Bakgrund
Biologisk mångfald är ett generellt begrepp för den enorma och till stor del okända variationen som finns bland levande organismer i alla miljöer, samt de ekologiska relationer och processer som organismerna ingår i. Denna variation kommer bl.a. till uttryck i form av olika arter, variation inom arten och variation på molekylär nivå. Antalet kända arter beräknas på jorden till ca 1 675 000 st. Sverige hyser ca 55 000 av dem.
Vår planets biologiska mångfald hotas. Hoten är många; kemikaliseringen av jordbruket, ett allt mer industrialiserat skogsbruk och fiske, spridning av toxiska kemikalier och kemikalier som anrikas i det levande, ohämmad jakt och fiske är några sådana.
Problemet är synnerligen allvarligt utifrån flera utgångspunkter. Har en gång en art eller genetisk variation försvunnit kan den inte återskapas.
Det behövs kraftfulla åtgärder för att så snabbt som möjligt stoppa utvecklingen. Många arter, till exempel i regnskogen, hinner knappt mer än beskrivas av vetenskapen innan de är borta för alltid. Även i Sverige hotas arter att utrotas. Ca 5 % av våra vilda arter hotas av utrotning och ytterligare arter kräver stor hänsyn om de på sikt ska kunna fortsätta existera. Bara av ryggradsdjuren finns 145 arter upptagna på Artdatabankens listor över hotade arter, de så kallade rödlistorna. Även variationen och den genetiska mångfalden i och bland våra kulturväxter och djur hotas i takt med att jordbruket förändras.
Sverige har i kraft av sin relativt långt gångna utveckling möjlighet och ansvar för att driva på arbetet med att säkerställa biologisk mångfald. Detta arbete ska bygga på besluten som fattades på Riokonferensen.
Hård kritik i OECD:s granskning av den svenska miljöpolitiken
I oktober 1996 presenterades "OECD Environmental Performance Review of Sweden". Den i särklass hårdaste kritiken gällde vårt arbete för att skydda den biologiska mångfalden. OECD konstaterar:
Pressures from forestry and agriculture have been the main sources of threats to biodiversity; changing practices in both sectors have been introduced recently and have yet to prove their effectiveness. The propostion of land area set aside for nature protection is smaller and less representative of the major biomes than in many OECD countries. While 6.6 per cent of Sweden´s total territory is legally protected, only 0.5 per cent of productive forest outside the mountain region is protected and relatively little attention has been paid to the protection of freshwater and marine habitats. More could be done to meet the parliamentary goal or preserving native species. Considering the task ahead, overall spending on nature conservation appears low, especially since a large part of present funding goes for compensation payments. [OECD:s egen kurs.]
OECD föreslår därför bl.a. följande åtgärder för att komma till rätta med de beskrivna problemen:
Att ge högre prioritet åt naturvården.
Att sätta upp kvantitativa mål för skyddade områden i termer av total areal, representativitet och minsta storlek för enskilda nationalparker och naturreservat och öka ansträngningarna för att nå dessa mål.
Att skapa marina reservat i den svenska delen av Östersjön.
Att genomföra aktionsplanen för biologisk mångfald och göra skyddet av denna mångfald en grundläggande princip i den föreslagna miljöbalken.
Att ytterligare integrera miljöhänsyn i skogsvården och säkerställa att skogsbruket allt mer utvecklas i riktning mot ett hållbart och miljömedvetet synsätt med relevanta mål och måluppföljning.
Miljöpartiet de gröna instämmer i OECD:s kritik. Som framgår av texten nedan så erbjuder vi ett politiskt alternativ som konkret realiserar i stor sett allt som OECD:s granskningsrapport föreslår för att förbättra det svenska skyddet av den biologiska mångfalden.
Den biologiska mångfaldens betydelse
Det finns en rad skäl till att skydda och bevara biologisk mångfald. I korthet kan bl.a. följande skäl uppmärksammas utan värdering mellan skälen:
1. Behovet av att bevara genetisk mångfald. Genom att bevara arter skyddar vi utgångsmaterialet för framtida växt och djurförädling. Gener och arter som en gång gått förlorade, kan inte återskapas.
2. Det vetenskapliga. Mycket av det levande är ännu outforskat. Vi vet mycket lite om vissa delar av naturen och arters inbördes relation i det ekologiska systemet. Därför bör dessa skyddas för att möjliggöra framtida vetenskapliga studier.
3. Ekologisk stabilitet. Vi samlever med andra arter på jorden i ett samspel vi inte helt känner. Ekologisk stabilitet minskar risken för katastrofala skeenden. Ekologisk balans är en långsiktig överlevnadsfråga.
4. Det etiska. Vilda arter har rätt att sammanleva med oss på jorden. Vi inte har rätt att utrota dem; naturen är inte bara till för människan. Naturen bör skyddas för sin egen skull eftersom det finns ett inneboende värde i att biologisk mångfald bevaras.
5. Det sociala och kulturella. Naturen är, och har genom historien varit, en källa till skönhetsupplevelser. Naturen inspirerar till konstnärlig verksamhet samt ger möjligheter till rekreation och friluftsliv.
6. Det finns en rad rent ekonomiska och medicinska skäl att söka bevara biologisk mångfald. Det är väl känt att många av våra livsmedel och mediciner har sitt ursprung i den tropiska regnskogen. Det är mycket troligt att man kommer att finna ytterligare värdefulla arter och ämnen allt eftersom kunskapen om de biologiska systemen ökar.
7. Hänsyn till våra efterlevande. En etisk princip är att framtida generationer skall ha samma förutsättningar och möjligheter vad gäller naturresurser som de nutida.
8. Oavsiktliga effekter. Eftersom man inte kan förutse effekterna av att arter försvinner, bör man för säkerhets skull se till att de bevaras (försiktig- hetsprincip).
Internationella överenskommelser och åtaganden
Globala konventioner
De första globala konventionerna för reglering av levande resurser slöts redan i slutet på 1800-talet och början på 1900- talet. Dessa konventioner syftade emellertid snarare till att fördela resurser mellan olika exploateringsintressen än till att långsiktigt skydda vissa växter och djur. Den första egentliga naturvårdskonventionen tillkom på 1930-talet men undertecknades endast av ett fåtal stater.
Till skydd för utrotningshotade djur och växter finns idag den s k CITES- konventionen. (Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora). Den är en skyddskonvention i så måtto att den med få undantag förbjuder handel med utrotningshotade arter, en lista på ca 400 djurarter och 2 500 växtarter, och en handelskonvention i så måtto att den tillåter kontrollerad och reglerad handel med arter som inte är direkt hotade men riskerar att bli det.
Bonnkonventionen har till syfte att skydda flyttande arter. För de arter som hotas av utrotning inom hela eller stora delar av sitt område råder i princip förbud att fånga eller döda arterna. Vidare skall länderna vidta andra åtgärder för att skydda dessa arter. Det kan gälla att restaurera för arten viktiga biotoper, exempelvis våtmark, eller att undanröja hinder för själva flyttningen. Konventionen har hittills inte haft önskvärd effekt, främst till följd av att den endast har antagits av 28 stater. Viktiga länder som saknas är Förenta staterna och Sovjetunionen liksom merparten av u-länderna.
Världsarvskonventionen har till syfte att skydda vissa naturområden eller byggnadsverk som är så unika att de är en angelägenhet för världssamfundet som helhet och inte bara för de enskilda länder som hyser föremålet eller monumentet. Konventionen begränsas av att initiativ att föra upp ett visst objekt på listan endast kan tas av det land inom vars gränser objektet finns.
Våtmarker tillhör de biologiskt mest produktiva ekosystemen. Ramsarkonventionen har till syfte att stoppa intrång i betydelsefulla våtmarker i dag och i framtiden. Definitionen av våtmarker är mycket bred och omfattar bland annat mangroveträsk, torvmossar, marskområden, kuststränder, bergsjöar och tropiska flodområden. Varje land skall sätta upp minst en av sina våtmarker på en gemensam lista över internationellt betydelsefulla våtmarker. I Sverige har 30 områden tagits upp på denna lista. Många våtmarksområden i u-länderna hotar att förstöras av torrläggning för jordbruk, skogsskövling, bosättning eller av att förgiftas av bekämpnings- medel. Flera länder med betydelsefulla våtmarker har ännu inte anslutit sig till konventionen, däribland Brasilien, Kina, Indonesien och Botswana.
1983 års internationella avtal om tropiskt timmer är ett råvaruavtal förhandlat inom ramen för Förenta nationernas konferens för handel och utveckling (UNCTAD) och dess s k integrerade råvaruprogram. Arbetet inom avtalets ram, som främst bedrivs genom ett flertal multilaterala utvecklingsprojekt, har under avtalets hittillsvarande löptid gått relativt trögt. Bland annat har tills helt nyligen mer övergripande, konkret målsättning för verksamheten saknats.
Arbetet med att utarbeta en samlad global konvention om biologisk mångfald inleddes inom UNEP år 1987. Vid FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) i Rio år 1992 antogs fem dokument olika dokument; Rio-deklarationen, konventionerna om biologisk mångfald och klimatförändringar, skogsprinciperna och Agenda 21. Rio-deklarationen är ett övergripande dokument om miljö och utveckling som håller samman utvecklings- och miljöarbetet genom uppställda mål och principer. Konventionen om biologisk mångfald syftar till att bevara den biologiska mångfalden, till ett långsiktigt och hållbart utnyttjande av mångfaldens beståndsdelar och till en rättvis fördelning av de nyttigheter som kan utvinnas ur genetiska resurser. Skogsprinciperna är inte bindande på samma sätt som konventionen, men anger principer för brukande, bevarande och hållbar utveckling av skogsresurserna. Genom att ansluta sig till Konventionen om biologisk mångfald och Skogsprinciperna har Sverige åtagit sig att föra en samlad politik för att bevara biologisk mångfald och att utforma landets skogspolitik med hänsyn till skogarnas globala betydelse.
Europeiskt samarbete
Sverige är part i samma naturvårdskonventioner som EU. Den svenska lagstiftningen på området överensstämmer huvudsakligen med EG-direktiven. EG-reglerna på naturvårdsområdet syftar till att bevara arter och naturliga miljöer och säkerställa biologisk mångfald. Ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nätverk, Natura 2000, kommer att upprättas inom EU. Nätverket skall bestå av olika områdens naturliga livsmiljöer och skyddsvärda djur- och växtarter. Områdena skall bevaras, eller om så behövs, restaureras.
Medlemsstaterna skall övervaka bevarandestatusen för de naturliga livsmiljöer och arter som omfattas av det s.k. habitatdirektivet (92/43/EEG) och direktivet om bevarande av vilda fåglar (79/409/EEG), samt upprätta en förteckning över områden där sådana typer av naturliga livsmiljöer och inhemska arter finns. På grundval av förteckningen fastställer kommissionen vilka reservat som anses viktiga för gemenskapen/unionen. Därefter skall medlemsstaterna förklara områdena som bevarandeområden och skydda dem genom bindande rättsregler. Senast år 2004 skall områden med utrotningshotade arter vara skyddade. Områden som säkerställs inom Natura 2000 får ett mycket starkt skydd, eftersom ingrepp i högt värderade områden bara kan godkännas av EU-kommissionen.
Behov av konkreta riktlinjer för den biologiska mångfalden
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen fattat beslut om mål och riktlinjer för arbetet med att bevara natur och miljö. Representativa områden av alla förekommande naturtyper skall säkerställas, biologisk mångfald och genetisk variation skall säkras och hotade arter skall skyddas. Miljömålet skall ges samma vikt och betydelse som ekonomiska överväganden.
Målen för samhällets naturvårdande insatser är således högt ställda. Samtidigt som inriktningen av arbetet är någorlunda klar, saknas kvantifierade och konkreta riktlinjer för hur målen skall uppnås. Det finns gott om lagar för att genomföra de uttalade målen, men i praktiken begränsas tillämpningen av dessa lagar av tillgången på ekonomiska resurser. Det finns alltså en diskrepans mellan målen för skyddet å ena sidan och de olika medel som är tillgängliga för att nå dessa mål å den andra sidan.
Under 1995 har Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Boverket och Fiskeriverket utarbetat aktionsplaner för biologisk mångfald. Naturvårdsverket diskuterar i sin aktionsplan "modeller" för regionala riktlinjer för biologisk mångfald och ett "operativt delmål" om ytterligare 100 000 ha skyddad produktiv skogsmark - formulerat utifrån gällande anslagsnivå. Detta är inte tillräckligt. Miljöpartiet anser att det saknas koppling mellan de högt ställda målen för biologisk mångfald och de riktlinjer som framgår av aktionsplanerna. Riktlinjer skall utformas efter mål och inte efter den aktuella medelstilldelningen. Medan biologisk mångfald blir en del av miljöprosan ökar hoten mot många arter. Så får det inte fortsätta.
Miljövårdsberedningen har sedan i december 1995 i uppdrag att yttra sig över i vilken omfattning arealen skyddad skogsmark behöver utökas. Miljöpartiet föreslår att regeringen ges till känna att arbetet med konkreta riktlinjer för den biologiska mångfalden skall påskyndas och att regeringen redan under 1997 återkommer till riksdagen med förslag till riktlinjer för hur stora arealer och vilken typ av skog som skall skyddas under de närmaste åren.
Biologisk mångfald i jordbrukslandskapet
Förändringar i jordbrukslandskapet ingår i hotbilden för ungefär en tredjedel av landets hotade, sällsynta eller hänsynskrävande arter. Bland grödor och husdjur har också den genetiska mångfalden minskat under längre tid.
Det moderna jordbruket är ett hot mot den biologiska mångfalden. Lantbrukare, som gått över till att odla ekologiskt, vittnar om hur arter som tofsvipa, nyckelpiga och blåklint återkommer.
Det största hotet är kemikaliseringen. Dagens kemiska bekämpningsmedel har effekter på ett flertal organismer utöver dem man vill bekämpa. De medför exempelvis att insektsfaunan reduceras och därmed födotillgången för insektsätande djur. Gödsling av åkermark gynnar grödorna på konkurrenskänsliga ogräsarters bekostnad. Än värre är det då betesmarker gödslas. Många hotade arter kräver magra betade marker. Andra hot är igenväxning av nedlagd jordbruksmark, småbiotoper har försvunnit eftersom de betraktas som odlingshinder, grova lövträd i öppna lägen har i hög utsträckning utraderats ur odlingslandskapet eller blivit kringväxta av tätnande vegetation, utdikningen har historiskt slagit hårt mot de artrika slättvåtmarkerna.
För att bevara de ur natur- och kultursynpunkt värdefullaste markerna infördes i samband med 1990 års beslut landskapsvårdsstöd och NOLA-stöd. Avsikten var att spara det som ännu återstod av hotade arter och rester efter det landskap och den historia, som är vår. Dagens miljöstöd inom EU:s jordbrukspolitik är generösa, men går enligt många naturvårdare inte till de marker som har högst biologiskt värde. Många faller utanför systemet eftersom marken inte är klassad som jordbruksmark. I andra fall är reglerna besvärliga och medel söks inte. Detta måste uppmärksammas vid den kommande översynen av miljöstöden.
Ett ekologiskt lantbruk ökar den biologiska mångfalden
Det ekologiska lantbruket är ett långsiktigt hållbart lantbruk där återcirkulation av resurser är en förutsättning. Ängar och hagar betas, och de delar av landskapet som har störst betydelse för många av de örter som idag är akut hotade, bibehålls och utökas. I och med att mikrolivet i jorden återkommer skapas också förutsättningar för fortsättningen på näringspyramiden. Många insektsarter och fåglar får en chans. En stor del av de utrotningshotade arterna är beroende av ett kulturlandskap utan gifter.
Bevara genresurserna i jordbruket
Kulturväxter
Vi har stora kulturskatter i våra kulturväxter. De är dessutom viktiga genetiska resurser, som vi har all anledning att försöka bevara. Vi har inte råd att förlora den biologiska mångfald som våra gamla kulturväxter utgör. Många av dagens moderna varianter kan behöva återkorsas med äldre varianter med värdefulla gener som gått förlorade i förädlingsarbetet och som finns kvar i de äldre varianterna. Det kan exempelvis gälla egenskaper som resistens eller grobarhet.
Dagens miljöersättningar i jordbruket innebär inget stöd för odling av äldre, genetiskt värdefullt växtmaterial eller anläggning och skötsel av åkrar med insådd av hotade åkerogräs. Vi föreslår att miljöersättningarna kompletteras så att ersättning kan utgå även till odling av äldre genetiskt värdefulla kulturväxter och ogräs.
Köksväxter
Växternas genetiska variation har till nyligen varit allmän egendom. Genom kraftfulla påtryckningar på regeringar i många länder samt inom EU är det i dag möjligt att få ensamrätt och patent på odlade former av liv. Det är allt mer lönsamt att utveckla och äga nya sorter. Fröfirmor köps i snabb takt upp av multinationella kemiföretag som Shell, Ciba-Geigy, Sandoz Dow Chemicals, Bayer, Monsanto m.fl. För att säkra de nya sorterna görs officiella listor över registrerade och därmed godkända sorter. I och med Sveriges EU-medlemskap blir många av de frösorter som används i Sverige idag inte längre tillåtna att odla.
Utrotningshotade lantraser
Inom EU:s miljöstöd finns också stöd till utrotningshotade husdjursraser. Exempel på sådana raser är fjällkon, linderödsgrisen, gotlandsfåret och Åsbo-hönan. De har utvecklats i landet under lång tid och har anpassats till det svenska klimatet och förutsättningarna. De har överlevt även knappa förhållanden och omsätter födan på ett mycket effektivare sätt än många nyare raser. Det är viktigt att bevara dem och deras egenskaper för framtiden. Bevarandearbetet bedrivs ofta ideellt och det system för miljöstöd som nu finns har kritiserats i flera avseenden. I den pågående utvärderingen av miljöstöden måste detta ses över.
Biologisk mångfald i skogsbrukslandskapet
Skyddsvärd skogsmark
I vår skogspolitiska motion till riksmötet 1996/97 behandlas frågor om skydd av skogsmark och biologisk mångfald i skogen utförligt. Nedan presenteras en kortfattad sammanfattning av skogsmotionens viktigaste förslag som rör biologisk mångfald.
Undantagstillstånd för skogsekosystemen - Avverkningsmoratorium för skyddsvärda skogar
Om ett samhälles fortbestånd vore tillnärmelsevis lika hotat som den biologiska mångfalden i våra skogsekosystem är för närvarande, skulle undantagstillstånd ha införts omedelbart.
Det råder en mycket allvarlig - men också mycket tyst - kris i Sveriges skogar. Den biologiska utarmningen har nått så pass långt att det nu är aktuellt med omedelbara akutåtgärder för att rädda det som räddas kan. Fler än 1 700 av skogens växt- och djurarter missgynnas av mänsklig påverkan. Flera hundra av dessa är allvarligt hotade.
Mot bakgrund av den kontinuerligt fortgående utarmningen av den biologiska mångfalden i skogslandskapet och det formidabla utredningsläge som råder beträffande åtgärder mot denna utarmning, kräver Miljöpartiet att regeringen skyndsamt utarbetar ett lagförslag om en "undantagslag" innehållande regler för ett femårigt avverkningsstopp. Lagförslaget bör ligga på riksdagens bord under hösten 1996. Avverkningsstoppet skall omfatta följande typer av områden
1. Nyckelbiotoper enl. definitionen i skogsvårdsorganisationens pågående inventering.
2. Fjällnära skogar ovanför Naturskyddsföreningens naturvårdsgräns.
3. Övriga kvarvarande gammelskogar, bl.a. samtliga skogar som står på Naturvårdsverkets inköpslista för naturreservat, i den mån dessa gammelskogar inte ingår i ovanstående kategorier.
Fjällnatur och biologisk mångfald - naturvårdsgräns
Naturen i fjällen bjuder på en stor variation. Vegetationen varierar i höjdled mellan barrskog, fjällbjörkskog och kalfjäll utan skog. Stora lokala skillnader i bl.a. topografi och utsatthet för nederbörd och vind bidrar till att det finns ett stort antal vegetationstyper. Vegetationen växlar från krypande växter och lavar till frodig ängsvegetation. Fjällnaturen är mycket känslig för slitage. Hedarna, där lavar dominerar, är mycket känsliga för mekanisk påverkan, t.ex. tramp. Våta marker och sluttningar får lätt markskador då de utsätts för slitage.
En tredjedel av Sveriges arter finns i fjällen. I de övre delarna av fjällbjörkskogen och på kalfjället finns ca 560 kärlväxtarter, 320 mossor och drygt 600 lavar. Ett par dussin av växtarterna betecknas som sällsynta. Endast ca 120 svamparter är kända i den svenska fjällvärlden, men denna låga siffra beror sannolikt på att svampfloran i fjällen är mycket ofullständigt undersökt. Av de närmare 70 vilda däggdjursarter som uppträder i Sverige finns ca 21 i fjällandskapet. Fjällämmel, fjällräv och järv finns nästan enbart i fjällen. Ett sjuttiotal av Sveriges fågelarter vistas i fjällen och 18 arter finns bara där. Exempel på fjällevande fåglar är fjälluggla, fjällabb, blåhake och jaktfalk. För femton fågelarter utgör svenska förekomster i fjällen väsentliga delar av Europas hela bestånd.
Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet gör listor över hotade arter i sex olika hotklasser, s.k. rödlistor från akut hotande till hänsynskrävande. Artdatabanken anger att 7 ryggradsdjur, 23 växtarter och 50 mossor som är fjällberoende är rödlistade. Man ska då ha i minnet att kunskaperna om hoten mot ryggradslösa djur samt lavar och svampar i fjällen är ofullständiga.
Miljöpartiet står fast vid löftet från 1988 års valrörelse om att en naturvårdsgräns, och inte en gräns för föryngringsavverkning, skall skydda våra fjällskogar. Vi föreslår åter igen att Naturvårdsverket skall få i uppdrag att skyndsamt utforma ett förslag för hur ett sådant skydd bör utformas. Utgångspunkten för detta uppdrag skall vara Naturskyddsföreningens förslag till naturvårdsgräns, ovanför vilken slutavverkningar inte är tillåtna. Fastighetsverket bör omedelbart upphöra med avverkning ovanför den gamla skogsodlingsgränsen tills det är beslutat vilka restriktioner för skogsbruket som skall gälla i området.
Naturvårdsverket bör också få i uppdrag att lägga fram förslag till på vilket sätt de skogsområden nedanför de fjällnära skogarna som den ideella organisationen "Steget före" har uppmärksammat bör skyddas.
Naturvårdslagstiftningen
I vår skogspolitiska motion finns vidare bl.a. följande förslag beträffande nödvändiga ändringar i naturvårdslagstiftningen:
Lucka i 41 § NVL
Miljöpartiet föreslår att ett beslut om skydd av biotop enligt naturvårdslagen bör gälla till dess att det eventuellt ändras av annan instans, dvs. att sådana beslut gäller även under besvärstiden. De bör alltså omfattas av naturvårdslagens 41 §, som i dag endast ger denna möjlighet för skyddsformerna naturreservat, naturvårdsområden, naturminnen, strandskydd och skydd för djur- eller växtarter inom visst område.
Storleken skall inte spela någon roll!
De naturvårdsinstrument som länsstyrelserna och skogsstyrelserna förfogar över, främst naturreservatsskydd och biotopskydd, är avsedda att komplettera varandra, men i praktiken är det inte så. Skyddsvärda områden i storleksordningen 5-20 ha står helt utan skydd. Denna situation är alarmerande med tanke på att de urskogsrester vi har kvar sällan är större än 10-15 ha.
Enligt Miljöpartiets mening skall kriteriet för skydd vara ett områdes naturvärde och inte huruvida det av storleksskäl passar in i bestämda tolkningar och tillämpningar av naturvårdslagen. Vi kräver att regeringen vidtar åtgärder och avsätter resurser för att se till att naturvårdslagstiftningen tillämpas så att inga skyddsvärda områden faller utanför på grund av sin storlek.
Våtmarker
Sverige ett land rikt på våtmarker. 9,3 miljoner hektar, eller en fjärdedel av vår landyta är täckt av våtmarker. Det gör oss till ett av världens mest våtmarksrika länder. Detta förpliktar, inte minst som vi tillhör de länder som tillträtt Ramsarkonventionen (våtmarkskonventionen). I Sverige klassas 30 områden som särskilt skyddsvärda.
Många av de rödlistade fågelarterna är beroende av våtmarker. Hit hör årta och svarttärna (båda hotkategori 2 Sårbar).
Det ligger en dyster historia bakom hur Sverige hanterat sina våtmarker. Närmare en fjärdedel av de ursprungliga våtmarkerna har försvunnit. Framför allt har slättlandskapet drabbats mycket hårt av utdikning i syfte att skapa jordbruksmark. Även skogsekosystemen är fortfarande, trots de sista årens skärpta lagstiftning, mycket hårt ansatta av utdikning. Fr.o.m. 1994 är det s.k. generellt förbud mot våtmarksdikning i merparten av södra Sverige.
Tillstånd för torvbrytning (koncession enligt torvlagen) omfattade 1994 ca 53 000 ha myrmark, varav brytning f.n. pågår på ca 9 000 ha. Dikning och torvutvinning på myrar innebär total skövling av hela vegetationstäcket. Näringsunderlaget för alla där naturliga växter och djur försvinner helt. För våtmarksfåglar utgör torvtäkt ett internationellt uppmärksammat hot. Vattenkvaliteten i avrinningsvattnet från en torvtäkt medför att de mottagande vattendragens naturliga ekosystem omvandlas fullständigt.
Förbättra och verkställ "Myrskyddsplan för Sverige"
Efter ett långvarigt utrednings- och beredningsarbete kom till slut ett beslut om "Myrskyddsplan för Sverige" våren 1994.
Planen var inte komplett. Myrrika Norrbottens län saknades, information om omgivande fastmarksskog var bristfällig eller inaktuell. Fortfarande saknas konkreta åtgärdsprogram och skyddsplaner beträffande rikkärr, sumpskogar, mader och slättsjöar.
Den viktigaste frågan är ändå i vilken takt de skyddsvärda objekt som upptas i "Myrskyddsplan för Sverige" skall säkerställas. Naturvårdsverket har, med den aktuella anslagstilldelningen i färskt minne, föreslagit att våra oskyddade myrar skall säkras under de kommande 15 åren med en femtondel av den totala skyddsarealen årligen. Miljöpartiet anser att denna långsamhet i bevarandearbetet mer speglar regeringens nuvarande anslagspolitik på naturvårdsområdet än de faktiska behoven. Exploateringen av våra myrar fortgår alltjämt i en skrämmande takt.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att komplettera planeringen av naturskyddet för våra våtmarker i enlighet med vad som nämnts ovan. Vidare föreslår vi att arbetet med att bevara de objekt som upptas i "Myrskyddsplan för Sverige" påskyndas och att tillräckliga medel för detta avsätts.
Jämställ all utdikning av torvmossar
Om någon vill dika ut en mosse för att öka skogens tillväxt på mossen så prövas detta enligt naturvårdslagen. Sannolik ges den sökande inte tillstånd. Om man vill dika ut en mosse för att utvinna energitorv ur mossen så prövas detta enligt torvlagen. Sannolikt möter åtminstone tillstånd för dikning inget hinder. Detta är en helt orimlig ordning, vilken dessutom strider mot det uttalande som finns i förarbetena till torvlagen, om att lagen inte syftar till att försämra naturvårdens ställning.
Regeringen tog 1993 beslut om förbud mot markavvattning inom vissa områden (18 d § i NVL och 19 h § i naturvårdsförordningen). Dessa områden inkluderar de våtmarker som vi åtagit oss att skydda genom att underteckna Ramsarkonventionen. Men som naturvårdslagens 18 c och 18 d §§ i dag är skrivna, så omfattar inte detta förbud mot markavvattning energitorvbrytning. Det innebär alltså att inte ens de områden som vi genom internationellt åtagande förbundit oss till att skydda, ges skydd mot förödande exploatering i nuvarande lagstiftning.
I Miljöbalksutredningens förslag till miljöbalk behandlas frågan om förbud mot markavvattning bl.a. i 11 kapitlets 13 och 14 §§. Förslaget är identiskt med den nuvarande naturvårdslagen i detta avseende.
Miljöpartiet anser att alla våtmarker, oavsett vilken lag som är tillämplig, skall ha samma skydd. Detta innebär att vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att göra sådana förändringar av naturvårdslagen och torvlagen att prövningen av energitorvärenden också sker enligt naturvårdslagen.
Biologisk mångfald i vatten
Sverige är ett av världens sjörikaste länder, och skalan från klara och näringsfattiga fjällsjöar till grunda och näringsrika slättsjöar inrymmer en stor variation av livsmiljöer. I allt större utsträckning hotas den biologiska mångfalden i dessa miljöer av bl.a. giftiga ämnen, olja, näringshöjande föroreningar, syrgasbrist, försurning och vattenregleringar. Höjning av halten av näringsämnen leder till igenväxning och sänkt syrehalt. Arter med höga krav på syretillgång minskar drastiskt. Försurningen medför att arter utplånas dels p.g.a. det låga pH-värdet i sig, dels beroende på att giftiga metaller löses ut.
Också våra havsmiljöer uppvisar en fantastisk bredd, från de artrika klippbottnarna utan sedimentbeläggning och skärgårdarnas strandzoner till den sparsamma artsammansättningen i den fria vattenmassan. Liksom för sjöar och vattendrag, är våra utsläpp av näringsämnen i havet ett förödande problem. Det leder till ändrade ljusförhållanden i känsliga havsmiljöer, vilket i sin tur gör att utbredningen av många alger förändras. Blåstången, som utgör Östersjöns artrikaste biotop, har exempelvis minskat kraftigt, särskilt på djupare vatten. Motsatt öde har de ettåriga fintrådiga algerna mött, som gynnas av ökad näringstillgång. Också bottendjurssamhällen och fiskar påverkas av näringsförhållanden och syretillgång. Laxsjukdomen M74, anrikningen i de marina däggdjuren av långlivade organiska kemikalier och den återkommande massförekomsten av giftiga alger visar att den ekologiska balansen är kraftigt störd i Östersjön.
Utvidga skyddet av våra älvar
Älvsträckor och vattenområden som för närvarande är skyddade enligt 3 kap. 6 § naturresurslagen, är bara skyddade mot vattenkraftsutbyggnad. Detta är ett mycket trubbigt skydd, speciellt med hänsyn till biologisk mångfald.
Miljöpartiet anser att skyddet av våra älvar skall ta sin utgångspunkt i en samlad syn på hela älvekosystemet. Skyddet bör alltså utvidgas till att gälla all exploatering av älvekosystemet, inte bara i själva älven, utan även i en väl tilltagen skyddszon. Denna bör omfatta en lämplig del av avrinningsområdet som leder ut i älven samt älvstränderna (en mycket viktig biotop för biologisk mångfald). För markanvändning i denna skyddszon bör olika specificerade krav ställas, exempelvis försiktighet med kalhyggen, skyddszoner mot vattendrag vid avverkning, ingen dikning, restaurering av flottningsrensade biflöden etc.
Vi föreslår att regeringen skall ges i uppdrag att utreda en utvidgning av naturresurslagens skydd av vattenområden och älvsträckor som är undantagna från vattenkraftsutbyggnad i enlighet med vad som ovan sagts.
Kalkningsverksamheten
Sedan 1976 har vi kalkat sjöar och vattendrag i Sverige som en livsuppehållande åtgärd mot försurning, vilken främst orsakats av luftföroreningar. Kalkningen är framför allt en nödåtgärd som syftar till att bevara biologisk mångfald och fungerande ekosystem i sjöar och vattendrag.
Att inleda ett kalkningsprogram medför ett tungt ansvar att fullfölja programmet. Konsekvenserna av en avbruten kalkningsverksamhet är nämligen att tillståndet efter att man avbrutit sannolikt blir värre än det var innan man började att kalka.
Mot bakgrund av detta har Miljöpartiet med stor oro följt alla de turer kring besparingar på kalkningsanslaget som regeringen på senare tid stått för. Vi står fast vid att kalkningsverksamheten skall fortsätta på den nivå den gör i dag och anslår också tillräckliga medel för detta i vårt budgetförslag på miljöområdet. behovet av kalkningsverksamheten belyses vidare i särskild motion.
Marina reservat
Under senare år har ett antal naturreservat avsatts i rent marin miljö, s.k. marina reservat, som syftar till att skydda livet under havsytan, speciellt den biologiska mångfalden. Till de områden som fredats på detta sätt hör Gullmarsfjorden och Stigfjorden i Bohuslän, samt vattnen kring Gotska Sandön och Holmöarna i Västerbotten.
Arbetet med inrättandet av marina reservat har pågått länge, men har hittills inte lett till tillräckliga bevarandeinsatser. Detta arbete måste fördjupas, konkretiseras och påskyndas. Den nyligen presenterade planen "Marina reservat i Sverige" måste skyndsamt realiseras men också kompletteras, speciellt beträffande skyddet av grunda kustområden med exempelvis mjukbottnar, ålgräsängar och musselbankar. Dessa områden utsätts i dag för en omfattande exploatering i form av fiske.
Frågan är om de skyddsinstitut som finns i naturvårdslagen idag är lämpliga med hänsyn till de marina reservatens speciella karaktär. Vi föreslår att regeringen får i uppdrag att se över om de skyddsinstitut som finns i naturvårdslagen är tillräckliga och om så ej är fallet lägga fram ett förslag till nytt skyddsinstitut.
Handel med hotade arter
Ett flertal djurarter från olika djurgrupper är idag hotade eller akut utrotningshotade. Till största delen beror det på miljöförstöring, jakt och förstörelse av biotoper. Ett mindre antal djurarter hotas dessutom även av en annan mänsklig aktivitet, nämligen jakt på levande djur i syfte att hålla dem i fångenskap, antingen privat i hemmen i i-länder eller i zoologiska trädgårdar eller för att stoppas upp och säljas som prydnader. Det gäller bl.a. vissa fågelarter, en del kräldjursarter och några däggdjursarter.
Sveriges handel med hotade djur- och växtarter regleras bland annat av bemyndigandelagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter (1994:1818) med tillhörande förordning (1994:2027), vilka införlivar våra internationella åtaganden på området i svensk rätt.
Den relativt nya förordningen (1994:2027) är en bra grund men den skulle behöva ändras och kompletteras, eftersom det återstår en hel del att åtgärda. Fortfarande utnyttjas Sverige i vissa sammanhang som transitland för export av utrotningshotade arter. Aktuella exempel finns t.ex. i samband med export av kräldjur till Norge. Det har kommit klara signaler från EU-kommissionen om att Sverige är ett problem i detta avssende.
I Nordiska ministerrådets miljörapport (1990:4) finns det ett antal rekommendationer till de nordiska länderna i fråga om handel med hotade arter. Bland dem finns några som fortfarande inte uppfyllts i Sverige:
1. Införsel av arter som är fredade i ursprungslandet bör ej tillåtas.
2. Kontrollen av försändelser med djur bör skärpas.
3. Det måste finnas beredskap för att ta hand om sändningar med djur som ej är lagliga eller som stoppas av något annat skäl.
4. Handeln med hotade arter inom landet måste regleras; t.ex. ska innehav av hotade arter registreras. Detta fungerar utmärkt i t.ex. Tyskland.
5. Konservatorer bör auktoriseras samt skall dessutom åläggas att bokföra de djur de arbetar med. Tillsynsmyndighet bör ges möjlighet till oanmälda kontroller.
Regeringen bör få i uppdrag att arbeta in dessa rekommendationer i lagstiftningen.
Ett sammanhängande strandskydd
Dagens strandskydd är en papperstiger med anseende på biologisk mångfald. När man år 1994 utvidgade strandskyddets syfte (15 § NVL) från att tidigare bara ha gällt friluftsliv till att nu också gälla "att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för växt- och djurlivet", så blev det inget annat än ett slag i luften. Trots att man uttryckligen kan läsa i propositionen (prop. 1993/94:229) att skyddet för friluftsliv respektive växt- och djurlivet skall utgöra två från varandra skilda prövningsgrunder med samma tyngd, så är det alltjämt bara friluftslivssyftet som fått genomslag.
Anledningen till detta är att det utvidgade strandskyddet aldrig följdes upp med ändringar i 16 §, den paragraf som ger regler för vad som får göras och inte göras i ett strandskyddsområde. I den paragrafen anges inte att det även är förbjudet att utföra anläggningar och anordningar för att skydda växt- och djurlivet. Härigenom kan också ifrågasättas om skyddet för växt och djurlivet inte heller är en självständig grund vid prövningen av uppförande av byggnader m.m.
Miljöpartiet anser att det är lika självklart som nödvändigt att syftet med en lag också följs upp i de kravregler som är kopplade till lagen. Det är anmärkningsvärt att en åtgärd inom ett strandskyddsområde i dag inte kan förhindras enbart med hänsyn till växt- och djurlivet. Så länge detta inte är möjligt är det biologiska innehållet i strandskyddet blott ett till intet förpliktande syfte.
I Miljöbalksutredningens förslag till miljöbalk är detta problem åtgärdat. Miljöpartiet anser dock att lagändringen är av så pass enkel natur att riksdagen inte behöver invänta en proposition om miljöbalk för att rätta till detta problem. Vi föreslår därför att 16 § naturskyddslagen kompletteras av riksdagen så att den breddade grunden för strandskyddet (växt- och djurliv) uttrycks enligt följande:
Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)
Härigenom föreskrivs att 16 § första stycket naturvårdslagen (1964:822) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 § första stycket
Inom strandskyddsområde får ej helt ny byggnad uppföras eller be- fintlig byggnad ändras för att till- godose ett väsentligen annat ända- mål än det, vartill byggnaden tidi- gare varit använd, och ej heller ut- föras grävnings- och andra förbere- delsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Ej heller får i annat fall inom strandskyddsområde utföras an- läggning eller anordning, varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att be- träda område där den eljest skulle ägt att färdas fritt. Inom strandskyddsområde får ej helt ny byggnad uppföras eller be- fintlig byggnad ändras för att tillgo- dose ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare varit använd, och ej heller utföras grävnings- och andra förbere- delsearbeten för bebyggelse som nu sagts. Ej heller får i annat fall inom strandskyddsområde utföras anlägg- ning eller anordning, varigenom mark tages i anspråk såsom tomt eller allmänheten på annat sätt hindras eller avhålles från att be- träda område där den eljest skulle ägt att färdas fritt. Förbud gäller även att inom strandskyddsområde utföra anläggning eller åtgärd som kan skada goda livsvillkor för växt- och djurlivet.
En artskyddslagstiftning
Artdatabanken i Uppsala sammanställer listor över hotade och sällsynta växt- och djurarter. Dessa s.k. rödlistor fastställs sedan av Naturvårdsverket och bildar underlag för statistik om utvecklingen av biologisk mångfald.
Att Naturvårdsverket fastställer att vi för gott håller på att mista en viss art eller artgrupp föranleder idag inga omedelbara åtgärder. Faktum är att det inte leder till några som helst praktiska konsekvenser, trots att akuta insatser ofta krävs för att förhindra utrotning. Det saknas med andra ord en process som kopplar ihop själva registreringen av att utrotning av en art eller artgrupp är på väg med omedelbara åtgärder som förhindrar denna utrotning. Miljöpartiet presenterar i det följande ett utkast till hur ett effektivt artskydd skulle kunna se ut. Förslaget finns närmare utvecklat i en separat motion till riksmötet 1996/97.
Ett plansystem som kopplar ihop ambitioner och praktiskt handlande
För att integrera och samordna de insatser som redan idag utförs, anser vi att det är nödvändigt att artskyddslagstiftningen innehåller olika typer av plankrav. Planerna skall kopplas till varandra för att fungera tillsammans i ett enhetligt system. Planernas främsta funktion är att de kopplar ihop lagstiftarens mål och det praktiska handlandet. Förslagsvis delas planeringen upp på följande sätt:
Handlingsprogram - övergripande riktlinjer från Naturvårdsverket.
Åtgärdsprogram - statligt artinriktat och konkret detaljerat program från Naturvårdsverket.
Naturvårdsplan - kommunal plan med rättsverkan som bl.a. utför åtgärdsprogrammet på kommunal nivå.
Artdatabanken
Vi har utgått från Artdatabanken, resultatet av ett samarbete mellan Naturvårdsverket och Sveriges lantbruksuniversitet, som fungerar väl. Artdatabanken klassificerar olika arter i skilda hotkategorier, klass 0 - försvunna, klass 1 - akut hotade, klass 2 - sårbara, klass 3 - sällsynta, klass 4 - hänsynskrävande. Hotklassificeringen utgör en grund för prioritering av insatser.
Handlingsprogram
På grundval av Artdatabankens uppgifter skall Statens naturvårdsverk utforma ett handlingsprogram som beskriver hur arbetet med de hotade arterna skall bedrivas.
Naturvårdsinventering
För att få nödvändig kännedom om kommuns mark- och naturförhållanden åläggs varje primärkommun genom lagen att snarast utföra en naturvårdsinventering. Inventeringen skall göras så noggrant som möjligt och förankras väl bland kommunens invånare.
Åtgärdsprogram
När samtliga kommuner inventerats och naturvårdsinventeringarna godkänts av länsstyrelsen har Statens naturvårdsverk ett gott underlag för att upprätta artinriktade åtgärdsprogram. Åtgärdsprogram skall i första hand upprättas för arter eller artgrupper i hotkategorierna 1 och 2. Åtgärdsprogrammen är viktiga för att målsättningen med återskapandet av livskraftiga populationer skall förverkligas. Tanken är att arter som upptagits på hotlistan skall kunna flyttas till en lägre hotkategori då deras förutsättningar för överlevnad har förbättrats.
Naturvårdsplan
För att åtgärdsprogrammen skall få någon rättslig förankring föreslår vi att kommunen, då åtgärdsprogrammen färdigställts, åläggs att upprätta en naturvårdsplan med ledning av naturvårdsinventeringen och Statens naturvårdsverks handlings- och åtgärdsprogram. Naturvårdsplanen skall bland annat förklara hur man tänkt skydda områden vilka måste bevaras för att målet med SNV:s åtgärdsprogram för de hotade arterna skall kunna genomföras. Kommunen kan gå längre än vad som direkt föreskrivs i artskyddslagen för att skydda vissa områden. Man kan exempelvis bidra till aktiva bevarandeåtgärder i jordbruket genom att ersätta en markägare som åtar sig sådant arbete.
Naturvårdsplanen skall fungera som beslutsunderlag då man fattar beslut rörande markanvändning i kommunen. Naturvårdsplanerna skall fastställas av kommunfullmäktige och får därefter rättskraft. Det innebär att beslut inte får fattas som strider mot naturvårdsplanen.
Organisatoriska frågor m.m.
I den årliga miljöredovisningen borde finnas en översyn av de mest hotade biotoperna och arterna. Likaså borde tillståndet för de hotade arterna redovisas. Sådana redovisningar skulle ge viktig information om vad som händer i naturen och fungera som indikatorer åt vilket håll utvecklingen går. Minskar antalet individer inom de hotade arterna visar det att miljöpolitiken inte ger önskat resultat och att åtgärder krävs. Ökar antalet individer inom de hotade arterna vet vi att utvecklingen går åt rätt håll.
I skrivelsen bör också redovisas vilka inventeringsbehov som föreligger för att öka kunskapen. Det nu så akuta behovet av inventering av de stora rovdjuren och kungsörn är ett sådant exempel. Dessa inventeringar är en förutsättning för att det nya ersättningssystemet för rovdjursrivna renar skall kunna sättas i verket i enlighet med tidigare riksdagsbeslut.
Många frågor rörande bevarande av biologisk mångfald är idag olyckligt delade mellan Miljödepartementet och Jordbruksdepartementet. För att undanröja detta anser vi att jaktfrågorna, som i allra högsta grad handlar om bevarande av biologisk mångfald, skall flyttas till Miljödepartementet. Eftersom frågorna handläggs av Naturvårdsverket faller det sig naturligt även av det skälet. Vad beträffar inventeringar, vilka behövs som underlag för bedömningar och beslut om åtgärder, ersättningssystem och jakt m.m., bör ansvaret helt ligga på Miljödepartementet och medel avsättas för ändamålet.
Finansiering
Både markägarens och naturvårdens intressen har stärkts i lagstiftningen under de senaste åren. Motsättningen mellan exploateringsintresset och bevarandeintresset har blivit tydligare. Att äganderätten och ersättningsrätten är grundlagsfästa innebär emellertid att miljömålet åtminstone i teorin alltid underordnas markägarens rättigheter att själv fritt förfoga över sin egendom (ofta synonymt med produktionsmålet). Möjligheterna att tillvarata naturvårdens intressen begränsas av de ersättningsregler som är kopplade till de olika naturvårdsinstituten. Det innebär i praktiken att den biologiska mångfalden hotas om inte statliga medel kan tillhandahållas för kompensation för intrång i pågående markanvändning.
Anslaget till skydd av urskogar
I Miljöpartiets motion om budgeten på utgiftsområde 20 för 1997 föreslår vi ytterligare 700 miljoner kronor, totalt 918 miljoner kronor för att säkerställa skydd av minst 5 % av den produktiva skogsmarken nedanför skogsodlingsgränsen, framför allt urskog. Vi anser att anslaget bör hållas på denna nivå under så pass många år att femprocentsmålet uppnås.
Skydd av naturområden, Natura 2000
Regeringen har lämnat förslag till vilka områden som skall vara Sveriges bidrag till det sammanhängande nätverket av skyddade områden i Europa, Natura 2000. Detta har skett i enlighet med art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. I regeringens skrivelse 1994/95:167 anges inför detta arbete att "Nationalparker och naturreservat måste ses i sitt ekologiska sammanhang och får inte bli en isolerad företeelse."
När nu regeringen lämnat förslag till kommissionen om vilka områden i landet, som skall ingå i Natura 2000, kan vi konstatera att det inte blivit något sammanhängande ekologiskt nätverk. Av de av länsstyrelserna föreslagna 2 817 områdena blev endast 563 områden kvar. Senare har 75 områden för fågelskydd samt ytterligare 77 naturområden lagts till. Av dessa totalt 715 områden var de flesta redan skyddade. Naturvårdsverket godkände vid en första granskning 1 273 områden och ansåg att det antalet var nödvändigt för att uppfylla art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. Regeringens motiv för att inte fler områden kom med, uppges vara att områdesförslagen inte hunnit förankras hos berörda markägare och myndigheter.
Miljöpartiet de gröna anser det mycket angeläget att fler områden får det skydd som är nödvändigt. I dag saknar till exempel 30 % av de våtmarker som klassats som riksintresse rättsligt skydd. Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär komplettering av Sveriges bidrag till Natura 2000 med ytterligare områden för att fullt ut följa direktiven vad avser skydd av hotade arter och biotoper.
För att kunna fullfölja intentionerna med Natura 2000 i Sverige, föreslår vi att ytterligare 200 miljoner anslås till detta ändamål. Dessa 200 miljoner kronor utgör en del av de ytterligare 700 miljoner kronor vi föreslår till anslaget A 4 Investeringar på miljöområdet i vår partimotion om miljöpolitiken till riksmötet 1996/97.
Naturvårdsavtal
Miljöpartiet anser att det som har framhållits som naturvårdsavtalens största förtjänst, att de skulle vara billiga i förhållande till vad ett permanent områdesskydd skulle kosta, är en chimär. Varje åtgärd för att trygga biologisk mångfald måste med nödvändighet vara långsiktig. Naturvårdsavtalen är i detta perspektiv mycket kortsiktiga. De är dessutom inte varaktiga. Följaktligen förhåller det sig tvärt emot vad som hävdats; naturvårdsavtal är osedvanligt dyra i relation till deras nytta.
Miljöpartiet anser att naturvårdsavtalen tills vidare bör få finnas kvar, men att instrumentet bör omprövas då resultatet av förhandlingarna om miljömärkning av skogsbruk föreligger. Om de pågående förhandlingarna om certifiering av skogsbruk resulterar i ett långtgående avtal - som väl tillvaratar naturskyddsintresset - så kan detta göra naturvårdsavtalen överflödiga.
Det föreligger oklarheter om naturvårdsavtalens giltighet då marken som avtalet omfattar säljs. Vi föreslår att regeringen ges i uppdrag att snarast utreda naturvårdsavtalens juridiska status i detta avseende.
Naturvårdsavtalen behandlas utförligare i vår skogspolitiska motion till riksmötet 1996/97.
Naturvårdsavgift
Miljöpartiet anser att tanken på en naturvårdsavgift på virke som tas ut ur skogsbruket för industriell produktion är principiellt riktig. Vi avvisar däremot de idéer som går ut på att avgiften skall baseras på skogsfastighetens taxeringsvärde. Vårt förslag är att ett införande av naturvårdsavgift bör utredas med sikte på att introducera en sådan avgift fr.o.m. 1998.
Naturvårdsavgiften behandlas utförligare i vår skogspolitiska motion till riksmötet 1996/97.
Nya metoder för att förbättra skyddet av skogsmark
Miljöpartiet anser att biologisk mångfald bör betraktas som en del av samhällets infrastruktur. Uppoffringar i samband med reservatsavsättningar och liknande kan jämföras med långsiktiga investeringar inom andra samhällsområden. De värden som bevaras genom att naturområden skyddas är i princip jämförbara med den avkastning sådana investeringar förutsätts ge. Vi menar därför att investeringar i olika former av områdesskydd bör ses i sammanhang med andra infrastrukturinvesteringar och prioriteras med utgångspunkt från sin långsiktiga betydelse.
Hittills har inriktningen på skyddet av skogsmark med stöd av naturvårdslagen varit huvudsakligen finansiering över statsbudgeten. Miljöpartiet anser att även andra finansieringsformer måste diskuteras och övervägas.
Miljöpartiet föreslår att regeringen ges i uppdrag att inventera ytterligare möjligheter att finansiera ett stärkt skydd av den produktiva skogsmarken i enlighet med vad som ovan nämnts.
Denna fråga behandlas mer utförligt i vår skogspolitiska motion till riksmötet 1996/97.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt internationellt arbete för att bevara biologisk mångfald,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att påskynda arbetet med konkreta riktlinjer för den biologiska mångfalden och att regeringen redan under 1997 återkommer till riksdagen med förslag till riktlinjer för hur stora arealer och vilken typ av skog som skall skyddas under de närmaste åren,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett ekologiskt lantbruk ökar den biologiska mångfalden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kontinuerlig bevarandeodling av kulturväxter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att jordbrukets miljöersättningar kompletteras så att ersättning kan utgå även till odling av äldre genetiskt värdefulla kulturväxter och ogräs,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våra traditionella köksväxtsorter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att komplettera planeringen av naturskyddet för våra våtmarker,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att påskynda arbetet med att bevara de objekt som upptas i Myrskyddsplan för Sverige och att tillräckliga medel för detta avsätts,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i naturvårdslagen och torvlagen att prövningen av energitorvärenden också sker enligt naturvårdslagen,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgning av naturresurslagens skydd för vattenområden och älvsträckor som är undantagna från vattenkraftsutbyggnad i enlighet med vad som anförts i motionen,1
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda om de skyddsinstitut som finns i naturvårdslagen är tillräckliga med hänsyn till de marina reservatens speciella karaktär,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handel med hotade arter,
13. att riksdagen beslutar om ändring i 16 § naturvårdslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om innehåll i kommande miljöbokslut vad avser redovisning av mål, åtgärder och biologisk mångfald,
15. att riksdagen hos regeringen begär komplettering av Sveriges bidrag till Natura 2000 med ytterligare områden för att fullt ut följa direktiven vad avser skydd av hotade arter och biotoper.
Stockholm den 7 oktober 1996
Gudrun Lindvall (mp)
Per Lager (mp) Eva Goës (mp) Elisa Abascal Reyes (mp) Roy Ottosson (mp) Peter Eriksson (mp) Marianne Samuelsson (mp) Ragnhild Pohanka (mp) Gunnar Goude (mp)