Vi vet att alla s.k. slutna processer förr eller senare läcker. Vi
vet att våra tolv kärnkraftverk läcker. Vi vet att allvarliga
kärnkraftsolyckor har hänt både i väst och i öst. Frågan är
vem som vill och skall sanera vid en sådan eventuell
kärnkraftsolycka i Sverige. Det naturliga är att folk flyr,
vilket vi såg exempel på efter Tjernobyl, där toppskiktet
inom verket flydde med sina familjer till Moskva. Eftersom
svenskarna är betydligt mer upplysta, inte minst efter att ha
bevittnat Tjernobylolyckan, kan det bli än svårare att
rekrytera saneringspersonal här vid en eventuell
kärnkraftsolycka.
Tjänsteplikt i
Räddningstjänstlagen
Räddningstjänstlagen 28 § säger att länsstyrelsen är skyldig
och skall ansvara för insatserna vid en större olyckshändelse,
att kommunen skall ansvara för hälsoskyddet och är skyldig
att göra planer för utsläpp av radioaktiva ämnen. Det som är
kontroversiellt är emellertid lagen om tjänsteplikt. Den säger
att "när det behövs är var och en som under kalenderåret
fyller lägst 18 och högst 65 år skyldig att medverka i
räddningstjänst, i den mån hans kunskaper, hälsa och
kroppskrafter tillåter det". Räddningstjänstlagen om
tjänsteplikt, 44 §.
Vi anser att det är orimligt att de som aldrig velat ha kärnkraft, som har
röstat emot densamma, som inte var födda eller hade rösträttsåldern inne för
att kunna protestera mot kärnkraften, skall tas ut i saneringsarbete efter en
kärnkraftsolycka. Vi anser därför att de som är angelägna att ha kärnkraften
kvar, skall skriva på en försäkran att ställa upp vid en kärnkraftskatastrof för
att sanera.
Miljökonsekvensbeskrivnin
g av högaktivt avfall
I Kanada pågår för fullt en process om
miljökonsekvensbeskrivning av djupförvar av högaktivt
kärnavfall. Mellan Kanada och provinsen Ontario inrättades
ett forskningsprogram för att utveckla och demonstrera en
avfallsteknik, som garanterar att det inte uppstår någon
påtaglig skadlig effekt på människor eller miljö vid någon
tidpunkt. Vi anser att det i praktiken är en fullkomligt
omöjlig uppgift, eftersom alla system läcker förr eller senare,
men något måste göras för att förbättra den process som just
nu pågår i Sverige. Vi anser f.ö. att det kärnavfall som finns,
skall förvaras i CLAB, Centrala Laboratoriet för Använt
Kärnbränsle, under uppsikt för att kunna kontrolleras och
inte gömmas. Det viktigaste är givetvis att avbryta all
produktion av nytt kärnavfall och det kan bara ske genom en
snabb total avveckling av kärnkraften!
Två grundprinciper gäller för den kanadensiska miljökonsekvens-
beskrivningen (MKB):
Kärnavfallet måste handhas på ett säkert sätt och garantera att faror är
negligerbara.
Kärnavfallet måste handhas ansvarsfullt så att behovet av engagemang
och bekymmer för kommande generationer minimeras.
Tydlig, detaljerad och
stringent process och lag
En jämförelse mellan den svenska MKB-lagen och den
kanadensiska EIA-lagen, the Canadian Environmental
Assessment Act, visar på stora skillnader. Svenska regler är
otydliga och det saknas helt regler för MKB-proceduren.
Dessutom tycks det som att de krav och riktlinjer, som
ändock kan skönjas, inte efterlevs.
Svenska regler om MKB står i skarp kontrast till den stringenta,
detaljerade och tydliga kanadensiska EIA-lagen. Hela tillvägagångssättet
med open house och avgränsningsmöten för att få delaktighet - även av
allmänheten - vid framtagandet av underlagsrapporter, är unikt. Lagen ställer
upp regler för proceduren, som bl a skall säkra allmänhetens deltagande,
(vilket i just kärnavfallsfrågan har kommit att få en särskild betydelse) samt
minimikrav på MKB-dokumentet. Det förhållandet att den är just en lag och
att den klargör rättigheter och skyldigheter, torde inverka på förut-
sättningarna att uppfylla själva målet med EIA.
Det arbete som redan i ett tidigt skede lades ned på att engagera
allmänheten genom t ex information och andra aktiva åtgärder, tyder på en
stark önskan att göra allmänheten delaktig i lösningen på detta stora problem.
Erfarenheterna från EIA-förfarandet i Kanada satte ljuset inte bara på
kärnkraftsindutrins utan även myndigheternas oförmåga/ovilja att ta till sig
och i grunden förstå EIA-förfarandet och därmed själva syftet med EIA.
Dessa parters gamla inkörda mönster hur "saker och ting" skall skötas och
planeras, tycks försvåra EIA-förfarandet i praktiken. Så förefaller det vara i
flera länder och sannolikt särskilt påfallande i länder utan tydlig EIA-
lagstiftning.
Ovilja och oförmåga
Oviljan/oförmågan hos Atomic Energy of Canada Limited,
AECL, att göra ett fullgott dokument (EIS) efter givna
riktlinjer blev också tydlig. Därmed uppstod också
frågetecken kring AECL:s koncept. Den dåliga kvaliteten på
denna EIS/MKB, har sannolikt dessutom undergrävt tilltron
till AECL:s koncept, något som bl a indianerna påpekar och
som sannolikt kommer att visa sig i nästa etapp.
Att myndigheterna riktade allvarlig kritik mot EIS och samtidigt
uttryckligen ansåg att AECL:s koncept kunde godkännas, förvirrade
dessutom bilden och torde ha bidragit till att många blev misstänksamma
mot både kärnkraftsindustrin och myndigheter.
Vidare visade det nu beskrivna EIA-förfarandet vad allmänheten kan antas
begära av ett beslutsunderlag för att det skall anses fullgott. Detta framkom
bl a vid avgränsningsmötena och framgår också av de senare riktlinjerna.
Det blev tydligt att den öppenhet etc som kärnkraftsindustrin m fl poängterat
vara eftersträvansvärd, ställer krav på kärnkraftsindustrin själv, men framför
allt på att myndigheterna har integritet och är lyhörda även mot tredje man.
Allmänhetens uppfattning
Den kanadensiska EIA:n över AECL:s koncept ledde också
till att det visade sig att de antaganden om allmänhetens
uppfattning i kärnavfallsfrågan, som man utgick ifrån, när
man formade inriktningen på konceptet under 1970-talet, nu
inte längre stämmer.
Erfarenheterna från Kanada ger vidare ytterligare näring åt det i och för sig
inte ovanliga antagandet att en god EIA-procedur ger olika parter möjlighet
att samtala/diskutera på relativt lika villkor. Dvs kärnkraftsindustrin och
myndigheter sätter inte ensamma dagordningen och bestämmer inte över
villkoren för deltagande. Att detta i ett längre perspektiv kan gynna
förutsättningarna för att lösa problem och kanske speciellt
kärnavfallsproblemet, tycks man anse åtminstone inom Ontario Hydro.
Allmänheten var nöjd fram till hearingen (som än så länge endast fullgjorts
i sin första etapp), vilket sades explicit flera gånger under hearingen, bl a av
indianerna. Grunden för den positiva inställningen torde vara reglerna för
proceduren, vilka ledde till riktlinjerna för EIS.
Skeptiker
Att sedan AECL inte levde upp till kraven i EIS-riktlinjerna
och att myndigheternas agerande i vissa hänseenden föll
utanför EIA-ramarna, uppskattades naturligtvis inte. Dessa
misslyckanden kan dock inte ses som ett uttryck för att
MKB-förfarandet i detta fall var illa utformat, utan snarare
tvärtom: Just förfarandet och förfarandereglerna medförde
att bristerna kom i dagen.
Samtidigt illustrerar det som beskrivits ovan, vilket ansvar myndigheter
har för att intentionerna med EIA/MKB uppfylls. Ansvaret är inte bara ett
principellt viktigt ansvar utan ett ansvar för att beslutsunderlag blir gott och
därmed inte strider mot förutsättningarna för uthållig utveckling m.m. Men
till detta kommer kanske också ansvaret mot projektören. Det är inte helt
uteslutet att AECL:s misslyckande med att uppfylla kraven på MKB-
dokumentets innehåll och ovilja att avhjälpa bristerna, kan kasta en
misstänksamhetens skugga över själva avfallshanteringskonceptet som
sådant. Om det nu skulle vara på det viset att konceptet verkligen är bra,
möjligen fullgott, men projektören inte ens har klarat av, eller önskat att
styrka detta på ett för skeptiker förtroendegivande sätt, kanske det blir en
flerårig försening p g a olika former av motstånd. Å andra sidan, om
projektören inte har gett ett fullgott underlag, är måhända detta i sig en
indikation på att själva konceptet är bristfälligt. I vart fall torde många
skeptiska enskilda politiker och privatpersoner tro så.
Vi anser att regeringen skall ta fram förslag till regler för hur en MKB-
process skall gå till och hur en MKB-beskrivning skall utformas. Vi ser det
som avgörande för en framtida handläggning för slutförvar för det högaktiva
avfallet, att en mer detaljerad föreskrift för såväl MKB-förfarandet som
MKB-dokument och utformning samt ansvarsfrågan i MKB-processen
utarbetas och ges status av myndighetsföreskrift.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tjänsteplikt vid sanering av kärnkraftsolycka eller större
radioaktivt utsläpp,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de som är angelägna att ha kärnkraften kvar skall skriva på en
försäkran att ställa upp vid en kärnkraftskatastrof för att sanera,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den kanadensiska processen för miljökonsekvensbeskrivning,
4. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med förslag till
regler för hur en MKB-process skall gå till och hur en
miljökonsekvensbeskrivning skall utformas.
Stockholm den 7 oktober 1996
Eva Goës (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)
Thomas Julin (mp)
Per Lager (mp)