiken är det inte så. Skyddsvärda områden i
storleksordningen 5-20 ha står helt utan skydd. Denna
situation är alarmerande med tanke på att de urskogsrester vi
har kvar sällan är större än 10-15 ha.
Enligt Miljöpartiets mening skall kriteriet för skydd vara ett områdes
naturvärde och inte huruvida det av storleksskäl passar in i bestämda
tolkningar och tillämpningar av naturvårdslagen. Vi kräver att regeringen
vidtar åtgärder och avsätter resurser för att se till att
naturvårdslagstiftningen
tillämpas så att inga skyddsvärda områden faller utanför på grund av sin
storlek.
Våtmarker
Sverige ett land rikt på våtmarker. 9,3 miljoner hektar, eller
en fjärdedel av vår landyta är täckt av våtmarker. Det gör oss
till ett av världens mest våtmarksrika länder. Detta förpliktar,
inte minst som vi tillhör de länder som tillträtt
Ramsarkonventionen (våtmarkskonventionen). I Sverige
klassas 30 områden som särskilt skyddsvärda.
Många av de rödlistade fågelarterna är beroende av våtmarker. Hit hör årta
och svarttärna (båda hotkategori 2 Sårbar).
Det ligger en dyster historia bakom hur Sverige hanterat sina våtmarker.
Närmare en fjärdedel av de ursprungliga våtmarkerna har försvunnit.
Framför allt har slättlandskapet drabbats mycket hårt av utdikning i syfte att
skapa jordbruksmark. Även skogsekosystemen är fortfarande, trots de sista
årens skärpta lagstiftning, mycket hårt ansatta av utdikning. Fr.o.m. 1994 är
det s.k. generellt förbud mot våtmarksdikning i merparten av södra Sverige.
Tillstånd för torvbrytning (koncession enligt torvlagen) omfattade 1994 ca
53 000 ha myrmark, varav brytning f.n. pågår på ca 9 000 ha. Dikning och
torvutvinning på myrar innebär total skövling av hela vegetationstäcket.
Näringsunderlaget för alla där naturliga växter och djur försvinner helt. För
våtmarksfåglar utgör torvtäkt ett internationellt uppmärksammat hot.
Vattenkvaliteten i avrinningsvattnet från en torvtäkt medför att de
mottagande vattendragens naturliga ekosystem omvandlas fullständigt.
Förbättra och verkställ
"Myrskyddsplan för Sverige"
Efter ett långvarigt utrednings- och beredningsarbete kom till
slut ett beslut om "Myrskyddsplan för Sverige" våren 1994.
Planen var inte komplett. Myrrika Norrbottens län saknades, information
om omgivande fastmarksskog var bristfällig eller inaktuell. Fortfarande
saknas konkreta åtgärdsprogram och skyddsplaner beträffande rikkärr,
sumpskogar, mader och slättsjöar.
Den viktigaste frågan är ändå i vilken takt de skyddsvärda objekt som
upptas i "Myrskyddsplan för Sverige" skall säkerställas. Naturvårdsverket
har, med den aktuella anslagstilldelningen i färskt minne, föreslagit att våra
oskyddade myrar skall säkras under de kommande 15 åren med en femtondel
av den totala skyddsarealen årligen. Miljöpartiet anser att denna långsamhet i
bevarandearbetet mer speglar regeringens nuvarande anslagspolitik på
naturvårdsområdet än de faktiska behoven. Exploateringen av våra myrar
fortgår alltjämt i en skrämmande takt.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att komplettera
planeringen av naturskyddet för våra våtmarker i enlighet med vad som
nämnts ovan. Vidare föreslår vi att arbetet med att bevara de objekt som
upptas i "Myrskyddsplan för Sverige" påskyndas och att tillräckliga medel
för detta avsätts.
Jämställ all utdikning av torvmossar
Om någon vill dika ut en mosse för att öka skogens tillväxt
på mossen så prövas detta enligt naturvårdslagen. Sannolik
ges den sökande inte tillstånd. Om man vill dika ut en mosse
för att utvinna energitorv ur mossen så prövas detta enligt
torvlagen. Sannolikt möter åtminstone tillstånd för dikning
inget hinder. Detta är en helt orimlig ordning, vilken
dessutom strider mot det uttalande som finns i förarbetena
till torvlagen, om att lagen inte syftar till att försämra
naturvårdens ställning.
Regeringen tog 1993 beslut om förbud mot markavvattning inom vissa
områden (18 d § i NVL och 19 h § i naturvårdsförordningen). Dessa
områden inkluderar de våtmarker som vi åtagit oss att skydda genom att
underteckna Ramsarkonventionen. Men som naturvårdslagens 18 c och 18 d
§§ i dag är skrivna, så omfattar inte detta förbud mot markavvattning
energitorvbrytning. Det innebär alltså att inte ens de områden som vi genom
internationellt åtagande förbundit oss till att skydda, ges skydd mot
förödande exploatering i nuvarande lagstiftning.
I Miljöbalksutredningens förslag till miljöbalk behandlas frågan om förbud
mot markavvattning bl.a. i 11 kapitlets 13 och 14 §§. Förslaget är identiskt
med den nuvarande naturvårdslagen i detta avseende.
Miljöpartiet anser att alla våtmarker, oavsett vilken lag som är tillämplig,
skall ha samma skydd. Detta innebär att vi föreslår att regeringen ges i
uppdrag att göra sådana förändringar av naturvårdslagen och torvlagen att
prövningen av energitorvärenden också sker enligt naturvårdslagen.
Biologisk mångfald i vatten
Sverige är ett av världens sjörikaste länder, och skalan från
klara och näringsfattiga fjällsjöar till grunda och näringsrika
slättsjöar inrymmer en stor variation av livsmiljöer. I allt
större utsträckning hotas den biologiska mångfalden i dessa
miljöer av bl.a. giftiga ämnen, olja, näringshöjande
föroreningar, syrgasbrist, försurning och vattenregleringar.
Höjning av halten av näringsämnen leder till igenväxning
och sänkt syrehalt. Arter med höga krav på syretillgång
minskar drastiskt. Försurningen medför att arter utplånas dels
p.g.a. det låga pH-värdet i sig, dels beroende på att giftiga
metaller löses ut.
Också våra havsmiljöer uppvisar en fantastisk bredd, från de artrika
klippbottnarna utan sedimentbeläggning och skärgårdarnas strandzoner till
den sparsamma artsammansättningen i den fria vattenmassan. Liksom för
sjöar och vattendrag, är våra utsläpp av näringsämnen i havet ett förödande
problem. Det leder till ändrade ljusförhållanden i känsliga havsmiljöer, vilket
i sin tur gör att utbredningen av många alger förändras. Blåstången, som
utgör Östersjöns artrikaste biotop, har exempelvis minskat kraftigt, särskilt
på djupare vatten. Motsatt öde har de ettåriga fintrådiga algerna mött, som
gynnas av ökad näringstillgång. Också bottendjurssamhällen och fiskar
påverkas av näringsförhållanden och syretillgång. Laxsjukdomen M74,
anrikningen i de marina däggdjuren av långlivade organiska kemikalier och
den återkommande massförekomsten av giftiga alger visar att den ekologiska
balansen är kraftigt störd i Östersjön.
Utvidga skyddet av våra
älvar
Älvsträckor och vattenområden som för närvarande är
skyddade enligt 3 kap. 6 § naturresurslagen, är bara skyddade
mot vattenkraftsutbyggnad. Detta är ett mycket trubbigt
skydd, speciellt med hänsyn till biologisk mångfald.
Miljöpartiet anser att skyddet av våra älvar skall ta sin utgångspunkt i en
samlad syn på hela älvekosystemet. Skyddet bör alltså utvidgas till att gälla
all exploatering av älvekosystemet, inte bara i själva älven, utan även i en väl
tilltagen skyddszon. Denna bör omfatta en lämplig del av avrinningsområdet
som leder ut i älven samt älvstränderna (en mycket viktig biotop för
biologisk mångfald). För markanvändning i denna skyddszon bör olika
specificerade krav ställas, exempelvis försiktighet med kalhyggen,
skyddszoner mot vattendrag vid avverkning, ingen dikning, restaurering av
flottningsrensade biflöden etc.
Vi föreslår att regeringen skall ges i uppdrag att utreda en utvidgning av
naturresurslagens skydd av vattenområden och älvsträckor som är
undantagna från vattenkraftsutbyggnad i enlighet med vad som ovan sagts.
Kalkningsverksamheten
Sedan 1976 har vi kalkat sjöar och vattendrag i Sverige som
en livsuppehållande åtgärd mot försurning, vilken främst
orsakats av luftföroreningar. Kalkningen är framför allt en
nödåtgärd som syftar till att bevara biologisk mångfald och
fungerande ekosystem i sjöar och vattendrag.
Att inleda ett kalkningsprogram medför ett tungt ansvar att fullfölja
programmet. Konsekvenserna av en avbruten kalkningsverksamhet är
nämligen att tillståndet efter att man avbrutit sannolikt blir värre än det var
innan man började att kalka.
Mot bakgrund av detta har Miljöpartiet med stor oro följt alla de turer
kring besparingar på kalkningsanslaget som regeringen på senare tid stått för.
Vi står fast vid att kalkningsverksamheten skall fortsätta på den nivå den gör
i dag och anslår också tillräckliga medel för detta i vårt budgetförslag på
miljöområdet. behovet av kalkningsverksamheten belyses vidare i särskild
motion.
Marina reservat
Under senare år har ett antal naturreservat avsatts i rent
marin miljö, s.k. marina reservat, som syftar till att skydda
livet under havsytan, speciellt den biologiska mångfalden.
Till de områden som fredats på detta sätt hör
Gullmarsfjorden och Stigfjorden i Bohuslän, samt vattnen
kring Gotska Sandön och Holmöarna i Västerbotten.
Arbetet med inrättandet av marina reservat har pågått länge, men har
hittills inte lett till tillräckliga bevarandeinsatser. Detta arbete måste
fördjupas, konkretiseras och påskyndas. Den nyligen presenterade planen
"Marina reservat i Sverige" måste skyndsamt realiseras men också
kompletteras, speciellt beträffande skyddet av grunda kustområden med
exempelvis mjukbottnar, ålgräsängar och musselbankar. Dessa områden
utsätts i dag för en omfattande exploatering i form av fiske.
Frågan är om de skyddsinstitut som finns i naturvårdslagen idag är
lämpliga med hänsyn till de marina reservatens speciella karaktär. Vi föreslår
att regeringen får i uppdrag att se över om de skyddsinstitut som finns i
naturvårdslagen är tillräckliga och om så ej är fallet lägga fram ett förslag
till
nytt skyddsinstitut.
Handel med hotade arter
Ett flertal djurarter från olika djurgrupper är idag hotade eller
akut utrotningshotade. Till största delen beror det på
miljöförstöring, jakt och förstörelse av biotoper. Ett mindre
antal djurarter hotas dessutom även av en annan mänsklig
aktivitet, nämligen jakt på levande djur i syfte att hålla dem i
fångenskap, antingen privat i hemmen i i-länder eller i
zoologiska trädgårdar eller för att stoppas upp och säljas som
prydnader. Det gäller bl.a. vissa fågelarter, en del
kräldjursarter och några däggdjursarter.
Sveriges handel med hotade djur- och växtarter regleras bland annat av
bemyndigandelagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör
skyddade arter (1994:1818) med tillhörande förordning (1994:2027), vilka
införlivar våra internationella åtaganden på området i svensk rätt.
Den relativt nya förordningen (1994:2027) är en bra grund men den skulle
behöva ändras och kompletteras, eftersom det återstår en hel del att åtgärda.
Fortfarande utnyttjas Sverige i vissa sammanhang som transitland för export
av utrotningshotade arter. Aktuella exempel finns t.ex. i samband med export
av kräldjur till Norge. Det har kommit klara signaler från EU-kommissionen
om att Sverige är ett problem i detta avssende.
I Nordiska ministerrådets miljörapport (1990:4) finns det ett antal
rekommendationer till de nordiska länderna i fråga om handel med hotade
arter. Bland dem finns några som fortfarande inte uppfyllts i Sverige:
1. Införsel av arter som är fredade i ursprungslandet bör ej tillåtas.
2. Kontrollen av försändelser med djur bör skärpas.
3. Det måste finnas beredskap för att ta hand om sändningar med djur som
ej är lagliga eller som stoppas av något annat skäl.
4. Handeln med hotade arter inom landet måste regleras; t.ex. ska innehav
av hotade arter registreras. Detta fungerar utmärkt i t.ex. Tyskland.
5. Konservatorer bör auktoriseras samt skall dessutom åläggas att bokföra
de djur de arbetar med. Tillsynsmyndighet bör ges möjlighet till oanmälda
kontroller.
Regeringen bör få i uppdrag att arbeta in dessa rekommendationer i
lagstiftningen.
Ett sammanhängande
strandskydd
Dagens strandskydd är en papperstiger med anseende på
biologisk mångfald. När man år 1994 utvidgade
strandskyddets syfte (15 § NVL) från att tidigare bara ha gällt
friluftsliv till att nu också gälla "att bevara goda livsvillkor
på land och i vatten för växt- och djurlivet", så blev det inget
annat än ett slag i luften. Trots att man uttryckligen kan läsa i
propositionen (prop. 1993/94:229) att skyddet för friluftsliv
respektive växt- och djurlivet skall utgöra två från varandra
skilda prövningsgrunder med samma tyngd, så är det alltjämt
bara friluftslivssyftet som fått genomslag.
Anledningen till detta är att det utvidgade strandskyddet aldrig följdes upp
med ändringar i 16 §, den paragraf som ger regler för vad som får göras och
inte göras i ett strandskyddsområde. I den paragrafen anges inte att det även
är förbjudet att utföra anläggningar och anordningar för att skydda växt- och
djurlivet. Härigenom kan också ifrågasättas om skyddet för växt och djurlivet
inte heller är en självständig grund vid prövningen av uppförande av
byggnader m.m.
Miljöpartiet anser att det är lika självklart som nödvändigt att syftet med
en lag också följs upp i de kravregler som är kopplade till lagen. Det är
anmärkningsvärt att en åtgärd inom ett strandskyddsområde i dag inte kan
förhindras enbart med hänsyn till växt- och djurlivet. Så länge detta inte är
möjligt är det biologiska innehållet i strandskyddet blott ett till intet
förpliktande syfte.
I Miljöbalksutredningens förslag till miljöbalk är detta problem åtgärdat.
Miljöpartiet anser dock att lagändringen är av så pass enkel natur att
riksdagen inte behöver invänta en proposition om miljöbalk för att rätta till
detta problem. Vi föreslår därför att 16 § naturskyddslagen kompletteras av
riksdagen så att den breddade grunden för strandskyddet (växt- och djurliv)
uttrycks enligt följande:
Förslag till lag om ändring i
naturvårdslagen (1964:822)
Härigenom föreskrivs att 16 § första stycket naturvårdslagen
(1964:822) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 § första stycket
Inom strandskyddsområde får ej
helt ny byggnad uppföras eller be-
fintlig byggnad ändras för att till-
godose ett väsentligen annat ända-
mål än det, vartill byggnaden tidi-
gare varit använd, och ej heller ut-
föras grävnings- och andra förbere-
delsearbeten för bebyggelse som nu
sagts. Ej heller får i annat fall inom
strandskyddsområde utföras an-
läggning eller anordning, varigenom
mark tages i anspråk såsom tomt
eller allmänheten på annat sätt
hindras eller avhålles från att be-
träda område där den eljest skulle
ägt att färdas fritt.
Inom strandskyddsområde får ej
helt ny byggnad uppföras eller be-
fintlig byggnad ändras för att tillgo-
dose ett väsentligen annat ändamål
än det, vartill byggnaden tidigare
varit använd, och ej heller utföras
grävnings- och andra förbere-
delsearbeten för bebyggelse som nu
sagts. Ej heller får i annat fall inom
strandskyddsområde utföras anlägg-
ning eller anordning, varigenom
mark tages i anspråk såsom tomt
eller allmänheten på annat sätt
hindras eller avhålles från att be-
träda område där den eljest skulle
ägt att färdas fritt. Förbud gäller
även att inom strandskyddsområde
utföra anläggning eller åtgärd som
kan skada goda livsvillkor för växt-
och djurlivet.
En artskyddslagstiftning
Artdatabanken i Uppsala sammanställer listor över hotade
och sällsynta växt- och djurarter. Dessa s.k. rödlistor
fastställs sedan av Naturvårdsverket och bildar underlag för
statistik om utvecklingen av biologisk mångfald.
Att Naturvårdsverket fastställer att vi för gott håller på att mista en viss art
eller artgrupp föranleder idag inga omedelbara åtgärder. Faktum är att det
inte leder till några som helst praktiska konsekvenser, trots att akuta insatser
ofta krävs för att förhindra utrotning. Det saknas med andra ord en process
som kopplar ihop själva registreringen av att utrotning av en art eller
artgrupp är på väg med omedelbara åtgärder som förhindrar denna utrotning.
Miljöpartiet presenterar i det följande ett utkast till hur ett effektivt
artskydd
skulle kunna se ut. Förslaget finns närmare utvecklat i en separat motion till
riksmötet 1996/97.
Ett plansystem som kopplar ihop
ambitioner och praktiskt handlande
För att integrera och samordna de insatser som redan idag
utförs, anser vi att det är nödvändigt att
artskyddslagstiftningen innehåller olika typer av plankrav.
Planerna skall kopplas till varandra för att fungera
tillsammans i ett enhetligt system. Planernas främsta
funktion är att de kopplar ihop lagstiftarens mål och det
praktiska handlandet. Förslagsvis delas planeringen upp på
följande sätt:
Handlingsprogram - övergripande riktlinjer från Naturvårdsverket.
Åtgärdsprogram - statligt artinriktat och konkret detaljerat program från
Naturvårdsverket.
Naturvårdsplan - kommunal plan med rättsverkan som bl.a. utför
åtgärdsprogrammet på kommunal nivå.
Artdatabanken
Vi har utgått från Artdatabanken, resultatet av ett samarbete
mellan Naturvårdsverket och Sveriges lantbruksuniversitet,
som fungerar väl. Artdatabanken klassificerar olika arter i
skilda hotkategorier, klass 0 - försvunna, klass 1 - akut
hotade, klass 2 - sårbara, klass 3 - sällsynta, klass 4 -
hänsynskrävande. Hotklassificeringen utgör en grund för
prioritering av insatser.
Handlingsprogram
På grundval av Artdatabankens uppgifter skall Statens
naturvårdsverk utforma ett handlingsprogram som beskriver
hur arbetet med de hotade arterna skall bedrivas.
Naturvårdsinventering
För att få nödvändig kännedom om kommuns mark- och
naturförhållanden åläggs varje primärkommun genom lagen
att snarast utföra en naturvårdsinventering. Inventeringen
skall göras så noggrant som möjligt och förankras väl bland
kommunens invånare.
Åtgärdsprogram
När samtliga kommuner inventerats och
naturvårdsinventeringarna godkänts av länsstyrelsen har
Statens naturvårdsverk ett gott underlag för att upprätta
artinriktade åtgärdsprogram. Åtgärdsprogram skall i första
hand upprättas för arter eller artgrupper i hotkategorierna 1
och 2. Åtgärdsprogrammen är viktiga för att målsättningen
med återskapandet av livskraftiga populationer skall
förverkligas. Tanken är att arter som upptagits på hotlistan
skall kunna flyttas till en lägre hotkategori då deras
förutsättningar för överlevnad har förbättrats.
Naturvårdsplan
För att åtgärdsprogrammen skall få någon rättslig förankring
föreslår vi att kommunen, då åtgärdsprogrammen
färdigställts, åläggs att upprätta en naturvårdsplan med
ledning av naturvårdsinventeringen och Statens
naturvårdsverks handlings- och åtgärdsprogram.
Naturvårdsplanen skall bland annat förklara hur man tänkt
skydda områden vilka måste bevaras för att målet med
SNV:s åtgärdsprogram för de hotade arterna skall kunna
genomföras. Kommunen kan gå längre än vad som direkt
föreskrivs i artskyddslagen för att skydda vissa områden.
Man kan exempelvis bidra till aktiva bevarandeåtgärder i
jordbruket genom att ersätta en markägare som åtar sig
sådant arbete.
Naturvårdsplanen skall fungera som beslutsunderlag då man fattar beslut
rörande markanvändning i kommunen. Naturvårdsplanerna skall fastställas
av kommunfullmäktige och får därefter rättskraft. Det innebär att beslut inte
får fattas som strider mot naturvårdsplanen.
Organisatoriska frågor
m.m.
I den årliga miljöredovisningen borde finnas en översyn av
de mest hotade biotoperna och arterna. Likaså borde
tillståndet för de hotade arterna redovisas. Sådana
redovisningar skulle ge viktig information om vad som
händer i naturen och fungera som indikatorer åt vilket håll
utvecklingen går. Minskar antalet individer inom de hotade
arterna visar det att miljöpolitiken inte ger önskat resultat
och att åtgärder krävs. Ökar antalet individer inom de hotade
arterna vet vi att utvecklingen går åt rätt håll.
I skrivelsen bör också redovisas vilka inventeringsbehov som föreligger
för att öka kunskapen. Det nu så akuta behovet av inventering av de stora
rovdjuren och kungsörn är ett sådant exempel. Dessa inventeringar är en
förutsättning för att det nya ersättningssystemet för rovdjursrivna renar skall
kunna sättas i verket i enlighet med tidigare riksdagsbeslut.
Många frågor rörande bevarande av biologisk mångfald är idag olyckligt
delade mellan Miljödepartementet och Jordbruksdepartementet. För att
undanröja detta anser vi att jaktfrågorna, som i allra högsta grad handlar om
bevarande av biologisk mångfald, skall flyttas till Miljödepartementet.
Eftersom frågorna handläggs av Naturvårdsverket faller det sig naturligt även
av det skälet. Vad beträffar inventeringar, vilka behövs som underlag för
bedömningar och beslut om åtgärder, ersättningssystem och jakt m.m., bör
ansvaret helt ligga på Miljödepartementet och medel avsättas för ändamålet.
Finansiering
Både markägarens och naturvårdens intressen har stärkts i
lagstiftningen under de senaste åren. Motsättningen mellan
exploateringsintresset och bevarandeintresset har blivit
tydligare. Att äganderätten och ersättningsrätten är
grundlagsfästa innebär emellertid att miljömålet åtminstone i
teorin alltid underordnas markägarens rättigheter att själv
fritt förfoga över sin egendom (ofta synonymt med
produktionsmålet). Möjligheterna att tillvarata naturvårdens
intressen begränsas av de ersättningsregler som är kopplade
till de olika naturvårdsinstituten. Det innebär i praktiken att
den biologiska mångfalden hotas om inte statliga medel kan
tillhandahållas för kompensation för intrång i pågående
markanvändning.
Anslaget till skydd av urskogar
I Miljöpartiets motion om budgeten på utgiftsområde 20 för
1997 föreslår vi ytterligare 700 miljoner kronor, totalt 918
miljoner kronor för att säkerställa skydd av minst 5 % av den
produktiva skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen,
framför allt urskog. Vi anser att anslaget bör hållas på denna
nivå under så pass många år att femprocentsmålet uppnås.
Skydd av naturområden, Natura 2000
Regeringen har lämnat förslag till vilka områden som skall
vara Sveriges bidrag till det sammanhängande nätverket av
skyddade områden i Europa, Natura 2000. Detta har skett i
enlighet med art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. I
regeringens skrivelse 1994/95:167 anges inför detta arbete att
"Nationalparker och naturreservat måste ses i sitt ekologiska
sammanhang och får inte bli en isolerad företeelse."
När nu regeringen lämnat förslag till kommissionen om vilka områden i
landet, som skall ingå i Natura 2000, kan vi konstatera att det inte blivit
något sammanhängande ekologiskt nätverk. Av de av länsstyrelserna
föreslagna 2 817 områdena blev endast 563 områden kvar. Senare har 75
områden för fågelskydd samt ytterligare 77 naturområden lagts till. Av dessa
totalt 715 områden var de flesta redan skyddade. Naturvårdsverket godkände
vid en första granskning 1 273 områden och ansåg att det antalet var
nödvändigt för att uppfylla art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet.
Regeringens motiv för att inte fler områden kom med, uppges vara att
områdesförslagen inte hunnit förankras hos berörda markägare och
myndigheter.
Miljöpartiet de gröna anser det mycket angeläget att fler områden får det
skydd som är nödvändigt. I dag saknar till exempel 30 % av de våtmarker
som klassats som riksintresse rättsligt skydd. Vi föreslår att riksdagen hos
regeringen begär komplettering av Sveriges bidrag till Natura 2000 med
ytterligare områden för att fullt ut följa direktiven vad avser skydd av hotade
arter och biotoper.
För att kunna fullfölja intentionerna med Natura 2000 i Sverige, föreslår vi
att ytterligare 200 miljoner anslås till detta ändamål. Dessa 200 miljoner
kronor utgör en del av de ytterligare 700 miljoner kronor vi föreslår till
anslaget A 4 Investeringar på miljöområdet i vår partimotion om
miljöpolitiken till riksmötet 1996/97.
Naturvårdsavtal
Miljöpartiet anser att det som har framhållits som
naturvårdsavtalens största förtjänst, att de skulle vara billiga i
förhållande till vad ett permanent områdesskydd skulle kosta,
är en chimär. Varje åtgärd för att trygga biologisk mångfald
måste med nödvändighet vara långsiktig. Naturvårdsavtalen
är i detta perspektiv mycket kortsiktiga. De är dessutom inte
varaktiga. Följaktligen förhåller det sig tvärt emot vad som
hävdats; naturvårdsavtal är osedvanligt dyra i relation till
deras nytta.
Miljöpartiet anser att naturvårdsavtalen tills vidare bör få finnas kvar, men
att instrumentet bör omprövas då resultatet av förhandlingarna om
miljömärkning av skogsbruk föreligger. Om de pågående förhandlingarna
om certifiering av skogsbruk resulterar i ett långtgående avtal - som väl
tillvaratar naturskyddsintresset - så kan detta göra naturvårdsavtalen
överflödiga.
Det föreligger oklarheter om naturvårdsavtalens giltighet då marken som
avtalet omfattar säljs. Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att snarast
utreda naturvårdsavtalens juridiska status i detta avseende.
Naturvårdsavtalen behandlas utförligare i vår skogspolitiska motion till
riksmötet 1996/97.
Naturvårdsavgift
Miljöpartiet anser att tanken på en naturvårdsavgift på virke
som tas ut ur skogsbruket för industriell produktion är
principiellt riktig. Vi avvisar däremot de idéer som går ut på
att avgiften skall baseras på skogsfastighetens
taxeringsvärde. Vårt förslag är att ett införande av
naturvårdsavgift bör utredas med sikte på att introducera en
sådan avgift fr.o.m. 1998.
Naturvårdsavgiften behandlas utförligare i vår skogspolitiska motion till
riksmötet 1996/97.
Nya metoder för att förbättra skyddet av
skogsmark
Miljöpartiet anser att biologisk mångfald bör betraktas som
en del av samhällets infrastruktur. Uppoffringar i samband
med reservatsavsättningar och liknande kan jämföras med
långsiktiga investeringar inom andra samhällsområden. De
värden som bevaras genom att naturområden skyddas är i
princip jämförbara med den avkastning sådana investeringar
förutsätts ge. Vi menar därför att investeringar i olika former
av områdesskydd bör ses i sammanhang med andra
infrastrukturinvesteringar och prioriteras med utgångspunkt
från sin långsiktiga betydelse.
Hittills har inriktningen på skyddet av skogsmark med stöd av
naturvårdslagen varit huvudsakligen finansiering över statsbudgeten.
Miljöpartiet anser att även andra finansieringsformer måste diskuteras och
övervägas.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att inventera ytterligare
möjligheter att finansiera ett stärkt skydd av den produktiva skogsmarken i
enlighet med vad som ovan nämnts.
Denna fråga behandlas mer utförligt i vår skogspolitiska motion till
riksmötet 1996/97.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatt internationellt arbete för att bevara biologisk mångfald,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att påskynda arbetet med konkreta riktlinjer för den
biologiska mångfalden och att regeringen redan under 1997 återkommer till
riksdagen med förslag till riktlinjer för hur stora arealer och vilken typ av
skog som skall skyddas under de närmaste åren,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett ekologiskt lantbruk ökar den biologiska mångfalden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av kontinuerlig bevarandeodling av kulturväxter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att jordbrukets miljöersättningar kompletteras så att ersättning
kan utgå även till odling av äldre genetiskt värdefulla kulturväxter och ogräs,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om våra traditionella köksväxtsorter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att komplettera planeringen av naturskyddet för våra våtmarker,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att påskynda arbetet med att bevara de objekt som upptas i
Myrskyddsplan för Sverige och att tillräckliga medel för detta avsätts,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i
naturvårdslagen och torvlagen att prövningen av energitorvärenden också
sker enligt naturvårdslagen,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgning av
naturresurslagens skydd för vattenområden och älvsträckor som är
undantagna från vattenkraftsutbyggnad i enlighet med vad som anförts i
motionen,1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utreda om de skyddsinstitut som finns i naturvårdslagen är
tillräckliga med hänsyn till de marina reservatens speciella karaktär,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handel med hotade arter,
13. att riksdagen beslutar om ändring i 16 § naturvårdslagen i enlighet med
vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om innehåll i kommande miljöbokslut vad avser redovisning av mål,
åtgärder och biologisk mångfald,
15. att riksdagen hos regeringen begär komplettering av Sveriges bidrag
till Natura 2000 med ytterligare områden för att fullt ut följa direktiven vad
avser skydd av hotade arter och biotoper.
Stockholm den 7 oktober 1996
Gudrun Lindvall (mp)
Per Lager (mp)
Eva Goës (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Roy Ottosson (mp)
Peter Eriksson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Gunnar Goude (mp)